Archive for the ‘Val 2014’ Category

Nära Sundbyberg där jag bor

onsdag 24 september, 2014

Kommunvalet i Stockholm är nu räknat och jag skramlade ihop 26 kryss i det.
Långt efter riksdagsresultatet, men ändå inte illa, med tanke på att
a) Jag har knappt nämnt att jag stod (lååångt ned) på kommunlistan.
b) Jag har inte personkampanjat en endaste hektojoule i kommunvalet. (Jag har kampanjat många joule i kommunvalet, men inte som personvalskampanj.)
c) Det är i nivå med det antal kryss jag trodde var rimligt att förvänta sig för min riksdagskampanj.

Så jag vill bara säga, ifall någon kryssmedskyldig läser det här – tack för även dessa kryss!

Annonser

Touchdown

fredag 19 september, 2014

Valet är över! Ifall någon missat det. Jag har, bland annat för att dottern kräktes salut på mig, inte kunnat blogga om det förrän nu. Fördelen med det är att kryssräkningen till Riksdagen nu är i det närmaste klar.

Först hade jag tänkt göra en allmän analys av det rikspolitiska landskapet nu, men antingen struntar jag i det – alla andra skriver redan om det – eller så tar jag det i ett separat inlägg. Här koncentrerar jag mig på resultatet för Centerpartiet och för mig själv.

Jag tar dock omvägen via den avgående regeringen. Att Alliansen lämnar ifrån sig regeringsmakten var med valresultatet oundvikligt. Det finns minst två personer i den avgående regeringen som snart kan vara saknade.

Den ene är förstås Anders Borg. Han har inte varit en odelat god kraft; en rejäl black om foten är att regeringen under honom så flagrant låtit förfallet i det civila och militära försvaret fortgå. Det är, förvånar sig nog ingen över att jag säger, inte okej.
Det har inte heller saknats tillfällen att klaga över bristande reformvilja. Men då jämför man inte med tidigare finansministrar, utan med en tänkt idealministär.
Faktum kvarstår att Borg enligt samlade internationella bedömningar varit närmast exempellöst framgångsrik. Valet av stimulanser och deras tajming har av allt att döma skötts utomordentligt skickligt. Det är svårt att uppbringa någon jämförbar ekonomi som klarat finanskrisen med efterföljande lågkonjunktur bättre än Sverige, och till icke ringa del är det Borgs förtjänst.

Den andre är… ja för tio eller ännu mer tjugo år sedan trodde jag aldrig jag skulle säga det här, men den andre är Carl Bildt. Jag uppskattar visserligen hans vassa tunga, men hans viktigaste bidrag har varit förmågan att tala klarspråk när andra – framför allt andra i EU – mumlar otydligt i skägget. Jag vet att just detta också gör att många är glada att se honom gå, men jag känner mig säker på att Sverige kommer tappa positivt inflytande i omvärlden nu, oavsett vem som efterträder honom. Även här verkar många internationella tyckare, som inte är så fast i den svenska partipolitiken, dela den bedömningen.

Så om Centerns valresultat. Ja, Centern och Alliansen förlorade riksdagsvalet, inget snack om den saken. Det tycker jag är… beklagligt. Inte oväntat givet en lång tids opinionsmätningar, men beklagligt. Det finns ändå flera ljuspunkter för just Centern.
Vi tappade i riksdagsvalet, jämfört med föregående val. Inte oväntat, regeringspartier brukar gå bakåt. Vi klarade oss dock klart bäst av alla borgerliga partier och är åter näst största borgerliga parti. Min uppfattning är att vi gjort detta i en valrörelse som från Centerhåll dominerats av positiva budskap om vad vi har gjort och vad vi vill göra, och att vi hållit en ideologiskt tydlig profil.
(Därmed inte sagt att det inte också funnits angrepp på motståndare – inte fel i sig – eller att den liberala ideologin varit renodlad. Vi rör oss med relativa termer här.)
Annie Lööf har också i mångas ögon blommat ut som en stark och driven politiker. Det är nog inte överdrivet centerchauvinistiskt att i dag räkna henne som den tongivande oppositionspolitikern på riksplanet. I och med allt detta hoppas jag nu att den period då Centern mest fått svara på frågor om pågående kris (äkta eller påhittad) ska vara över.

Vidare har Centern faktiskt gått framåt både i Stockholms kommun och landsting. Det är svårt att vara tvärsäker på att ett valresultat hänger intimt ihop med det arbete man gjort i föregående mandatperiod, kanske särskilt för små partier, men faktum kvarstår att Centern gjort ett starkt jobb både i kommunen under Per Ankersjö, och i landstinget under Gustav Hemming, och att detta åtminstone inte straffat sig i valet. Två tydliga resultat av Centerns arbete är den planerade t-baneutbyggnaden och det pågående kraftiga upprycket för cyklande i stan, och man har också bedrivit en tydlig och positivt inriktad valkampanj. Även om det parlamentariska läget i kommun och landsting ur ett Centerperspektiv nu inte är idealt är det ändå roligt i sig att Centern gjort så bra ifrån sig på dessa nivåer.

Och så me, myself and I. Och ni.
Dags för den rent egofixerade delen av valet.
Jag har suttit med fingret på F5 i flera dagar och följt kryssräkningen. Det har varit jättespännande – och inte minst jätteroligt. Resultatet har vida överträffat vad jag vågade tro var rimligt. När jag före valet fått frågan hur många kryss jag tror att jag kommer få har jag sagt typ tjugo. Det har varit en medvetet och fegt låg siffra; jag tyckte nog det verkade nåbart att få 30-35 stycken sådär. Men det är så svårt att veta. Det är en sak att undslippa sig att man nog ska rösta på någon, en annan att faktiskt göra det. Man har ju bara ett riksdagskryss vart fjärde år.
Att få tresiffrigt antal kryss, alltså över hundra, har jag förstås fantiserat om, men också avfärdat som orimligt.
Nu när kryssen är så gott som färdigräknade har jag 133 stycken.
Låt mig, som kort pausunderhållning, exemplifiera den känslomässiga effekten av en bunt personkryss på en frivilligarbetare i valrörelsen:

Om ställningarna håller i sig, och det gör de nog, betyder det att jag räknat efter antalet kryss i Stockholm (& Centern) slutar som sjua. (Placeringen på valsedeln var nr 17.) Före mig hamnar:
* Partiledaren och chefsekonom Martin Ådahl, där även den senare varit mycket synlig valrörelsen.
* De två toppkandidaterna från Stockholmsdistriktet, Johan Hedin och Johanna Jönsson, som figurerat mycket på affischer. Förresten, grattis till dem och till oss; det är två personer jag utomordentligt gärna skickar till Riksdagen.
* Hannes Hervieu och Sofia Arkestål, som båda bedrivit relativt genomarbetade och uppmärksammade personvalskampanjer och där den förre än ordförande för Centerstudenter.
Sedan kommer jag. Jag, vars personvalskampanj visserligen varit entusiastisk, men också… vi kan väl kalla den hemmasnickrad. Inga affischer, inga flygblad, inga framträdanden i några tidningar, ärligt talat inte vidare välplanerad. Gott humör före proffsighet.
Med det vill jag inte på något sätt förringa de som kommer före mig; det är inte fråga om att bara man sätter upp ett par affischer så har man vips trehundra kryss. Vad jag menar är att jag är jätteglad och inte så lite stolt över att staka i mål alldeles efter denna illustra skara.

Tittar man sedan vidare i krysslistan är det många där som inte bedrivit någon aktiv personvalskampanj, men det minskar inte min stolthet det minsta; det här handlar inte om att slå någon annan. Det handlar om att vad jag tycker är jättemånga personer har visat mig ett stort förtroende genom att kryssa mitt namn. Det låter kanske klyschigt när jag skriver det så här, men i så fall har det blivit en klyscha för att det är sant. Djupt känt tack till alla som kryssat.

Vilket leder mig över till frågan VEM VARE SOM KRYSSA
Några har sagt till mig att de har kryssat mig, men i de flesta fall vet jag inte. Det är förstås helt i sin ordning, men jag vill ändå fundera på vilka vägar man kan ha haft för att hitta fram till mig. De här kommer jag på rak arm på:

  • Facebook. Min kampanj har nästan uteslutande bedrivits på nätet, och där har Facebook varit min primära plattform för utrop. (Twitter nästan inte alls.) Gruppen personer som läser mig på Facebook och som kan tänka sig att rösta både på mig och på Centerpartiet lär dock vara långt mindre än hundra personer.
  • Bloggen, alltså här, har som vanligt stått för den mesta textmassan. Men det är inte heller en masskanal. Jag vet inte hur många regelbundna läsare jag har, men det lär vara färre än hundra. Överlappet med Facebook är också stort.
  • SVT:s valkompass är en okänd faktor som kan ha kommit att få stor betydelse. Jag tycker själv att den utgjort en god snabbsammanfattning av mig och min kandidatur. Det hände också ett par gånger under valrörelsen antingen att någon kontaktade mig och sade att hen hade hittat mig på SVT, eller att jag hörde om att någon hade gjort det.
  • Word of mouth, eller djungeltrumman. En faktor som jag satte visst hopp till i samband med Facebook, och jag vet att åtminstone några spridit mitt evangelium (för vilket jag är, eh, glad och tacksam). Jag har dock ingen aning om i vilken grad det bidrog. Jag vill gärna tro att det var betydande.
  • Valstugan. Jag har stått en bunt pass i valstugan vid Sergels torg. Jag har inte där kampanjat något särskilt för mig själv, men det har hänt några gånger att en besökare efter ett samtal har frågat efter mitt namn. Det kan ha gett några röster, men knappast fler än fem.
  • ”Civilingenjör” stod det på valsedeln vid mitt namn. Det var med flit. Jag hade kunnat skriva ”teknologie licentiat” men det är det nästan ingen som vet vad det är. Jag var också den högst placerade kandidaten på listan som presenterade mig som civilingenjör. Det kan möjligen ha gett några spontankryss i valbåset. Jag har absolut ingen indikation på i vilken utsträckning detta varit en faktor, men den skadar nog inte.

Vad blir slutsatserna av det här då?
Den första slutsatsen är att den politiska åsiktssamling jag bär runt på verkar ha en inte försumbar motsvarighet hos riksdagsväljarna. Jag lär ha fått ytterligt få slentriankryss; de allra flesta som kryssade på mig utgår jag från gjorde det väl medvetna om vem de röstade på. Det uppmuntrar inför framtiden.
Rent kampanjtekniskt kan en delslutsats vara att vid ny valkampanj ska jag inte försumma att synas i de vettiga valkompasser jag kommer åt; jag ska mer organiserat se om jag kan uppmuntra redan övertygade att prata för mig; och jag förlorar förmodligen inte på att presentera mig som civilingenjör. Detta bara bland redan befintliga kampanjelement. I vilken mån andra vägar bör tillgripas, ja, det har jag nog några år på mig att fundera ut.
Kanske överväga att flytta bloggen till något med ett vettigare namn.

Tills dess, eller i vart fall tills vi hörs igen: Tack för allt stöd!
Det gäller inte minst min fru Sofia.

Er riksdagskandidat 2014 emeritus

Det bredare greppet

torsdag 11 september, 2014

Förra inlägget tröskade sig igenom Centerns valmanifest, en nog så relevant övning såhär inför valet. Men när jag bestämde mig för att gå med i Centern var inte det för att de hade ett sympatiskt valmanifest. Vad som lockade mig var i korthet och på ett ungefär:

Liberalism och miljö. Insikten att god miljöpolitik inte är moraliskt tvungen att vara smärtsam, utan att den går och bör kombineras med ekonomisk tillväxt och teknisk utveckling, har starkt fäste i Centern. Helt enkelt… liberalism och miljö.
Nu är ju liberalism mer än en liberal ekonomiskt politik, och jag tyckte och tycker att Centerpartiet i dag är det mest liberala partiet i Riksdagen.

Öppenhet. När det började jamsas om övergångsregler mot de nya EU-länderna för drygt tio år sedan var Centern tväremot, och någonstans där började jag intressera mig. Centern är alltjämt starka förkämpar för öppna gränser och fri rörlighet.

