När rosor bjuder på dans

Det här med den inställda höjningen av brytpunkten för statsskatt. Den som läst min blogg har förmodligen inte missat att jag tycker det är politiskt fel. Men jag är också förbluffad över Socialdemkraternas vägval, rent taktiskt och strategiskt. Och det är vad jag med höjda ögonbryn ska skriva om nu.

Låt mig alltså sammanfatta.

  • Mindre än ett år före valet går man in i skattepolitiskt samarbete med SD.
    Det kan förstås alltid hända att SD röstar med ens förslag, och det i sig ska man inte få skit för. Men så var det ju inte här. Först skulle S lägga ett förslag om att stoppa både femte jobbskatteavdraget och höjda brytpunkten. Men så visade det sig att ett sådant förslag skulle SD inte rösta för. Då ändrade man sig till två separata förslag, och då kunde SD rösta för förslaget om att stoppa höjda brytpunkten.
    Man ska ärligt talat vara rätt korkad för att inte se att det var en anpassning för att få med SD. SD har visserligen många väljare i LO-kollektivet, men nog är det ändå en rejäl politisk risk att ta – att efter att ha föresatt sig att aldrig samarbeta med SD, göra just detta mindre än ett år före valet.
    S hävdar förstås att det inte var ett samarbete. Men hur dumma tror de att väljarna är?
  • När talmannen initialt stoppade voteringen gjorde han det inte för att han är gammal moderat, utan för att Riksdagens oberoende jurister kommit fram till att budgetingreppet sannolikt strider mot lagen. Efter vad jag läst verkar det juridiska kollektivet luta åt att oppositionens agerande är lagstridigt. Frågan är inte enkel, men ändå: är det vad man från oppositionshåll bedömer vara statsmannamässigt beteende? Och då har vi inte ens gått in på den eller de S-riksdagsledamöter som riktade okvädningsord mot talmannen när han följde juristernas råd. Vuxet.
  • Lagenligt eller ej, den budgetpraxis som gällt i femton år eller så brukar alla framhålla har varit väldigt bra för Sveriges offentliga finanser. Nu är den slagen i spillror. Var det värt det? Tycker S, och den övriga oppositionen, att statskassans kortsiktiga förstärkning om tre miljarder kronor överskuggade fördelen med stabila finansiella ramverk? Låter det som ett genomtänkt strategiskt övervägande? (Facit: nej, det är idioti.)
  • Det kan dessutom noteras att de tre miljarder som oppositionen sade att de hellre lägger på skola eller motsvarande, inte kan läggas på skola. Budgetens utgiftssida är redan klubbad. De tre miljarderna går inte att komma åt för utgifter.
    Ridå!
    Motsvarande pengar går förstås att komma åt i senare budgetar. Men då har det varit val, och om S räknar med att sitta i regering då, ja då kan de själva sänka och höja skatter då.
  • Och så den riktiga karamellen, som jag sparat till sist. Oppositionen leder i opinionsmätningarna. Visserligen tog Alliansen igen ett väl så stort gap inför förra valet, men det är inte uppenbart orealistiskt att tänka sig en S-ledd regering efter valet. I alla fall antar jag att S tänker sig en S-ledd regering. I det läget, i just det läget, väljer man alltså att krascha budgetprocessen. Det är som om man inte förmår tänka bortom nuet. Man ba’ ”vi kan reta borgarna, let’s do it!” Att man, i händelse av egen regeringsställning, just gett en kommande borgerlig opposition både mordvapen, tillfälle och motiv att jävlas med kommande S-budgetar… ja, hur tänkte man där, rent spelteoretiskt? Alla socialdemokratiska utgiftsökningar i en minoritetsregering kommer ju vara fair game för oppositionen hädanefter. En opposition skulle kanske, medelst en särskild skatt, kunna införa skottpengar på socialdemokratiska budgetar.

En möjlighet är att oppositionen räknar med att plocka en massa PR-poäng på att stoppa vad som är lätt att kalla en skattesänkning för rika. Och det har man säkert gjort, bland sina kärnväljare. Gissningsvis inte lika mycket hos den urbana medelklass Socialdemokraterna brukar säga att de måste vinna tillbaka. Och kan dessa PR-poäng verkligen vara värda potentialen för storartat kaos i kommande budgetprocesser? Jag har svårt att tro det.
Men jag lutar åt att det här inte var en genomtänkt plan från S, utan ett magkänsleinfall som rusade iväg, och så gick det prestige i det. Och nu är budgetprocessen trasig och S måste låtsas att de är nöjda med det för att inte framstå som åsnor.
Inte så slugt. Man skulle kunna säga – inte så regeringsdugligt.

Annonser

Etiketter: ,

2 svar to “När rosor bjuder på dans”

  1. Fine Till You Came Along | Förvånansvärt vettig Says:

    […] och de sade då i princip att de skulle sitta i båten. Mer eller mindre gjorde de det. Visst, de stökade till det ibland, men på det stora hela gjorde de som de sagt och försökte inte vända upp och ned på riksdagen. […]

    Gilla

  2. This for that | Förvånansvärt vettig Says:

    […] MP, V) aktivt hjälp av SD för att bryta ut och stoppa delar av alliansregeringens budget. Jag skrev om det då och var kritisk till förfarandet. Nu lanserar Centerpartiet idén att bryta ut vissa delar av […]

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s