Förvånansvärt vettig

Valet är över! Ifall någon missat det. Jag har, bland annat för att dottern kräktes salut på mig, inte kunnat blogga om det förrän nu. Fördelen med det är att kryssräkningen till Riksdagen nu är i det närmaste klar.

Först hade jag tänkt göra en allmän analys av det rikspolitiska landskapet nu, men antingen struntar jag i det – alla andra skriver redan om det – eller så tar jag det i ett separat inlägg. Här koncentrerar jag mig på resultatet för Centerpartiet och för mig själv.

Jag tar dock omvägen via den avgående regeringen. Att Alliansen lämnar ifrån sig regeringsmakten var med valresultatet oundvikligt. Det finns minst två personer i den avgående regeringen som snart kan vara saknade.

Den ene är förstås Anders Borg. Han har inte varit en odelat god kraft; en rejäl black om foten är att regeringen under honom så flagrant låtit förfallet i det civila och militära försvaret fortgå. Det är, förvånar sig nog ingen över att jag säger, inte okej.
Det har inte heller saknats tillfällen att klaga över bristande reformvilja. Men då jämför man inte med tidigare finansministrar, utan med en tänkt idealministär.
Faktum kvarstår att Borg enligt samlade internationella bedömningar varit närmast exempellöst framgångsrik. Valet av stimulanser och deras tajming har av allt att döma skötts utomordentligt skickligt. Det är svårt att uppbringa någon jämförbar ekonomi som klarat finanskrisen med efterföljande lågkonjunktur bättre än Sverige, och till icke ringa del är det Borgs förtjänst.

Den andre är… ja för tio eller ännu mer tjugo år sedan trodde jag aldrig jag skulle säga det här, men den andre är Carl Bildt. Jag uppskattar visserligen hans vassa tunga, men hans viktigaste bidrag har varit förmågan att tala klarspråk när andra – framför allt andra i EU – mumlar otydligt i skägget. Jag vet att just detta också gör att många är glada att se honom gå, men jag känner mig säker på att Sverige kommer tappa positivt inflytande i omvärlden nu, oavsett vem som efterträder honom. Även här verkar många internationella tyckare, som inte är så fast i den svenska partipolitiken, dela den bedömningen.

Så om Centerns valresultat. Ja, Centern och Alliansen förlorade riksdagsvalet, inget snack om den saken. Det tycker jag är… beklagligt. Inte oväntat givet en lång tids opinionsmätningar, men beklagligt. Det finns ändå flera ljuspunkter för just Centern.
Vi tappade i riksdagsvalet, jämfört med föregående val. Inte oväntat, regeringspartier brukar gå bakåt. Vi klarade oss dock klart bäst av alla borgerliga partier och är åter näst största borgerliga parti. Min uppfattning är att vi gjort detta i en valrörelse som från Centerhåll dominerats av positiva budskap om vad vi har gjort och vad vi vill göra, och att vi hållit en ideologiskt tydlig profil.
(Därmed inte sagt att det inte också funnits angrepp på motståndare – inte fel i sig – eller att den liberala ideologin varit renodlad. Vi rör oss med relativa termer här.)
Annie Lööf har också i mångas ögon blommat ut som en stark och driven politiker. Det är nog inte överdrivet centerchauvinistiskt att i dag räkna henne som den tongivande oppositionspolitikern på riksplanet. I och med allt detta hoppas jag nu att den period då Centern mest fått svara på frågor om pågående kris (äkta eller påhittad) ska vara över.

Vidare har Centern faktiskt gått framåt både i Stockholms kommun och landsting. Det är svårt att vara tvärsäker på att ett valresultat hänger intimt ihop med det arbete man gjort i föregående mandatperiod, kanske särskilt för små partier, men faktum kvarstår att Centern gjort ett starkt jobb både i kommunen under Per Ankersjö, och i landstinget under Gustav Hemming, och att detta åtminstone inte straffat sig i valet. Två tydliga resultat av Centerns arbete är den planerade t-baneutbyggnaden och det pågående kraftiga upprycket för cyklande i stan, och man har också bedrivit en tydlig och positivt inriktad valkampanj. Även om det parlamentariska läget i kommun och landsting ur ett Centerperspektiv nu inte är idealt är det ändå roligt i sig att Centern gjort så bra ifrån sig på dessa nivåer.

