eller
Ett försvar mot ryska ABBA
Försvarsdebatten har varit ovanligt ljudlig på sistone, i betydelsen att den alls hörs. Jag tar tillfället i akt att ge mig in i den. Som läsaren kanske vet jobbar jag i försvarsrelaterad verksamhet, så på så vis kan man hävda att jag är part i målet. Samtidigt gör det att jag, även om jag inte är någon expert – vilket jag verkligen inte är – kommer i kontakt med frågorna mer än jag annars skulle gjort.
Alldeles nyss har vi sett en nätturné med en rysk ABBA-video som driver både med det svenska försvaret och svensk ryssrädsla. Jag tyckte den var rätt rolig, men det betyder inte att dess satiriska poäng är korrekt. En sak har den i alla fall rätt i. Det är inte alltid det skrivs rakt ut, men när man oroar sig över Sveriges förmåga att hävda sitt territorium är det Ryssland man oroar sig över. Det är inte Norge, inte Finland, inte USA. Det är Ryssland.
Tanken att Ryssland ska invadera Sverige i absolut närtid kan tyckas absurd, av den enkla anledningen att den är det. Men det är en halmgubbe. Det är ingen (ingen vettig) som tror att det kommer hända. Men det är heller inte det frågan gäller.
Ryssland å sin sida. Av allt att döma är tiden förbi då Rysslands strävan var att accepteras av väst. Nu driver man en medvetet antivästlig agenda, stundom med inslag vars enda rimliga funktion är att frustrera väst. Det är möjligen mest av inrikespolitiska skäl, men vad spelar det för roll?
Demokratier tenderar att inte kriga mot varandra, men Ryssland uppfyller inte grundkraven för att vara en demokrati. Det är kanske mycket att kalla Ryssland diktatur, men det är inte så himla långt därifrån. Ryssland blygs inte heller för att bruka våld mot närliggande stater – och nu pratar jag inte historiskt, utan på senare år. Efter många års förfall satsar man också hårt på att bygga upp sin försvarsmakt igen.
Och så Sverige. Som blottlagts i senaste tidens debatt har Sverige i dag en mycket begränsad försvarsförmåga. Jag var tills relativt nyligen själv inte medveten om hur långt det gått. Som mest har jag för mig att Sverige kunnat skaka fram 39 brigader. När jag gjorde militärtjänsten låg det nog på tjugo-nånting.
I dag pratar Försvarsmakten (FM) drömmande om att inom sisådär fem år eller så, förutsatt att det skjuts till mer pengar, kunna återta förmågan till brigads strid. Alltså en brigad. För det har vi inte i dag.
Försvarsanslagen har i reala termer krympt kraftigt de senaste decennierna samtidigt som prioriteringen varit kostsamma internationella insatser. ”Kostsamma” är inte samma sak som ”felsatsade”, men det är val som har konsekvenser. Detsamma gäller det nyligen beslutade JAS Gripen-köpet. Från regeringshåll har det hävdats att det i stort sett inte ska påverka övrig försvarsverksamhet negativt, men det är inte så mycket att vilseleda som att blåljuga. Hyveln och yxan far nu fram över FM i det monetära vakuum som Gripen lämnar efter sig. Det betyder inte att det är fel att köpa Gripen, men det är fel att tro att det inte kostar att ha ett fungerande försvar. Mer flygplan utan mer resurser innebär att övrig förmåga går ned.
Jag skrev att ingen förväntar sig en rysk invasion i närtid, och så är det. Men där har vi tre nyckelord: Förväntar, invasion och närtid. Jag tar dem i omvänd ordning.
Närtid: Nä, det kommer inte luftlandsättas en division kosackdansande hunner i Kungsträdgården till Valborg. Men ingen vet vart Ryssland är på väg, förutom att det är åt fel håll. Att återuppbygga försvarsförmåga tar tid. Inte ens med kraftigt ökade resurser skulle det gå fort. Om man väntar tills man kan bekräfta ett omedelbart hot har man väntat för länge.
