Posts Tagged ‘Skatter’

Skattjakten: kartan

torsdag 10 juli, 2014

Förra inlägget redde ut principer som jag tycker att en välbehövlig skattereform bör vila på. I det här långa inlägget går jag igenom olika skatter och vad jag tycker och tror om dem. Sammantaget kommer det inte resultera i ett färdigt reformförslag. Ett sådant kräver mer arbete än vad jag kan lägga på det. Men någonstans måste man börja, och börja är vad vi inte ens har gjort, trots närmast konsensus i ekonomkåren om behovet.

Det här är fjärde och kanske inlägget i den programförklaringsserie jag påbörjade i veckan, till fromma för min storslagna riksdagskandidatur. Jag kommer skriva mer om kandidaturen, men det kan ta någon vecka.
(Tillägg: om du läser det här inlägget av intresse för min riksdagskampanj 2014 så står det nu mer om den och mig i nästa inlägg, Kandidaturalia)

Jag kommer inte prata mycket siffror och exakta nivåer i det här inlägget. Jag tycker mig visserligen se flera indicier på att svenska skatter generellt ligger för högt för att ekonomin ska fungera riktigt bra, och det utan att anlägga ett särskilt ideologiskt perspektiv på det hela, men det är en annan fråga – nu är det själva utformningen det gäller.
För att ytterligare avgränsa mig pratar jag mest om skatter på privatpersoner; jag har ingen möjlighet att gå igenom precis alla skatter.
Jag börjar med några relativt enkla.

Förmögenhetsskatt

Enkelt. Vi ska även fortsättningsvis inte ha någon förmögenhetsskatt. Den vi hade för inte så länge sedan drev stora mängder kapital ur landet; kapital som annars kunde gett jobb i Sverige. Det rådde stor enighet om att förmögenhetsskatten netto inte gav någonting till statskassan. Och eftersom det inte är okej att ha en skatt bara för att ge någon på nöten så är det inte aktuellt med förmögenhetsskatt.

Fastighetsskatt och ränteavdrag

Fastighetsskatt är populärt bland många ekonomer eftersom det är en stabil skattebas. Fastigheter flyttar sällan på sig; kontinentaldriften kan försummas. Det är en god poäng ur ett rent kameralt perspektiv. Samtidigt blir det lite konstigt att andra former av förmögenhet – av goda skäl – inte ska beskattas, men just boende åker dit. Det blir ett sätt att pungslå dem som inte är resursstarka nog att flytta sitt kapital på annat sätt. Fastighetsskatt kräver också pengar från många människor som inte har rimlig möjlighet att realisera sitt kapital.
(En fotnot i sammanhanget är att fastighetsskatten i Sverige i praktiken inte är avskaffad i dag, utan försedd med ett tak.)
Ärligt talat, jag är kluven. På ren likformighetssträvan skulle jag vilja säga nej till fastighetsskatt. Samtidigt kan fastighetsskatt, om det i slutändan visar sig att det saknas pengar efter andra prioriteringar för att någorlunda uppfylla principen Tillräckliga intäkter (se förra inlägget), vara ett av de mindre dåliga alternativen.

Vad som däremot bör tas bort, och det särskilt om man inte har fastighetsskatt, är det absurda ränteavdraget. Ett orosmoment för Sverige är hushållens höga skuldsättning – och så går staten in och tar 30% av räntekostnaden för bostadslånen! Det har ingen plats i ett nytt skattesystem. Särskilt inte ett system som försöker undvika märkliga specialavdrag. Och skulle man helt ta bort fastighetsskatten vore det en extra nivå av vansinne att fortsätta gynna lånande på det sättet.