Står upp när det blåser. När andra partier börjar mumla om riskkapitalistens fördärvlighet törs Centern säga att det där är trams. När Saab håller på att sjunka står man fast vid att staten inte ska driva bilfabriker. Håller fast vid öppna gränser även när det vore enklare att backa på det. Säkert inte alltid så opinionsmässigt opportunistiskt. Rakryggat kallar jag det.

Det här är inte så mycket sakfrågor utan snarare principlinjer. Det finns ingen hundraprocentig träffsäkerhet i att de resulterar i politiska ställningstaganden som jag gillar; som jag tidigare redovisat finns flera exempel där jag inte delar partiets uppfattning. Men oftast hamnar man var jag tycker är ungefär rätt. Och man är också rätt så duktig på att få igenom politiken när den ska jämkas med andra partier.
En viktig sak till är inställningen till avvikare. Mitt jämförelsematerial är visserligen ganska magert, men mitt bestämda intryck är att Centerpartiet både är välkomnande till nya medlemmar och tillåtande av att man avviker från partilinjen. Det senare gäller givetvis till en viss gräns, jag försöker inte påstå att Centern är ett politiskt djur helt olikt de andra riksdagspartierna. Men ett parti kan vara mer eller mindre fixerat vid att alla medlemmar ska papegoja partilinjen, och Centern placerar sig avgjort på den mindre hysteriska delen av den skalan.
Den känslan av öppenhet tycker jag gick igen när det vankades idéprogramsdebatt förra året. Gick diskussionens vågor stundom höga? Ja, men det var ju också meningen. Hela poängen var att idéer skulle stötas och blötas. Alla idéer jag hejade på vann inte. Men i många andra partier skulle man i stället gjort allt för att undvika en sådan öppen debatt.
För mig är det ingen liten sak.

Över huvud taget är det här inte småsaker för mig.
Det är inte säkert att samma saker lockar dig, eller ens att du ser samma saker som jag.
Men de ringar ganska väl in varför jag drogs till Centern, varför jag deltar i valrörelsen, och varför jag hoppas på ett bra resultat i valet.

Partistens drapa

onsdag 10 september, 2014

Den här bloggen brukar handla om vad jag tycker, och har fortsatt göra det sedan jag blev medlem i Centerpartiet. Jag vill gärna tro att den inte blivit blott en megafon för C-ledningens politik. Likväl är ju så att jag nu kandiderar till Riksdagen för Centerpartiet, så då kan det vara läge att såhär med mindre än en vecka till valet skriva lite om Centerns valmanifest.
Jag hade först tänkt lyfta fram några punkter och kommentera dem, och jag påbörjade ett sådant inlägg. Insåg att jag inte skulle hinna skriva klart det. Så här är en mycket kortare version, men som å andra sidan publiceras före valet. Det är inte ett inlägg som de brukar se ut; snarare är det en recap av manifestet. Men sådant kan också ha sin plats precis vid valet. Har ni varit förbi i valstugan, hämtat ett valmanifest och läst det behöver ni inte läsa det här inlägget!

Förresten, jag börjar med en reklampaus på tal om kandidaturen. Det förefaller osannolikt att någon som läser detta missat informationen, men centrum för min kampanj här på bloggen ligger alltså här. Jag har också en kandidatsida på SvT:s valkompass. På den senare kan man förutom att få en översikt av mina politiska åsikter också gotta sig åt min favoritserie på tv, min favoritmat och annan trivia. Eller för den delen vad jag tjänat de senaste åren; SvT har bättre koll än jag själv.
Så. Åter till inläggets ämne.

Centerns valmanifest ligger här (pdf). Det är någorlunda både fylligt och konkret utan att nå telefonkatalogdimensioner. Läses rätt snabbt. Men om du inte ids, då kan du läsa mina nedslag nedan, med enstaka kommentarer!
Jag kan redan nu avslöja att det kommer bli övervägande positiva kommentarer. Mycket få självständigt tänkande personer kan hålla med ett parti i alla dess ställningstaganden, men det här var huvudsakligen trevlig läsning.

Mycket handlar om jobb. Ett huvudnummer på området har varit de sänkta arbetsgivaravgifterna för unga och den sänkta restaurangmomsen. Enbart den första reformen beräknas ha gett över 15000 jobb till en av de grupper som har som svårast att få jobb, och den senare har även den gett en bunt tusentals jobb. Kostnaden, sett till tappade skatteintäkter per skapat jobb, är inte ringa. Men dels handlar det om riktiga, efterfrågade jobb, inte något obskyrt arbetsmarknadspolitiskt program, och dels har jobben i stor utsträckning alltså gått till unga och nyanlända, grupper som har det svårt på arbetsmarknaden; det kan vara värt en del att hålla dessa borta från långvarigt utanförskap. Ingen verkar heller ha kommit på något tydligt bättre alternativ.
Centern har fått med Alliansen på ytterligare sänkning av arbetsgivaravgiften för de yngre ungdomarna. Metoden är lite klumpig, men som sagt, det verkar vara svårt att komma på så mycket bättre grejer.
(Jag läser också nu att KI bedömer att ROT, RUT och restaurangmomsen sänker jämviktsarbetslösheten lika mycket som aktiv arbetsmarknadspolitik. Har inte kollat källan.)

Åttio procent av nya jobb skapas i småföretag. Det är sålunda viktigt att fortsätta förenkla regler som i grund är anpassade för storföretag. Det jobbet ska fortsätta, exempelvis med åtgärder som att en företagare bara ska behöva lämna uppgifter till ett (1) myndighetsställe.

Arbetsförmedlingen fungerar inte speciellt bra för många arbetssökande. Centern vill prova att införa en jobbfixarpeng, inte helt olikt skolpengen, att tas till den aktör man tror kan hjälpa en hitta ett jobb. Har visst funkat hyggligt annorstädes. Klart värt ett försök.

Högkostnadsskydd för företags sjuklöner skulle kunna göra det mindre riskfyllt att anställa personer med historia av sjukskrivning.

Breddade Yrkesintroduktionsanställningar och ett lärlingssystem.

Fortsatt utbyggnad av förnybar energi.

Bonus-malus-system för bilar: bonus för den som köper en miljöklassad bil, ökande bonus med bättre klassning. Betalas av straffskatt på smutsigare bilar. Kraftig utbyggnad av laddstolpar för elbilar, och ökad inblandning av biodrivmedel i bensin och diesel.

Fortsatt utbyggnad av kollektivtrafiken. Planerna på utbyggd t-bana i Stockholm kan tillskrivas Centerns ansträngningar inom Alliansen.

Jag noterar särskilt att det inte står något om att avveckla kärnkraften. Det betyder inte att C gått och blivit kärnkraftsvänner; mellan raderna framgår det att man alltjämt vill se den avvecklad, och det är man öppen med i andra sammanhang, även om man då talar om att göra det på en generations sikt. Men att man inte pratar om det explicit i valmanifestet väljer jag optimistiskt att tolka som att man inte ser det som en vinnare att hetsa mot kärnkraft. Förändringen kommer inte komma snabbt, men det går åt rätt håll.

Bland små frihetsreformer märks att det ska vara tillåtet med gårdsförsäljning av egenproducerade öl- och vinprodukter.

På senare år har stora mått av valfrihet införts inom den traditionella trion vård, skola och omsorg. Förutom att det finns ett inneboende värde i möjligheten att välja har ingen, tvärtemot vad man kan tro från gängse samhällsdebatt, kunnat visa att detta skulle vara ett sämre upplägg än det offentliga monopolet. Tvärtom är, enligt de data som finns, både brukare och anställda mer nöjda i de privata alternativen, även om skillnaderna är små. Inte minst den senare gruppen glöms ofta bort, men för väldigt många kan man nu välja mellan mer än en arbetsgivare. Man kan rösta med fötterna. Det är stort. Och det är viktigt att kämpa för att behålla.

Ja, det får räcka så. Detta är självfallet inte Centerns hela politik. Det är ett subset av ett valmanifest som i sin tur är ett subset av det politiska programmet.

Vad det tyvärr inte står något om i manifestet är försvarspolitik. Detta är antagligen till stor del en följd av att manifestet togs fram innan de flesta politiker vaknade i denna fråga. Den som tycker att försvarspolitiken är viktig hänvisar jag glatt till mitt förra inlägg och rekommenderar att leta upp en kandidat som intresserar sig för den.

Säkerhetspolitik i vår tid

söndag 31 augusti, 2014

Jag hade egentligen tänkt skriva om den valrörelse som pågår. I stället skriver jag om den valrörelse som inte pågår. (Och det snabbt, för jag ska snart åka bort en vecka.)

Snabb rekapitulation: de senaste dagarna har vi alltså sett hur Putin i stort sett slutat låtsas och öppet invaderar Ukraina. Det är som alltid svårt att vara tvärsäker på alla fakta i sådana lägen, men av allt att döma handlar det om tresiffrigt antal stridsfordon/stridsvagnar, avancerat luftvärn och stora mängder ryska soldater. Som DN säger i dag åtföljs detta av uttalanden från Kreml som tydliggör att man ämnar krossa Ukraina. Omfattande humanitär ödeläggelse är förmodligen att vänta. Det här borde verkligen inte förvåna någon, men många verkar ha varit fast beslutna att i det längsta sjunga ”we shall overcome”.
Om vi anlägger ett rent egoistiskt perspektiv, vad betyder det för Sverige? Tja, omvärlden har hittills inte varit beredd eller förmögen att ge Ukraina det stöd som skulle behövas för att hejda Putins framfart. Vad är steget efter Ukraina?

(Det här blir väldigt komprimerat skrivet. Men då kanske ni orkar läsa det också.)

Det går förstås inte att veta med säkerhet. Men om Ryssland får för sig att testa vad artikel 5 egentligen är värd i Nato – och bara den mycket naive kan tro att man inte i dag, efter Natos uteblivna reaktion hittills, grunnar på detta i Kreml – så är Baltikum ett logiskt steg. Relativt svårförsvarat och exempelvis i Estland en stor rysk minoritet att ”försvara”. Man har redan testat gränserna en gång med ett cyberkrig 2007.
Bestämmer sig Ryssland för att militärt ge sig på Baltikum är det också logiskt att i ett tidigt skede ta och sedan långvarigt hålla Gotland. Om Ryssland kan gruppera sina vapensystem på Gotland blir det utomordentligt svårt för någon att komma till Baltikums undsättning.
Sverige har i dag ingen nämnvärd militär närvaro på Gotland och skulle knappast kunna bjuda något motstånd, ens på månaders sikt, med dagens förmåga. Det är allvarligt inte bara för Sverige. I officiell svensk säkerhetspolitik ingår som portalformulering att vi ska hjälpa våra grannar i händelse av angrepp. Det är inte uppenbart att vi tar den utfästelsen på något större allvar. Vilket givetvis får återverkningar – ingen kommer som det ser ut i dag hjälpa Sverige militärt i händelse av angrepp.

Är detta då bara feberfantasier hos några alltmer exalterade stridspittar? Nej, det kan man inte med någon intellektuell hederlighet hävda.
Vi vet att Ryssland nyligen övat flygbombning mot strategiska mål i Sverige.
Vi vet att Ryssland för bara någon månad sedan höll en stor luftlandsättningsövning vars enda realistiska motsvarigheter i verkligheten bedömdes vara Gotland eller Island.
Vi vet också att Säpo sagt att det pågår krigsförberedelser mot Sverige, bland annat med stora inköp av kartor. Vi har också sett kraftigt ökad underrättelseinhämtning riktad mot Sverige.
Slutligen vet vi att Putins administration flera gånger gått till hård verbal attack mot Sverige och gärna tycks peka ut Sverige som fiende.
Okej. ”Krigsförberedelser” betyder inte att den som vidtar dem avser anfalla i morgon. Man kan förbereda för många krig bara för utifallatt. Men uppenbarligen tycker den ryska ledningen att det är värt att lägga relativt omfattande resurser i form av personal, pengar, övningstid och underrättelsetjänst på denna planering, och allt detta kraftigt stegrat på senare tid. Den som bara viftar bort detta har jag ytterligt svårt att ta på något försvarspolitiskt allvar.

