Då och då sedan ungefär 2006 har jag stött på påståenden att höjningar i avgifterna till a-kassan gjort att många inte har råd att vara med i dem längre. Senast i dag läste jag ett resonemang som handlade om varför många unga män röstar på Sverigedemokraterna. En del av det var:
Avgifterna för a-kassan höjdes kraftigt, bland annat för att finansiera jobbskatteavdraget, vilket gör att många inte längre har råd med medlemskap.
Det är sällan jag ser någon invända mot sådana påståenden, så jag tänkte göra det nu.
Först frågade jag mig: hur mycket har avgifterna till a-kassan höjts? Jag hittade rapporten ”Växande avgiftsskillnader i a-kassan
– ökad social polarisering” (pdf) skriven av en Anders Kjellberg vid Lunds universitet. Kjellberg verkar inte se som sin uppgift att sprida propaganda för regeringen, så vi kan nog utgå från att siffrorna däri inte är en skönmålning till Anders Borgs ära.
Det enklaste är att hoppa till tabell 2B på sid 16, där ett urval a-kassor gås igenom. Höjningarna varierar kraftigt. Behandlar man alla a-kassor lika är medelhöjningen 99 kr per månad, med en standardavvikelse på 97 kr. Medianvärdet är 74 kr. Några a-kassor sticker iväg, med ett extremvärde på 329 kr. Endast musikers och teaterverksammas a-kassor har höjningar på över 300 kr/månad.
Och 300 kr/månad, är inte det ganska mycket pengar? Jo, visst kan det vara det, speciellt om man har det lite trångt redan. Den breda massan musiker och teaterverksamma skrattar nog inte varje gång de loggar in på banken, ens avgiftshöjningar förutan.
Men innan ni greppar facklorna, högreparna och tvärflöjterna och stormar mot Rosenbad, kasta ett öga på den där bisatsen i citatet ovan:
”för att finansiera jobbskatteavdraget”
Ja hur är det med jobbskatteavdraget? Låt oss gå till den gamla trotjänaren http://jobbskatteavdrag.se/. Skriv in en månadsinkomst på 15000 kr – låginkomsttagare, eller hur?
Nämen kolla. Någon som tjänar 15000 kr/mån får, tack vare jobbskatteavdraget, ungefär 1100 kr mer över varje månad jämfört med 2006 års skattesatser. Råkar man sedan vara musiker försvinner 300 kr av ökningen till a-kassan, och vips går man bara 800 kr plus varje månad. Men om 300 kr i inkomstförändring var mycket, då borde väl 800 kr vara mer?
Folk kan förstås ändå välja att gå ur a-kassan. Men att de skulle göra det för att de inte har råd att vara med efter regeringens ingrepp i skatter och a-kassor, det har jag svårt att se skulle vara sant. Eller, låt mig omformulera det där:
Det verkar vara lögn.
Och det slutar inte vara lögn för att det upprepas.
Det finns många angränsande frågeställningar som kan vara värda en diskussion, som: Hur bör man egentligen utforma a-kassan? Är jobbskatteavdraget en rimlig del i ett någorlunda idealt skattesystem? Om en nettoinkomstminskning ger väljare till SD, bör då inte en inkomstökning minska SDs väljarskara?
Detta inlägg handlar dock uteslutande om påståendet att regeringens förändringar gjort att många inte har råd att vara med i a-kassan längre, och jag säger: Fel.
Etiketter: a-kassa, jobbskatteavdrag
Förvånansvärt vettig 
söndag 6 januari, 2013 kl. 23:17
Du har inte förstått hur socialister tänker. Pengar = tvång, det är liksom en grundsats. Det har inget att göra med hur mycket man har innan. Om man låter folk sälja sina njurar innebär det att vissa tvingas sälja, eftersom de inte har råd att avstå. Om man tillåter prostitution så tvingas vissa att sälja sina kroppar, eftersom de inte har råd till annat. Socialister tycker att det är långt bättre att tvinga dem att stanna i det där tillståndet som de inte har råd med än att ge dem utrymme att förstöra sin liv genom att agera på grundval av pengar.
