Så kommer då det säkerligen hett efterlängtade inlägget om förmögenhetsskatt! Passande nog åtminstone påbörjat under resa till Luxemburg.
Men för att sänka eventuella förväntningar – jag har egentligen inget nytt att säga om förmögenhetsskatten, jag tänkte bara åter motivera varför jag tycker det verkar vara en dålig skatt att ha, detta föranlett av att det grumsas här och var om att den borde återinföras.
Perspektivet jag anlägger är i första hand praktiskt. Vad som händer när man beskattar förmögenheter är att ägarna till förmögenheterna i många fall söker skydda dem från beskattning, av ungefär samma skäl som trängselskatt för bilar i Stockholm får folk att köra mindre bil genom tullarna. Det finns säkert många exotiska sätt att komma undan en förmögenhetsskatt, men ett av de enklare är att flytta pengarna till ett land som beskattar förmögenheter lägre eller inte alls. Om den enda effekten för Sverige av det vore att mindre förmögenhetsskatt kan håvas in vore väl inte det hela världen – får man till exempel bara in en tredjedel av vad man skulle fått om ingen flyttat sina pengar är det ändå mer än om man inte haft någon skatt alls.
Vad man glömmer då är vad pengarna skulle gjort om de varit kvar i Sverige. Vanligen ligger pengar inte i en madrass (även om det stundom kan se ut som en relativt bra investering), utan de finns tillgängliga för investeringar i företag som behöver kapital. Det kan vara i form av aktieköp på börsen, som riskkapital, som fondandelar eller för den delen som pengar på bankkonton – som banken sedan kan låna till företag. Tillgång till kapital och kapitalmarknader är ett viktigt fundament i en modern och fungerande ekonomi, och en kapitalflykt kan även om den inte direkt hotar ekonomins existens ändå försämra dess funktion.
Effekten är inte bara att ett företags vinst blir lite lägre, utan i förlängningen att arbetstillfällen som annars skulle skapats brinner inne.
I klartext får man alltså välja. Antingen klämmer man åt de rika, vilket i vissa sammanhang anses prioriterat. Eller så får man lite lägre arbetslöshet. Men inte båda, man måste välja.
Valet mellan att försämra för alla med en förmögenhetsskatt, eller att inte göra det, kan tyckas enkelt. Ja jag tycker ju att det är det. Icke desto mindre finns det här betydande mängder med folk som slits i stycken mellan två hötappar. Så kan det gå, när det anses gott i sig att försämra för väl bemedlade. Då kan det bli viktigare än att minska arbetslösheten.
Är det så här på riktigt också, eller är det bara en tankefigur? Som alltid när det gäller effekter av skattelagstiftning är det svårt att bevisa något med samma säkerhet som Pythagoras sats. Emellertid tycks förmögenhetsskatten, precis som värnskatten som jag skrev om nyligen, vara ett område där expertisen är ovanligt överens. Ja, en förmögenhetsskatt är en förlustaffär för samhället. Accepterar man det finns bara en anledning till att ändå förespråka ett återinförande, och det är föreställningen att det finns ett stort egenvärde i att bestraffa rikedom.
Det är ett fattigt resonemang.
Just say no, kids.
Förvånansvärt vettig 