Samtidigt i Sverige pågår valrörelsen nästan som om inget av detta hänt. Förklaringen tror jag är ganska enkel. Båda blocken har varit med om att i stort sett avrusta Sverige. Den som säger att ”hörni, jag tror vi måste ta försvarspolitiken på allvar” säger också mitt i en valrörelse ”jo alltså, vi har nog gjort en rejäl blunder här med betydelse för Sveriges möjlighet att existera intakt… men glöm inte att rösta på oss”. Mitt hopp om att detta ska bli en stor valfråga är alltså begränsat.

Hur ska då en väljare resonera, som tar frågan på allvar men finner ringa gensvar i valrörelsen? Vem ska man rösta på? Min slutsats är väl given på förhand, men låt mig förklara hur jag kommer dit.
M och S intar liknande ståndpunkter i försvarsfrågan. De har varit de främsta arkitekterna bakom nedrustningen och är båda lika ointresserade av att lyfta frågan. Den stora skillnaden är vilket block de befinner sig i. S har att samarbeta med partier som alla helst vill avveckla försvaret helt. Och vem fan vill inte det, egentligen? Det vore ju fantastiskt, om inte annat rent fiskalt; plötsligt har man flera tiotals miljarder att lägga på annat. Så ja, det vore fantastiskt. Det vore också så otroligt ansvarslöst att jag saknar ord för det. Lyxfällan är liksom inte i närheten.
M å sin sida samarbetar med partier som på det stora hela någorlunda inser allvaret. Folkpartiet ska ha en eloge för att länge och även i motvind ha drivit frågan, och de kan nog tänkas plocka lite röster på det. Ska jag gnälla blir det på att de stilenligt går in för att politiskt detaljreglera vad Försvaret ska göra; jag tror att detaljerna i första hand bör lämnas till berörd myndighet.
Men jag tycker förstås att du ska rösta på C. Närmare bestämt på en C-kandidat som tar försvarsfrågan på allvar. Jag kan inte påstå att C har gjort speciellt mycket väsen av sig på området, men det finns en inte försumbar strömning i partiet som ser detta som något prioriterat. Min tanke är att det kan vara en röstningsmässigt effektiv åtgärd att stärka denna strömning.

Det är inte bara valrörelse utan även personvalrörelse, och jag framhåller förstås gärna mig själv i den här frågan. Jag har återkommande bloggat om den (i kategorin Ultima ratio regum), och det före Ukraina. Det är också en av tre frågor jag nämner som prioriterade. (Cue länkar både till bloggens kampanjnav och min sida på SVT:s valkompass, ifall någon till äventyrs undgått dessa.)
Okej, men jag kommer ju knappast komma in i Riksdagen det här valet. Är det inte då att kasta bort ett personkryss?
Jag tycker förstås inte det. Ett personkryss är alltid en signal. Dessutom kommer ett kryss på mig också att vara ett centerkryss, och den som först kommer komma in från Centerns stockholmslista är Johan Hedin. Vi ligger nära varandra politiskt och även han listar försvaret som en prioriterad fråga.
Om någon nu tycker att ett kryss på mig verkar vara en omväg och hellre kryssar Hedin direkt så har jag svårt att hävda att det vore direkt fel. Hedin är bra.
Det finns fler kandidater som är bra i denna aspekt, exempelvis Alfred Askeljung på plats 10 i Stockholm. Så det är inte bara jag och Johan Hedin.

Jag tycker förstås inte att man ska göra sitt val enbart baserat på försvarspolitik. Jag hade egentligen tänkt blogga om helt civila politiska frågor nu, betydligt närmare den valrörelse som bedrivs bortom dessa frågor. Men ibland kantrar omvärlden, och i stället fick jag skriva om den valrörelse som tyvärr inte bedrivs.

Nu åker jag som sagt bort ungefär en vecka, och kommer ha mycket begränsad tillgång till internet. Lite dålig tajming på det. När jag kommer tillbaka hoppas jag hinna skriva min egen guide till Centerns valmanifest. En sammanfattning i förväg är att jag blev glad när jag såg det, och att jag gärna drar en lans för det.

Sverigeröst i världen

söndag 24 augusti, 2014

Jag har fått ett par frågor om huruvida det går att personrösta på mig utomlands ifrån.
Det verkar vara så att om man när man senast bodde i Sverige var skriven i Stockholms kommun så kan man göra det. Men – det lär kräva att man har rätt valsedel.
Så vi gör så här: om du överväger att rösta på mig i riksdagsvalet – och jag upprepar att jag blir jätteglad för precis varje röst – och behöver få en valsedel skickad, mejla mig så ordnar jag det. Helt enkelt genom att få tag på en valsedel och posta till dig. Enklaste mejladress till mig är dt AT kth.se.

Om det fanns tusentals utlandsröstare som frustade av iver att lägga sin röst på mig skulle det förstås kunna bli ekonomiskt kännbart för mig att skicka valsedlar; som det är nu är jag inte oroad över det.

Jaha, och om man hade velat rösta på mig men inte var skriven i Stockholms kommun senast då?
Väldigt förutsägbart tycker jag då att man bör kunna rösta på Centern ändå. Jag ligger trots allt nära partilinjen i de flesta (om än inte alla) frågor. Tycker du att jag verkar vettig så är C i stort förmodligen en hygglig approximation. Och det gäller förstås även om man bor i Sverige men inte just i Stockholms kommun.

Ja, det var nog det hela. Ett av mina kortaste inlägg någonsin. Känns lite konstigt, men inte bara fel.

Till riskkapitalismens försvar

fredag 22 augusti, 2014

I genren ”valrörelsens minst populistiska utspel” är det svårt att slå KD som tycks gjort till någon sorts profilfråga att flytta ansvaret för sjukvården från landstingen till staten. Jag tror dock att det här är ett hyggligt bidrag i samma genre: jag tänker försvara riskkapitalister i välfärden.

De har fått ta mycket debattstryk på sistone. Och varför ska vi tillåta dessa rovriddarkapitalister som slår klorna i en verksamhet, suger musten ur den och spottar ut resterna på skattebetalarnas skräphög? Argumentationen är inspirerad av Jonas Sjöstedt et al, men den har haft sådan framgång att även Folkpartiet och Moderaterna kunnat höras mumla otydligt om att riskkapitalister kanske inte är så bra.

De har fel allihop. Beskrivningen av riskkapitalistens obegränsade lusta till allmänfarlig ödeläggelse är i grunden fel.
Riskkapitalister kan förstås jobba på olika sätt, men ett standardförfarande är:
1: Gå in med pengar i en verksamhet.
2: Förbättra verksamheten så att den ger vinst.
3: Sälj verksamheten. Profit!

Notera särskilt första delen av punkt 3. Någon ska vilja köpa verksamheten. Mycket få är intresserade av att ge mycket pengar för en verksamhet som är fördärvad och körd i botten. Därför är punkt två viktig. I vulgärdebatten låter det ofta som om vanligt modus operandum är att sälja allt lösöre och göra backstugesittare av personalen, men vem ska köpa det företaget sedan? Det torde vara mycket sällan det är aktuellt att köpa ett företag, göra destruktiva och kortsiktiga supervinster ett par år och sedan slå igen butiken; om inte annat av anledningen att det sällan är möjligt. De möjligheterna till enorma vinstmarginaler brukar inte finnas. (Vinsterna i välfärdsbolag snittar i själva verket på enstaka procent.) Jag säger inte att det aldrig hänt, men i så fall är det sällsynta undantag.

Jag säger inte heller att personalen alltid blir supernöjd. Det lär vara vanligt att de nya ägarna vill införa förändringar i sättet verksamheten bedrivs på. Är det en någorlunda kompetent ägare kommer förändringarna oftare hjälpa än stjälpa verksamheten, men de flesta som jobbat i en organisation med något längre historia vet att den som avviker från de gamla invanda spåren sällan blir speciellt populär, åtminstone inte till en början. Jag tror att det är en del av förklaringen till riskkapitalistens dåliga rykte.

Men den bristande långsiktigheten då? Jag kan vara ute lite på hal is med den här siffran för jag plockar den ur minnet, men jag har för mig att det pratats om att riskkapitalister snittar på att vara inne i verksamheten i sju år, och att det skulle ses som för kort för att vara förenligt med god långsiktighet.
Det kanske det är. Men i så fall har vi betydligt större problem än så. När man upphandlar en tjänst i LOU får till exempel avtalstiden vanligen inte vara längre än fyra år (har jag för mig), låt vara med option på förlängning ytterligare några år. Vad mer är, landstings- och kommundriven sjukvård och omsorg beskrivs ofta som en otroligt ryckig verksamhet utan någon långsiktighet alls; så fort den politiska majoriteten byts ut läggs kursen om radikalt. Speciellt i jämförelse med områden där majoriteten ofta byts borde alltså den genomsnittlige riskkapitalisten ses som ett under av stabilitet och långsiktighet.

Jag vill nu inte med detta säga att riskkapitalister är bättre än andra sorters företagsägare; det har jag inte på fötterna för. Men att de skulle vara något i sig dåligt finns det inte heller fog för. Tal om att förbjuda dem är en del av samma vänsterpopulistiska trams som att överlag förbjuda vinster i välfärd. Det skrev jag för övrigt en del om för bara ett par inlägg sedan.

Det här är förresten en av anledningarna till att jag har valt Centerpartiet. När andra stod och mumlade räddhågset om riskkapitalister var C tydligt med att sådant var just trams. Valvinnare? Inte nödvändigtvis. Men nödvändigt.

På tal om det såg jag i morse att Stockholmscentern, vältajmat med tanke på Jonas Sjöstedts lätt apokalyptiska DN-debattare i dag om välfärdens socialisering, dragit igång en kampanj kallad ”Rör inte min vårdcentral!”. Foldern finns här (pdf).
Att jag delar det här är inte bara för att det är valkampanj. Som jag skrivit tidigare jobbar min fru i vården, för närvarande i riskkapitaldriven verksamhet, och det har därigenom blivit väldigt konkret vilken dårskap det skulle vara att bara på ren tjurskallighet stänga ned privata välfärdsföretag.
Så kanske tjatar jag om det.
Men det är viktigt.

Känd från svt

torsdag 14 augusti, 2014

Med en månad kvar till valet har svt släppt kandidatdelen av sin valkompass. Nu kan man alltså kolla av sig mot enskilda riksdagskandidater, inte bara partier. Det är den enda av de större valkompasserna som jag deltagit i genom att svara på frågor och lägga upp information om mig. Som snabbguide till min politiska linje är den inte alls tokig.
Här är direktlänk till min kandidatsida.

Jag uppskattar särskilt att man inte bara kunnat svara på frågorna genom att klicka i en skala, utan även kunnat lämna en kommentar. Det har jag gjort på de flesta frågor. Det ger både möjlighet att nyansera sitt svar och förklara hur man läst frågan; förmodligen oundvikligen kan flera frågor tolkas på olika sätt.

Hur som helst, nu har du alltså möjlighet att göra en snabb matchning mot mig och en väldans massa andra. Du kanske trodde att vi var överens? Vänta bara tills du läst mina enkätsvar!

Som fotnot har jag kollat vilka kandidater som enligt kompassen ligger mig närmast. Föga förvånande mest centerpartister. På nio-i-topp hittas Andreas Bjerke, Alfred Askeljung, Johan Hedin, Karl Malmqvist och Estrid Faust. Nota bene att Johan Hedin toppar listan i Stockholms kommun*. Det betyder att om du kryssar mig och jag inte kommer in, och Centern får mandat från Stockholm – något annat vore överraskande – så har du ändå hjälpt in någon som ligger nära mina åsikter.

*Egentligen inte. Annie Lööf står överst, men hon lär komma in från en annan valkrets, och då hamnar Johan Hedin överst.

Tillägg:
Jag kom på att det kunde vara smart att här åter länka till det inlägg där jag skriver om min kandidatur. Det blir mycket korsochtvärslänkande nu.

Flygbladsmannen ringer andra gången

tisdag 12 augusti, 2014

Jag var igår på valmöte med Centerpartiet och blev då sugen på att sätta ihop ett eget personvalsflygblad. Jag gjorde en uppdatering om det på Facebook, det här är en lite mer utförlig version av den uppdateringen.

