Posts Tagged ‘Centerpartiet’

Centernomineringar – inte alls hela listan!

lördag 30 november, 2013

I dag har jag varit på nomineringsstämma med Stockholmscentern i Riksdagens förstakammarsal. Där fastställdes Stockholms listor inför höstens val till riksdag, landsting och kommun, och det tänkte jag prata om nu.

FörstakammarsalenMin plats under stämman & taket

Cynikern kanske frågar sig: spelar det någon roll vad Centern gör? Det är ju ett så litet parti. Jo men det gör det faktiskt. Småpartier kan ibland få mer inflytande än deras röstandel ger anledning att tro, och understundom stämmer det för Centern. Mest spektakulärt på sistone är t-baneuppgörelsen i Stockholm. Centern var det enda alliansparti som gick till val på utbyggd t-bana. Stora Moderaterna var explicit emot. Det förslag som Alliansen nu lagt fram ligger mycket nära Centerns förslag. Centern, med blygsam representation i stadshuset, har också intensivt drivit cykelfrågorna. Före 2010 satsades knappt någonting på cykeltrafik i Stockholm. Nu är det beslutat om en miljard på att underlätta cykeltrafik. Man kan också nämna sprututbytesprogrammet för narkomaner i Stockholm, till väsentliga delar en arbetsseger för Centerpartiet (till nytta för utsatta narkomaner). Den som följt politiken i Stockholm någorlunda har knappast missat Centerns vurm för högre hus. Stockholm city ser förvisso inte ut som Manhattan nu, men tydligen byggs det faktiskt mer höga hus än förut. Det är sådant som gör att det kan finnas utrymme för de ytterligare naturreservat man beslutat om.

Vidare är inte Centern så litet på alla håll i Stockholm. Tillåter man sig att plocka lite körsbärsdata kan man till exempel notera att Centern i valet 2010 på Norrmalm, Östermalm och i Gamla stan var större än Socialdemokraterna.

Man kan tycka att jag borde börja med att prata (mer) om varför jag tycker att folk ska rösta på Centern innan jag pratar namn. Men jag börjar bakifrån, låtsas att läsaren redan kan tänka sig Centern och grottar lite lista.
I det här inlägget nöjer jag mig med att prata om riksdagslistan, och jag börjar med mig själv.

Me, me, me, myself and I. Och jag.
Jag har landat på plats 17 på Stockholms riksdagslista. Det är roligt tycker jag. Ur rent praktisk synvinkel spelar det ingen större roll om man står på plats 10 eller plats 30; det är icke valbara platser. Rent teoretiskt är det möjligt att bli invald från en sådan plats, men det skulle kräva en sällan eller aldrig skådad kryssbävning. Det betyder inte att det är helt verkningslöst att rösta på mig, om man nu skulle fundera på det.
Om du känner mig eller har läst den här bloggen ett tag – framför allt det senare – kan du ha en bra bild av mina politiska åsikter. Ibland sammanfaller de med den centerpartistiska partilinjen, ibland inte. Alla kryss räknas, och inför senare val är det rimligt att tänka sig att kryss i tidigare val är en faktor när nya listor ska göras. Jag har inte gjort någon större satsning på mig själv inför det här valet (av det enkla skälet att jag bedömde att jag inte skulle hinna) och är rätt ny i partiet, och är därför glad över att ha placerats så förhållandevis ickelågt som sjuttonde plats. Om du vill ge mina åsikter mer inflytande på sikt i Centern är det antagligen en bra satsning att ge mig ett kryss när det är dags. Ett långsiktighetskryss helt enkelt. Dessutom skulle jag bli glad!
Rimligen kommer jag närmare valet skriva någon sammanfattning av mina ståndpunkter och prioriteringar jämförda med partiets. Men inte i det här inlägget.

Men om man vill rösta Centern då, men inte just på mig, vad är det då för namn som gäller? Och vad säger jag om dem?

Just ja, de andra också
Toppnamnet på listan är Annie Lööf. Eftersom hon är partiledare är hennes linje rimligen väldigt närliggande officiella partilinjen. Man kan misstänka att hon har en del liberala reflexer hon undertrycker när hon som partiledare ska hålla samman hela partiet, men jag säger ändå: tänk partilinjen.
Nu blir det förmodligen så att hon väljs in från en annan valkrets. Om valresultatet blir något liknande 2010 (givetvis osäkert, men det är en annan fråga) är det de två nästföljande namnen som troligen kommer till Riksdagen från Stockholm. Och de är…

Johan Hedin (blogg)
Johan är en pålitlig liberal som redan gjort en repa i Riksdagen som ersättare för Fredrick Federley och som såvitt jag vet visat sig duglig i den inte alltid alldeles lätta miljön. Jag frågade honom för ett par månader sedan vad hans främsta hjärtefråga är, och han framhåller då rättssystemet. Närmare bestämt att han ser det som ett missförhållande att brott mot staten i Sverige bestraffas hårt relativt brott mot individer. Det signalerar att staten är mycket viktigare än individer.
Det är inte den fråga jag själv lägger mest energi på, men jag håller med om principen och tycker det är bra att Johan driver den. Jag tror att det är rätt namn på rätt listplats.

Johanna Jönsson
Johanna är ordförande för Stureplanscentern (fortfarande väl?) vilket i sig signalerar en tydlig liberalism. Dock ej champagnevaskande.
Det blev omfattande diskussioner kring vem som skulle sättas på tredje plats på listan. Både Johanna och den andra huvudkandidaten företräddes av passionerade vapendragare – allt i god anda ska sägas; det är med flit jag inte skriver att det var strid om platsen, även om båda förstås ville ha den. Bland de argument som androgs för Johanna hördes att hon är ung och kvinna. Jag skruvar alltid på mig när sådant dras upp. Jag vill gärna tro att jag struntar i ung och kvinna. Identitetspolitik känns vare sig fräscht eller intellektuellt spänstigt, och att välja vem man ska rösta på efter kön, ålder, hudfärg eller sexuell läggning… nej det går bort, vare sig man röstar på vita heterosexuella män eller unga queeraboriginer.
Nu tror jag inte heller att det var därför Johanna vann omröstningen. Själv vill jag framhålla det fabulösa patos hon emanerar i ord och handling. Ni förstår om ni hör henne tala. Hennes största politiska passion torde vara migrationsfrågorna, där man lugnt kan säga att hon skulle få svårt att samarbeta med SD. Även denna listplacering kommer jag inte ha svårt att ställa mig bakom när valet närmar sig.

Givetvis kommer jag inte hålla med toppkandidaterna, eller partiet, i samtliga frågor. Ibland är det ju svårt att veta om man ens håller med sig själv i samtliga frågor. Men så är det alltid i politik. Man får göra något motsvarande en minstakvadratanpassning av partierna mot sig själv, och ur det perspektivet är jag nöjd med Stockholmscenterns uppställning inför valet.
Eller okej. Helt nöjd kan jag väl inte vara eftersom jag inte är överst på listan. Men det förlåter jag för den här gången.

Annons

Etiketter:,
Publicerat i Politik, Val 2014 | Kommentarer inaktiverade för Centernomineringar – inte alls hela listan!