Invasion: Det behöver inte vara fullskalig invasion för att vara allvar. Det kan röra sig om mer begränsade territorialkränkningar. Sådana pågår lite varstans i världen utan att det blir fullt utvecklat krig. Tröskeln för att ta sig friheter med en annan stats territorium sjunker dramatiskt om man vet att det inte finns något att sätta emot en kränkning.
Förväntar: Det blir alltid en fråga om vad man bedömer är sannolikt och osannolikt. För femton år sedan var det rimligt att betrakta Ryssland som ute ur leken. I dag är det inte så. Men man kommer aldrig kunna vara helt säker på något, och var man vill lägga ribban för sin osäkerhet bestämmer budgeten. Fast i dag är det ju tvärtom: man bestämmer budgeten och avpassar hotbilden efter det.
Jag tycker att det är rimligt att Sverige skaffar sig en högre försvarsförmåga än i dag. Det betyder inte att vi ska gå tillbaka till ett värnpliktsbaserat invasionsförsvar à la 1993, men vi får i dag bokstavligt talat väldigt lite bang for the buck. Att lägga de pengar vi ändå lägger på försvaret och inte kunna stampa fram en endaste stridsduglig brigad, det kan inte vara en lyckad kompromiss. Likväl är det inte rimligt att betrakta önskan till åtminstone någon förmåga att hävda sitt territorium som överdrivet krigshetsande.
Vad ska man göra då? Det är lätt att sitta och skrika på pengar, men de pengar man lägger på FM kommer vara pengar man inte lägger på något annat. Det bör man inte vifta bort, men det är inte ett tillräckligt argument emot. Alla statliga verksamheter konkurrerar med varandra om pengar, och det är inte självklart att försvaret ska vara sist i kön. Visst finns det särintressen i försvarssvängen, men försvaret av Sverige är ett svenskt allmänintresse även om man förhoppningsvis aldrig behöver få användning för det – ungefär som en hemförsäkring.
Det ropas ibland på att Sverige ska gå med i NATO. Jag tror i och för sig att det vore en bra idé, men det är inte ett sätt att spara pengar om man har den minsta intention att följa NATO:s regler, som bland annat säger att man ska lägga väsentligt mer på försvaret än vad Sverige gör i dag. (Det är förvisso få NATO-länder som verkligen lever upp till den regeln.)
För vissa statliga satsningar kan man räkna med låga nettokostnader. Att avskaffa värnskatten till exempel skulle antagligen betala sig självt på lite sikt. Jobbskatteavdraget är förmodligen till väsentliga delar självfinansierande. Men jag har svårt att se att en satsning på försvaret skulle fungera så i någon större utsträckning.
Nu känns inlägget en smula spretigt, så jag sammanfattar för säkerhets skull.
- Jag tycker att Sverige bör höja sin försvarsförmåga.
- Att höja Sveriges försvarsförmåga kommer kosta pengar.
- Jag har inget färdigt svar på varifrån de pengarna ska tas.
Det här är första blogginlägget på jättelänge. Så kan det gå. Det är ju det här med småbarn.
söndag 3 mars, 2013 kl. 00:46
Oj, ett nytt inlägg!
Som vanligt mycket vettiga åsikter. Jag kan rekommendera Mikael Holmströms bok Den Dolda Alliansen om du är intresserad av Sveriges absurda säkerhetspolitik under kalla kriget. Fast småbarn kanske går före tegelstensböcker?
GillaGilla
söndag 3 mars, 2013 kl. 09:42
Tack! Och dito för tipset. Men ja, det är inte så att jag inte läser alls, men det har gått ned.
GillaGilla
torsdag 25 april, 2013 kl. 21:56
Min insats(höhö) i försvaret inskränker sig till 12 månaders värnplikt 1990. Jag förvånades av att en kollega, blott 2 år yngre än mig, inte gjorde lumpen, men redan då började neddragningarna.