Meningen med ett sådant flygblad skulle i första hand vara att sätta det i händerna på människor som skulle kunna vara tänkbara centerväljare och gärna förstås också sympatisera med min centerlinje. Att producera fram ett sådant flygblad är den lätta biten. Det svåra är distributionen. Det bästa och kanske enda sättet är om det finns människor i min närhet som tänker att jovisst, jag känner några i Stockholm som skulle kunna vara intresserade mottagare, jag kan ta några flygblad och ge till dem. (Detta bygger sannolikt på att man själv är någorlunda välvilligt inställd till min kampanjverksamhet.)

Är du kanske en som tänker så? I sådana fall, skicka mig ett mejl på dan.tilert at gmail.com och låt mig veta det! Och kommer jag upp i någon sorts kritisk massa så försöker jag fixa ett blad. Och jag måste göra det snabbt, för det är inte långt till valet nu.
Givetvis ser jag till att bladen skickas till dig då, du behöver inte komma och hämta dem.

Om du inte vill för att du inte sympatiserar med min politiska linje, för att du inte känner några lämpliga mottagare, för att du inte ids eller vad som helst annat så gnäller inte jag över det. Är det här å andra sidan något du gärna skulle göra så citerar jag min uppdatering från igår:
Skäliga, dvs rejäla, mängder tacksamhet utlovas!
(Ni ser, inget valfläsk om oändliga mängder tacksamhet. Jag tar ansvar för osv)

Det här har definitivt karaktär av långskott. Men värt att prova!

Meritförteckning: reformer i urval

lördag 9 augusti, 2014

Jag har flera gånger sett att regeringen anklagas för idélöshet, att man bara verkar sitta och förvalta utan att ha någon idé om vad man vill. Kritiken är inte helt oberättigad, men i mitt tycke inte heller speciellt mitt i prick. Här förklarar jag varför.

Jag gör det retrospektivt, alltså genom att lista några reformer som genomförts under nuvarande regering. Framåtblickandet får komma i senare inlägg. Dessa reformer är inte samtliga direkt samhällsomstörtande, men inte heller förenliga med att bara sitta handfallen och hoppas på det bästa.
Och ”några” är ett nyckelord; det här är givetvis inte en komplett verksamhetsberättelse för de senaste mandatperioderna. ”Exempel” skulle kunna vara ett annat nyckelord.

Massinvandringen
Invandringspolitiken har ändrats rejält. Sverige är nu ett väsentligt mer öppet land än 2006 – vilket Miljöpartiet, i en av sina alltmer sällsynta liberala avvikelser, ska ha en eloge för att ha medverkat till. Sverige tar i dag emot invandrare i en oöverträffad omfattning. Det är inte något som bara råkat hända. Många andra länder i Europa har gått i riktning mot stängda gränser. Sverige är relativt ensamt om att framhärda med åtminstone jämförelsevis öppna gränser. Det är inte otänkbart att det kan leda till en del integrationsproblem såsom Sverige fungerar i dag, men det är i alla händelser ett tydligt utslag av en övertygelse. Ur svenskt perspektiv hade det nog varit betydligt mer bekvämt att göra som S-regeringen under kriget i forna Jugoslavien och dragit igen dörren i stället, men man valde att hålla den öppen.

Man har också öppnat för arbetskraftsinvandring på ett sätt vi inte sett sedan… ja jag är inte säker, men gissar tidigt 70-tal. Det har funnits ett fåtal problem med implementationen (vad någon än säger är det verkligen en liten andel där det gått snett), men principen att den som vill komma hit för att försörja sig ska få göra det, den är helt rätt. Och sett till det svenska politiska landskapet, inte självklar.

Normernas upplösning
Det har hänt en del på områdena hbtq och reproduktiv hälsa. KD ses ofta som bromsklossar i dessa frågor – och med icke ringa rätta, måste jag tyvärr tillstå – men om jag inte minns fel tog det den kristdemokratiske ministern några månader att ge aborträtt till utländska kvinnor, vilket föregående regering inte klarade på tolv år.

En ny diskrimineringslag inkluderar könsöverskridande identitet eller uttryck; skyddet mot diskriminering som har samband med sexuell läggning har stärkts. Transvetism har avskaffats som sjukdomsbegrepp(!!!) [Uppdatering: oklart för mig om transvetismgrejen är en politisk gärning; det låter inte som något som brukar regleras på politisk nivå. Detta, jämte motsvarande för fetischism och sadomasochism, är det Socialstyrelsen som gjort, borde kanske inte stå i en lista över politiska bedrifter.]. Äktenskapsbalken och motsvarande har gjorts könsneutral. Man behöver inte längre skilja sig och sterilisera sig inför könsbyte könskorrigering (som jag ju egentligen vet att det heter, tack Tanja för påpekande), eller för den delen vara svensk medborgare.

Visst finns det mer att göra, men vad som ändå gjorts tyder knappast på utbredd och ogenomtränglig stockkonservatism i det borgerliga lägret.

Energisk lössläppthet
Energiöverenskommelsen har betytt mycket för svensk energiframställning. Det är nu åtminstone i princip tillåtet med ny kärnkraft. Samtidigt har man stödsystem för förnybar energi, och exempelvis har den installerade vindkraften i landet ökat ungefär en faktor tio sedan regeringsskiftet. Bioenergin en faktor tre har jag för mig. Den som läst mig ett tag vet att jag inte är supernöjd med alla detaljer i energiöverenskommelsen, men den lär ändå vara det största energipolitiska genombrottet i Sverige på decennier.

Ungdomsarbetslöshet
Sänkningarna av restaurangmomsen och arbetsgivaravgiften för unga har fått en del kritik för att kosta mycket pengar, och visst, det är inte billigt. Men samtidigt har de skapat en bunt tusentals jobb för unga. Och det är inte fråga om några pseudojobb där det ska grävas och fyllas igen hål, utan jobb som det finns efterfrågan på, jobb som också kan leda vidare.
Jag har tidigare skrivit om hur dessa reformer är statens sätt att kompensera för en dysfunktionell lönebildning, och räknar man bara bruttokostnad per skapat jobb är det lätt att bli skeptisk. Men det kvarstår att reformerna likväl lett till en försvarlig mängd jobb, och det är inte helt enkelt att hitta exempel på mer lyckade reformer. Det kan också tänkas att när det gäller att undvika att unga aldrig lyckas ta sig in på arbetsmarknaden kan man acceptera en högre kostnad per skapat jobb än normalt.
(En av de stora vinsterna med den sänkta restaurangmomsen är för övrigt att den lokalt på matområdet skapat en enhetlig moms.)

Jag tycker också att systemet med lärlingsjobb verkar lovande, men där tror jag det är för tidigt att säga något säkert om framgången. Det är ändå positivt att det prövas idéer som inte enbart går ut på att gömma arbetslösa i mer eller mindre obskyra åtgärder.

Under skatter vi digna
Det tål att upprepas: jobbskatteavdraget har gett låglönearbetare – och för all del även medelinkomsttagare – det största reallönelyftet på många decennier (samtidigt som resurserna till offentlig välfärd ökat). Ingen facklig löneförhandling eller strejk i mannaminne har varit i närheten av en sådan effekt. Jag är själv medlem i facket, men facket har inte visat sig vara det skarpaste instrumentet för att få till kollektiva löneökningar.

Ibland är någon annans idé den bästa
Jag vill avrunda med att påstå att ett litet antal reformer inte är samma sak som idélöshet, speciellt inte när det gäller att spendera pengar. Den som satsar mest är inte alltid bäst. Tyvärr är det för både journalister och politiker väldigt lätt att falla in i att spenderade skattemedel = handlingskraftig politiker = bra. I ett land som Sverige bör man dock oftare än vad som är fallet begränsa politikens räckvidd snarare än att utvidga den. (Det är förstås ett liberalt ställningstagande; på vänsterkanten är man inte nöjd förrän staten är allomfattande.) Allt kan och bör inte komma till genom statens försorg, och att lämna makt – ekonomisk och annan – i människors egna händer kan vara en politisk gärning väl så viktig som att distribuera skattemedel, även om det är svårare att göra rubriker och debattartiklar av.
Det här är en grej som jag tycker att Centerpartiet är ganska bra, eller i alla fall inte dåligt, på att kommunicera. Regeringen som helhet är betydligt sämre på det.

Jag vill inte säga att alla de här reformerna är uttryck för sublim perfektion. För flera av dem skulle jag kunna andraga klagomål i stil med för lite, för sent, eller att om jag fått bestämma skulle de gjorts annorlunda på ett eller annat sätt. Men det är inte poängen nu.
Sverige är på flera sätt ett bättre land i dag än 2006. Allt är inte regeringens förtjänst; vice statsministern har vare sig uppfunnit smartphones eller Skyrim. Men en hygglig andel av förbättrandet kommer sig faktiskt just ur att regeringen inte suttit på sina händer utan haft en idé och genomfört den.
QED.

Jag borde avsluta alla mina inlägg med QED.

Vård: ickedominerande detaljer av överordnad betydelse

onsdag 30 juli, 2014

Jag fick för ett tag sedan en allmänt ställd fråga om min vårdpolitik.
Min första reflex är att säga att jag inte tänker speciellt mycket om vården. Det är inte riktigt sant, men hade det varit sant hade det fått poäng från min fru Sofia som jobbar inom vården. Hon sade ungefär: ”Det är bra, tänk inte på vården! Så fort en politiker tänker på vården blir det omorganisation [och kaos].”

Nå, det är som sagt inte så att jag inte tänker alls på vården. Man ska dock ha i bakhuvudet att vården rent politiskt huvudsakligen är på landstingsnivå, och omsorgen – om man vill blanda in den också – är en kommunal fråga, och jag pratar här i första hand om rikspolitik. Å andra sidan kandiderar jag även till kommun och landsting (se kommentar till förrförra inlägget), så något ska jag väl säga. En del av det har dessutom statlig bäring. Och det råkar vara riktigt viktigt.

Det kan möjligen glädja många vårdanställda att jag inte har någon Grand Plan för att organisera om vården. Däremot har jag åsikter i två frågor det talas en del om.

Välfärdsvinster
Den första och överlägset mest högljudda frågan är den om vinster i välfärden. Jag har skrivit om detta flera gånger tidigare. I inlägget ”Vinstvarningar” tar jag mig an frågan ur ett principiellt perspektiv och finner att det inte finns någon hållbar anledning till varför det inte skulle vara tillåtet att göra vinst på att bedriva god vård.
Den som vill ha ett mer jordnära och konkret inlägg på temat rekommenderar jag ”Var finns vårdens olog-hai?” som ger tydliga exempel på varför det vore vansinne att förbjuda vinst i vården.

Jag skriver ”vansinne” för att detta är en viktig fråga. Den fanns inte med bland mina programpunkter jag drog häromveckan, men den är på sätt och vis viktigare än att få till en skattereform. Över lag är privat driven offentligfinansierad vård (och omsorg) vare sig sämre eller dyrare än den offentligt drivna. Brukarundersökningar och andra utvärderingar talar snarast för motsatsen, även om det inte är några gigantiska skillnader. Ska viss vård rensas ut ska det göras för att den är dålig, inte för att det finns en privat ägare.
Uppkomsten av alternativa arbetsgivare är också ett viktigt tillskott för de många vård- och omsorgsarbetare som hittills inte kunnat rösta med fötterna utan varit hänvisade till att jobba i det offentliga monopolet.
Vinstförbud i välfärden är populistiskt trams som skulle få allvarliga konsekvenser för just välfärden. Jag förväntar mig inte bättre av V och Fi (vilket inte gör det mer ursäktligt), men att S och Mp är inne och tassar på samma område är mycket, mycket oroande.