Och så me, myself and I. Och ni.
Dags för den rent egofixerade delen av valet.
Jag har suttit med fingret på F5 i flera dagar och följt kryssräkningen. Det har varit jättespännande – och inte minst jätteroligt. Resultatet har vida överträffat vad jag vågade tro var rimligt. När jag före valet fått frågan hur många kryss jag tror att jag kommer få har jag sagt typ tjugo. Det har varit en medvetet och fegt låg siffra; jag tyckte nog det verkade nåbart att få 30-35 stycken sådär. Men det är så svårt att veta. Det är en sak att undslippa sig att man nog ska rösta på någon, en annan att faktiskt göra det. Man har ju bara ett riksdagskryss vart fjärde år.
Att få tresiffrigt antal kryss, alltså över hundra, har jag förstås fantiserat om, men också avfärdat som orimligt.
Nu när kryssen är så gott som färdigräknade har jag 133 stycken.
Låt mig, som kort pausunderhållning, exemplifiera den känslomässiga effekten av en bunt personkryss på en frivilligarbetare i valrörelsen:

Om ställningarna håller i sig, och det gör de nog, betyder det att jag räknat efter antalet kryss i Stockholm (& Centern) slutar som sjua. (Placeringen på valsedeln var nr 17.) Före mig hamnar:
* Partiledaren och chefsekonom Martin Ådahl, där även den senare varit mycket synlig valrörelsen.
* De två toppkandidaterna från Stockholmsdistriktet, Johan Hedin och Johanna Jönsson, som figurerat mycket på affischer. Förresten, grattis till dem och till oss; det är två personer jag utomordentligt gärna skickar till Riksdagen.
* Hannes Hervieu och Sofia Arkestål, som båda bedrivit relativt genomarbetade och uppmärksammade personvalskampanjer och där den förre än ordförande för Centerstudenter.
Sedan kommer jag. Jag, vars personvalskampanj visserligen varit entusiastisk, men också… vi kan väl kalla den hemmasnickrad. Inga affischer, inga flygblad, inga framträdanden i några tidningar, ärligt talat inte vidare välplanerad. Gott humör före proffsighet.
Med det vill jag inte på något sätt förringa de som kommer före mig; det är inte fråga om att bara man sätter upp ett par affischer så har man vips trehundra kryss. Vad jag menar är att jag är jätteglad och inte så lite stolt över att staka i mål alldeles efter denna illustra skara.

Tittar man sedan vidare i krysslistan är det många där som inte bedrivit någon aktiv personvalskampanj, men det minskar inte min stolthet det minsta; det här handlar inte om att slå någon annan. Det handlar om att vad jag tycker är jättemånga personer har visat mig ett stort förtroende genom att kryssa mitt namn. Det låter kanske klyschigt när jag skriver det så här, men i så fall har det blivit en klyscha för att det är sant. Djupt känt tack till alla som kryssat.

Vilket leder mig över till frågan VEM VARE SOM KRYSSA
Några har sagt till mig att de har kryssat mig, men i de flesta fall vet jag inte. Det är förstås helt i sin ordning, men jag vill ändå fundera på vilka vägar man kan ha haft för att hitta fram till mig. De här kommer jag på rak arm på:

• Facebook. Min kampanj har nästan uteslutande bedrivits på nätet, och där har Facebook varit min primära plattform för utrop. (Twitter nästan inte alls.) Gruppen personer som läser mig på Facebook och som kan tänka sig att rösta både på mig och på Centerpartiet lär dock vara långt mindre än hundra personer.
• Bloggen, alltså här, har som vanligt stått för den mesta textmassan. Men det är inte heller en masskanal. Jag vet inte hur många regelbundna läsare jag har, men det lär vara färre än hundra. Överlappet med Facebook är också stort.
• SVT:s valkompass är en okänd faktor som kan ha kommit att få stor betydelse. Jag tycker själv att den utgjort en god snabbsammanfattning av mig och min kandidatur. Det hände också ett par gånger under valrörelsen antingen att någon kontaktade mig och sade att hen hade hittat mig på SVT, eller att jag hörde om att någon hade gjort det.
• Word of mouth, eller djungeltrumman. En faktor som jag satte visst hopp till i samband med Facebook, och jag vet att åtminstone några spridit mitt evangelium (för vilket jag är, eh, glad och tacksam). Jag har dock ingen aning om i vilken grad det bidrog. Jag vill gärna tro att det var betydande.
• Valstugan. Jag har stått en bunt pass i valstugan vid Sergels torg. Jag har inte där kampanjat något särskilt för mig själv, men det har hänt några gånger att en besökare efter ett samtal har frågat efter mitt namn. Det kan ha gett några röster, men knappast fler än fem.
• ”Civilingenjör” stod det på valsedeln vid mitt namn. Det var med flit. Jag hade kunnat skriva ”teknologie licentiat” men det är det nästan ingen som vet vad det är. Jag var också den högst placerade kandidaten på listan som presenterade mig som civilingenjör. Det kan möjligen ha gett några spontankryss i valbåset. Jag har absolut ingen indikation på i vilken utsträckning detta varit en faktor, men den skadar nog inte.