Städning i familjepolitiken

torsdag 1 augusti, 2013

Två tunga C-företrädare skriver på SvD Brännpunkt om angelägna delar av familjelagstiftningen att modernisera. Det handlar huvudsakligen om vem som under vilka omständigheter räknas som förälder. Det är på sätt och vis inget märkvärdigt, det har länge varit uppenbart att dessa områden är i behov av uppdatering. Men även sådant som framstår som no-brainers kräver att någon tar itu med dem. Lagstiftningen kommer inte uppdatera sig själv ens när det är uppenbart att gällande lagar är förryckta (vilket gjorts generande tydligt av Radiotjänst). De här familjelagarna har länge varit uppenbart föråldrade, men inget har hänt. En debattartikel är inte samma sak som att lagen ändras, men jag är i alla fall glad över att någon nu verkar ta tag i saken – och givetvis nöjd med att det är Centern som gör det.
Det betyder inte att det inses lätt exakt hur lagstiftningen ska se ut, men så är det ofta när man börjar städa. Man vet vad som behöver rensas undan och har en bild av önskat läge. Sedan får man reda ut detaljerna. Jag tror inte att det kommer visa sig att just detta är ett olösligt problem.

Jag påminns av detta om utkastet till idéprogram som lades fram inom Centerpartiet. I det första utkastet fanns en skrivning vars exakta ordalydelse undflyr mig, men som öppnade för antalsneutral äktenskapslagstiftning. I några hörn på internet diskuterades frågan ordentligt, men på det stora hela pooh-poohades den bort utan några andra sakargument än att det där, det är vi inte vana vid. Det tyckte jag var synd. Det är en relavant fråga av ungefär samma anledning som samkönade äktenskap är en relevant fråga. Det betyder inte att den är helt enkel, men den förtjänar en seriös diskussion, inte andefattigt slentrianförlöjligande.

Vare sig man vill eller inte vore det svårt att hävda att dagens avancemang på Brännpunkt är en ansats att gradvis närma sig antalsfrågan igen. Men jag får väl vara glad för det lilla, och hoppas på att mottagligheten för högre aritmetik än 1+1 gradvis kommer öka.

Etiketter:,
Publicerat i Övrigt samhälle | 2 Comments »

Centerpartistiska miljömisstag

tisdag 11 juni, 2013

När jag drogs till Centern var en viktig del av attraktionen att partiet förmådde ta miljöfrågor på allvar men utan att förorda flykt tillbaka till grottorna. I stället såg jag en resultatorienterad hållning parad med insikten att kombinationen med en liberalt grundad ekonomi ofta är det bästa sättet att hantera miljöproblem.
Ett problem var partiets religiösa kärnkraftsmotstånd; ingen påstår att kärnkraft saknar nackdelar eller ska stå för all energiförsörjning, men menar man att växthuseffekten är på allvar är det inte genomtänkt att börja med att kasta ut kärnkraften. Energiuppgörelsen (2009?), där man åtminstone accepterade kärnkraftens fortsatta existens, var en nyckelhändelse för att jag skulle kunna gå med i partiet.

På sistone har C fått mycket uppmärksamhet för sitt arbete med nya idéprogrammet. I media pratades det mest, lätt vulgariserat, om månggifte och fri invandring. För ett tag sedan debatterades och beslutades det om idéprogrammets slutliga skrivningar. Tyvärr hade jag, av rent privata skäl, ingen möjlighet att vara med på den stämman. Nu finns det i alla fall ett resultat att läsa, och jag tänkte ägna mig åt vad som skrivs i de rätt så specifika avsnitten ”Klimathotet” och ”Förnybar energi”.

Man konstaterar att växthuseffekten är vårt största kända miljöhot, vilket sannolikt är riktigt. Man går vidare med
Ytterst är lösningen i klimatfrågan att få till stånd en global prissättning på koldioxid som motsvarar de höga kostnader utsläppen åsamkar mänskligheten. Det ska vara olönsamt att fortsätta släppa ut och lönsamt att ställa om.
vilket jag menar är på pricken. Centerpartiet tells it like it is. Mycket bra så långt.

Sedan hoppar vi ned några stycken till Förnybar energi och läser
Sverige har både möjlighet och skyldighet att inom mindre än en generation bli ett samhälle med hundra procent förnybar energi, helt fritt från fossil energi, där Centerpartiets vision är ett samhälle utan kärnkraft.
Och här rasar bygget.

Visst, man kan ha visioner. Själv har jag en vision om att jag har ett rymdskepp med hyperdrive och jacuzzi (dock ingen karaokebar) innan jag fyllt femtio och semestrar på Olympus Mons. Men nu gäller det verkligheten.
Kära centerparti. I verkligheten måste man välja. Man kan antingen vilja satsa på att mota växthuseffekten i grind. Eller så kan man vilja satsa på att avveckla kärnkraften. Man kan inte, upprepar inte, göra båda samtidigt.
Ingen påstår som sagt att kärnkraften ska vara vår enda energikälla, men när Centerpartiet skriver så här har jag svårt att ta engagemanget i minst en av frågorna på allvar.

Precis som många har sitt favoritenergislag har många också ett energislag de älskar att hata, med mer eller mindre goda argument. Folk tuggar fradga över vindkraft, vattenkraft, solenergi – och kärnkraft. Sett över livscykeln och med hänsyn till vad vi vet om risker är dock ekonomi det enda argumentet som riktigt biter på kärnkraften – och ekonomin har ju energiuppgörelsen åtminstone i princip lämnat åt marknaden. Sedan är det väsentligen känsloargument som kokar ned till att kärnkraft känns otäckt. Det här är inte platsen för en detaljerad genomgång – den som letar i kategorin ”Energetiskt material” hittar en del – men för det mesta handlar det om att man väljer att värdera kärnkraftens risker och skador mångdubbelt högre, stundom många miljoner gånger högre, än riskerna med andra energislag.
Det kan kanske vara ursäktligt vid ett fikabord. För ett riksdagsparti som säger sig prioritera klimathotet är det en intellektuell genomklappning. I det verkliga livet måste man prioritera mellan olika önskningar. Centerpartiets uppenbara oförmåga till det, och partiets smygreträtt från energiuppgörelsen, är direkt ovärdiga och jag skäms över att vara del i spektaklet.

Så, om acceptansen av kärnkraften var ett krav för att jag skulle kunna gå med i partiet, borde jag då inte gå ur nu när det visar sig att man korsade fingrarna bakom ryggen?
Tja, det skulle väl vara det renlärigt principfasta att göra. Men å andra sidan finns det inget parti som exakt motsvarar mina egna preferenser, vilket torde gälla de flesta. Och i jakten på nya idéprogrammet snubblade jag över idéprogrammet från 2001. Smaka på de här godbitarna:

Människan kan inte bedöma de fulla långsiktiga effekterna av sina handlingar vilket innebär att all mänsklig verksamhet bör utgå ifrån försiktighetsprincipen. Människan bör inte rubba de naturliga ekosystemen så att de sedan inte går att återställa till sin ursprungliga balans

Så… inget jord- eller skogsbruk då? Hm, ingen bebyggelse heller va? Lycka till med att återställa Västerås till det naturliga ekosystemets balans.

Fysikens lagar och ekologins insikter säger att människan inte bör tillåta att halterna av naturfrämmande ämnen eller ämnen från jordskorpan systematiskt ökar i naturen.

Fysikens lagar säger… vadå sade ni? Fanns det över huvud taget någon som läst gymnasiefysik i församlingen när det där skrevs? Det där är dravel. Också: adjöss all gruvbrytning.
Sedan är det en passus om stabila och naturfrämmande ämnen, varpå man exemplifierar bland annat med uran, som strängt taget är vare sig stabilt eller naturfrämmande. (Låt vara att uran 238 är rätt stabilt, men det är sällan uranets ickeradioaktivitet som brukar framhållas som ett problem.)

All förändring av arvsmassa måste omgärdas av strikta etiska normer och diskuteras öppet. Förändring av arvsmassa som riskerar att spridas eller där förändringen blir varaktig får endast tillåtas ytterligt restriktivt och under gemensam kontroll.