Landstingen
Den andra, betydligt mer tystlåtna frågan är om sjukvården borde förstatligas.
Det finns en del ganska bra argument för det. Sverige är ett litet land, behöver vi verkligen tre administrativa nivåer? Om man skulle starta från scratch, skulle man verkligen införa landsting mellan kommun och stat för att hantera sjukvård? Tveksamt. Det blir också lätt suboptimering när 21(?) landsting ska organisera vad som i vissa fall är extremt specialiserad verksamhet.
Å andra sidan ses redan landstingen som ohanterliga, opaka och oerhört oflexibla arbetsgivare. Troligen är detta en svår hämsko för den offentliga vårdens funktion. Att detta skulle bli bättre om staten tog över som ännu mer avlägsen arbetsgivare förefaller långsökt. Därför lutar jag åt att sjukvården inte bör förstatligas, åtminstone inte på det sättet.
Däremot finns andra saker man skulle kunna samordna. En del görs redan. Viss högspecialiserad vård är redan samordnad, och det är förstås bra. Gissningsvis skulle en del upphandlingar kunna centraliseras också. Jag har jobbat en hel del med upphandling av jämförelsevis enkla saker, och har på rak arm svårt att tro att 21 små myndigheter vars huvudsakliga kompetens inte är upphandlingar ska ha kapacitet att sköta denna verksamhet på ett optimalt sätt. På sådana områden skulle det kunna finnas vinster med en centralisering. Överlag bör man dock ta det lugnt med centralisering som universalbot för problem.

Och mer?
Det är klart jag skulle kunna skriva mer. Jag tenderar att tycka saker, och det saknas inte utmaningar att ta itu med inom vården. Man tycks till exempel lida av den administrationssjuka jag skrivit om, och tillgängligheten skulle vara värt ett kapitel i sig.
Men jag tror det där får räcka till att börja med, och den som tycker att jag missat något väsentligt får säga till!

Kandidaturalia

lördag 19 juli, 2014

Nu är det dags att prata lite om min riksdagskandidatur. Varför ska man rösta på mig?
[Tillägg: och vem är jag? Ibland glömmer jag att alla som läser den här bloggen inte redan vet det, så mycket kort:
Jag heter Dan Tilert och kandiderar till Riksdagen för Centerpartiet i Stockholms stad.
Jag är 37 år och bor med fru och dotter i Annedal nära Sundbyberg. Min utbildningsbakgrund är huvudsakligen civilingenjör i Teknisk Fysik samt licentiat i mätteknik från KTH, och efter några år i privat sektor har jag nu jobbat nästan lika många år på en myndighet. Jag gillar P.G. Wodehouse och Wes Anderson. Bland annat.]

Primära skäl att rösta på mig

Det troligaste skälet är nog att man antingen redan är bekant med mig, eller har läst min blogg, och utifrån minst en av dessa möjligheter tycker att jag är vettig och att man vill knuffa Sveriges politiska liv i samma riktning som jag vill. Det är för att tydliggöra några huvuddrag i denna riktning som jag nyligen gjort mina programförklaringsinlägg, med start här.
I början av augusti kommer SVT släppa sin valkompass med svar från enskilda kandidater, inte bara partier. Om inget går fel ska jag finnas med där, så att man kan stämma av sig mot mig i en mängd frågor. Jag lägger upp länk här när jag ser att det dykt upp.
[Uppdatering: Här!]
Det kan också vara så att man tycker att det finns alldeles för få naturvetenskapligt skolade eller specifikt civilingenjörer i Riksdagen och politiken. För att inte tala om forskarutbildade. Min licentiatexamen är förvisso den minsta forskarexamen som går att uppbringa och jag har ingen akademisk karriär – men jag har åtminstone någon egen erfarenhet av forskning.
Ytterligare något som kan väga in är att jag har ett yrkesliv utanför politiken. Jag vill inte frammana någon antietablissemangspopulism, men faktum kvarstår att det även från seriöst håll ofta beklagas att så få riksdagsledamöter har erfarenhet av annat än partiarbete. Det är förstås ingen nackdel i sig att ha lång politisk erfarenhet, men förhoppningsvis är det inte heller en nackdel att ha yrkesarbetat både på små och medelstora privata företag och i offentlig sektor.

Reality check

Här kanske någon elak tunga påpekar att jag när allt kommer omkring, och om inget ändras, står på sjuttonde plats på stockholmslistan. Det är inte vad man brukar kalla valbar plats. Om C gör samma resultat som förra gången är nummer tre på listan den sista som kommer in.
Och visst, det är sant. Det vore inte hederligt att påstå något annat än att en riksdagsplats för mig efter valet i höst skulle vara något av en sensation. Jag är inte känd, min monetära kampanjbudget är jämförbar med en Piggelin och arbetskraften är i stort sett begränsad till den tid jag själv lägger ned. Mina potentiella väljare torde därmed i allt väsentligt vara begränsade till människor jag känner, de som läser min blogg och vilka som kan nås av djungeltelegrafen. Ja just det, man ska bo i Stockholm också.
Det är inte ett dugg konstigt att det är så. Jag har varit medlem i partiet bara drygt två år. Att segla in i Riksdagen efter så kort tid skulle kräva exceptionella förhållanden, alternativt ett aldrig tidigare skådat personkryssande. Jag tror för all del att jag inom Stockholmscentern ses med fler blida än oblida ögon, men man får vara realistisk och se det här som en långsiktig grej.

Röstande som strategi

Jaha, men betyder det att det är bortkastat att rösta på mig, även om man gillar tanken på mig i Riksdagen?
Nej, inte bortkastat. Däremot långsiktigt. Om inget sensationellt händer kommer det här valet för mig handla om att visa flagg. Sedan är det fyra år till nästa val, år med en massa centerpolitik. Det är rimligt att tänka sig att ju fler röster jag lyckas samla i det här valet, desto mer inflytande kan jag utöva över partiets politik. Det finns ingen formell koppling däremellan, men jag tillåter mig tro att sådant noteras och informellt kan spela en viss roll. Det bör också påverka mitt utgångsläge inför nästa val.
En röst på mig kommer förstås också vara en centerröst. Lyckligtvis uppfattar jag alla toppnamn på stockholmslistan som pålitliga liberaler. Risken att en röst på mig i praktiken blir en röst på en Åsa-Nisse-marxist bedömer jag som minimal. Och den som fortfarande frågar sig om C spelar någon roll kan börja med den korta lista jag gjorde när jag först nämnde kandidaturen.

Tusenmilafärden
Jag kommer inte att få några slentrianröster. Eftersom jag inte är känd och inte står i toppen på listan kommer varenda röst på mig vara ett genomtänkt val. Det kommer vara en centerröst, men också ett uttryck för att vilja se mig i Riksdagen. Jag kommer därför att se varenda röst som en stor seger. Eftersom det totala antalet förmodligen blir rätt blygsamt – det är ju det här med hur man påbörjar tusenmilafärder – menar jag det verkligen; varje enskild röst blir jätteviktig.
Därmed är jag också mycket tacksam för all djungeltelegraf den jag eventuellt redan övertygat vill bistå med. Ni (om jag tillåter mig ett optimistiskt tilltal) kommer vara mina enda och bästa valarbetare.

Vad skulle hända med mig i Riksdagen?

Jag fick i kommentar på föregående inlägg en berättigad fråga:
Om du kommer in i riksdagen, är då ditt program något som du främst vill få in i Centerns partiprogram, eller är du beredd att motionera och rösta mot partilinjen för att jobba för det?
Så låt oss för diskussionens skull anta att jag kommer in i Riksdagen i höst.
Tja, i de allra flesta voteringar skulle jag antagligen följa partilinjen. Dels har jag ju faktiskt valt att gå med i Centerpartiet för att jag gillar större delen av partiets politiska inriktning, så förhoppningsvis skulle jag utan att flacka med blicken kunna ställa mig bakom partilinjen i de flesta frågor. Vidare utövas politiskt inflytande vanligen inte bäst genom dramatisk grandstanding, utan genom diskussioner och att långsiktigt bygga stöd för sin sak. Jag hoppas att vad man i volym mest får ut av mig i Riksdagen är att medelst politiskt gnetande gradvis kunna påverka riksdagsgruppen. Det ger inte stora rubriker, men det kan ge resultat.
(Det finns också skäl att vara ödmjuk med hur mycket man i praktiken kan gå emot riksdagsgruppen. När det hettar till kan partipiskan vina mycket hårt, och det gäller alla partier. Står mycket på spel åker silkesvantarna av, och det finns exempel i flera partier på självständigt tänkande riksdagsledamöter som utsatts för hård mobbing. Även vanligen rakryggade människor går att bryta ned. Jag kan förstås hoppas att jag i ett sådant läge skulle stå emot, men det vet nog ingen förrän man verkligen varit med om det.)

Men jag har förstås ingen som helst avsikt att komma in i Riksdagen för att sedan bara sitta där och trycka på den knapp partiledningen säger åt mig att trycka på. Försörja mig kan jag redan, och det på roligare sätt än att göra samma jobb som en industrirobot.
(Detta givetvis raljant skrivet. Riksdagsledamöter jobbar ofta hårt, även de som sällan går emot sitt parti.)
Så låt mig för att svara på frågan gå igenom programpunkterna från de senaste inläggen och fundera på vad de skulle kunna innebära i en riksdagsvotering.

Mina åsikter om skattesystemet skulle antagligen aldrig behandlas på det sättet. Budgetordningen föreskriver att man fattar ett (1) beslut om budgeten. Förvisso har oppositionen i en spektakulär uppvisning av spelteoretiskt haveri gjort sitt bästa för att rasera denna ordning, men tills vidare är det i stort sett så det funkar. Jag tycker visserligen att det är viktigt med ett uppshejpat skattesystem, men jag skulle inte sitta och rösta nej till alla budgetar som inte också är en stor skattereform. Det här är en typisk fråga där man försöker bygga något parlamentariskt långsiktigt (alternativt hoppas på en ny underbar natt). Men det verkar behövas ledamöter som ser detta som en prioriterad fråga.
Åtminstone stockholmscentern vill redan avskaffa värnskatt och på sikt statsskatt, och min motion om enhetlig moms gick ju faktiskt igenom (i Stockholm, inte på riksstämman). Det finns också relativt gott om förespråkare av enhetlig moms. Så avståndet mellan mig och resten av partiet är inte gigantiskt.

Försvarspolitiken är till stora delar likadan. Låt vara att jag inte kommer kunna rösta ja till en motion eller proposition om att Sverige ska upphöra med militär verksamhet, men dithän lär det inte gå. Jag kan – och skulle förmodligen – motionera om Nato under fria motionsperioden, men en sådan motion går förstås inte igenom på det sättet. Även här krävs arbete både inom partiet och gentemot andra partier för att nå framgång. Det ska dock påpekas att även om officiell C-linje inte är att Sverige ska med i Nato finns det en Nato-vänlig strömning i partiet och man är redan för att frågan åtminstone bör utredas ordentligt.

Energipolitiken då?
Det är ett område där det skulle kunna hetta till. Låt vara att Centern accepterar energiöverenskommelsen, som i sin tur accepterar att gammal kärnkraft ersätts med ny. Det är ändå tydligt att officiell partilinje är att kärnkraft är oönskad. Det finns även här en mer kärnkraftsvänlig strömning, men det är inte utan att det är lite motströms. Detta är en viktig fråga för mig. Om det inte kommer några väsentliga nya fakta på bordet skulle jag inte, för att ta ett exempel, kunna rösta för ett beslut om att förbjuda kärnkraft i Sverige. Om det sedan skulle vara slutet på min C-karriär… tja, då kan det ju finnas ett visst värde i att jag inte är beroende av partiets välvilja för min försörjning.
Det är inte min avsikt att göra detta till en konfliktfråga. Jag tror, här liksom i de flesta frågor, att politiskt gnetande och alliansbyggande åstadkommer mer resultat än fåfäng grandstanding vid votering.

Kampanjlåt då?

Vad har jag för valkampanjlåt då?
Nej jag har ingen. Vad jag däremot har är en fru som entusiastiskt ägnar sig åt balkongodling. Om inte det ger centercred jag kan spegla mig i så vet jag inte vad.
Men om det nu skulle vara så att denna centercred inte ensam räcker för att få in mig i Riksdagen är jag, som sagt ovan, mycket tacksam för djungeltelegraferande. Tycker du jag verkar vara en bra kandidat, nämn det gärna när det verkar påkallat. Ge adressen till bloggen. Eller i nödfall mitt Twitter-namn (@DanTilert). Sådant kommer vara avgörande för om jag får någon nämnvärd räckvidd bortom människor jag redan känner.

Jag kommer vara bortrest till och från – förstås, det är ju semestertider – men dyker det upp frågor här eller på andra ställen ska jag göra mitt bästa för att svara.