Vad blir slutsatserna av det här då?
Den första slutsatsen är att den politiska åsiktssamling jag bär runt på verkar ha en inte försumbar motsvarighet hos riksdagsväljarna. Jag lär ha fått ytterligt få slentriankryss; de allra flesta som kryssade på mig utgår jag från gjorde det väl medvetna om vem de röstade på. Det uppmuntrar inför framtiden.
Rent kampanjtekniskt kan en delslutsats vara att vid ny valkampanj ska jag inte försumma att synas i de vettiga valkompasser jag kommer åt; jag ska mer organiserat se om jag kan uppmuntra redan övertygade att prata för mig; och jag förlorar förmodligen inte på att presentera mig som civilingenjör. Detta bara bland redan befintliga kampanjelement. I vilken mån andra vägar bör tillgripas, ja, det har jag nog några år på mig att fundera ut.
Kanske överväga att flytta bloggen till något med ett vettigare namn.

Tills dess, eller i vart fall tills vi hörs igen: Tack för allt stöd!
Det gäller inte minst min fru Sofia.

Er riksdagskandidat 2014 emeritus

Förra inlägget tröskade sig igenom Centerns valmanifest, en nog så relevant övning såhär inför valet. Men när jag bestämde mig för att gå med i Centern var inte det för att de hade ett sympatiskt valmanifest. Vad som lockade mig var i korthet och på ett ungefär:

Liberalism och miljö. Insikten att god miljöpolitik inte är moraliskt tvungen att vara smärtsam, utan att den går och bör kombineras med ekonomisk tillväxt och teknisk utveckling, har starkt fäste i Centern. Helt enkelt… liberalism och miljö.
Nu är ju liberalism mer än en liberal ekonomiskt politik, och jag tyckte och tycker att Centerpartiet i dag är det mest liberala partiet i Riksdagen.

Öppenhet. När det började jamsas om övergångsregler mot de nya EU-länderna för drygt tio år sedan var Centern tväremot, och någonstans där började jag intressera mig. Centern är alltjämt starka förkämpar för öppna gränser och fri rörlighet.

Står upp när det blåser. När andra partier börjar mumla om riskkapitalistens fördärvlighet törs Centern säga att det där är trams. När Saab håller på att sjunka står man fast vid att staten inte ska driva bilfabriker. Håller fast vid öppna gränser även när det vore enklare att backa på det. Säkert inte alltid så opinionsmässigt opportunistiskt. Rakryggat kallar jag det.

Det här är inte så mycket sakfrågor utan snarare principlinjer. Det finns ingen hundraprocentig träffsäkerhet i att de resulterar i politiska ställningstaganden som jag gillar; som jag tidigare redovisat finns flera exempel där jag inte delar partiets uppfattning. Men oftast hamnar man var jag tycker är ungefär rätt. Och man är också rätt så duktig på att få igenom politiken när den ska jämkas med andra partier.
En viktig sak till är inställningen till avvikare. Mitt jämförelsematerial är visserligen ganska magert, men mitt bestämda intryck är att Centerpartiet både är välkomnande till nya medlemmar och tillåtande av att man avviker från partilinjen. Det senare gäller givetvis till en viss gräns, jag försöker inte påstå att Centern är ett politiskt djur helt olikt de andra riksdagspartierna. Men ett parti kan vara mer eller mindre fixerat vid att alla medlemmar ska papegoja partilinjen, och Centern placerar sig avgjort på den mindre hysteriska delen av den skalan.
Den känslan av öppenhet tycker jag gick igen när det vankades idéprogramsdebatt förra året. Gick diskussionens vågor stundom höga? Ja, men det var ju också meningen. Hela poängen var att idéer skulle stötas och blötas. Alla idéer jag hejade på vann inte. Men i många andra partier skulle man i stället gjort allt för att undvika en sådan öppen debatt.
För mig är det ingen liten sak.

Över huvud taget är det här inte småsaker för mig.
Det är inte säkert att samma saker lockar dig, eller ens att du ser samma saker som jag.
Men de ringar ganska väl in varför jag drogs till Centern, varför jag deltar i valrörelsen, och varför jag hoppas på ett bra resultat i valet.

Den här bloggen brukar handla om vad jag tycker, och har fortsatt göra det sedan jag blev medlem i Centerpartiet. Jag vill gärna tro att den inte blivit blott en megafon för C-ledningens politik. Likväl är ju så att jag nu kandiderar till Riksdagen för Centerpartiet, så då kan det vara läge att såhär med mindre än en vecka till valet skriva lite om Centerns valmanifest.
Jag hade först tänkt lyfta fram några punkter och kommentera dem, och jag påbörjade ett sådant inlägg. Insåg att jag inte skulle hinna skriva klart det. Så här är en mycket kortare version, men som å andra sidan publiceras före valet. Det är inte ett inlägg som de brukar se ut; snarare är det en recap av manifestet. Men sådant kan också ha sin plats precis vid valet. Har ni varit förbi i valstugan, hämtat ett valmanifest och läst det behöver ni inte läsa det här inlägget!