Vet de här människorna vad arvsmassa är? Vet de hur traditionell växtförädling går till? Adjöss till samtlig växtförädling är vad det där stycket betyder. Och förmodligen barnalstring utom strikt statlig kontroll.
Och vadå ”diskuteras öppet”? Vilken konspirationsteori om förändringar i smyg är det man prenumererat på här egentligen?

Herregud ja. Och detta var i nådens år 2001, inte 70-talet.

Min poäng är:
det går år rätt håll på miljöområdet. Jag har allvarliga invändningar mot hur man tänkt i senaste programmet. Men jämför man med den täta rökelsedimman i det bara tolv år äldre programmet är det bländande briljant.
Jag får helt enkelt försöka se partiets kärnkraftsnoja inte som en stillbild utan som en process.
Och hoppas att den fortsätter att gå åt rätt håll.

Etiketter:,
Publicerat i Energetiskt material, Hur att bruka jorden, Politik | Kommentarer inaktiverade för Centerpartistiska miljömisstag

Stockholmscenterns distriktsstämma, del 4 – religion

söndag 17 mars, 2013

Mitt avslutande inlägg om stockholmscenterns distriktsstämma 2013 koncentrerar sig unikt nog på motioner jag inte skrivit själv, men som jag joggade mellan min plats och talarstolen ett par gånger för att säga förunderligt kloka saker om. Båda motionerna hade religiös prägel.

För att det inte ska bli otroligt långt klipper jag inte in dem här, utan hänvisar bara till dokumentet med stockholmsmotioner 2013.
Den första var nummer 2031:39 med titeln Motion om att landstinget inte längre ska betala omskärelse
av pojkar, och yrkande i enlighet med titeln – gällande spädbarnspojkar.
Det var ett lite knepigt yrkande att ta ställning till. Jag vill ju inte att landstinget ska betala omskärelse av religiösa skäl, men jag vill inte heller att de ska utföra religiös omskärelse av spädbarn oavsett vem som betalar. Det är inte den monetära transaktionen som är problemet.
Engagerad debatt utbröt. Jag argumenterade i en kondenserad version av mitt långa inlägg om småpojkomskärelse: Det är inte ett medicinskt motiverat ingrepp utan är en fråga om religion eller kultur; det finns inga religiösa spädbarn, bara barn till religiösa föräldrar; det borde vara lätt att hålla med om att man inte får definiera sin egen religiositet genom att skära bort kroppsdelar från någon som inte gått med på det. (Tack igen Johan för bra soundbites.)
Det förekom både bra och dåliga argument i debatten. Det kom också två alternativa yrkanden; ett om att landstinget över huvud taget inte ska utföra icke medicinskt motiverad omskärelse och ett om att omskärelse av spädbarn över huvud taget inte ska vara tillåtet. Även om plenum inte var renons på andra åsikter är min uppfattning att den dominerande inriktningen var att omskärelse bör begränsas, frågan var hur långt man skulle gå – motionen och de två yrkandena är alla tre olika långa steg i en sådan riktning. Om jag minns rätt bifölls motionens yrkande. Förslaget om totalförbud, vilket jag röstade för, gick inte igenom. Däremot bifölls yrkandet om att landstinget inte alls ska göra religiös omskärelse av underåriga.
Efter en snabb funderare – allt gick vid det här laget rätt fort – lämnade jag in en reservation till förmån för yrkandet om totalförbud. Det kändes lite konstigt att reservera sig när stämman gick längre än motionens förslag och jag höll med om riktningen, men läser man inlägget jag länkar till ovan ser man att det snarast varit ännu konstigare att inte göra så.

Den andra motionen med religiös anstrykning var 2013:40, Motion om att tillåta halal- och koscherslakt enligt
Europakonventionens regler. Den argumenterade att förbudet mot framför allt koscherslakt när det tillkom hade antisemitiska förtecken, och vad beträffar det djuretiska borde man om man tillåter jakt i konsekvensens namn också tillåta traditionell halal- och koscherslakt.
Även här blev det svängig debatt. Det var nu sent på dagen och talartiden hade skurits ned till 30 s, så det gällde att tänka sig för. Jag var uppe två gånger och argumenterade att i jakt lägger man såvitt jag förstått mycket energi på att bytesdjuret ska dö omgående, en strävan som helt saknas i traditionell halal- och koscherslakt. Religionsfriheten, som motionären hänvisade till, är vidare en negativ rättighet, inte en positiv. Det betyder att man i sin religionsutövning inte kan förvänta sig att utan vidare klampa på andras rättigheter, i detta fall djurens.
Man har också tagit fram en slaktmetod som kallas halal, som används i Sverige, som är förenlig med svenskt djurskydd och som accepteras av många muslimer. Att anpassa sig i ett föränderligt samhälle är en del av vad det innebär att vara religiös i dag, och det är svårt att se någon bra anledning till att tumma på djurskyddet.
Slutligen finns det säkert många dåliga skäl till att vara emot koscher- och halalslakt (till exempel om man är emot för att man är nazist), men det finns också goda djuretiska skäl.
Kommittén som förbehandlade motionen biföll den med minsta marginal, men väl till beslut i plenum röstades den ned som en av dagens sista motioner. Det kändes som ett bra avslut.

Över lag var det en rolig stämma att vara med på, även om det ibland gick så fort att jag inte riktigt hängde med. Alla beslut gick inte i min riktning, men det hade inte varit en realistisk förväntan. Övervägande delen av tiden kändes det som om jag var i ett sällskap som resonerade redigt och var berett att ge plats åt nykomlingar som undertecknad. Och så är det lite kul att hålla stämma i riksdagshuset.

Jag vill avsluta inlägget och stämmobevakningen med att påpeka att det kom några läsvärda kommentarer till föregående blogginlägg. Som jag skrivit förut blir jag glad över kommentarer på Facebook och motsvarande – jo, det blir jag verkligen – men en kommentar på bloggen blir lättare att komma åt och i förekommande fall referera till i efterhand. Det skapar också illusionen av en välbesökt blogg.

Etiketter:, , ,
Publicerat i Judefrågan & så'nt, Meta, Politik | 4 Comments »

Stockholmscenterns distriktsstämma, del 3 – kärnfrågan

lördag 16 mars, 2013

Jag vadar vidare i min egen motionsflod till Stockholmscenterns distriktsstämma förra helgen, och kommer nu till den ryktbara (nåja) motionen som hade med kärnkraft att göra. Jag ger er:

Mer klimatanpassad energibeskattning

På kärnkraftverk ligger i dag en effektskatt. Skattens storlek är bara löst kopplad till hur mycket el ett kärnkraftverk genererar. I stället är den baserad på hur stor mängd värme kraftverket i princip kan generera. Pengarna skatten drar in till staten – årligen cirka fyra miljarder kronor – är inte öronmärkta till något som har med kärnkraft att göra, utan det är bara en skatt på kärnkraft för att det är just kärnkraft.

Centerpartiet har länge haft ett spänt förhållande till kärnkraften, men har man slutligen bestämt sig för att tillåta den bör man vara konsekvent. Om ett speciellt energislag ska straffbeskattas ska det finnas särskilda och sakliga skäl därtill. Med växthuseffekten som ett dominerande miljöhot framstår det som ogenomtänkt att straffbeskatta en betydande energikälla som, under svenska förhållanden och per kWh, över livscykeln har ett växthusgasavtryck en tredjedel så stort som vindkraft (siffror från Vattenfalls livscykelanalyser). Är det säkerheten som oroar bör detta hanteras regulatoriskt. Att försöka öka säkerheten genom att skära i de ekonomiska marginalerna kan inte med den bästa vilja i världen ses som annat än en långsökt metod.

