Förvånansvärt vettig

Det här inlägget handlar inte alls mycket om politik. Nej, jag verkar med glesa mellanrum ha börjat skriva om en eller annan bok som jag tycker att man bör eller inte bör läsa. Nu när jag gör det för tredje gången har jag, i linje med ”en gång är ingen gång, två gånger är ett sammanträffande, tre gånger är en konspiration”, skapat en kategori ”Bok”.

Tanken den här gången är att tala om för er varför ni bör, eller kanske inte bör, läsa fantasy-serien Wheel of Time. Göran Greider menar att fantasy är borgerligt opium för folket och läser hellre om Fas 3, så han har redan svaret, men just du kanske inte vet.

Wheel of Time, av Robert Jordan och på slutet Brandon Sanderson, är en av de mer kända fantasyserierna, nyskapande när den kom. Det torde också vara en av de längsta, men nu är den i alla fall färdigskriven. Fjorton böcker som lär snitta på över 700 sidor. Men låt inte det avskräcka dig, just längden är faktiskt en del av lockelsen. För mig var det första gången jag läste något så långt, och det var intressant att se hur komplext och, ja, tillkrånglat det kunde bli när man har så många sidor på sig. Temat för handlingen är i princip att (motsvarigheten till) djävulen håller på att bryta sig lös ur sitt fängelse, hans ärkeänglar är redan lösa och det kommer gå åt skogen om inte någon gör något snart. Synd att det är så svårt att få folk att arbeta mot samma mål. Berättelsen kretsar mycket kring magi och magianvändare, och det är här jag tycker att man hittar en av seriens främsta styrkor. Så jag skriver väl om det på en gång.

Magi i en eller annan form förekommer i så gott som all fantasy jag läst (vilket är mindre än man kan tro). Jag ansluter mig till uppfattningen att hur mycket man kan låta magi lösa konflikter i en historia är proportionellt mot hur väldefinierat magisystemet är. Om läsaren inte har en känsla för vad som går och, minst lika viktigt, inte går att göra med magi så blir det bara en Deus Ex Machina. Vad som helst kan hända när som helst, och då är det lätt hänt att alla utmaningar känns poänglösa. När som helst kan ju någon vifta med handen och lösa problemen med lite ny, oförklarad magi. Det här har Jordan förstått, och det är en viktig del i min dragning till serien. Alldeles i början är magi förvisso något mystiskt som händer bortom huvudpersonernas – och läsarens – förståelse, men ganska snart börjar ett sammanhängande, internkonsistent magisystem uppenbaras. Det finns relativt tydliga regler som i någon mån tillåter läsaren att göra förutsägelser om vad man borde kunna, och inte kunna göra. Låter det trist, som om man tagit magin ur magin? Men det är tvärtom! För någon som jag själv, som skulle ge åtminstone min vänstra hand för sådana förmågor, är det rena drömmen. Och jag verkar inte vara ensam, av nätet att döma. Att folk blivit upprörda eller reagerat med klentrogenhet när någon gjort något särskilt magiskt otippat ser jag huvudsakligen som vittnesbörd om hur välfungerande den magiska kontexten är överlag. Så kan man också, en bit in i serien, ha magiska dueller som utspelar sig helt i denna magiska kontext, till stor del med begrepp som är meningslösa för en som inte läst böckerna – och det fungerar, det är bra action, och det är galet spännande. Väldigt långt från att någon viftar med handen och vad som helst händer.

En annan pluspoäng är att serien är spännande, även när det inte är magiduell. Det är inte full biljakt i tiotusen sidor, och visst finns ett antal tråkiga avsnitt, men på det hela taget är det ett bra sug i böckerna. Den sista boken bar jag med mig överallt och läste så fort det yppade sig minsta tillfälle.

Det saknas för all del inte saker att kritisera. En del karaktärer, även bland huvudpersonerna, är långa tider klichéartade och/eller irriterande. Det saknas inte karaktärsutveckling, men med så många sidor kan utvecklingen vara så långsam att det är lätt att få för sig att ingen utveckling sker.
Robert Jordan skulle också behövt en hårdare redaktör. Han drog ut på saker i det oändliga. Han dog dock efter bok 11, och Brandon Sanderson fick ta över. Författarbytet märks, men inte så mycket som man skulle kunna tro eftersom Jordan hann nedteckna stora delar av återstående handlingen innan han dog. Själv tycker jag att bytet var till det bättre. Någon beskrev det som att storyn ”kicked into gear” igen när Sanderson tog över, och det är inte utan sin poäng.
Jag har också lite svårt att bestämma mig för om det är en vuxenbok. Eller såhär: Det är en vuxenbok. Den har inte känslan av ungdomsbok. Men det är på många sätt en barntillåten vuxenbok. Förvisso kan tusentals människor grafiskt massakreras, men jag är inte säker på om någon någonsin går på toaletten. Det förekommer nästan inget sexuellt våld. Folk får sällan eller aldrig skoskav, förkylningar eller infekterade sår. Tvättar kläder och badar gör de faktiskt (herregud vad de badar i perioder), men det är ungefär så vardagskroppsligt det blir. De romantiska vändningarna känns lite valhänta, homosexualitet för en undanskymd tillvaro, och allt sex är av typen fade to black. Det kan i och för sig vara bra, kan man inte skriva sexscener ska man inte. Men det är alltså generellt en polerad läsning.
En sak jag stört mig på är att åtminstone i början är storyn distinkt profetiadriven, alltså att det finns en profetia som folk orienterar sig efter. Jag tycker det är ett lite fuskigt sätt att skriva på, då behöver man inte hitta på riktiga drivkafter för sina karaktärer, de bara springer efter profetian.
Och det finns säkerligen fler möjliga minus jag skulle kunna dra upp. Jag argumenterar inte för att det här är stor litteratur som Iliaden. Det förändrar dock inte att det gett mig mycket lycka att läsa serien.