Förresten, jag börjar med en reklampaus på tal om kandidaturen. Det förefaller osannolikt att någon som läser detta missat informationen, men centrum för min kampanj här på bloggen ligger alltså här. Jag har också en kandidatsida på SvT:s valkompass. På den senare kan man förutom att få en översikt av mina politiska åsikter också gotta sig åt min favoritserie på tv, min favoritmat och annan trivia. Eller för den delen vad jag tjänat de senaste åren; SvT har bättre koll än jag själv.
Så. Åter till inläggets ämne.

Centerns valmanifest ligger här (pdf). Det är någorlunda både fylligt och konkret utan att nå telefonkatalogdimensioner. Läses rätt snabbt. Men om du inte ids, då kan du läsa mina nedslag nedan, med enstaka kommentarer!
Jag kan redan nu avslöja att det kommer bli övervägande positiva kommentarer. Mycket få självständigt tänkande personer kan hålla med ett parti i alla dess ställningstaganden, men det här var huvudsakligen trevlig läsning.

Mycket handlar om jobb. Ett huvudnummer på området har varit de sänkta arbetsgivaravgifterna för unga och den sänkta restaurangmomsen. Enbart den första reformen beräknas ha gett över 15000 jobb till en av de grupper som har som svårast att få jobb, och den senare har även den gett en bunt tusentals jobb. Kostnaden, sett till tappade skatteintäkter per skapat jobb, är inte ringa. Men dels handlar det om riktiga, efterfrågade jobb, inte något obskyrt arbetsmarknadspolitiskt program, och dels har jobben i stor utsträckning alltså gått till unga och nyanlända, grupper som har det svårt på arbetsmarknaden; det kan vara värt en del att hålla dessa borta från långvarigt utanförskap. Ingen verkar heller ha kommit på något tydligt bättre alternativ.
Centern har fått med Alliansen på ytterligare sänkning av arbetsgivaravgiften för de yngre ungdomarna. Metoden är lite klumpig, men som sagt, det verkar vara svårt att komma på så mycket bättre grejer.
(Jag läser också nu att KI bedömer att ROT, RUT och restaurangmomsen sänker jämviktsarbetslösheten lika mycket som aktiv arbetsmarknadspolitik. Har inte kollat källan.)

Åttio procent av nya jobb skapas i småföretag. Det är sålunda viktigt att fortsätta förenkla regler som i grund är anpassade för storföretag. Det jobbet ska fortsätta, exempelvis med åtgärder som att en företagare bara ska behöva lämna uppgifter till ett (1) myndighetsställe.

Arbetsförmedlingen fungerar inte speciellt bra för många arbetssökande. Centern vill prova att införa en jobbfixarpeng, inte helt olikt skolpengen, att tas till den aktör man tror kan hjälpa en hitta ett jobb. Har visst funkat hyggligt annorstädes. Klart värt ett försök.

Högkostnadsskydd för företags sjuklöner skulle kunna göra det mindre riskfyllt att anställa personer med historia av sjukskrivning.

Breddade Yrkesintroduktionsanställningar och ett lärlingssystem.

Fortsatt utbyggnad av förnybar energi.

Bonus-malus-system för bilar: bonus för den som köper en miljöklassad bil, ökande bonus med bättre klassning. Betalas av straffskatt på smutsigare bilar. Kraftig utbyggnad av laddstolpar för elbilar, och ökad inblandning av biodrivmedel i bensin och diesel.

Fortsatt utbyggnad av kollektivtrafiken. Planerna på utbyggd t-bana i Stockholm kan tillskrivas Centerns ansträngningar inom Alliansen.

Jag noterar särskilt att det inte står något om att avveckla kärnkraften. Det betyder inte att C gått och blivit kärnkraftsvänner; mellan raderna framgår det att man alltjämt vill se den avvecklad, och det är man öppen med i andra sammanhang, även om man då talar om att göra det på en generations sikt. Men att man inte pratar om det explicit i valmanifestet väljer jag optimistiskt att tolka som att man inte ser det som en vinnare att hetsa mot kärnkraft. Förändringen kommer inte komma snabbt, men det går åt rätt håll.

Bland små frihetsreformer märks att det ska vara tillåtet med gårdsförsäljning av egenproducerade öl- och vinprodukter.

På senare år har stora mått av valfrihet införts inom den traditionella trion vård, skola och omsorg. Förutom att det finns ett inneboende värde i möjligheten att välja har ingen, tvärtemot vad man kan tro från gängse samhällsdebatt, kunnat visa att detta skulle vara ett sämre upplägg än det offentliga monopolet. Tvärtom är, enligt de data som finns, både brukare och anställda mer nöjda i de privata alternativen, även om skillnaderna är små. Inte minst den senare gruppen glöms ofta bort, men för väldigt många kan man nu välja mellan mer än en arbetsgivare. Man kan rösta med fötterna. Det är stort. Och det är viktigt att kämpa för att behålla.