Många politiker har sina egna favoritkraftslag, motionsförfattaren ej undantagen. Andan i den energiöverenskommelse som Centerpartiet varit med om att ta fram är dock att det inte är politikers hjärtan som ska avgöra hur el produceras. Menar man allvar med det bör osakliga straffskatter på enskilda energislag tas bort. Fyra miljarder är förvisso mer än växelpengar. Vill man behålla det skatteuttaget på energisektorn bör det dock omfördelas så att det drabbar i proportion mot utsläpp av växthusgaser.

Jag yrkar:
Att – den särskilda effektskatten på kärnkraft tas bort.
Att – om det totala skatteuttaget på energisektorn ska hållas konstant, motsvarande skattetryck i stället baseras på utsläpp av växthusgaser.
Att – motionen sänds vidare till Centerpartiets stämma 2013.

Distriktsstyrelsens svar står visserligen i filen jag länkade till i första distriktsstämmeinlägget, men jag lägger ändå in det här:

Motionären anser att effektskatten på kärnkraft är en straffbeskattning utan tydlig koppling till miljöpåverkan och att den bör tas bort sedan regeringens energipolitik inte längre är inriktad på avveckling av kärnkraft. Han argumenterar även för att de miljörisker som är förknippade med säkerheten bör hanteras regulatoriskt.

Distriktsstyrelsen är av uppfattningen att energisystemet bör vara marknadsstyrt inom de ramar som leder till en långsiktigt ekologiskt hållbar energiförsörjning. Precis som motionären anser vi att politiker idealt sett inte ska värdera olika energikällors kvaliteter utan genom skatter och regler prisa in miljökostnaden i energipriset. Denna strategi är dock inte omedelbart tillgänglig eftersom en tillräckligt hög koldioxidskatt inte kan införas i ett enskilt, konkurrensutsatt land samt eftersom vissa miljöproblem är svåra att kostnadsberäkna.

Distriktsstyrelsen stödjer också huvuddragen i regeringens energiöverenskommelse från 2009 med dess tyngdpunkt på att skapa incitament för utbyggnad av förnyelsebar energi, samt dess förlängning av ”kärnkraftsparentesen”. Vi delar
uppfattningen att klimatfrågan är det mest akuta hotet mot en hållbar energipolitik. Men på sikt anser vi att all energiproduktion bör komma från de mest hållbara energikällorna.

Kärnkraften har miljöproblem kopplat till brytningen samt riskerna för driftsolyckor och under det långa förvaret av kärnavfall. Därtill finns en diffus internationell risk för att en ökad legitimitet för kärnkraft som energikälla eller en ökad tillgång av kärnavfall kan underlätta framställning av atomvapen.

Uppbyggnaden av svensk kärnkraft har varit en del av aktiva planekonomiska insatser där staten investerat tungt i forskning och fysiska investeringar, samt lyft kostnaderna för kärnkraftens riskhantering. Energiöverenskommelsens förslag att kärnkraften i framtiden helt ska bära sina försäkringskostnader har ännu inte realiserats fullt ut. Även om distriktsstyrelsen är benägen att stödja principerna som motionären grundar sina förslag på anser vi att kärnkraften inte är hållbar och därför är en långsiktigt oönskad energikälla, som dessutom har subventionerats direkt och indirekt under lång tid. Om en avskaffad effektskatt ska övervägas bör det föregås av en noggrann analys av tidigare subventioner samt av ett mer heltäckande krav på att kärnkraften ska bära de fulla kostnaderna för fullt försäkringsskydd och långsiktigt slutförvar.

Mot denna bakgrund föreslår distriktsstyrelsen för Centerpartiet Stockholm stämman besluta:
Att – avslå motionen.
Att – vidaresända motionen jämte yttranden till Centerpartiets riksstämma.

Jag hade förberett ett talarstolsvar som jag drog. Man hade en minut på sig, så det fanns inte tid till några djuplodande resonemang. Såhär ungefär sade jag, kursiverat:

Distriktsstyrelsens argumentation för att behålla effektskatten har nästan inget med effektskatten att göra. Världens ljusskygga kommer inte avsluta sina kärnvapenprogram för att Sverige lägger en skatt på sina kraftverk. Försäkringsfrågan är inte relevant eftersom effektskatten ändå inte fonderas för något sådant; den är dessutom skev eftersom samma krav inte ställs på annan väl så farlig verksamhet. Oroar man sig över andra energislags konkurrenskraft vill jag påminna om att vi redan har elcertifikat till det. Och kärnkraften är knappast ensam om att ha byggts upp med statliga medel.
I slutändan kokar det ned till att eftersom vi inte gillar kärnkraft vill vi ge den tusen nålstick. Detta i samma andetag som man säger sig ställa upp på att politikers hjärtan inte ska avgöra sådana frågor. Det går inte ihop. Jag ser ett emotionellt försvar av effektskatten, men energifrågan är för viktig för att behandlas så. Jag ser inga sakliga skäl till effektskatten och menar att den bör avskaffas, eller omvandlas för att hantera våra verkliga problem, växthusgaserna.

Jag såg inte min motion som en motion för eller emot kärnkraft, men är egentligen inte förvånad över att det var den vinkeln styrelsen valde. Centern har ju, som jag skrev, ett spänt förhållande till kärnkraft. Jag tyckte att det var en skattefråga, men den hamnade i kategorin för miljö och hållbarhet.
Givetvis gick den inte igenom. Det förstod jag redan när jag skrev den. Vad som förvånade mig var att presidiet vid acklamationen fick be folk att rösta igen så att det skulle höras vilken sida som vann; jag hade hart när förväntat mig att vara ensam ja-röstare.

Jag skulle gärna ta en ordentlig kärnkraftsdebatt i Centern. De argument mot kärnkraften jag hört hittills i sammanhanget grundar sig inte i en saklig avvägning av risker och alternativkostnader i människoliv, utan låter mer som emotionella resonemang. Jag har tidigare skrivit om skev riskvärdering av kärnkraft. Men det var alltså inte ambitionen denna gång. I den här motionen ville jag åt en skatt som jag inte såg några sakliga skäl till; som ingen trovärdigt förklarat vilket problem den ska lösa.

Om jag tänker fel i mitt resonemang i motionen eller mitt senare försvar, eller har fått fakta om bakfoten, påpeka gärna det. Eftersom saklig argumentation är hela min poäng vore det dumt om jag inte argumenterar sakligt.

Jag har inte bestämt mig för om effektskatten är en fråga jag ska fortsätta driva. Jag tror fortfarande att jag har rätt och att distriktsstämman hade fel, men det blir alltid en fråga om hur mycket energi(!) man kan lägga på varje enskild fråga.

Etiketter:, , ,
Publicerat i Energetiskt material, Politik | 5 Comments »

Stockholmscenterns distriktsstämma 2013, del 2 – procentens tyranni

söndag 10 mars, 2013

Härnäst i min bevakning av mig själv på Stockholmscenterns distriktsstämma kommer vi till min motion
Enhetlig moms

Momsen är en av statens största skattebaser och föremål för både omfattande lobbying från intressegrupper och omfattande administration i företag och myndigheter. Från att ha varit till stora delar enhetlig har den mött samma öde som många initialt enkla skattesystem: fragmentering och svåröverblickbarhet. Vi har i dag inte så mycket ett momssystem som ett momsmoras.

Momssatsen har sänkts på många olika håll, som resor, mat och böcker. Centerpartiet självt, som nyligen fått igenom en sänkt restaurangmoms, är en del av detta. I dag propageras bland annat för sänkt moms på e-böcker. För varje given momssänkning har det funnits goda intentioner. Helheten är dock ett elände, med svåra gränsdragningsproblem och snedvridna incitament. Det senare är en nackdel i sig; det är motionsförfattarens åsikt att ett skattesystem i möjligaste mån bör vara neutralt. Lagstiftaren bör generellt inte via skatten tvinga sina egna värderingar på folks konsumtionsmönster. För företag och myndigheter kan problemet vara mer prosaiskt; administrationen av de olika momssatserna kan bli omfattande, vilket aldrig är önskvärt. Differentierade momssatser står i direkt motsättning till en ambition att förenkla för företagen.