Om man höjer avgiften till a-kassan och överkompenserar så tvingas folk ändå ur, eftersom de inte har råd till annat. Det har inget att göra med hur mycket pengar de har eller vilket konsumtionsutrymme de har alternativt. För om man tar ett beslut motiverat av pengar så innebär det ett tvång, eftersom pengar är ont och vrider om huvudet på folk. Människor kan inte hantera pengar – de vet inte sitt eget bästa, så man kan helt enkelt inte låta dem utsättas för val där pengar är inblandat!
GillaGilla
söndag 6 januari, 2013 kl. 23:47
I min utom-KTH:iga kompiskrets är jag en av de få som har högskoleexamen man ”blir nåt” på. Många har fastnat i prekära situationer med i princip daglöneri. Att få 15 000 i månaden är mycket för många av mina vänner, mina 28K är fantasilön för dem. Dessutom har de aldrig långa stabila anställningar vilket gör att a-kassa blir i praktiken sällan relevant. De jobbar inte tillräckligt länge/mycket på varje ställe för att få vettig ersättning, de kan inte räknas som arbetslösa när de timvickar, fast de kan råka få jättefå timmar. Och det är alltså inte ungdomar, det är folk i min ålder, snart trettioåringar som inte har nån säkerhet, möjlighet till bostad eller familjebildning.
Nu är det förstås inte relevant till din beräkning. Har man 15K i fast lön så håller det ju. Jag är just nu arbetslös och ser det som najs semester pga jag kommit in i systemet, men för dem som är utanför blir 100 kr i månaden för en försäkring som sannolikt inte ens kommer funka en lågprioriterad investering. Jag är inte konspirationsteoretiker, men jag upplever att man i dagens medieklimat gärna kallar såna personer för undantagsfall, eller lata söndercurlade åttiotalister. Men de är många, och de kämpar som fan. Så. Eh. Förlåt att jag kommenterar irrelevant. Jag reagerade nog lite ryggmärgsmässigt på att 15 000 var låginkomsttagare när många av mina vänner sliter för ännu lägre lön.
GillaGilla
måndag 7 januari, 2013 kl. 00:25
@Tanja: Det du skriver är väldigt tänkvärt. Dock ställer jag mig lite undrande till att dina vänner verkligen sliter för mindre än 15 000. Om man tittar på kollektivavtalens lägstalöner för icke-ungdomar så finns det i princip inte så låga löner överhuvudtaget.Givetvis får man mindre om man inte har heltid, men då är frågan om det är rätt att säga att man sliter? Jobbigt och stressigt är det förstås att inte ha fast jobb, men ”sliter”?
En ytterligare datapunkt är att genomsnittlig heltidslön för den lägst avlönade tiondelen arbetare i privat sektor är cirka 18 000 (något högre i kommunen), och de är också låginkomsttagare. Här finns en del statistik i den vägen.
GillaGilla
måndag 7 januari, 2013 kl. 07:07
En relevant faktor är väl att det kan vara svårt att få heltidsjobb även om man vill.
GillaGilla
måndag 7 januari, 2013 kl. 07:04
Tanja: Du har redan varit inne på ungefär vad jag skulle svara, men jag tar det ändå.
Jag menar att man bör hålla isär kostnad och kvalificeringskrav till a-kassan när man pratar om den. Det har blivit svårare att kvalificera sig till a-kassan, och där kan man diskutera hur upplägget bör vara (jag tycker till exempel att det fanns goda skäl till ett förändrat upplägg, men det gör inte att resultatet med automatik blir bra). Men det är inte samma sak som att man inte har råd att vara med, och det är just det specifika, och vanliga, påståendet jag vänder mig mot.
Innan jag drog i med 15000 kr kollade jag med SCB:s årsbok för att kolla att jag inte levde i en fantasivärld. Mycket få har en heltidslön på under 15000 kr, men mycket riktigt jobbas det ju deltid i stor utsträckning. Jag menar att det är rimligt att kalla någon som drar in 15000 kr låginkomsttagare, men visst, det ligger inte allra längst ut i svansen. Men även om man går ned till 9000 kr har vi en månatlig skatteminskning på ca 760 kr, väsentligt mer än ökningen av a-kasseavgiften.
Sedan kan man förstås ändå komma fram till, som du skriver, att det rent ekonomiskt inte är värt att vara med i a-kassan. Men åter, det är inte för att det netto blivit dyrare.
