Antiantisemitism, en lekmannamanual

Det var nu bra länge sedan jag skrev något om antisemitismen i vardagen. Det beror inte, som man lätt skulle kunna tro, på att världen nyktrat till, kammat sig (eller i förekommande fall odlat hår) och skaffat sig ett jobb, utan i vanlig ordning på att jag inte är någon nyhetsbyrå.

Material har inte saknats. Mest spektakulärt på sistone har nog Günter Grass dikt varit, med påföljande rabalder som man med fördel kan läsa Mathan Ravid från SKMA (Svenska kommittén mot antisemitism) redogöra för på Expressen Kultur.
Vi har också – förstås, frestas jag tyvärr tillägga – Ilmar Reepalu i Malmö som gång på gång, år efter år, bara råkar häva ur sig något antisemitiskt tankegods.

När Donald Boström fick härja fritt på Aftonbladet med att sprida antisemitiska blodsmyter gick jag till botten med detaljerna – nästan hela denna kategori på bloggen handlar om det. (Den som klickar runt lite bland länkarna kan för övrigt se att just Aftonbladet dyker upp mer än en gång.) Det här inlägget är dock ingen detaljorgie. I stället tänkte jag prata lite om antisemitism i allmänhet, från ett lekmannaperspektiv.

Jag är inte expert på antisemitism. Men min tes är att det är inte climate science, det här. Det går förstås att göra svårt, och ska man gå på djupet kan det kräva sin expert, och det finns alltid svårbedömda gränsfall, men i en första ordningens approximation är det inte så jäkla svårt. Så här kommer, från en lekman, några grundantaganden. Ni ska till och med få en checklista.

Det är lätt att få för sig att antisemitism är något som bara utövas av brunskjortor med ett osunt förhållande till svenska flaggan och vaga men bestämda åsikter om svenskhet. Det är ungefär som att tro att rasism bara återfinns hos… ja, samma klientel. Antisemitism är i grunden inte annat än gammal vanlig rasism, riktad mot judar. Det finns en hel del särskiljande drag, mest i form av populära antijudiska myter, allt från föreställningar om judars makt till att de dödar ickejudars barn för att komma åt deras blod (eller organ). Men i en första, eller möjligen nollte, ordningens approximation underlättar det att tänka på antisemitism som annan rasism. Skulle det inte vara okej att säga om muslimer eller svarta skulle det antagligen inte vara okej att säga om judar heller.

Okej, nog pratat. Till checklistan! Vad är okej och vad är inte okej?

* Att kritisera staten Israel – helt okej. Israel ska ha ögonen på sig som alla andra stater.
Det händer att det grymtas om att så fort man kritiserar Israel blir man stämplad som antisemit. Det är till och med vanligt att höra sådana grymtanden. Det är komplett struntprat. Israel kritiseras hur mycket som helst och något åsiktsförbud existerar inte. Det är när man kritiserar Israel på ett osakligt, antisemitiskt sätt som man blir beskylld för att sprida antisemitism.

* Att skuldbelägga enskilda judar, eller för den delen judar som grupp, för staten Israels agerande – inte okej. Av rätt uppenbara anledningar, och för den delen samma anledningar som enskilda muslimer inte ska behöva utstå spott och spe för att Iran är en mördardiktatur. Ändå mycket vanligt.

* Att ogilla den judiska religionen – helt okej. Jag är till exempel ateist och därmed motståndare till samtliga religioner, judendomen inräknad, eftersom samtliga religioner jag känner till bygger på försanthållanden av saker det inte finns goda skäl att hålla för sanna. Det gör inte mig eller någon annan till antisemit. En parallell är att jag inte känner någon som helst dragning till den kristna högmässan, men att jag för den skull inte hyser antipati mot kristna människor i gemen. Eller, närliggande, att jag själv inte har någon lust att använda eyeliner men för den skull inte har beef med eyelinerfrälsta.

* Att ogilla vissa sedvänjor som förekommer i en judisk kontext – också okej. Som omskärelse av spädbarn, en debatt som min vän Johan Sperling dräpt (fast det verkar inte ha hjälpt).
Klarar man att hålla mer än en tanke i huvudet åt gången går det fint att kritisera en människas enskilda handlingar utan att göra hets mot folkgrupp av det. Lite som att jag kan ha skarpa invändningar mot en socialdemokratisk partiledares tankar kring telelagstiftning utan att för den skull säga att alla som röstat på S är idioter.

* Att förutsätta att judar världen över samarbetar, gärna i hemlighet, just för att de är judar – inte okej. Klassisk myt.

* Att tillskriva judar stor, sinister makt över världens agenda, makt som utövas för att främja specifikt judiska intressen – inte okej, ännu en klassisk myt.

(Här är det dags för en problematiserande paus. Det är inte okej att förutsätta att judar samarbetar bara för att de är judar, men självklart finns judar som samarbetar. Det är inte okej att tillskriva judar stor makt, men självklart finns det en judisk lobby, precis som det finns en kristen lobby, en vapenlobby och en nykterhetslobby. Vanligen är det inte så svårt att skilja sakliga påståenden från rasistiskt dravel, men det är klart att det kan bli svårbedömda gränsfall ibland. Slut på pausen.)

* Nästan utom tävlan: Att framföra tankegångar i stil med att eftersom judarna förföljts så mycket och fått så mycket spö, inte minst i och med förintelsen, borde de väl ha lärt sig att le och vara snälla nu. Ni hör hur det låter.

* Att likställa staten Israels agerande med nazityskland, när en enkel reality check skulle ge att det är befängt – inte okej, men mer och mer vanligt. Min trendkänsla säger mig att det här är något som verkar vara på uppgång, medan anklagelser om gudadråp inte är lika hett i dag som det varit.

* Att i negativa sammanhang, när det är helt ovidkommande för sakfrågan, ta upp någon inblandads judiskhet – inte okej. Det här är en annan vanlig grej, särskilt när man på detta sätt kan koppla någons judiska bakgrund till något som påminner om en av de antijudiska standardmyterna, som girighet eller hämndlystnad, eller bara allmänt skumraskande.

* Döpa en hel kategori på sin blogg till ”judefrågan” – förhoppningsvis något man kan komma undan med, om man inte har en nazivinkling på det.

Jag låter listan stanna där. Den är inte fullständig, men det är en början. Den som tycker att inslagen är absurda kan ta sig en funderare över att samtliga antisemitiska punkter ovan (utom kanske gudadråpet) förts fram i stora tidningar och/eller av etablerade politiker, i Sverige, på 2000-talet.

Jag är som sagt inte expert på antisemitism. Den uppmärksamme länkläsaren kan dock ha noterat att jag återkommit till SKMA. Det är inte en tillfällighet. Jag har stor respekt för SKMAs arbete, och de har bland annat en längre men fortfarande kort sammanfattning av antisemitismens historia och nuvarande uttryck. Rekommenderad läsning.

Annonser

2 svar to “Antiantisemitism, en lekmannamanual”

  1. Sharon Eisbrenner Says:

    well stated! at least, as far as I could get with Google translate 🙂

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s