Arvsskatt och gåvoskatt

Arvsskatt är ytterligare en skatt ekonomer ofta gillar. Skatt på arbete vet man är skadligt (brutto) eftersom det får människor att arbeta mindre, men vilka incitament skapar en arvsskatt? Dö senare? Och vad finns det för rättvisa i att man inte ska få behålla allt man arbetat ihop, medan det är skattebefriat att få ta över frukterna av någon annans arbete?
Precis som med fastighetsskatten finns det en poäng här, även om jag tror att man lätt underskattar drivkraften att arbeta extra för att kunna ge vidare till sina barn. Det finns dock svåra praktiska problem. När vi hade arvsskatt uppstod svårigheter för familjeföretag att gå i arv. Man kan teoretiskt tycka att det är orättvist att vissa ska få en gratisskjuts, men är det verkligen i praktiken önskvärt att skjuta en massa familjeföretag i sank? Jag säger nej.
Ett annat problem är att om man inför arvsskatt måste man också ha gåvoskatt, annars lär frekvensen av stora gåvor där givaren är gammal och sjuk öka påtagligt. Okej, ska föräldrar då inte när de fortfarande är i livet längre kunna bistå sina barn ekonomiskt utan att blanda in Skatteverket? Och vilken kontrollapparat kommer vi behöva?
Nej. Arvsskatten drog inte in några fantasisummor när vi hade den. Vill man att den ska vara ett betydande statsfinansiellt bidrag krävs åtgärder som bäst beskrivs som konfiskatoriska. Jag lämnar ett litet fönster öppet ifall det verkligen, verkligen skulle behövas – men utgångspunkten bör vara att inte återinföra arvs- och gåvoskatter.

Moms

Ah, momsen. Den som följt mig ett tag vet att jag förespråkat enhetlig moms, och jag har inte ändrat mig. Olika momssatser på olika varor och tjänster går alltid att plädera för ur ett eller annat behjärtansvärt perspektiv, men slutresultatet är en enda svåradministrerad röra. Vi bör ha en enhetlig moms för allt som är momsbelagt. Här finns en hel kader ekonomer som säger samma sak, och för en gångs skull säger jag inte ”ja, men” utan ”ja”.
Var nivån ska läggas är inte helt enkelt. Moms är en av statsbudgetens allra största intäkter, så man kan inte vara hur vårdslös som helst. En möjlighet är att ansätta att momsintäkterna vid en statisk beräkning ska hållas konstanta, och sedan krävs bara lite intäktssiffror och lösandet av en förstagradsekvation för att få fram den nya enhetliga momsen.
En annan möjlighet är att drämma i med 25% moms på allt, och använda budgettillskottet till att sänka andra skatter, till exempel skatten på arbete. Det låter väl rimligt? Lite lägre skatt på arbete, lite högre skatt på konsumtion. Men man får navigera lite försiktigt; det bli lätt en regressiv skatt, och det kanske man inte vill. Det sägs att låginkomsttagare lägger större del av sin inkomst på momsbelagda saker än höginkomsttagare, och en hög moms kan då anta karaktären av omfördelning från låg- till höginkomsttagare. Precis hur det ligger till ska jag inte påstå att jag har stenkoll på, men viss försiktighet anbefalles i alla fall.

Inkomst av tjänst

Här blir det spännande! Här hittar vi några av de skatter det brukar tjattras mest om.

Arbetsgivaravgifter
Arbetsgivaravgifterna är lite knepiga eftersom de är delvis skatt, delvis avgifter knutna till förmåner. Hur stor andel som går till vardera varierar också med inkomsten; pensionsavgiften betalas exempelvis in hur mycket man än tjänar, men slutar ge några extra förmåner över en viss nivå som många når. Inbetalningar därutöver är en skatt och inget annat.
Jag mäktar inte riktigt med att reda ut arbetsgivaravgiften ordentligt, men några saker vill jag i alla fall ha med.

Arbetsgivaravgiften är i dag osynlig för den anställde, trots att det är en lönekostnad direkt knuten till lönens kostnad. Egentligen är det helt absurt att man talar om vad man tjänar efter att arbetsgivaravgiften dragits, men före övriga löneskatter. Det är som att föra bok över sina restaurangnotor men aldrig ta med förrätten. Den som i dag säger att hen tjänar 26000 kr före skatt borde egentligen säga 34000 kr före skatt. Arbetsgivaravgiften måste göras synlig på lönebeskeden. Jag har argumenterat för det förut.