Skattjakten: kartan

torsdag 10 juli, 2014

Förra inlägget redde ut principer som jag tycker att en välbehövlig skattereform bör vila på. I det här långa inlägget går jag igenom olika skatter och vad jag tycker och tror om dem. Sammantaget kommer det inte resultera i ett färdigt reformförslag. Ett sådant kräver mer arbete än vad jag kan lägga på det. Men någonstans måste man börja, och börja är vad vi inte ens har gjort, trots närmast konsensus i ekonomkåren om behovet.

Det här är fjärde och kanske inlägget i den programförklaringsserie jag påbörjade i veckan, till fromma för min storslagna riksdagskandidatur. Jag kommer skriva mer om kandidaturen, men det kan ta någon vecka.
(Tillägg: om du läser det här inlägget av intresse för min riksdagskampanj 2014 så står det nu mer om den och mig i nästa inlägg, Kandidaturalia)

Jag kommer inte prata mycket siffror och exakta nivåer i det här inlägget. Jag tycker mig visserligen se flera indicier på att svenska skatter generellt ligger för högt för att ekonomin ska fungera riktigt bra, och det utan att anlägga ett särskilt ideologiskt perspektiv på det hela, men det är en annan fråga – nu är det själva utformningen det gäller.
För att ytterligare avgränsa mig pratar jag mest om skatter på privatpersoner; jag har ingen möjlighet att gå igenom precis alla skatter.
Jag börjar med några relativt enkla.

Förmögenhetsskatt

Enkelt. Vi ska även fortsättningsvis inte ha någon förmögenhetsskatt. Den vi hade för inte så länge sedan drev stora mängder kapital ur landet; kapital som annars kunde gett jobb i Sverige. Det rådde stor enighet om att förmögenhetsskatten netto inte gav någonting till statskassan. Och eftersom det inte är okej att ha en skatt bara för att ge någon på nöten så är det inte aktuellt med förmögenhetsskatt.

Fastighetsskatt och ränteavdrag

Fastighetsskatt är populärt bland många ekonomer eftersom det är en stabil skattebas. Fastigheter flyttar sällan på sig; kontinentaldriften kan försummas. Det är en god poäng ur ett rent kameralt perspektiv. Samtidigt blir det lite konstigt att andra former av förmögenhet – av goda skäl – inte ska beskattas, men just boende åker dit. Det blir ett sätt att pungslå dem som inte är resursstarka nog att flytta sitt kapital på annat sätt. Fastighetsskatt kräver också pengar från många människor som inte har rimlig möjlighet att realisera sitt kapital.
(En fotnot i sammanhanget är att fastighetsskatten i Sverige i praktiken inte är avskaffad i dag, utan försedd med ett tak.)
Ärligt talat, jag är kluven. På ren likformighetssträvan skulle jag vilja säga nej till fastighetsskatt. Samtidigt kan fastighetsskatt, om det i slutändan visar sig att det saknas pengar efter andra prioriteringar för att någorlunda uppfylla principen Tillräckliga intäkter (se förra inlägget), vara ett av de mindre dåliga alternativen.

Vad som däremot bör tas bort, och det särskilt om man inte har fastighetsskatt, är det absurda ränteavdraget. Ett orosmoment för Sverige är hushållens höga skuldsättning – och så går staten in och tar 30% av räntekostnaden för bostadslånen! Det har ingen plats i ett nytt skattesystem. Särskilt inte ett system som försöker undvika märkliga specialavdrag. Och skulle man helt ta bort fastighetsskatten vore det en extra nivå av vansinne att fortsätta gynna lånande på det sättet.

Arvsskatt och gåvoskatt

Arvsskatt är ytterligare en skatt ekonomer ofta gillar. Skatt på arbete vet man är skadligt (brutto) eftersom det får människor att arbeta mindre, men vilka incitament skapar en arvsskatt? Dö senare? Och vad finns det för rättvisa i att man inte ska få behålla allt man arbetat ihop, medan det är skattebefriat att få ta över frukterna av någon annans arbete?
Precis som med fastighetsskatten finns det en poäng här, även om jag tror att man lätt underskattar drivkraften att arbeta extra för att kunna ge vidare till sina barn. Det finns dock svåra praktiska problem. När vi hade arvsskatt uppstod svårigheter för familjeföretag att gå i arv. Man kan teoretiskt tycka att det är orättvist att vissa ska få en gratisskjuts, men är det verkligen i praktiken önskvärt att skjuta en massa familjeföretag i sank? Jag säger nej.
Ett annat problem är att om man inför arvsskatt måste man också ha gåvoskatt, annars lär frekvensen av stora gåvor där givaren är gammal och sjuk öka påtagligt. Okej, ska föräldrar då inte när de fortfarande är i livet längre kunna bistå sina barn ekonomiskt utan att blanda in Skatteverket? Och vilken kontrollapparat kommer vi behöva?
Nej. Arvsskatten drog inte in några fantasisummor när vi hade den. Vill man att den ska vara ett betydande statsfinansiellt bidrag krävs åtgärder som bäst beskrivs som konfiskatoriska. Jag lämnar ett litet fönster öppet ifall det verkligen, verkligen skulle behövas – men utgångspunkten bör vara att inte återinföra arvs- och gåvoskatter.

Moms

Ah, momsen. Den som följt mig ett tag vet att jag förespråkat enhetlig moms, och jag har inte ändrat mig. Olika momssatser på olika varor och tjänster går alltid att plädera för ur ett eller annat behjärtansvärt perspektiv, men slutresultatet är en enda svåradministrerad röra. Vi bör ha en enhetlig moms för allt som är momsbelagt. Här finns en hel kader ekonomer som säger samma sak, och för en gångs skull säger jag inte ”ja, men” utan ”ja”.
Var nivån ska läggas är inte helt enkelt. Moms är en av statsbudgetens allra största intäkter, så man kan inte vara hur vårdslös som helst. En möjlighet är att ansätta att momsintäkterna vid en statisk beräkning ska hållas konstanta, och sedan krävs bara lite intäktssiffror och lösandet av en förstagradsekvation för att få fram den nya enhetliga momsen.
En annan möjlighet är att drämma i med 25% moms på allt, och använda budgettillskottet till att sänka andra skatter, till exempel skatten på arbete. Det låter väl rimligt? Lite lägre skatt på arbete, lite högre skatt på konsumtion. Men man får navigera lite försiktigt; det bli lätt en regressiv skatt, och det kanske man inte vill. Det sägs att låginkomsttagare lägger större del av sin inkomst på momsbelagda saker än höginkomsttagare, och en hög moms kan då anta karaktären av omfördelning från låg- till höginkomsttagare. Precis hur det ligger till ska jag inte påstå att jag har stenkoll på, men viss försiktighet anbefalles i alla fall.

Inkomst av tjänst

Här blir det spännande! Här hittar vi några av de skatter det brukar tjattras mest om.

Arbetsgivaravgifter
Arbetsgivaravgifterna är lite knepiga eftersom de är delvis skatt, delvis avgifter knutna till förmåner. Hur stor andel som går till vardera varierar också med inkomsten; pensionsavgiften betalas exempelvis in hur mycket man än tjänar, men slutar ge några extra förmåner över en viss nivå som många når. Inbetalningar därutöver är en skatt och inget annat.
Jag mäktar inte riktigt med att reda ut arbetsgivaravgiften ordentligt, men några saker vill jag i alla fall ha med.

Arbetsgivaravgiften är i dag osynlig för den anställde, trots att det är en lönekostnad direkt knuten till lönens kostnad. Egentligen är det helt absurt att man talar om vad man tjänar efter att arbetsgivaravgiften dragits, men före övriga löneskatter. Det är som att föra bok över sina restaurangnotor men aldrig ta med förrätten. Den som i dag säger att hen tjänar 26000 kr före skatt borde egentligen säga 34000 kr före skatt. Arbetsgivaravgiften måste göras synlig på lönebeskeden. Jag har argumenterat för det förut.

Tidigare har jag argumenterat för att antingen ska pensionsförmånerna man betalar in till inte ha ett övre tak, eller så ska inbetalningarna upphöra när man når taket på förmånen. Det är en tilltalande princip, och inte otänkbar om man försöker trixa med optimal beskattning, men å andra sidan vore det enklare om arbetsgivaravgiftens procentuella storlek hölls konstant. Enkelhet, återkommer jag till, är eftersträvansvärt. Det kan vara att föredra att använda det budgetutrymmet någon annanstans, till exempel en generell sänkning av inkomstskatten.

Och de sänkta arbetsgivaravgifterna för ungdomar då? Jag har skrivit om dem tidigare. De är ett sätt för staten att kompensera för att arbetsmarknaden inte tar ansvar för ungdomsarbetslösheten. Med en större lönespridning skulle denna specialregel inte behövas. Jag skulle gärna se att den inte behövdes, men å andra sidan är den inte speciellt krånglig. Å tredje sidan medför den en otrevlig marginaleffekt precis när någon blir för gammal för att kvalificera sig. Den är en uppenbart suboptimal och otillräcklig lösning på problemet – men den är i alla fall en lösning, vilket vi hittills inte haft. Jag är principiellt oglad över den, men den kan vara mindre dålig än alternativen. Kanske kan ett lärlingssystem minska behovet av den.

Värnskatten
Ingen lär bli förvånad när jag säger att den ska bort. Det är en no-brainer på samma sätt som förmögenhetsskatten. Som om det inte vore nog med att den krånglar till skattesystemet är drösvis med ekonomer eniga om att det netto skulle betala sig självt för statskassan att avskaffa den, bara genom de negativa incitament till extraansträngning den skapar. Att den finns kvar har inget med ekonomi att göra, det är bara för att inte ge oppositionen ett tillfälle att med sedvanlig sammanblandning av inkomst och förmögenhet börja gnälla om hur regeringen gynnar de rika. Det vill säga, den finns kvar för att på ren princip klämma åt höginkomsttagare. Men så ska vi ju inte hålla på.

(Mellanspel: ett viktigt påpekande när man pratar om sådana incitament är att man inte bara, eller ens i första hand, pratar om incitament för de som redan betalar värnskatt. Det handlar i stor utsträckning om hur starka drivkrafterna är för människor som ännu inte nått dessa löner att anstränga sig extra, eller ens att skaffa sig en utbildning som kan leda dit. Det gör också att man inte kan räkna hem den fulla ekonomiska effekten av ett avskaffande första året; man måste, likt telekomreformerna på 90-talet, ge det några år innan man får full utväxling.)

Statlig inkomstskatt
Även den statliga inkomstskatten bör tas bort. Det principiella argumentet är att den är en straffskatt på utbildning och ansträngning, och inte minst att tog man bort den skulle inkomstskatten vara i det närmaste platt – mycket enkelt och enhetligt.
Det ekonomiska argumentet är inte lika starkt som för att avskaffa värnskatten, men ändå förvånansvärt starkt. Statsskatten står för ett par procent av det offentligas intäkter och är alltså ingen jättegrej i sig, men inte försumbar heller. Frågan är hur mycket man skulle hämta igen från ändrat beteende om man tog bort den. Det är inget man behöver gissa vilt om, sådant beteende har modellerats och prövats ett betydande antal gånger. Jag läste nyligen en jättebra rapport om skatter där man tittat på just denna fråga; larvigt nog tycks jag ha slarvat bort samtliga länkar till och utskrifter av den, så jag kan inte tala om vad den hette. Slutsatsen där var i alla fall om jag minns rätt att även med en försiktigt uppskattad förändringsbenägenhet, och då man inte tog med alla tänkbara effekter, kunde man räkna med en självfinansieringsgrad på ungefär två tredjedelar. Det låter för mig som tillräckligt bra för att kunna ta bort den. Den finansiella smällen skulle bli förhållandevis ringa eller helt utebli (på ett antal års sikt), och effekterna för skattesystemets likformighet och enkelhet betydande.