Mitt intryck då var en salig blandning av högteknologi (Haubits 77!) och 40-talstaktik – vi cykeltolkade inte men det fanns säkert cyklar i beredskap. Som del av trossen förväntades vi klara livhanken i fält genom att rekvirera lokala bönders potatisförråd, samt ved för eldning. Good luck with that.
Jag minns också att vi blickade ut över ett vidsträckt fält söder om Kristianstad och våra befäl konstaterade att detta var ett utmärkt luftlandsättningsmål – om man nu ville anfalla Kristianstad. Vårt uppdrag vid mobilisering var att försvara Växjö, södra Sveriges matdistributionshubb.
I efterhand har jag insett att det svenska försvaret sedan kanske 70-talet mest varit ett redskap för arbetsmarknads- och regionalpolitik. Ett regemente försörjer en hel bygd med schyssta officerslöner, administration, samt service. Om fi kom skulle han nog tas med lite rejäla anfall a la Finska vinterkriget. Sen skulle jänkarna rädda oss, eller atomvintern ta över.
JAS Gripen är ett uppenbart fall av dolt industristöd, kanske oundvikligt i ett litet land som Sverige där gränsen mellan vänskap och korruption är hårfin och därför måste döljas nogsamt. Behöver Sverige kunna bygga ett 4.5 generations stridsplan? Tveksamt.
Håller helt klart med om att det tar tid att bygga upp ett försvar, och att det allra minsta man kan begära är att en kvalificerad kader hålls utbildad och utrustad.
GillaGilla
lördag 4 maj, 2013 kl. 17:03
Jo, att Gripen är industristöd känns rätt uppenbart. Inget tal om konkurrensupphandlingar där inte. Därmed inte sagt att man inte behöver ett flygvapen, men som du säger, behöver man kunna bygga det själv?
Jag tror också att det ligger mycket i det du skriver om regionalpolitiken. Just den biten har ju lyckligtvis till stora delar utgått nu eftersom det inte finns så många regementen kvar.
GillaGilla
torsdag 16 januari, 2014 kl. 14:14
Först, bra blogg, välskrivet och exakt i linje med mina egna åsikter. 🙂
Sen, att vi valde att bygga våra egna plan (och fartyg och kanoner etc) kommer direkt från vårt val att hålla oss alliansfria efter andra världskriget. Att köpa in plan och utrustning från väst hade inneburit att vi (i ännu större utsträckning) skulle knutit oss till NATO vilket inte hade varit förenligt med neutralitetspolitiken, så här är vi idag. Sedan har vi lite speciella krav på våra plan som jag inte vet om några andra uppfyller. T ex vill hålla nere kostnaden så mycket som möjligt, kunna hålla planen i luften så mycket som möjligt, dvs de ska vara enkla att underhålla (alla våra hemmabyggda plan har kunnat servas av värnpliktiga), de ska kunna starta/landa på provisoriska flygfält, etc.
Alternativet är att göra som Norge: gå med i NATO, köpa F-35:or till tredubbla priset. Personligen tror jag vi, med Gripens relativa exportsucce, får ett bra flygvapen till ett bra pris. Dessutom, se så många jobb det skapat! 🙂
GillaGilla
söndag 19 januari, 2014 kl. 17:06
Tack!
Mina liberala instinkter gör att jag ryggar inför allt som luktar industristöd. Vad gäller svenska flygplan är det väl i praktiken en utagerad fråga; Gripen har vi redan och det är förstås trevligt om den säljer, i alla fall till rätt köpare. Och det verkar inte vara någon som tycker att vi har råd att utveckla nästa plan själva. (Om det ens ska sitta någon pilot i nästa plan.)
GillaGilla
lördag 1 mars, 2014 kl. 15:37
[…] ha ett försvar, kan vi åtminstone ha lite försvarsdebatt? För på dagen ett år sedan skrev jag Fänrik Snåls sägner, ett inlägg i vilket jag pläderade för att Sverige borde skaffa sig åtminstone någon förmåga […]
GillaGilla