Ja, det får räcka så. Detta är självfallet inte Centerns hela politik. Det är ett subset av ett valmanifest som i sin tur är ett subset av det politiska programmet.

Vad det tyvärr inte står något om i manifestet är försvarspolitik. Detta är antagligen till stor del en följd av att manifestet togs fram innan de flesta politiker vaknade i denna fråga. Den som tycker att försvarspolitiken är viktig hänvisar jag glatt till mitt förra inlägg och rekommenderar att leta upp en kandidat som intresserar sig för den.

I genren ”valrörelsens minst populistiska utspel” är det svårt att slå KD som tycks gjort till någon sorts profilfråga att flytta ansvaret för sjukvården från landstingen till staten. Jag tror dock att det här är ett hyggligt bidrag i samma genre: jag tänker försvara riskkapitalister i välfärden.

De har fått ta mycket debattstryk på sistone. Och varför ska vi tillåta dessa rovriddarkapitalister som slår klorna i en verksamhet, suger musten ur den och spottar ut resterna på skattebetalarnas skräphög? Argumentationen är inspirerad av Jonas Sjöstedt et al, men den har haft sådan framgång att även Folkpartiet och Moderaterna kunnat höras mumla otydligt om att riskkapitalister kanske inte är så bra.

De har fel allihop. Beskrivningen av riskkapitalistens obegränsade lusta till allmänfarlig ödeläggelse är i grunden fel.
Riskkapitalister kan förstås jobba på olika sätt, men ett standardförfarande är:
1: Gå in med pengar i en verksamhet.
2: Förbättra verksamheten så att den ger vinst.
3: Sälj verksamheten. Profit!

Notera särskilt första delen av punkt 3. Någon ska vilja köpa verksamheten. Mycket få är intresserade av att ge mycket pengar för en verksamhet som är fördärvad och körd i botten. Därför är punkt två viktig. I vulgärdebatten låter det ofta som om vanligt modus operandum är att sälja allt lösöre och göra backstugesittare av personalen, men vem ska köpa det företaget sedan? Det torde vara mycket sällan det är aktuellt att köpa ett företag, göra destruktiva och kortsiktiga supervinster ett par år och sedan slå igen butiken; om inte annat av anledningen att det sällan är möjligt. De möjligheterna till enorma vinstmarginaler brukar inte finnas. (Vinsterna i välfärdsbolag snittar i själva verket på enstaka procent.) Jag säger inte att det aldrig hänt, men i så fall är det sällsynta undantag.

Jag säger inte heller att personalen alltid blir supernöjd. Det lär vara vanligt att de nya ägarna vill införa förändringar i sättet verksamheten bedrivs på. Är det en någorlunda kompetent ägare kommer förändringarna oftare hjälpa än stjälpa verksamheten, men de flesta som jobbat i en organisation med något längre historia vet att den som avviker från de gamla invanda spåren sällan blir speciellt populär, åtminstone inte till en början. Jag tror att det är en del av förklaringen till riskkapitalistens dåliga rykte.

Men den bristande långsiktigheten då? Jag kan vara ute lite på hal is med den här siffran för jag plockar den ur minnet, men jag har för mig att det pratats om att riskkapitalister snittar på att vara inne i verksamheten i sju år, och att det skulle ses som för kort för att vara förenligt med god långsiktighet.
Det kanske det är. Men i så fall har vi betydligt större problem än så. När man upphandlar en tjänst i LOU får till exempel avtalstiden vanligen inte vara längre än fyra år (har jag för mig), låt vara med option på förlängning ytterligare några år. Vad mer är, landstings- och kommundriven sjukvård och omsorg beskrivs ofta som en otroligt ryckig verksamhet utan någon långsiktighet alls; så fort den politiska majoriteten byts ut läggs kursen om radikalt. Speciellt i jämförelse med områden där majoriteten ofta byts borde alltså den genomsnittlige riskkapitalisten ses som ett under av stabilitet och långsiktighet.

Jag vill nu inte med detta säga att riskkapitalister är bättre än andra sorters företagsägare; det har jag inte på fötterna för. Men att de skulle vara något i sig dåligt finns det inte heller fog för. Tal om att förbjuda dem är en del av samma vänsterpopulistiska trams som att överlag förbjuda vinster i välfärd. Det skrev jag för övrigt en del om för bara ett par inlägg sedan.

Det här är förresten en av anledningarna till att jag har valt Centerpartiet. När andra stod och mumlade räddhågset om riskkapitalister var C tydligt med att sådant var just trams. Valvinnare? Inte nödvändigtvis. Men nödvändigt.