Jobbskatteavdraget
Efter ovanstående inkomstskatter återstår mest jobbskatteavdraget (JSA) att diskutera, och det är en tuff nöt. JSA är listigt utformat för att ge så stor effekt som möjligt för människor med små inkomster, utan att sabba incitamenten när man går upp i inkomst. JSA är också jättekrångligt. Enkelhet och träffsäkerhet står ofta i motsatsställning för skatter, och på få håll är det tydligare än för JSA. Ska man värna enkelheten bör JSA inte vara kvar, men det vore samtidigt olyckligt att bara skrota en så effektiv reform. En aspekt som inte bör ignoreras är också att den som i första hand gynnas av borttagen statlig inkomstskatt och värnskatt är dagens och morgondagens höginkomsttagare, medan den som i första hand missgynnas av borttaget JSA är låginkomsttagare.
Frågan är om JSA går att göra om så att det mesta av det positiva kvarstår. Det är nog ingen bra idé att bara ersätta med höjt grundavdrag, för en god del av poängen med JSA är att det specifikt gäller arbetsinkomster. En möjlig kompromiss skulle kunna vara att ersätta JSA med höjt grundavdrag för just arbetsinkomster. Det skulle inte ge en tillnärmelsevis lika elegant marginalskattekurva som JSA, men det skulle kunna vara tillräckligt bra i en tillvaro där man värdesätter ett transparent skattesystem.
Med dagens skattesystem vore det inte en helt lyckad reform. Det skulle nämligen ge alla höginkomsttagare en ytterligare skjuts, då det skulle ge rabatt inte bara på kommunalskatten utan även på statsskatten, och även om det inte är moraliskt fel i sig att gynna höginkomsttagare så är det låginkomsttagare som är målet just här. Med borttagen statlig inkomstskatt försvinner dock den problematiken, och gör ett utökat jobbgrundavdrag mer attraktivt.
Men det här är inte helt enkelt. Förhoppningsvis finns det utrymme att tänka igenom saken innan vi sjösätter reformen.

Inkomst av kapital

Nu när statliga inkomstskatten är borta kanske vi kan nå det hittills så fjärran målet om lika beskattning på kapital och arbete? Adjö till alla superkrångliga specialregler för att hindra att lön tas ut som överskott av kapital? 30% rätt av på allt i stället?
Men nej, det lär vara en chimär. Man glömmer arbetsgivaravgiften som betalas på alla löner. Vill man inte ha en kapitalskatt på bortåt 50% kommer man behöva fortsätta skilja mellan inkomst av tjänst och kapital.
(Det kan också tänkas att jag missförstått något här. Det pratas på fullt allvar om att avskaffad statsskatt skulle göra 3:12-reglerna onödiga. Så antingen har jag missförstått, eller så har, eh, väldigt många andra missförstått.)
Nå, kapitalskatten är redan i sig så enkel den rimligen kan bli.

Bolagsskatt
Jag berör bolagsskatten också, den sorterar under kapital.
Så mycket som det krånglas med bolagsskatten både från statligt håll och för företag så kan man fråga sig om det inte vore bäst att bara strunta i den. Men nej, jag tror inte det. Den drar in så pass mycket pengar att bortfallet inte vore trivialt att täcka upp. Om det finns goda skäl att tro att ett avskaffande skulle finansiera sig självt genom ökat företagande i Sverige, ja då kan man ta bort den, men jag har inte sett något sådant. Jag tror man får fortsätta att fippla med den tills vidare.

Extranummer: RUT

Jag kan som sagt inte gå igenom alla skatter, men RUT-avdraget bör jag väl ägna några rader. Borde inte det bort i ett system inriktat på enkelhet?
Jo, om enkelhet vore enda parametern borde RUT inte finnas. Likaså om neutralitet vore det enda man tittade på (i kombination med enkelhet). Men i RUT har vi en reform som
* enligt de senaste utvärderingarna jag såg inte kostar staten en spänn netto
* har gett jobb till många som annars står långt från den reguljära arbetsmarknaden
* faktiskt är enkel och överskådlig att hantera för de berörda.
Det finns gränsdragningsproblem, ja. RUT plockar inte poäng för likformighet. Men jag lutar åt att de positiva aspekterna gör att man kan ha fördragsamhet med nackdelarna.

Ja, det kan väl duga som en början. Det är som sagt inget färdigt och genomräknat system jag drar fram. Jag har inte heller gått in på övergångsregler – vissa omläggningar, ehuru välbehövliga, skulle kunna ställa till med en del besvär för enskilda om de infördes över en natt.
Icke desto mindre – någonstans ska man börja.
Och som början är det… kanske lite fegt, kan någon säkert tycka. Det är inga radikala förändringar i grunden av skattesystemet. Lite tillplattningar och förenklingar här och där. Fantasilöst och oinspirerat? På sätt och vis kanske. Men också förhållandevis genomförbart. Och det ska inte underskattas i ett politiskt läge där en borgerlig regering på åtta år inte lyckas ta bort värnskatten.

Skattjakten: kompassen

onsdag 9 juli, 2014

Vi har alltjämt ett litet andrum innan nästa valrörelse drar igång på allvar. Låt oss nyttja det till att söka en stunds hugsvalelse och vederkvickelse. Kort sagt, låt oss tänka på skatter.
Det här inlägget har legat för fäfot ett tag och jag har säkerligen glömt en del av vad jag tänkt skriva. Å andra sidan, det kanske folk ska vara glada för.

(Tillägg: om du läser det här inlägget av intresse för min riksdagskampanj 2014 så står det nu mer om den och mig här:
https://horvendile.wordpress.com/2014/07/19/kandidaturalia/)

Jag har ägnat mycket energi åt att försvara jobbskatteavdraget, och jag vidhåller att det är den största förbättring skattesystemet fått sedan senaste stora skattereformen. Men jag vidhåller också att vi skulle behöva en ny skattereform, där vi rejält gör om skattesystemet, och i en sådan reform är det inte alls säkert att jobbskatteavdraget skulle få vara kvar.

Så ni fattar. Det är allvar. Silkesvantar av, närkamp med skattehydran.
Jag kommer åter att göra en tvådelad grej. I det här inlägget pratar jag om vilka principer jag tycker man ska hålla sig till. I nästa ger vi oss i kast med olika skatter rent konkret och vad man ska göra med dem.

Och ja, det här kan ses som en fortsättning på mina programförklaringar – se förrförra inlägget för förklaring av det.

Ut med det gamla

Varför behöver vi ett nytt skattesystem? Låter inte det stökigt, vad är det för fel på det vi har?
Mina klagomål på vårt nuvarande skattesystem är dels att det blivit väldigt krångligt. Precis efter skattereformen -90 var det relativt sammanhållet och enkelt, men sedan har det eroderat med en massa undantag och specialregler som gör det i praktiken nästan omöjligt för en person att på egen hand räkna ut vilken skatt hen ska betala.
Dels är det oklart vilken idé som driver skattesystemet. Det är ett sammelsurium av bitvis motsägelsefulla impulser. Visst, alla system som utsätts för kontakt med verkligheten lär komma att förlora i idédriven skärpa, men bättre än så här kan vi.

Vägledande principer

Så för att inte låta inlägget bli onödigt långt, dessa huvudprinciper tycker jag att ett nytt skattesystem bör vila på. Utan inbördes ordning, och med hänsyn till varandra.

Tillräckliga intäkter
Vi har en ungefärlig idé om vad vi vill att skattepengarna ska räcka till. Givetvis med hänsyn taget till verkligheten; gratis rymdsemester till alla vore kul men orealistiskt. På kort till medellång sikt tror jag det är rimligt att tänka sig att de totala intäkterna i inflationsjusterade kronor räknat behöver vara ungefär så stora som i dag.
Därmed inte sagt att de behöver vara lika stora från dag ett. Sverige är i dag lågt skuldsatt. Om det finns rimliga skäl att tro att en skatteomläggning initialt innebär ett tapp i skatteintäkter men att det på lite sikt repar sig kan det vara befogat att göra så, givet att man med denna manöver åstadkommer något annat eftersträvansvärt. En ökad skuldsättning på kort sikt är ingen stor grej, men jag inskärper att det måste finnas goda skäl att tro att man inte hamnar på permanent minus.
Detta förbehåll är viktigt, eftersom många reformer som förutsätter att människor ändrar sitt beteende kan ta flera år innan de får genomslag.
Och för att säga nästan samma sak: att man vill ha ungefär lika stora skatteintäkter betyder inte heller nödvändigtvis att man behöver behålla samma skattetryck som i dag. Vi har i dag ett lägre skattetryck än 2006, men drar in lika mycket inflationsjusterade pengar.

Minimerade skatteinbetalningar
Allt annat lika är det eftersträvansvärt att människor och organisationer behöver betala så lite skatt som möjligt. Det finns inget egenvärde i att betala skatt; beskattning är ett ingrepp i den enskildes rätt att förfoga över sina tillgångar, och för den som betalar skatt är det negativt. Det betyder inte att man inte ska ha skatter, men det betyder att man inte i onödan ska ta ut höga skatter.
Exempel: det är inte okej att ha en förmögenhetsskatt som syftar till att klämma åt rika. Däremot kan man ha en förmögenhetsskatt om det verkar troligt att en sådan skulle ha positiva effekter som överstiger de negativa, men jag godtar inte missunnsamhet mot rika som ett gott skäl.
Men som sagt i inledningen, önskan att minimera enskildas skatteinbetalningar måste balanseras mot önskan att få tillräckliga skatteintäkter.

Enkelhet och överskådlighet
Det är i dag svårt för en löntagare att själv, utan färdigräknade tabeller eller motsvarande, räkna ut hur mycket skatt som ska betalas in på en given lön. Har man flera inkomster, exempelvis både lön och föräldrapenning, blir det än snärjigare. Förutom att det är allmänt irriterande gör det att det blir svårt att planera sin ekonomi och att på förutse konsekvenserna av ekonomiska beslut.
Det är dåligt.
Ett nytt skattesystem bör därför eftersträva att vara enkelt och överskådligt.
Nota bene att detta står i motsatsförhållande till andra behjärtansvärda önskemål. Jobbskatteavdraget som jag nämnde ovan får i dagens skattesystem goda konsekvenser, men det är också krångligt och bidrar till problematiken jag beskriver här. Ett enkelt och överskådligt system kan inte heller ha så många undantag och specialregler för saker vi uppfattar som bra som det skattesystem vi har i dag.
(Möjligen är det överdrivet snällt att kalla dagens skattesystem för ett system. Skattehärva? Skattenystan? Skattefiskelina? Skattehörlurssladd i fickan?)

Neutralitet
Ett skattesystem bör, enligt vanlig liberal instinkt, i så liten utsträckning som möjligt styra människors beteende.

Den stora oredan

Jag har här begränsat mig till några få och enkla principer, men det är lätt att se att det kommer krävas en del klurande för att avväga dem mot varandra.
Till exempel finns såvitt jag förstår ett vedertaget sätt att ha ta ut skatt utan så att man minimerar den statliga styrningen av människors beteende: att ta ut en enhetssumma i skatt från alla. Det skulle dock bryta mot en femte implicit princip, nämligen att inte ha ett system som får orimliga och/eller oacceptabla konsekvenser. Det är uppenbart ingen bra lösning att den som inte har vare sig inkomst eller förmögenhet ska krävas på storleksordningen 200 kkr om året.

Man kan också behöva kompromissa av andra skäl. Det står till exempel inget i de här principerna om att skattesystemet ska uppmuntra till arbete. Tvärtom säger principen Neutralitet snarast att man inte bör uppmuntra till arbete. På ett plan tycker jag det är rätt. Det finns inget egenvärde i att människor jobbar så många timmar som möjligt.
Däremot, för att uppfylla principen Tillräckliga intäkter krävs det antagligen att man uppmuntrar till arbete. Eller om man vänder på det, att man avskräcker så lite som möjligt.
För det är ju så det är med skatter. Vi har i dag höga skatter på sprit och tobak för att folk ska dricka och röka mindre, och vi har höga skatter på arbete för att…?
All skatt på arbete avskräcker från arbete. Men för att få tillräckliga intäkter måste man beskatta arbete. Tricket är att göra det så att det avskräcker så lite som möjligt och fortfarande är överskådligt.