Tidigare har jag argumenterat för att antingen ska pensionsförmånerna man betalar in till inte ha ett övre tak, eller så ska inbetalningarna upphöra när man når taket på förmånen. Det är en tilltalande princip, och inte otänkbar om man försöker trixa med optimal beskattning, men å andra sidan vore det enklare om arbetsgivaravgiftens procentuella storlek hölls konstant. Enkelhet, återkommer jag till, är eftersträvansvärt. Det kan vara att föredra att använda det budgetutrymmet någon annanstans, till exempel en generell sänkning av inkomstskatten.

Och de sänkta arbetsgivaravgifterna för ungdomar då? Jag har skrivit om dem tidigare. De är ett sätt för staten att kompensera för att arbetsmarknaden inte tar ansvar för ungdomsarbetslösheten. Med en större lönespridning skulle denna specialregel inte behövas. Jag skulle gärna se att den inte behövdes, men å andra sidan är den inte speciellt krånglig. Å tredje sidan medför den en otrevlig marginaleffekt precis när någon blir för gammal för att kvalificera sig. Den är en uppenbart suboptimal och otillräcklig lösning på problemet – men den är i alla fall en lösning, vilket vi hittills inte haft. Jag är principiellt oglad över den, men den kan vara mindre dålig än alternativen. Kanske kan ett lärlingssystem minska behovet av den.

Värnskatten
Ingen lär bli förvånad när jag säger att den ska bort. Det är en no-brainer på samma sätt som förmögenhetsskatten. Som om det inte vore nog med att den krånglar till skattesystemet är drösvis med ekonomer eniga om att det netto skulle betala sig självt för statskassan att avskaffa den, bara genom de negativa incitament till extraansträngning den skapar. Att den finns kvar har inget med ekonomi att göra, det är bara för att inte ge oppositionen ett tillfälle att med sedvanlig sammanblandning av inkomst och förmögenhet börja gnälla om hur regeringen gynnar de rika. Det vill säga, den finns kvar för att på ren princip klämma åt höginkomsttagare. Men så ska vi ju inte hålla på.

(Mellanspel: ett viktigt påpekande när man pratar om sådana incitament är att man inte bara, eller ens i första hand, pratar om incitament för de som redan betalar värnskatt. Det handlar i stor utsträckning om hur starka drivkrafterna är för människor som ännu inte nått dessa löner att anstränga sig extra, eller ens att skaffa sig en utbildning som kan leda dit. Det gör också att man inte kan räkna hem den fulla ekonomiska effekten av ett avskaffande första året; man måste, likt telekomreformerna på 90-talet, ge det några år innan man får full utväxling.)

Statlig inkomstskatt
Även den statliga inkomstskatten bör tas bort. Det principiella argumentet är att den är en straffskatt på utbildning och ansträngning, och inte minst att tog man bort den skulle inkomstskatten vara i det närmaste platt – mycket enkelt och enhetligt.
Det ekonomiska argumentet är inte lika starkt som för att avskaffa värnskatten, men ändå förvånansvärt starkt. Statsskatten står för ett par procent av det offentligas intäkter och är alltså ingen jättegrej i sig, men inte försumbar heller. Frågan är hur mycket man skulle hämta igen från ändrat beteende om man tog bort den. Det är inget man behöver gissa vilt om, sådant beteende har modellerats och prövats ett betydande antal gånger. Jag läste nyligen en jättebra rapport om skatter där man tittat på just denna fråga; larvigt nog tycks jag ha slarvat bort samtliga länkar till och utskrifter av den, så jag kan inte tala om vad den hette. Slutsatsen där var i alla fall om jag minns rätt att även med en försiktigt uppskattad förändringsbenägenhet, och då man inte tog med alla tänkbara effekter, kunde man räkna med en självfinansieringsgrad på ungefär två tredjedelar. Det låter för mig som tillräckligt bra för att kunna ta bort den. Den finansiella smällen skulle bli förhållandevis ringa eller helt utebli (på ett antal års sikt), och effekterna för skattesystemets likformighet och enkelhet betydande.