På tal om det såg jag i morse att Stockholmscentern, vältajmat med tanke på Jonas Sjöstedts lätt apokalyptiska DN-debattare i dag om välfärdens socialisering, dragit igång en kampanj kallad ”Rör inte min vårdcentral!”. Foldern finns här (pdf).
Att jag delar det här är inte bara för att det är valkampanj. Som jag skrivit tidigare jobbar min fru i vården, för närvarande i riskkapitaldriven verksamhet, och det har därigenom blivit väldigt konkret vilken dårskap det skulle vara att bara på ren tjurskallighet stänga ned privata välfärdsföretag.
Så kanske tjatar jag om det.
Men det är viktigt.

Med en månad kvar till valet har svt släppt kandidatdelen av sin valkompass. Nu kan man alltså kolla av sig mot enskilda riksdagskandidater, inte bara partier. Det är den enda av de större valkompasserna som jag deltagit i genom att svara på frågor och lägga upp information om mig. Som snabbguide till min politiska linje är den inte alls tokig.
Här är direktlänk till min kandidatsida.

Jag uppskattar särskilt att man inte bara kunnat svara på frågorna genom att klicka i en skala, utan även kunnat lämna en kommentar. Det har jag gjort på de flesta frågor. Det ger både möjlighet att nyansera sitt svar och förklara hur man läst frågan; förmodligen oundvikligen kan flera frågor tolkas på olika sätt.

Hur som helst, nu har du alltså möjlighet att göra en snabb matchning mot mig och en väldans massa andra. Du kanske trodde att vi var överens? Vänta bara tills du läst mina enkätsvar!

Som fotnot har jag kollat vilka kandidater som enligt kompassen ligger mig närmast. Föga förvånande mest centerpartister. På nio-i-topp hittas Andreas Bjerke, Alfred Askeljung, Johan Hedin, Karl Malmqvist och Estrid Faust. Nota bene att Johan Hedin toppar listan i Stockholms kommun*. Det betyder att om du kryssar mig och jag inte kommer in, och Centern får mandat från Stockholm – något annat vore överraskande – så har du ändå hjälpt in någon som ligger nära mina åsikter.

*Egentligen inte. Annie Lööf står överst, men hon lär komma in från en annan valkrets, och då hamnar Johan Hedin överst.

Tillägg:
Jag kom på att det kunde vara smart att här åter länka till det inlägg där jag skriver om min kandidatur. Det blir mycket korsochtvärslänkande nu.

Jag har flera gånger sett att regeringen anklagas för idélöshet, att man bara verkar sitta och förvalta utan att ha någon idé om vad man vill. Kritiken är inte helt oberättigad, men i mitt tycke inte heller speciellt mitt i prick. Här förklarar jag varför.

Jag gör det retrospektivt, alltså genom att lista några reformer som genomförts under nuvarande regering. Framåtblickandet får komma i senare inlägg. Dessa reformer är inte samtliga direkt samhällsomstörtande, men inte heller förenliga med att bara sitta handfallen och hoppas på det bästa.
Och ”några” är ett nyckelord; det här är givetvis inte en komplett verksamhetsberättelse för de senaste mandatperioderna. ”Exempel” skulle kunna vara ett annat nyckelord.

Massinvandringen
Invandringspolitiken har ändrats rejält. Sverige är nu ett väsentligt mer öppet land än 2006 – vilket Miljöpartiet, i en av sina alltmer sällsynta liberala avvikelser, ska ha en eloge för att ha medverkat till. Sverige tar i dag emot invandrare i en oöverträffad omfattning. Det är inte något som bara råkat hända. Många andra länder i Europa har gått i riktning mot stängda gränser. Sverige är relativt ensamt om att framhärda med åtminstone jämförelsevis öppna gränser. Det är inte otänkbart att det kan leda till en del integrationsproblem såsom Sverige fungerar i dag, men det är i alla händelser ett tydligt utslag av en övertygelse. Ur svenskt perspektiv hade det nog varit betydligt mer bekvämt att göra som S-regeringen under kriget i forna Jugoslavien och dragit igen dörren i stället, men man valde att hålla den öppen.

Man har också öppnat för arbetskraftsinvandring på ett sätt vi inte sett sedan… ja jag är inte säker, men gissar tidigt 70-tal. Det har funnits ett fåtal problem med implementationen (vad någon än säger är det verkligen en liten andel där det gått snett), men principen att den som vill komma hit för att försörja sig ska få göra det, den är helt rätt. Och sett till det svenska politiska landskapet, inte självklar.

Normernas upplösning
Det har hänt en del på områdena hbtq och reproduktiv hälsa. KD ses ofta som bromsklossar i dessa frågor – och med icke ringa rätta, måste jag tyvärr tillstå – men om jag inte minns fel tog det den kristdemokratiske ministern några månader att ge aborträtt till utländska kvinnor, vilket föregående regering inte klarade på tolv år.