Vidare finns väl genomtänkta teorier om så kallad optimal beskattning. Jag vill inte låta påskina att jag är väl inläst på dem, men i korthet går de ut på att utforma skatterna så att de med största möjliga effektivitet uppnår uppställda mål för exempelvis omfördelning eller önskat beteende. Effektivitet är givetvis eftersträvansvärt, men det leder också till ett mycket krångligt system där olika varor och tjänster beskattas olika och där man måste känna till hur människor reagerar på ekonomiska incitament för ett givet område. Det gör det också enklare för högljudda intressegrupper att få igenom egna specialregler. Det svenska skattesystemet har sedan den senaste stora skattereformen, vilken baserades på en enkelhetsprincip, alltmer glidit iväg till en optimal ansats, och detta utan någon nämnvärd diskussion, på ett gungfly av behjärtansvärda specialfall. Det finns fördelar med det, men på det hela taget är det en utveckling jag tycker bör vändas.

Med det får det räcka med försnack. I nästa inlägg – skatter, skatter, skatter!

Programförklaring – Försvaret

onsdag 9 juli, 2014

Jag fortsätter min lilla serie av programförklaringar; se inledningen av föregående inlägg för, eh, programförklaring av programförklaringarna.

(Tillägg: om du läser det här inlägget av intresse för min riksdagskampanj 2014 så står det nu mer om den och mig här:
https://horvendile.wordpress.com/2014/07/19/kandidaturalia/)

Försvarspolitik är inte ett av de ämnen jag brukar räkna upp när jag ska tala om vilka områden jag intresserar mig mest för, men på senare tid har det seglat uppåt på topplistan, och det av två skäl. Dels förstås på grund av den negativa säkerhetspolitiska utvecklingen i närområdet de senaste tio åren eller så, och som fortsätter accelerera. Dels för att jag nu i några år jobbat på en försvarsrelaterad myndighet och därmed haft stadigvarande kontakt med frågorna. Jag ska dock redan nu passa på att säga att mina personliga karriärmöjligheter på myndigheten knappast skulle påverkas i någon större utsträckning av ökade eller minskade försvarsanslag, så länge verksamheten följer ungefär samma struktur som i dag.

Jag har inte skrivit enorma mängder försvarsinlägg på bloggen tidigare, men några har det blivit. Jag har nu samlat de inlägg jag hittade under en ny kategori, ”Ultima ratio regum”.

En avgränsning jag gör här är att tala om Sveriges militära försvar, i alla fall i första hand. Säkerhetspolitik är ett bredare begrepp (om jag nu använder vedertagna termer), inkluderande diplomati och annat. Allt detta är givetvis viktigt, och sammanvävt med försvarspolitiken. Men man kan inte tala om allt samtidigt. Här är det alltså i första hands Försvarsmaktens verksamhet jag begränsar mig till.

Nuläge

Sedan kalla krigets slut har Sverige kraftigt minskat sina reala kostnader för försvaret. Vi har i ännu högre grad minskat omfattningen av försvaret. Ganska snabbt skrotades ambitionen att vid ett angrepp kunna upprätthålla Sveriges territoriella integritet; man såg helt enkelt inget hot som motiverade att upprätthålla en sådan förmåga. I stället styrdes försvaret om mot internationella insatser. Samtidigt har det varit hård press på Försvarsmakten att följa givna och förändrade ekonomiska ramar.
Allt det här är välkänt, och jag säger inte att allt var fel. Under några år var nog säkerhetsläget sådant att det framstod som omotiverat med ett försvar inriktat på territoriell integritet. Det är inget fel på internationella insatser – jag tror tvärtom att de är både bra och nödvändiga. Och givetvis måste man kunna kräva av en myndighet att den har någorlunda kostnadskontroll.
Det totala resultatet av allt detta, sammanvägt med eroderande säkerhetspolitiskt läge i omvärlden, är dock ett omfattande haveri. Min uppfattning är att FM (Försvarsmakten) nu har tämligen bra kontroll över sina kostnader, men om det bara är det vi ska ha försvaret till behövs inga bössor, bara sparbössor.
Det är också ungefär så både borgerliga och socialdemokratiska regeringar behandlat försvaret. Man har, allt efter övriga önskemål på vad som ska rymmas inom statsbudgeten, gått fram med osthyvel över försvaret tills vi i dag har satt någon sorts rekord i att, bokstavligen, få lite bang for the buck.

Inom andra verksamheter talar man om skalfördelar. De finns inom försvarsverksamhet också. Ska man till exempel ha uniformer krävs ungefär samma administration oavsett om det är tusen eller femtiotusen soldater som ska ha sin uniform. Det lär gälla även för bildförstärkare, stridsvagnar, luftvärnsbatterier och radioapparater. Och det gäller allt från upphandling till underhåll, reparationer och avveckling. Sverige har kraftigt minskat sin numerär inom i stort sett allting, men det är ganska få saker vi helt slutat med.
Lite förenklat tror jag man kan säga att ska man ha ett försvar med diversifierad verksamhet så betalar man en viss grundplåtskostnad, som inte beror så mycket på mängden materiel och soldater. Vill man sedan öka på numerären kostar det givetvis pengar, men dubbelt så mycket materiel och soldater kostar inte dubbelt så mycket pengar att hålla igång – man behöver inte betala hela grundplåten en gång till. Jag tror att Sverige i dag ligger nära själva grundplåten. Vi har fortfarande administrationen för en stor försvarsmakt, men så att säga utan själva försvaret. Alla instanser som tittat på FM på sistone och jämfört medel och mål har kommit fram till att det råder grav underfinansiering.

Och nu då?

Så långt nuläget. Vad göra? Lite hårdraget tycker jag att härifrån kan man antingen strunta i att låtsas ha ett försvar och lägga ned det helt, eller ge det förutsättningar att fungera. Det första alternativet är bra plakatpolitik, men vore fruktansvärt oansvarigt. Vi måste gå på det senare.

Återvändsgränder
Innan man rusar åstad är det värt att tala om vad vi inte ska göra.
Vi ska inte återinföra värnplikten. Den avskaffades brådstörtat och ogenomtänkt, men avskaffad värnplikt är legio i omvärlden. Mig veterligen är det bland jämförbara länder i stort sett bara Finland som inte gjort det, och även där muttras en del. Som utvecklingen ser ut idag är det helt enkelt för dyrt att ha gigantiska värnpliktsarméer. Ett konkret exempel är att alla soldater i dag ska ha sin egen bildförstärkare (mörkerkikare). En sådan kostar uppskattningsvis mer än hela min personliga utrustning när jag gjorde värnplikten. Det kan också vara så att all utrustning man ska hålla reda på i dag, som inte fanns för tjugo år sedan, gör det svårt att klämma in all utbildning på 7,5 månader.
Och då har vi inte ens berört det moraliskt tveksamma i att tillämpa tvångsarbete.
En annan sak vi inte heller ska göra är att politiker i tider av försvarspanik för att visa handlingskraft bestämmer vilka vapensystem som ska köpas. Vi har sett det förut, vi har sett det nyligen. Det blir sällan lyckat i slutändan. Jag kan till viss del förstå att regeringsbeslut kan krävas för riktigt stora saker, men låt ansvaret för inriktningen ligga på expertmyndigheterna.

Vad ska vi då faktiskt göra?
Anslag och ambition
Skulle vi, med hänsyn tagen till kostnadsutvecklingen, låtit försvarsanslagen i reala termer ligga kvar på det tidiga 90-talets nivåer, skulle de varit 18 miljarder högre än i dag. (Har jag för mig; jag skriver det här utan vettig tillgång till internet.) Nå, det finns inget heligt med just det tidiga 90-talets anslag. Men inledningsvis ska vi se till att det finns förutsättningar att uppfylla 2009 års försvarsbeslut, det så bespottade enveckasförsvaret IO14. Att kunna försvara en del av landet i upp till en vecka är alltså inget vi kan i dag; det krävs ett tillskott på storleksordningen fyra-fem miljarder årligen under flera års tid för att nå dit. Jag anser att det är ett absolut minimum för ett försvar med någon form av trovärdighet. For crying out loud, i dag har vi inte ens förmåga till brigads strid, alltså en brigad.
Det bygger också på att saker som det famösa RB5, ett generellt ytterligare sparbeting som tycks vara på väg att rasera stora delar av kvarvarande verksamhet, ställs in.

Samarbete
Även om ett begränsat enveckasförsvar vore ett fall framåt är det uppenbart att det inte är samma sak som ett ordentligt territorialförsvar. Sveriges försvarsdoktrin bygger, och har länge byggt på, att vi ska få hjälp om vi blir angripna. Det finns ett och endast ett sätt att någorlunda garantera detta: medlemskap i Nato. När det kommer till kritan är det Nato-medlemskap som är värt något, vilket Ukraina livligt kan vittna om, och vilket också påtalas gång på gång från Nato-håll. Det borde inte vara mycket att bråka om. Nato är inte perfekt, men det närmaste vi i praktiken kommer ett demokratiernas förbund och därmed är det en naturlig hemvist.
Vi samarbetar redan nära med Nato, så till den grad att det händer att Nato-tjänstemän jag har kontakt med glömmer att vi faktiskt inte är medlemmar. Detta sker också öppet och redovisat, till skillnad från hemlighetsmakeriet under den så kallade alliansfriheten. Och några reella alternativ finns inte. När svenska politiker pratar om nordiska militära samarbeten och liknande är det mycket få utomlands som fäster någon vikt vid det.
Som jag ser det är Nato-medlemskap inte bara nödvändigt, det är också önskvärt.

En del hävdar att ett Nato-medlemskap skulle kosta en massa pengar, andra att det skulle spara pengar. Båda har rätt, eller möjligen fel. Fakta är att Nato formellt kräver att medlemsstaterna lägger 2% av BNP på försvaret, vilket är betydligt mer än vad Sverige lägger. Fakta är också att mycket få av medlemsstaterna faktiskt lägger sina 2%. Gissningsvis skulle Sverige behöva öka sina försvarsanslag vid ett Nato-medlemskap – men det behöver vi ju göra ändå. De reella alternativen, om man tar sin säkerhetspolitik på allvar, är inte att gå med i Nato eller fortsätta som i dag. De reella alternativen är att gå med i Nato eller på helt egen hand bygga tillräcklig tröskelförmåga. Det förstnämnda kommer kosta mer pengar än vi lägger i dag. Det andra kommer kosta mycket, mycket mer pengar än vi lägger i dag.

Jag vet att Nato-medlemskap på många håll i landet är kontroversiellt. Det borde inte vara det, men det är det. Det hade varit mycket bättre om vi tagit itu med frågan för tio, femton eller tjugo år sedan, men det gjorde vi inte. Det kommer fortfarande vara bättre att ta itu med det i dag än att vänta ytterligare tio år.

Avrundning

Mer konkret än så tycker jag det är svårt att vara utan att dyka ned i ett gytter av detaljer. Jag törs påstå att det ändå är mer konkret än det mesta av försvarspolitik på ganska länge.
En anklagelse som skulle kunna riktas mot mig är att jag gör det väldigt enkelt för mig genom att ropa på mer pengar. Är inte det vad alla gör med sina områden, och hur ska det finansieras?
Det är riktigt att jag ropar på mer pengar, men som sagt, alla som granskat frågat mer ingående – som Riksrevisionen – påtalar att FM är gravt underfinansierad. Var man ska hitta pengarna erkänner jag att jag inte har ett färdigt svar på. Det är inte nödvändigtvis enkelt. Men försvarspolitiken är som en hemförsäkring. När man gör sin hushållsbudget ligger hemförsäkringen med i grunden. Man kan jämföra olika försäkringsbolag och fundera på hur omfattande skyddet ska vara, men under alla omständigheter ser man till att ha en hemförsäkring. Allt annat är oacceptabelt oansvarigt.
Vi har under ett par decennier unnat oss lyxen att försumma den försvarspolitiska hemförsäkringen. Nu gör sig verkligheten påmind, och premien har gått upp sedan vi kollade senast. Det är tråkigt. Självklart skulle vi kunna göra mycket annat bra med de pengarna. Men vi är vuxna människor, så vi suckar och betalar premien.

Uppdatering/Förtydligande:
Jag misstänker starkt att ett uppfyllande av IO14 är långt mindre än vad som vore försvarsmässigt motiverat i dagsläget och för överskådlig framtid. Men det är i alla fall ett konkret mål som det borde gå snabbt att ta itu med om medel görs tillgängliga. Om man sätter igång det arbetet kan man sedan unna sig en smula andrum för att tänka igenom vad som mer bör göras, och hur.