En enhetlig momssats bör därför införas.

En enhetlig moms kommer antagligen att sänka vissa momssatser som är höga i dag, men också höja sådana som är låga. Moms är vidare en regressiv skatt, i betydelsen att låginkomsttagare ofta lägger större andel av sin inkomst på moms än höginkomsttagare. För att en enhetlig moms inte ska drabba den som inte har råd med det bör detta beaktas i valet av momsnivå.

Jag yrkar
Att – Centerpartiet ska verka för att Sverige ska ha en enhetlig momssats.
Att – nivån på en enhetlig momssats väljs så att momsuttaget från den som lever på försörjningsstöd hålls väsentligen oförändrat.
Att – om en enhetlig momssats leder till totalt ökat momsuttag, andra skatter justeras så att statens totala skatteuttag inte ökar till följd av momsförändringen.
Att – motionen sänds vidare till Centerpartiets stämma 2013.

Mitt dribblande med försörjningsstödet var både ett försök att parera en förväntad invändning och ett försök att hantera ett möjligt verkligt problem. Möjligen var det att ta sig vatten över huvudet. Att anpassa en enhetlig moms så att den inte gör det sämre för någon som lever på försörjningsstöd är i princip bara en förstagradsekvation med en obekant, i praktiken råddigare eftersom normen varierar över landet. Att anpassa en enhetlig moms så att det totala momsuttaget blir detsamma är, om man räknar statiskt, också enkelt. Att göra båda samtidigt är förmodligen omöjligt. Nu skrev jag visserligen aldrig att totala uttaget skulle vara oförändrat, men styrelsen verkade anta att det skulle vara målet, och det är inte ett orimligt mål. Då det finns andra sätt att se till att de ekonomiskt svagaste inte åker på extra däng kan det vara lika bra att i det här skedet stryka det yrkandet, vilket också var styrelsens linje. Jag jämkade mig på den punkten.

Men styrelsen ville inte bifalla huvudpoängen, den första att-satsen. Den argumenterade att det är en bra idé man i princip ställer upp på, men man ryggar inför de oöverskådliga praktiska konsekvenserna och ville därmed anse satsen besvarad. Jag menade från talarstolen att styrelsen därmed i själva verket argumenterade för motionen, eftersom oöverskådligheten till stor del är en egenskap i dagens momsröra, inte i den enhetliga momsen, och att vi borde riva av plåstret och skaffa ta oss till en överblickbar situation (en position som delas av Finanspolitiska rådet).

Till min glädje var det flera i kommittégruppen som delade min åsikt, och kommitténs förslag blev att bifalla fösta att-satsen men stryka den andra, något jag villigt ställde upp på. Till min vidare glädje gick detta förslag sedan igenom i plenum. Alltså, stämman röstade för en enhetlig moms, trots styrelsens försiktiga hållning.
Jag ser inget egenvärde (heller inget förbjudet förstås) i att gå emot distriktsstyrelsens rekommendation, men i det här fallet var det roligt.

Chansen att motionen går igenom på riksnivå tror jag är synnerligen liten. Av de tre förra motionerna borde tågmotionen och den om att synliggöra arbetsgivaravgifter gå igenom tycker jag, och den om grundtrygghet i a-kassan känns inte hopplös den heller. Enhetlig moms däremot… alltså, många är nog med på principen, men som i alla fragmenterade skattesystem har man för varje enskilt undantag funnit behjärtansvärda skäl. Att reversera en sådan process är svårt och ett skäl till varför det ofta är så trögt att göra genomgripande skattereformer. Fråga USA.
Centern har också nyligen kämpat igenom sänkt restaurangmoms och slagit mycket på den trumman. Att man i dag skulle släppa det – nja, där går nog PR-trumman före det förenklade och överblickbara skattesystemet. Vilket jag alltså prematurt beklagar.
Men, jag gör vad jag kan.

Nästa avsnitt är känrkraftrelaterat. Hjälm på!

Etiketter:,
Publicerat i Politik | 1 Comment »

Stockholmscenterns distriktsstämma 2013, del 1 – hattrick

söndag 10 mars, 2013

Igår var det Stockholmscenterns distriktsstämma. För mig var det första stämman som jag deltog aktivt i, och jag hade laddat ganska rejält med fem motioner som jag planerade att vigoröst försvara. Det visade sig att inte bara jag hade motionerat; totalt har jag för mig att det var 64 motioner att behandla. Antalet går att verifiera i denna pdf:
Stockholmsmotioner 2013
Den innehåller alla motioner, uppdelade i fyra kategorier (en uppdelning som jag inte höll med om fullt ut, men så kan det gå) och med distriktsstyrelsens kommentarer och förslag till beslut. Själva beslutet fattades dock förstås på stämman, och jag tänkte ägna några poster nu åt att i en akt av intensiv navelskådning prata dels om mina motioner och dels om några andra motioner där jag gjorde klart för drabbning och äntrade talarstolen. Den som inte intresserar sig för Stockholmscenterns ställningstaganden kan alltså gå på lunch ett tag framöver.

Alla motioner som inte bara är av lokalt intresse skickas vidare till riksstämman för beslut där. Det kan vara värt att komma ihåg att Centern utanför Stockholm ofta är av kynne och åsikter som skiljer sig en del från Centern i Stockholm. Många motioner som går igenom i Stockholm kan sålunda förväntas stöta på patrull på riksstämman – och vice versa.

Jag börjar med de tre av mina motioner där styrelsen rekommenderade bifall av motionen i helhet och distriktsstämman gick på styrelsens linje – i dessa tre fall utan vidare diskussion. Faktum är att många av motionerna på stämman antingen bifölls eller avslogs utan debatt, och det gick stundom väldigt fort.
Och eftersom jag tar tre motioner i samma inlägg inses lätt att inlägget blir långt.

Först – min motion Underlätta för tågtrafikens konkurrenskraft

Tågtrafik har förvånande ofta svårt att priskonkurrera med flyg, trots att storleksordningen en tredjedel av en flygnings kostnad är bränsle, medan tågets motsvarande kostnad är närmast försumbar, och trots att flyget är en av samhällets mer regeluppbundna verksamheter. Tåg kan inte vara den enda lösningen på samhällets transportbehov, men det är olyckligt om det i onödan finns kostnadsdrivande omständigheter som håller tillbaka tågets konkurrenskraft.

Det finns många tänkbara förklaringar till problematiken. Undertecknad har jobbat ett år med tillämpning av de lagar som gäller för tåg, och tror att man där kan hitta en del av förklaringen. För några år sedan antogs ett EU-direktiv (2008/57/EG) syftande till att få enhetliga regler för godkännande av järnvägsprodukter – exempelvis tåg. Direktivet implementeras sedan i lagstiftning. (Den svenska översättningen kan hittas på Transportstyrelsens hemsida, http://transportstyrelsen.se/sv/Jarnvag/Godkannande/TSD/)

Syftet med direktivet är gott, men implementationen i lagstiftning har i många fall varit direkt olycklig. Exempelvis regleras krav på bromssystem genom att exakt föreskriva hur bromsen ska fungera, vilket självfallet effektivt hindrar teknisk utveckling. Det rimliga måste vara att ha en teknikneutral lagstiftning, med krav på
prestanda och funktion snarare än att peka ut en teknisk lösning. Som av en händelse är många av kraven också skrivna så att det blir mycket svårt för utomeuropeiska tillverkare att ta sig in på den europeiska marknaden, vilket torde hålla priset uppe på tågtransporter.