Jobbskatteavdraget
Efter ovanstående inkomstskatter återstår mest jobbskatteavdraget (JSA) att diskutera, och det är en tuff nöt. JSA är listigt utformat för att ge så stor effekt som möjligt för människor med små inkomster, utan att sabba incitamenten när man går upp i inkomst. JSA är också jättekrångligt. Enkelhet och träffsäkerhet står ofta i motsatsställning för skatter, och på få håll är det tydligare än för JSA. Ska man värna enkelheten bör JSA inte vara kvar, men det vore samtidigt olyckligt att bara skrota en så effektiv reform. En aspekt som inte bör ignoreras är också att den som i första hand gynnas av borttagen statlig inkomstskatt och värnskatt är dagens och morgondagens höginkomsttagare, medan den som i första hand missgynnas av borttaget JSA är låginkomsttagare.
Frågan är om JSA går att göra om så att det mesta av det positiva kvarstår. Det är nog ingen bra idé att bara ersätta med höjt grundavdrag, för en god del av poängen med JSA är att det specifikt gäller arbetsinkomster. En möjlig kompromiss skulle kunna vara att ersätta JSA med höjt grundavdrag för just arbetsinkomster. Det skulle inte ge en tillnärmelsevis lika elegant marginalskattekurva som JSA, men det skulle kunna vara tillräckligt bra i en tillvaro där man värdesätter ett transparent skattesystem.
Med dagens skattesystem vore det inte en helt lyckad reform. Det skulle nämligen ge alla höginkomsttagare en ytterligare skjuts, då det skulle ge rabatt inte bara på kommunalskatten utan även på statsskatten, och även om det inte är moraliskt fel i sig att gynna höginkomsttagare så är det låginkomsttagare som är målet just här. Med borttagen statlig inkomstskatt försvinner dock den problematiken, och gör ett utökat jobbgrundavdrag mer attraktivt.
Men det här är inte helt enkelt. Förhoppningsvis finns det utrymme att tänka igenom saken innan vi sjösätter reformen.

Inkomst av kapital

Nu när statliga inkomstskatten är borta kanske vi kan nå det hittills så fjärran målet om lika beskattning på kapital och arbete? Adjö till alla superkrångliga specialregler för att hindra att lön tas ut som överskott av kapital? 30% rätt av på allt i stället?
Men nej, det lär vara en chimär. Man glömmer arbetsgivaravgiften som betalas på alla löner. Vill man inte ha en kapitalskatt på bortåt 50% kommer man behöva fortsätta skilja mellan inkomst av tjänst och kapital.
(Det kan också tänkas att jag missförstått något här. Det pratas på fullt allvar om att avskaffad statsskatt skulle göra 3:12-reglerna onödiga. Så antingen har jag missförstått, eller så har, eh, väldigt många andra missförstått.)
Nå, kapitalskatten är redan i sig så enkel den rimligen kan bli.

Bolagsskatt
Jag berör bolagsskatten också, den sorterar under kapital.
Så mycket som det krånglas med bolagsskatten både från statligt håll och för företag så kan man fråga sig om det inte vore bäst att bara strunta i den. Men nej, jag tror inte det. Den drar in så pass mycket pengar att bortfallet inte vore trivialt att täcka upp. Om det finns goda skäl att tro att ett avskaffande skulle finansiera sig självt genom ökat företagande i Sverige, ja då kan man ta bort den, men jag har inte sett något sådant. Jag tror man får fortsätta att fippla med den tills vidare.