Däremot, vilket jag nästan är lite förvånad över att ingen har kommenterat, kunde det vara relevant att nämna att avdragsrätten för fackavgiften tagits bort. Det är inte heller direkt kopplat till a-kassan; man kan vara med i a-kassan utan att vara med i facket. Men det är relativt närliggande, så jag kanske borde ha nämnt det. Eventuellt uppdaterar jag inlägget med det.
GillaGilla
måndag 7 januari, 2013 kl. 08:24
Är A-kassan det enda som har höjts för att finansiera jobbskatteavdraget?
GillaGilla
måndag 7 januari, 2013 kl. 09:00
Det beror på hur man menar. Som jag är inne på i en kommentar ovan (och funderar på att uppdatera inlägget med) kan man eventuellt räkna det borttagna avdraget för fackföreningsavgifter också.
Den stora finansieringsbiten kom inte från avgiftshöjningar, utan från åtstramningar i ersättningssystemen. Det är dock förändringar som endast i mycket ringa grad påverkar den som har anledning att vara med i en a-kassa.
GillaGilla
måndag 7 januari, 2013 kl. 15:11
Att folk påstår att de inte har råd att vara med i A-kassan är bara så löjligt, man får väl prioritera. Har man råd att köpa biobiljetter och dricka några öl i månaden så lär man ha så det räcker till A-kassan också. Jag skulle gladeligen betala flera hundra i månaden för att få ta del av den tryggheten A-kassan kan ge (trots en lön långt under 15000), problemet är bara att det inte finns någon anledning för mig att vara med i A-kassan eftersom jag inte kan få någon hjälp därifrån, och det pga inte mindre än fyra orsaker. Kanske är det sånt som gör att man blir bitter och överväger att sälla sig till nazisterna…? 😛
Ps. En väldigt relevant fråga om man ska leta efter anledningar till varför folk ”missnöjesröstar” är ”Vart har alla heltidsjobb tagit vägen?”. Och hur många politiker bryr sig om alla dem som inte är arbetslösa, men som inte heller får jobba så mycket som de vill/behöver. Men det är väl jättebra med deltidsanställningar, då försvinner ju fler ifrån arbetslöshetsstatistiken…hurra hurra.
GillaGilla
måndag 7 januari, 2013 kl. 20:55
Hm… har det blivit färre heltidsjobb? Har vi siffror på det? Jag gjorde en liten femminuterssökning nu men hittade inga siffror alls. Rimligen finns det, om jag letar lite bättre.
GillaGilla
måndag 7 januari, 2013 kl. 23:37
Ehm, jag vet inte. Har inte heller orkat göra någon efterforskning. Men jag skulle gärna ta del av det om du råkar komma över nån statistik på det, för min uppfattning är att hela handels-oh restaurangbranschen kryllar av folk som är deltids- eller bara timanställda och som hela tiden får hanka sig fram på mindre antal timmar än vad de egentligen vill ha (och därtill tvingas tacka ja till arbetspass med väldigt kort framförhållning på ganska udda tider, bara för att inte riskera att arbetsgivaren ringer nån annan nästa gång). Hade faktiskt ingen aning om att det förhöll sig så innan jag själv blev tvungen att svälja min stolthet och ge mig in på den delen av arbetsmarknaden.
Visserligen har jag själv bara jobbat inom tre företag där det är så, men eftersom omsättningen på personal där var väldigt hög så kunde man ta del av andra anställdas upplevelser från företag de varit på innan. Men jag vet inte, det kanske alltid har sett ut så i dessa branscher, det kanske är sån skit man får ta om man tar jobb utan krav på utbildning. Man är ju inte så unik, det finns liksom alltid nån annan arbetsgivaren lika gärna kan välja om det som erbjuds inte passar.
Fast på åtminstone ett av företagen jag har erfarenhet av hade inte ens cheferna heltid. Om jag förstod det rätt så var det för att ingen på företaget skulle jobba 40 timmar i veckan, för om man skulle bli tvungen att ringa in nån på nåt extrapass nån vecka så skulle inte företaget riskera att behöva betala för eventuell övertid, fast jag vet inte, det kanske bara var nån konspirationsteori bland de anställda.
Hur som helst, jag vet inte egentligen inte om det finns färre heltidstjänster nu än förr, jag har bara en känsla av att andelen osäkra anställningsformer har ökat, men som sagt, jag baserar det enbart på egna upplevelser av missnöjda medarbetare.
GillaGilla