En ny diskrimineringslag inkluderar könsöverskridande identitet eller uttryck; skyddet mot diskriminering som har samband med sexuell läggning har stärkts. Transvetism har avskaffats som sjukdomsbegrepp(!!!) [Uppdatering: oklart för mig om transvetismgrejen är en politisk gärning; det låter inte som något som brukar regleras på politisk nivå. Detta, jämte motsvarande för fetischism och sadomasochism, är det Socialstyrelsen som gjort, borde kanske inte stå i en lista över politiska bedrifter.]. Äktenskapsbalken och motsvarande har gjorts könsneutral. Man behöver inte längre skilja sig och sterilisera sig inför könsbyte könskorrigering (som jag ju egentligen vet att det heter, tack Tanja för påpekande), eller för den delen vara svensk medborgare.

Visst finns det mer att göra, men vad som ändå gjorts tyder knappast på utbredd och ogenomtränglig stockkonservatism i det borgerliga lägret.

Energisk lössläppthet
Energiöverenskommelsen har betytt mycket för svensk energiframställning. Det är nu åtminstone i princip tillåtet med ny kärnkraft. Samtidigt har man stödsystem för förnybar energi, och exempelvis har den installerade vindkraften i landet ökat ungefär en faktor tio sedan regeringsskiftet. Bioenergin en faktor tre har jag för mig. Den som läst mig ett tag vet att jag inte är supernöjd med alla detaljer i energiöverenskommelsen, men den lär ändå vara det största energipolitiska genombrottet i Sverige på decennier.

Ungdomsarbetslöshet
Sänkningarna av restaurangmomsen och arbetsgivaravgiften för unga har fått en del kritik för att kosta mycket pengar, och visst, det är inte billigt. Men samtidigt har de skapat en bunt tusentals jobb för unga. Och det är inte fråga om några pseudojobb där det ska grävas och fyllas igen hål, utan jobb som det finns efterfrågan på, jobb som också kan leda vidare.
Jag har tidigare skrivit om hur dessa reformer är statens sätt att kompensera för en dysfunktionell lönebildning, och räknar man bara bruttokostnad per skapat jobb är det lätt att bli skeptisk. Men det kvarstår att reformerna likväl lett till en försvarlig mängd jobb, och det är inte helt enkelt att hitta exempel på mer lyckade reformer. Det kan också tänkas att när det gäller att undvika att unga aldrig lyckas ta sig in på arbetsmarknaden kan man acceptera en högre kostnad per skapat jobb än normalt.
(En av de stora vinsterna med den sänkta restaurangmomsen är för övrigt att den lokalt på matområdet skapat en enhetlig moms.)

Jag tycker också att systemet med lärlingsjobb verkar lovande, men där tror jag det är för tidigt att säga något säkert om framgången. Det är ändå positivt att det prövas idéer som inte enbart går ut på att gömma arbetslösa i mer eller mindre obskyra åtgärder.

Under skatter vi digna
Det tål att upprepas: jobbskatteavdraget har gett låglönearbetare – och för all del även medelinkomsttagare – det största reallönelyftet på många decennier (samtidigt som resurserna till offentlig välfärd ökat). Ingen facklig löneförhandling eller strejk i mannaminne har varit i närheten av en sådan effekt. Jag är själv medlem i facket, men facket har inte visat sig vara det skarpaste instrumentet för att få till kollektiva löneökningar.

Ibland är någon annans idé den bästa
Jag vill avrunda med att påstå att ett litet antal reformer inte är samma sak som idélöshet, speciellt inte när det gäller att spendera pengar. Den som satsar mest är inte alltid bäst. Tyvärr är det för både journalister och politiker väldigt lätt att falla in i att spenderade skattemedel = handlingskraftig politiker = bra. I ett land som Sverige bör man dock oftare än vad som är fallet begränsa politikens räckvidd snarare än att utvidga den. (Det är förstås ett liberalt ställningstagande; på vänsterkanten är man inte nöjd förrän staten är allomfattande.) Allt kan och bör inte komma till genom statens försorg, och att lämna makt – ekonomisk och annan – i människors egna händer kan vara en politisk gärning väl så viktig som att distribuera skattemedel, även om det är svårare att göra rubriker och debattartiklar av.
Det här är en grej som jag tycker att Centerpartiet är ganska bra, eller i alla fall inte dåligt, på att kommunicera. Regeringen som helhet är betydligt sämre på det.

Jag vill inte säga att alla de här reformerna är uttryck för sublim perfektion. För flera av dem skulle jag kunna andraga klagomål i stil med för lite, för sent, eller att om jag fått bestämma skulle de gjorts annorlunda på ett eller annat sätt. Men det är inte poängen nu.
Sverige är på flera sätt ett bättre land i dag än 2006. Allt är inte regeringens förtjänst; vice statsministern har vare sig uppfunnit smartphones eller Skyrim. Men en hygglig andel av förbättrandet kommer sig faktiskt just ur att regeringen inte suttit på sina händer utan haft en idé och genomfört den.
QED.

