Förvånansvärt vettig

I förstone när jag hörde talas om vänsterpartiets jippo (Sydsvenskan, SvD) med barn som med slagträn går loss på piñatas med bilder föreställande borgerliga politiker fäste jag inte någon större uppmärksamhet vid det. Business as usual, mer eller mindre. Det var först när någon kom släpande med den gamla klyschan om vilket liv det skulle blivit om samma sak gjorts från den borgerliga sidan som tangentbordet började ropa på mig.
Klyschan har nämligen blivit klyscha av en bestämd anledning: den är sann. Tänk om centerpartiet gjort piñatas föreställande Jonas Sjöstedt, Josefin Brink och Stefan Löfven, och sedan låtit centerbarnen attackera dem med högrepar (de skriver för övrigt om baseballträn i Sydsvenskan, men det verkar märkligt USA-imperialistiskt och jag misstänker hur som helst att det rör sig om brännbollsträn). Det skulle verkligen ha blivit ett sabla liv. Nu kan man förvisso hävda att det blev det i vänsterpartiets fall också, eftersom jag alls hörde talas om det, men jag sätter en halv melon på att det är inget mot vad som skulle utbrutit i det omvända fallet.
Anledningen lär åtminstone delvis vara att sådant här är relativt legio från V-håll, medan de flesta borgerliga partier inte skulle komma på tanken. Man har, liksom jag, helt enkelt vant sig vid att våld är en del av den politiska symboliken från vänsterkanten. För det är ju vad det är – sedan kan man i efterhand sitta och säga att det bara var en kul grej. Man kan till och med tro på det själv, och ha tänkt på det så ända från början. Men det är just för att man är van vid att våld är en del av sin politiska symbolik.

Det är förmodligen min viktigaste poäng i hela inlägget, så jag tar den en gång till, i fetstil.
Anledningen till att man inte reagerar mer på sådant här är att alla, både vänsterkanten själv och andra, är vana vid att våld är en del av vänsterkantens symbolkultur.

Hela affären pekar vidare på två företeelser endemiska i vänsterpartiet.

Den första är närbesläktad med poängen ovan, och illustreras av en debattartikel i Aftonbladet från representanter för Vänsterns studentförbund i Malmö. I den framförs en vid det här laget bekant argumentation: vad är väl detta mot det våld som högern dagligen utövar mot medborgarna? Varmed avses den politik som i god parlamentarisk ordning och med demokratiskt stöd av svenska folket förs av sittande regering. Grejen är att det är inte den politik som skulle förts av artikelförfattarna själva om de suttit vid makten, och därför verkar det vara okej med våldsattribut riktade mot demokratiskt valda politiker. Det är långtifrån första gången jag ser sådana resonemang. Den som resonerar så menar jag har inte tagit till sig elementa för parlamentarisk demokrati.
Kuriöst nog hänvisar man till freds- och konfliktforskaren Johann Galtung för att få stöd i sin argumentation. Jag stötte på honom när jag surfade runt inför skrivandet av förra inlägget om antisemitism. Galtung har alldeles nyligen skrivit en artikel där han ger uttryck för gravt antisemitiskt material. Det är förstås i princip möjligt att vara en god forskare samtidigt som man strikt på sin fritid hatar judar. Ändå är Galtung en referens jag själv skulle vara försiktig med att använda för att bättra på min moraliska image.

Den andra företeelsen rör vid idébristen. Jag vet att jag länkar jätteofta till mitt lustmord på vänsterpartiet, men det är för att det så ofta visar sig stämma. En äkta vänsterpartist har inte varit för något sedan löntagarfonderna. Obs! Att vara för att vara emot något gills inte. Man har otroligt tunt med idéer för vad man vill med samhället. Vad man har är föreställningar om hur det inte ska vara (allt efter 80-talet). Och det är verkligen sant! Som tålmodiga bloggföljare sett har jag wallraffat på Socialistiskt forum både 2008 och 2010. Jag har lyssnat på vad vänsterkanten säger när de, hyfsat internt, funderar över vad de vill med sin politik. Och jag har hört – tystnad. Eller ja, tystnad och tystnad. Det klagas över att andra (liberaler) har fler idéer än de själva. Och givetvis pratas en hel massa, och allmänt hållna ord som ”rättvisa” kan dyka upp. Men när någon ber om konstruktiva, framåtriktade idéer, då blir det tyst. Undantaget en farbror som predikade bokstavstrogen gammelkommunism, men det kan vi nog bortse från.
Vad man däremot har lätt att samlas kring, det är fiendskapen mot ondingarna som inte tycker som man själv. Liberaler och borgare, mest. Jag skriver ”ondingarna” inte för att ironisera. Det verkar vanligt i dessa kretsar att anse att den som nått en annan politisk slutsats än den egna inte hamnat där för att man tänkt fel på något sätt, utan för att man är ond och vill ont. Och det är då det blir så här. Man har inget att vara för, utan koncentrerar sig helt på att i ökande desperation vara emot något annat och några andra. Inte desperation över sin livssituation, utan sin politiska situation. Någonstans i den atmosfären framstår det efter ett tag som fullt berättigat, ja rentav naturligt, att greppa ett slagträ och puckla på porträtt av sina politiska motståndare. Symbolvärdet, att våld mot politiska motståndare är berättigat, kan rentav bli ett plus.

Jag ska inte säga alla, det vore osant, men många vänsterpartistiskt sinnade jag träffat ger ett argt intryck. Ja, de är arga helt enkelt. Mest jämt, i alla fall i politiken. Det är nog ingen slump. Har man byggt sin politiska tillvaro, inte kring någon speciell idé för hur världen ska bli bättre, utan kring en föreställning om att allt som ännu inte är perfekt kan tillskrivas den inneboende och medvetna ondskan hos alla som inte tycker som en själv, då blir man nog rätt arg med tiden även om man inte var det från början. Ilskan lär inte minska med år av blint rallarsvingande mot denna kabal utan att träffa något, vilket för all del skulle kunna förklara driften att måla en storpotät på en piñata och gå loss på den i stället.
Men vackrare blir det inte.

This entry was posted on lördag 5 maj, 2012 at 19:36 and is filed under Politik. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. Both comments and pings are currently closed.