Vi har i dag på sätt och vis den lagstiftning vi förtjänar. Sverige har inte varit speciellt aktivt i processen kring lagtexten. Men lagarna revideras då och då, och vi bör inte upprepa misstaget att sitta passiva.

Jag yrkar:
Att – Centerpartiet på EU-nivå ska verka för att lagstiftningen kring tåg ska eftersträva teknikneutralitet.
Att – Centerpartiet på EU-nivå ska verka för att lagstiftningen kring tåg ska eftersträva global konkurrensneutralitet.
Att – motionen sänds vidare till Centerpartiets stämma 2013.

Därefter min motion Synliggörande av skatter och avgifter på arbete

En stor del av de pengar en arbetsgivare betalar ut i samband med löner når aldrig den anställdes bankkonto, utan dras direkt i skatter och skatteliknande avgifter. Det är inte nödvändigtvis fel i sig, men vanligen syns mycket av dessa pengar inte på lönebeskeden. Preliminärskatten brukar redovisas, men inte de sociala avgifterna. I diskussioner kring människors lön och vad de får behålla efter skatt är det ofta de sociala avgifterna förbises, trots att de för både arbetsgivare och anställd fungerar som en direkt löneskatt. Rimligen är orsaken att dessa avgifter är osynliggjorda. Oavsett vilken åsikt man har om hur löneskatter och -avgifter ska utformas borde
man vara intresserad av att tillgängliggöra information om hur det ser ut i dag.

För ett parti som vill göra företagares tillvaro så krångelfri som möjligt kan det vara fel att kräva att denna information ska stå på landets samtliga lönebesked. Men det bör inte vara omöjligt för den offentliga sektorn att gå före och successivt lägga till information om de sociala avgifterna på de anställdas lönebesked.

Det är inte första gången något sådant föreslås. Det har förekommit i flera riksdagsmotioner, och frågan har behandlas i Riksdagens skatteutskott. I betänkande 2009/10:SkU30 skrivs till exempel
”Det finns enligt utskottets mening anledning att vara försiktig med att införa tvingande regler som innebär att företagens administrativa börda ökar. Staten bör däremot snabbt införa denna information på sina lönebesked och därmed bidra till att alltfler följer efter.”
Att inget ändå hänt tycks inte bero på att idén i sig är dålig. Denna motion är sålunda en droppe som förhoppningsvis urholkar stenen.

Jag yrkar:
Att – Centerpartiet verkar för att lönebeskeden i offentlig sektor ska omfatta storleken på de sociala avgifter kopplade till den anställdes lön arbetsgivaren betalat.
Att – motionen sänds vidare till Centerpartiets stämma 2013.

Och så slutligen den tredje, Grundtrygghet i a-kassan

A-kassan har länge vilat på principen om inkomstbortfall, och nominellt gör den det än i dag. I praktiken har den dock antagit formen av en grundtrygghetsförsäkring. Taket för utbetald a-kassa har inte följt med de allmänna löneökningarna, vilket lett till att relativt få i dag vid arbetslöshet får ut 80% av sin forna bruttolön. De flesta får i stället en enhetlig summa.

Undertecknad menar att detta inte är något negativt. Endast en mindre del av a-kassan finansieras via a-kasseavgifterna, och det är inte självskrivet att en lågavlönad ska betala extra skatt för att en högavlönad i händelse av arbetslöshet ska få högre ersättning än den lågavlönade som hamnar i samma situation. För den som vill vara förvissad om en högre försäkringsgrad finns ett växande utbud av just försäkringar
till detta ändamål.

Grundtrygghet har framförts som en eftersträvansvärd princip i Centerpartiet förut, och frågan om a-kassan anknyter till det. Att omvandla a-kassan till en klumpsumma lika för alla är inget man bör göra oöverlagt eftersom det kan leda till dåliga marginaleffekter i lägre inkomstlägen; själva ersättningsmodellen, en procentsats med ganska lågt tak, är det inget större fel på. Poängen är att man borde sluta låtsas att det handlar om inkomstbortfall och i stället vara öppen med att det är en grundtrygghetsförsäkring. Det är i dag mest en semantisk förändring, men på sikt ska inte opinionseffekten av sådant underskattas.

Jag yrkar:
Att – Centerpartiet ska verka för att staten ska börja beskriva a-kassan som en grundtrygghetsförsäkring.
Att – motionen sänds vidare till Centerpartiets stämma 2013.

Så! Jag återkommer i följande inlägg med mer godis.
Problemet så här långt är att det här, även om det var tre motioner som gick igenom utan strid, inte är något äkta hattrick. Till exempel behandlades de inte i följd på stämman. För att kompensera för det stoppar jag in en annan sorts hattrick nedan.

Maney Hats

Etiketter:,
Publicerat i Politik, Transportsträckor | Kommentarer inaktiverade för Stockholmscenterns distriktsstämma 2013, del 1 – hattrick

Om Centerns idéprogram

söndag 30 december, 2012

Centerns förslag till idéprogram som nyligen släpptes rör upp en hel del känslor och i vissa fall också tankar. När jag gick med i Centern hade jag som föresats att vara mycket aktiv i arbetet med idéprogrammet. Nå, man kan inte fullfölja alla goda intentioner, men nu har det i alla fall vara spännande att läsa förslaget.
Den som missat det hittar det via Centerns hemsida eller på denna direktlänk (pdf). Det är bara ett femtontal sidor långt, så även måttligt politiskt intresserade kan lätt ta sig igenom det.

När man läser programmet är det viktigt att ha klart för sig distinktionen gentemot ett partiprogram, eller för den delen ett valmanifest. Det här har man försökt vara tydlig med, men det skadar nog inte att uppehålla sig vid det lite mer.
Lättast är kanske att tänka på valmanifest – partiprogram – idéprogram som en trappa av stegrad abstraktion. På en bra dag emanerar valmanifestet ur partiprogrammets ståndpunkter, och ett liknande förhållande ser jag mellan partiprogram och idéprogram. Idéprogrammets uppgift är inte att lansera konkreta reformer att realisera i närtid. Det är mer en genomgång av de principer och grundhållningar som bör vägleda konkret politik. Sålunda är det inget konstigt om idéprogrammet framkastar idéer som skulle vara mycket svåra att implementera fullt ut nästa mandatperiod.

Betyder det att idéprogrammet är irrelevant i praktiken?
Nej, inte annat än mycket lokalt. Konkret politik kommer alltid att påverkas av dagsläget och hänsynstaganden som inte berörs i ett idéprogram. Men ett parti som enbart navigerar efter den närmaste veckans terräng är ungefär som en orienterare som skippar kartan och satsar på att bara springa nedför. Det slutar vanligen i ett träsk. Alla partier behöver ha en någorlunda klar föreställning om vart man vill på längre sikt än nästa val. Detta, frestas jag säga, gäller särskilt Centerpartiet, som under en räcka år led av att ingen egentligen visste vad man skulle ha partiet till, förutom att vara emot Öresundsbron och som delkomponent i diverse riksdagsmajoriteter.
Därför är idéprogrammet viktigt. Inte för att räkna ut vilken sorts familjesammanslutning som är främsta ekonomiska vinnare efter nästa höstbudget, utan som en ledstjärna.