Jag borde avsluta alla mina inlägg med QED.

Jag fick för ett tag sedan en allmänt ställd fråga om min vårdpolitik.
Min första reflex är att säga att jag inte tänker speciellt mycket om vården. Det är inte riktigt sant, men hade det varit sant hade det fått poäng från min fru Sofia som jobbar inom vården. Hon sade ungefär: ”Det är bra, tänk inte på vården! Så fort en politiker tänker på vården blir det omorganisation [och kaos].”

Nå, det är som sagt inte så att jag inte tänker alls på vården. Man ska dock ha i bakhuvudet att vården rent politiskt huvudsakligen är på landstingsnivå, och omsorgen – om man vill blanda in den också – är en kommunal fråga, och jag pratar här i första hand om rikspolitik. Å andra sidan kandiderar jag även till kommun och landsting (se kommentar till förrförra inlägget), så något ska jag väl säga. En del av det har dessutom statlig bäring. Och det råkar vara riktigt viktigt.

Det kan möjligen glädja många vårdanställda att jag inte har någon Grand Plan för att organisera om vården. Däremot har jag åsikter i två frågor det talas en del om.

Välfärdsvinster
Den första och överlägset mest högljudda frågan är den om vinster i välfärden. Jag har skrivit om detta flera gånger tidigare. I inlägget ”Vinstvarningar” tar jag mig an frågan ur ett principiellt perspektiv och finner att det inte finns någon hållbar anledning till varför det inte skulle vara tillåtet att göra vinst på att bedriva god vård.
Den som vill ha ett mer jordnära och konkret inlägg på temat rekommenderar jag ”Var finns vårdens olog-hai?” som ger tydliga exempel på varför det vore vansinne att förbjuda vinst i vården.

Jag skriver ”vansinne” för att detta är en viktig fråga. Den fanns inte med bland mina programpunkter jag drog häromveckan, men den är på sätt och vis viktigare än att få till en skattereform. Över lag är privat driven offentligfinansierad vård (och omsorg) vare sig sämre eller dyrare än den offentligt drivna. Brukarundersökningar och andra utvärderingar talar snarast för motsatsen, även om det inte är några gigantiska skillnader. Ska viss vård rensas ut ska det göras för att den är dålig, inte för att det finns en privat ägare.
Uppkomsten av alternativa arbetsgivare är också ett viktigt tillskott för de många vård- och omsorgsarbetare som hittills inte kunnat rösta med fötterna utan varit hänvisade till att jobba i det offentliga monopolet.
Vinstförbud i välfärden är populistiskt trams som skulle få allvarliga konsekvenser för just välfärden. Jag förväntar mig inte bättre av V och Fi (vilket inte gör det mer ursäktligt), men att S och Mp är inne och tassar på samma område är mycket, mycket oroande.

Landstingen
Den andra, betydligt mer tystlåtna frågan är om sjukvården borde förstatligas.
Det finns en del ganska bra argument för det. Sverige är ett litet land, behöver vi verkligen tre administrativa nivåer? Om man skulle starta från scratch, skulle man verkligen införa landsting mellan kommun och stat för att hantera sjukvård? Tveksamt. Det blir också lätt suboptimering när 21(?) landsting ska organisera vad som i vissa fall är extremt specialiserad verksamhet.
Å andra sidan ses redan landstingen som ohanterliga, opaka och oerhört oflexibla arbetsgivare. Troligen är detta en svår hämsko för den offentliga vårdens funktion. Att detta skulle bli bättre om staten tog över som ännu mer avlägsen arbetsgivare förefaller långsökt. Därför lutar jag åt att sjukvården inte bör förstatligas, åtminstone inte på det sättet.
Däremot finns andra saker man skulle kunna samordna. En del görs redan. Viss högspecialiserad vård är redan samordnad, och det är förstås bra. Gissningsvis skulle en del upphandlingar kunna centraliseras också. Jag har jobbat en hel del med upphandling av jämförelsevis enkla saker, och har på rak arm svårt att tro att 21 små myndigheter vars huvudsakliga kompetens inte är upphandlingar ska ha kapacitet att sköta denna verksamhet på ett optimalt sätt. På sådana områden skulle det kunna finnas vinster med en centralisering. Överlag bör man dock ta det lugnt med centralisering som universalbot för problem.

Och mer?
Det är klart jag skulle kunna skriva mer. Jag tenderar att tycka saker, och det saknas inte utmaningar att ta itu med inom vården. Man tycks till exempel lida av den administrationssjuka jag skrivit om, och tillgängligheten skulle vara värt ett kapitel i sig.
Men jag tror det där får räcka till att börja med, och den som tycker att jag missat något väsentligt får säga till!