Magi är inte allt Wheel of Time handlar om. Den som gillar politiskt intrigerande får sin beskärda del. Ett framträdande tema är också vikten av att kommunicera, och vad stökigt det kan bli när man struntar i det. Än mer framträdande är Jordans lek med könsroller. I flera stycken har han tagit vad man ambitiöst kunde kalla könsmaktsordning från verkligheten och vänt på den, i första hand som en effekt av att den manliga halvan av magin gör sina utövare galna och man därför sett till att män med magisk talang oskadliggörs. (Att huvudpersonen nummer ett är en man med magisk talang gör detta till en väldigt relevant omständighet.) Det blir aldrig Egalias döttrar av det, men det är hur som helst ett genomgående tema och om man så vill dominerande detalj av underordnad betydelse. På gott och ont.
Kärnan av fiendesidan är alltigenom ond och har till sitt förfogande orcherliknande odjur som bara idkar och förtjänar död och förintelse. Såtillvida är det ett enkelt upplägg med ljus mot mörker, men tittar man närmare finns många nyanser. Vissa som spelar för ondingarna är kanske inte så superonda egentligen. Många i Team Light gör riktigt korkade och destruktiva saker, fullt övertygade om att de agerar med världens bästa för ögonen, och skulle säkert klassas som onda om det inte fanns några som var ännu ondare. Åter andra sätter inte den stora kampen mellan ljus och mörker i första rummet, utan har en egen agenda i något lokalt maktspel. Det är svårt (men kanske inte omöjligt) att hitta någon karaktär som är alltigenom god och altruistiskt rättrådig.

Nu vill ni förstås läsa de här böckerna, och det tycker jag är rätt impuls, speciellt om ni tänker läsa dem på engelska (eftersom jag sett att en del termer är taffligt översatta till svenska). Jag tänker då inte falla i fällan att säga att allt är jättebra från första sidan. De tre första böckerna tycker jag är helt okej, men har en känsla av att författaren vill kunna sluta skriva ifall det inte blir någon succé. Sedan bestämmer han sig för att göra det här på allvar, och i fjärde boken lyfter serien och byter skala från ett gäng bortkomna lantisar på luffen till något med vidare horisonter. Fjärde, femte och sjätte boken tycker jag är riktigt bra. Det händer grejer. Sedan i nästföljande tre böcker börjar det gå väldigt långsamt och bli väldigt komplicerat. Det är genuint svårt att hålla reda på alla namn. I efterhand tycker jag att det är bra böcker, men vid första genomläsningen kunde det kännas en smula överväldigande. Tionde boken är bottennappet då ingenting händer och alla bara badar. Sedan vänder det. I bok elva tar det fart igen, och sedan tar Sanderson över och ror de tre sista böckerna i hamn med den äran. Visst märks det att de är skrivna under press att knyta ihop så många som möjligt av de otaliga trådarna, och speciellt i den sista boken har han offrat en del skrivarelegans till förmån för komprimerade förlopp, men jag vidhåller ändå att de fyra sista böckerna är några av seriens bästa.
Jag vet inte om det var tänkt så från början, men allt löser sig inte till det bästa på slutet. Det kan man se som frustrerande – eller som en spegling av att allt inte alltid löser sig på bästa tänkbara sätt precis i rättan tid.

Jag tänker avsluta den här rätt röriga redogörelsen med att nominera tre namn vardera till bästa kvinnliga respektive manliga biroll. Det kan ni fundera på, vare sig ni läst böckerna eller ännu inte gjort det.
Till bästa kvinnliga biroll: Verin. Graendal. Birgitte.
Till bästa manliga biroll: Logain. Talmanes. Flinn.
Och så vill jag att böckerna filmas i en absurt lång tv-serie. Vilket inte kommer bli lätt, vare sig man gör den filmad eller tecknad.

Inga spoilers nu.

Etiketter: brandon sanderson, robert jordan, wheel of time

This entry was posted on söndag 4 augusti, 2013 at 11:14 and is filed under Bok. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. Both comments and pings are currently closed.