Vad hittar vi då i ledstjärneväg i programmet?
Först när jag läste det skummade och hummade jag ganska mycket. Det var snabb läsning, och det tog ett tag innan jag insåg varför. Anledningen var att jag, i stora drag, höll med. Det var inte mycket av att studsa, stanna och svära. Materialet idéprogramsgruppen satt samman är trevlig läsning för en liberalt sinnad väljare. Man betonar starkt gränsöverskridande handel och rörelse, individens frihet och civilsamhällets betydelse. Marknadsekonomi identifieras som en oöverträffad skapare av både frihet och välstånd. Tullar sablas ned. Miljöproblem hanteras i första hand inte genom att önska sig tillbaka till ett inbillat Eden, utan genom teknikutveckling och ekonomiska incitament. Inga brandfacklor i en liberal kontext, men inte heller snömos. Ett sådant här idéprogram skulle vara en omöjlighet på vänstra planhalvan i svensk politik (vartill vi kan räkna MP) och svårsmält på väsentliga delar av den högra också.
Lite siffertrivia:
”Marknad” i en eller annan sammansättning nämns 12 gånger, inklusive innehållsförteckning.
”Miljö” 23 gånger.
”Frihet” 52 gånger.
”Jordbruksstöd”, ”Kärnkraft”, ”Proletariatets diktatur” respektive ”Åsa-Nisse” sammanlagt 0 gånger.
”Liberal” endast 2 gånger – det här är ett program som är liberalt mer till sitt innehåll än etikettering. Andra partier som aspiranter på titeln liberal, var goda notera.

Idéprogrammet har som sagt väckt en del uppståndelse i kommentariatet. Det som flest reagerat mest och snabbast på är nog avsnittet som förespråkar fri invandring. Är det då inte bra att programmet får mothugg? Nja, både och. Jag tycker det är tråkigt att så många reagerar så negativt mot en strävan att ha fri invandring. Det innebär ju att man av princip motsätter sig fri rörlighet över nationsgränser. Återigen, det här är inte propositioner för 2013; det är principer att vägledas av.
Samtidigt kan mothugg betyda att idéprogrammet säger något som inte är redundant. Det hade gått att skriva ett idéprogram som både innehöll information och inte förargade någon, men frågan är vad man ska med ett sådant program till. Det är inte en fråga om rubriksökeri; ett program som ingen motsätter sig innehåller sannolikt inget som ger någon riktning i den politiska tillvaron. Då kan man lika gärna nöja sig med en hemsida endast innehållande en mening: ”Vi är för sådant som är bra och mot sådant som är dåligt”.

Finns det då inget alls att invända mot? Jodå, visst finns det saker här och var, och något lär nog de flesta sympatisörer och medlemmar hitta. Det är förstås helt i sin ordning; den som håller med om sitt partis samtliga ståndpunkter föreställer jag mig på något sätt samtidigt är en av partiets minst nödvändiga medlemmar.
Som ett av några exempel kan tas avsnittet om utbildning, där det bland annat står
Centerpartiet anser att dagens skolplikt, som utgår från barnets plikt att gå i skolan, bör förändras till en läroplikt så att det i juridisk mening framgår att det är föräldrar och målsmän som har en plikt att se till så att barnen får en fullgod utbildning.
Vad gäller fri invandring kan jag se många praktiska utmaningar, men jag sympatiserar med målet. Här är jag dock inte ens säker på att jag förstår vilket problem man vill lösa. Jag ska försöka ta reda på det.
Det finns också, orelaterat till detta, exempel på subsidiaritet som drivs väl långt. Men jag skulle alltså ha blivit väldigt förvånad om programmets alla delar sammanfallit med mina egna ståndpunkter.

Jag vill inte hänga upp mig alltför mycket just nu på de invändningar jag har. Det viktigaste för stunden är att Centern har ett förslag till idéprogram som tar ett tydligt liberalt avstamp och, om det får genomslag, kan bidra till att partiets ideologiska otydlighet frånvaro för överskådlig framtid kan molmas i mull. Att det också resulterar i jackpot i nästa val kan inte tas för givet, men chansen ökar nog om liberalt intresserade tar sig tid att läsa programmet.

Etiketter:,
Publicerat i Politik | 4 Comments »

Stoppbock i rangerbangård

onsdag 7 november, 2012

Miljöpartiet debatterar trafik igen (”Stoppa Österleden och Förbifart Stockholm”), och redan efter de fyra orden vet nog återkommande läsare hur resten av inlägget kommer arta sig.
Den elake skribenten skulle skriva att Miljöpartiet inte gillar att folk kör bil i stan, därför ska man inte bygga någon väg runt stan. Men inte jag inte.

Miljöpartiet gillar som vanligt tåg och annan kollektivtrafik, och insisterar därför på att alla ska åka tåg och kollektivt, jämt. Och för all del, ingen vettig förnekar att en väl utbyggd kollektivtrafik är en nödvändighet för Stockholm (se där en klatschig slogan). Men kollektivtrafik är till sin natur kollektiv, vilket skiljer den från ett väsentligt antal individuella resebehov. Man kan inte ha kollektivtrafik överallt; att tänka bort bilen är en kolchosdröm. Eller en tanke sprungen ur någon som förutsätter att alla bor på Södermalm.
Ska man med gummihjulsfordon från ena sidan stan till andra i dag, och inte vill köra genom city (vilket ingen tycker är en bra lösning) finns i dag Essingeleden (tydligen Sveriges mest trafikerade vägsträcka) att välja på. Essingeleden och… Strängnäs. Känns det robust? Lodbrok?
Redan i dag är det ett högst tveksamt företag att bo på ena sidan stan och jobba på andra sidan, om inte kollektivtrafiken kan lösa problemet åt en. (Vilket den ofta kan. Men inte alltid.) Det är inte ett sunt tillstånd.

En kritik som ibland framförs mot förbifarten är att folk kommer använda den. Ja. Det är sant. När man bygger en ny stor väg är det ofta för att det finns ett behov av den. (MP löser iofs detta elegant genom att gärna vilja bygga infrastruktur som inte speciellt många har behov av.) Byggs förbifarten kommer bilar att åka på den.
Det är också sant att man inte kan bygga bort bilköer enbart genom att bygga nya bilvägar. Men det är ingen som föreslår det heller. Till skillnad från partier jag skulle kunna nämna är det nämligen för många möjligt att hålla mer än en tanke i huvudet åt gången: utbyggd kollektivtrafik och en väg runt stan som inte blandar in Strängnäs. Det bör inte vara alldeles omöjligt för en stad som växer cirka Norrköping per år, eller vad det är.

Men koldioxiden då? Ja, det är en relevant poäng. Därmed inte sagt att den också är korrekt.
I år har vad jag hoppas är elbilsexplosionen startat. Det kommer nu fler och fler bilar som i ett storstadssammanhang kan betraktas som eldrivna. Som jag redan tycker mig ha visat finns det skäl att tro att eldrivna bilar framöver kommer vara ungefär lika energieffektiva som tåg.
Vi kommer inte ha en majoritet, eller ens stor andel, eldrivna bilar till nästa val. Inte till valet efter det heller. Men en förbifart byggs med en tidshorisont på decennier, inte enstaka år. Det är inte dagens bilar vi ska tänka oss på förbifarten, oaktat att redan dessa blivit drastiskt mycket snålare på ganska kort tid.

Som sagt, kollektivtrafik behövs. Det är inte fel att satsa på järnväg och kollektivtrafik. Men det kan inte vara en Gudi behaglig gärning att med flit göra biltrafik omöjlig. Båda behövs.

Etiketter:, , , , , , ,
Publicerat i Politik, Transportsträckor | Kommentarer inaktiverade för Stoppbock i rangerbangård

Separatistiska centerpartister

måndag 15 oktober, 2012

Det här inlägget lär vara intressant främst om man hyser ett intresse för Centerpartiets inre liv.

