Centernomineringar – inte alls hela listan!

I dag har jag varit på nomineringsstämma med Stockholmscentern i Riksdagens förstakammarsal. Där fastställdes Stockholms listor inför höstens val till riksdag, landsting och kommun, och det tänkte jag prata om nu.

FörstakammarsalenMin plats under stämman & taket

Cynikern kanske frågar sig: spelar det någon roll vad Centern gör? Det är ju ett så litet parti. Jo men det gör det faktiskt. Småpartier kan ibland få mer inflytande än deras röstandel ger anledning att tro, och understundom stämmer det för Centern. Mest spektakulärt på sistone är t-baneuppgörelsen i Stockholm. Centern var det enda alliansparti som gick till val på utbyggd t-bana. Stora Moderaterna var explicit emot. Det förslag som Alliansen nu lagt fram ligger mycket nära Centerns förslag. Centern, med blygsam representation i stadshuset, har också intensivt drivit cykelfrågorna. Före 2010 satsades knappt någonting på cykeltrafik i Stockholm. Nu är det beslutat om en miljard på att underlätta cykeltrafik. Man kan också nämna sprututbytesprogrammet för narkomaner i Stockholm, till väsentliga delar en arbetsseger för Centerpartiet (till nytta för utsatta narkomaner). Den som följt politiken i Stockholm någorlunda har knappast missat Centerns vurm för högre hus. Stockholm city ser förvisso inte ut som Manhattan nu, men tydligen byggs det faktiskt mer höga hus än förut. Det är sådant som gör att det kan finnas utrymme för de ytterligare naturreservat man beslutat om.

Vidare är inte Centern så litet på alla håll i Stockholm. Tillåter man sig att plocka lite körsbärsdata kan man till exempel notera att Centern i valet 2010 på Norrmalm, Östermalm och i Gamla stan var större än Socialdemokraterna.

Man kan tycka att jag borde börja med att prata (mer) om varför jag tycker att folk ska rösta på Centern innan jag pratar namn. Men jag börjar bakifrån, låtsas att läsaren redan kan tänka sig Centern och grottar lite lista.
I det här inlägget nöjer jag mig med att prata om riksdagslistan, och jag börjar med mig själv.

Me, me, me, myself and I. Och jag.
Jag har landat på plats 17 på Stockholms riksdagslista. Det är roligt tycker jag. Ur rent praktisk synvinkel spelar det ingen större roll om man står på plats 10 eller plats 30; det är icke valbara platser. Rent teoretiskt är det möjligt att bli invald från en sådan plats, men det skulle kräva en sällan eller aldrig skådad kryssbävning. Det betyder inte att det är helt verkningslöst att rösta på mig, om man nu skulle fundera på det.
Om du känner mig eller har läst den här bloggen ett tag – framför allt det senare – kan du ha en bra bild av mina politiska åsikter. Ibland sammanfaller de med den centerpartistiska partilinjen, ibland inte. Alla kryss räknas, och inför senare val är det rimligt att tänka sig att kryss i tidigare val är en faktor när nya listor ska göras. Jag har inte gjort någon större satsning på mig själv inför det här valet (av det enkla skälet att jag bedömde att jag inte skulle hinna) och är rätt ny i partiet, och är därför glad över att ha placerats så förhållandevis ickelågt som sjuttonde plats. Om du vill ge mina åsikter mer inflytande på sikt i Centern är det antagligen en bra satsning att ge mig ett kryss när det är dags. Ett långsiktighetskryss helt enkelt. Dessutom skulle jag bli glad!
Rimligen kommer jag närmare valet skriva någon sammanfattning av mina ståndpunkter och prioriteringar jämförda med partiets. Men inte i det här inlägget.

Men om man vill rösta Centern då, men inte just på mig, vad är det då för namn som gäller? Och vad säger jag om dem?

Just ja, de andra också
Toppnamnet på listan är Annie Lööf. Eftersom hon är partiledare är hennes linje rimligen väldigt närliggande officiella partilinjen. Man kan misstänka att hon har en del liberala reflexer hon undertrycker när hon som partiledare ska hålla samman hela partiet, men jag säger ändå: tänk partilinjen.
Nu blir det förmodligen så att hon väljs in från en annan valkrets. Om valresultatet blir något liknande 2010 (givetvis osäkert, men det är en annan fråga) är det de två nästföljande namnen som troligen kommer till Riksdagen från Stockholm. Och de är…

Johan Hedin (blogg)
Johan är en pålitlig liberal som redan gjort en repa i Riksdagen som ersättare för Fredrick Federley och som såvitt jag vet visat sig duglig i den inte alltid alldeles lätta miljön. Jag frågade honom för ett par månader sedan vad hans främsta hjärtefråga är, och han framhåller då rättssystemet. Närmare bestämt att han ser det som ett missförhållande att brott mot staten i Sverige bestraffas hårt relativt brott mot individer. Det signalerar att staten är mycket viktigare än individer.
Det är inte den fråga jag själv lägger mest energi på, men jag håller med om principen och tycker det är bra att Johan driver den. Jag tror att det är rätt namn på rätt listplats.

Johanna Jönsson
Johanna är ordförande för Stureplanscentern (fortfarande väl?) vilket i sig signalerar en tydlig liberalism. Dock ej champagnevaskande.
Det blev omfattande diskussioner kring vem som skulle sättas på tredje plats på listan. Både Johanna och den andra huvudkandidaten företräddes av passionerade vapendragare – allt i god anda ska sägas; det är med flit jag inte skriver att det var strid om platsen, även om båda förstås ville ha den. Bland de argument som androgs för Johanna hördes att hon är ung och kvinna. Jag skruvar alltid på mig när sådant dras upp. Jag vill gärna tro att jag struntar i ung och kvinna. Identitetspolitik känns vare sig fräscht eller intellektuellt spänstigt, och att välja vem man ska rösta på efter kön, ålder, hudfärg eller sexuell läggning… nej det går bort, vare sig man röstar på vita heterosexuella män eller unga queeraboriginer.
Nu tror jag inte heller att det var därför Johanna vann omröstningen. Själv vill jag framhålla det fabulösa patos hon emanerar i ord och handling. Ni förstår om ni hör henne tala. Hennes största politiska passion torde vara migrationsfrågorna, där man lugnt kan säga att hon skulle få svårt att samarbeta med SD. Även denna listplacering kommer jag inte ha svårt att ställa mig bakom när valet närmar sig.

Givetvis kommer jag inte hålla med toppkandidaterna, eller partiet, i samtliga frågor. Ibland är det ju svårt att veta om man ens håller med sig själv i samtliga frågor. Men så är det alltid i politik. Man får göra något motsvarande en minstakvadratanpassning av partierna mot sig själv, och ur det perspektivet är jag nöjd med Stockholmscenterns uppställning inför valet.
Eller okej. Helt nöjd kan jag väl inte vara eftersom jag inte är överst på listan. Men det förlåter jag för den här gången.

Annonser

Etiketter: ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s