SvD har ringt runt i partiet och letat alliansuppror. Nå, den som söker ska finna. SvD har funnit att en betydande del av distrikten vill ”ha ett helt annorlunda samarbete där Centern står upp för sin egen politik, tar större plats och är mer olydigt, provocerande och samhällskritiskt”, medan en del går så långt som att ”lossa banden helt och att Centern går fram som ett eget parti i valet 2014 och att man därefter tittar på den politiska kartan och bestämmer hur man ska agera”. Jag grottar inte ned mig i hur rättvisande SvDs siffror i; det spelar ingen större roll för resonemanget.

Jag tror att det finns två delar i det här. En del är oro, i vissa fall gränsande till panik, över svajigt opinionsstöd. Och visst, C har länge gått knackigt i opinionsundersökningarna. Det är också ett känt fenomen att småpartier har det röstmässigt svårt i en koalition med betydligt större partners. Det där är något som många funderat på utan att hitta några riktigt bra lösningar, om man inte räknar att begagna sig av valteknisk samverkan (vilket förvisso kan vara en bra idé). Men att bara titta på opinionssiffror är fel angreppssätt. Målet med att driva ett politiskt parti bör rimligen primärt vara att få genomslag för sin politik, inte att få höga röstetal. Det senare är ett medel för det förra. Ett litet parti kan givetvis inte förvänta sig att få igenom alla delar av sin politik, men C har med viss rätta på sistone slagit sig för bröstet för att ha fått igenom en hel del hjärtefrågor i budgetförhandlingarna. Ett exempel är det nyligen omskrivna RUT-avdraget. Visst kan det vara så att många tänker på det som en alliansgrej snarare än en C-grej, men det är ofta priset man betalar för att göra saker tillsammans.
Jag säger inte att samarbetet inom Alliansen fungerar utan anmärkningar eller att det vore dåligt att fundera över sin kommunikation, men en av nervositet framkallad kulturrevolution kan knappast vara rätt recept för den resultatorienterade.

Sedan det här med att lämna Alliansen, köra 2014 som eget rejs och sedan välja och vraka bland alternativen:
Dudes…
Hur tänkte ni nu?
Tänk på de frågor Center drivit på sistone. Det har till stor del varit frågor som i svensk kontext sorterar i ett liberalt fack. Vilken sorts beräkning ligger till grund för tanken att man skulle kunna få större utdelning för sådant på vänstra planhalvan? Som jag var inne på i förra stycket, inget politiskt samarbete kommer vara utan besvikelser och imperfektioner, Alliansen inkluderat. Det leder dock inte med någon automatik till att det centerpartistiska gräset är grönare på andra sidan. RUT i en S-regering? Eller sänkt bolagsskatt? Eller sänkt moms? Eller över huvud taget en positiv inställning till marknadsekonomi? Eller gehör för tanken att inte allt måste detaljstyras centralt? Omtänk på arbetsmarknaden? Jo tjena.
Den som får hjärtsnörp av svajiga opinionssiffror bör dessutom hålla i minnet att väljare tenderar att straffa otydliga partier, speciellt om de är otydliga med vilken politisk sida de tänker välja efter valet.

Det kan förstås finnas andra anledningar till att vilja lämna Alliansen, som att man inte gillar Centerns politik de senaste åren och längtar tillbaka till tiden som S-filial. Det är ingen hemlighet att Centerns ideologiska nytändning vållat inre konvulsioner – ungefär som de nya Moderaterna vållat gammelmoderater en del smärta, och de skäggigare miljöpartisterna som vill ha mindre Södermalm och mer shamantrumma (oaktat att skillnaden är försumbar). Men S-filialen är stängd. Det vore dumt att lova att den så är för all framtid, och en inre debatt är nödvändig för ett hälsosamt parti, men för överskådlig framtid lär S-fantasterna i C ha uppförsbacke.

I förlängningen krävs givetvis en viss nivå på röstsiffrorna för att kunna vara kvar i Riksdagen och sitta i en regering, men att drabbas av femtioårskris, ändra sin relationsstatus till ”it’s complicated” och börja ringa upp gamla flammor är knappast rätt beslut.

Etiketter:, ,
Publicerat i Politik | Kommentarer inaktiverade för Separatistiska centerpartister

I vattenvirvlarens skugga

onsdag 10 oktober, 2012

Jag har uppmärksammats på att den centerpartistiska riksdagsledamoten Solveig Zander har motionerat om ökat och särskilt stöd till alternativmedicin, dymedelst tillkännagivande sin kandidatur till utmärkelsen ”minst nödvändiga riksdagsledamot”. Motionen finns att läsa här med titeln ”Kunskapsläget inom komplementär alternativmedicin” och uppvisar en rik provkarta av feltänk, faktafel och… ja det är mest feltänk och faktafel, de två dimensionerna kan sägas spänna upp hela motionens rymd.

(Den som roar sig med att leta efter vanliga woo-markörer kan notera att redan i första meningen i andra stycket nämns ”skolmedicinen”.)

För inte sådär värst länge sedan skrev jag om pseudovetenskapliga motioner, denna gång aktualiserat av en miljöpartiintern motion. Resonemanget jag utvecklar i det inlägget är i så gott som sin helhet applicerbart för Zanders motion, och nytillkomna läsare rekommenderas att ta del av det – bland annat för att jag fortfarande är nöjd med det, men också för att jag ska slippa skriva det en gång till. Nedan utgår jag från att man har läst det.

Det som inte berörs i det inlägget är det i sammanhanget rätt vanliga påstående Zander gör att alternativmedicin till sin natur inte lämpar sig för att testas med gängse vetenskaplig metodik. Hon talar sig också varm för universitetskursen ”Forskningsmetodik A”. Jag är inte närmare bekant med den, men om den är värd sitt namn torde samtliga godkända kursdeltagare kunna tala om för Zander att ”det här kan inte testas på vanligt sätt”-argumentet vanligen är skitprat. Tvärtom är det i de allra flesta fall synnerligen enkelt att testa alternativmedicinska hypoteser på precis det gamla vanliga sättet med dubbelblindade randomiserade studier.

Flera av de alternativmediciner Zander intresserar sig för, som homeopati, är vidare redan grundligt utredda och avfärdade. Det finns ingen vettig anledning över huvud taget att fortsätta kasta goda pengar efter dåliga. Det skulle hon ha insett om hon bemödat sig att, å jag vet inte, kanske ägna tio minuter åt att läsa på innan hon skrev sin motion.

Riksdagen är en plats där olika åsikter och värderingar bryts mot varandra, och så ska det vara. Men det här är ingen fråga om åsikter och värderingar. Det här är en sakfråga där det finns objektiva fakta att inhämta, och de inhämtas lätt för den som bara vill. Solveig Zander är en av 349 lagstiftare. Deras jobb är viktigt och vi har rätt att begära att det tas på allvar. Ett första steg för en riksdagsledamot skulle kunna vara att lägga en kvart på att verifiera att hennes motion inte är objektivt galen. När man som Zander hoppar över det steget undrar jag vad man gör i Riksdagen. En sådan här frifräsarmotion går visserligen nästan aldrig igenom, men det är ingen ursäkt. När en av våra 349 lagstiftare sitter och motionerar till homeopatins fromma borde det vara en allvarlig varningssignal. Högre krav än så måste vi kunna ställa på våra ledamöter.

Hon är givetvis inte ensam. De senaste dagarna har vi förskräckts över vetenskapsfientlighet hos ledamöter i USAs motsvarande församling. Miljöpartiet är som jag tidigare skrivit om stammisar i ämnet. Både socialdemokrater och moderater har utmärkt sig i senaste motionsfloden. Men när jag nu råkar vara medlem i Centerpartiet svider det lite extra att se att sådant här lever kvar.

Etiketter:, , , ,
Publicerat i Akademiska frågor, Politik | Kommentarer inaktiverade för I vattenvirvlarens skugga