Extranummer: RUT

Jag kan som sagt inte gå igenom alla skatter, men RUT-avdraget bör jag väl ägna några rader. Borde inte det bort i ett system inriktat på enkelhet?
Jo, om enkelhet vore enda parametern borde RUT inte finnas. Likaså om neutralitet vore det enda man tittade på (i kombination med enkelhet). Men i RUT har vi en reform som
* enligt de senaste utvärderingarna jag såg inte kostar staten en spänn netto
* har gett jobb till många som annars står långt från den reguljära arbetsmarknaden
* faktiskt är enkel och överskådlig att hantera för de berörda.
Det finns gränsdragningsproblem, ja. RUT plockar inte poäng för likformighet. Men jag lutar åt att de positiva aspekterna gör att man kan ha fördragsamhet med nackdelarna.

Ja, det kan väl duga som en början. Det är som sagt inget färdigt och genomräknat system jag drar fram. Jag har inte heller gått in på övergångsregler – vissa omläggningar, ehuru välbehövliga, skulle kunna ställa till med en del besvär för enskilda om de infördes över en natt.
Icke desto mindre – någonstans ska man börja.
Och som början är det… kanske lite fegt, kan någon säkert tycka. Det är inga radikala förändringar i grunden av skattesystemet. Lite tillplattningar och förenklingar här och där. Fantasilöst och oinspirerat? På sätt och vis kanske. Men också förhållandevis genomförbart. Och det ska inte underskattas i ett politiskt läge där en borgerlig regering på åtta år inte lyckas ta bort värnskatten.

Annonser

Hur man höjer skatter och sänker intäkter

lördag 22 februari, 2014

De senaste dagarna har Moderaterna fått en del förmodligen välförtjänt skäll (exempel) för sin nyfunna iver att höja skatter.
Att höga skattesatser inte automatiskt leder till höga skatteintäkter är välkänt. Ett bra och konkret exempel är den svenska värnskatten, fem procent extra statlig inkomstskatt på höga (men inte extremt höga) inkomster. Väsentligen alla som gett sig på att räkna på saken är överens om att den skatten netto inte drar in någonting till statskassan. Brutto drar den in några miljarder, men man uppskattar att den höga marginalskatten samtidigt avskräcker från extraansträngningar i så hög grad att statskassans netto blir negativt.
Det finns inga ekonomiskt rationella skäl att ha kvar värnskatten, bara politiska skäl. Vilket ska läsas som att man räknar med att plocka politiska poäng på att klämma åt höginkomsttagare, och värderar det högre än en välfungerande skatteuppbörd. Tyvärr är det en värdering som delas av en rejäl riksdagsmajoritet.

Det här har direkt bäring på oppositionens tankar om jobbskatteavdraget (JSA). Jag visste redan att Miljöpartiet umgicks med tankar på att fasa ut det för höginkomsttagare, och tydligen är Socialdemokraterna inne på samma spår. Igår dök det här upp på Twitter:

Socialdemokraterna och jobbskatteavdraget

Det enda sättet på vilket man kan ta bort JSA för höginkomsttagare är genom att ytterligare höja marginalskatterna.
Om redan dagens värnskatt är direkt skadlig för ekonomin – både statens och den enskildes – vad tror vi då att ytterligare höjda marginalskatter kommer vara?
Jag skrev längre om det i Berättelsen om jobbskatteavdraget.

Det är en sak att man kan ha olika åsikter, det är vad politik handlar om. Men det här har mer karaktären av inkompetens. Det är inte okej att vara så rent ut dålig som oppositionen är på skatter.
Att de får Anders Borgs skattehöjariver att framstå som vettig är inte tröst nog.

Berättelsen om jobbskatteavdraget

lördag 21 december, 2013

Av lätt insedda skäl har det surrats en del om arbetslöshet, sysselsättningsgrad och slikt på sistone. Det lär inte bli mindre sådant till valet. Jag hade tänkt förekomma den stora valfebern genom att redan nu ta ett bloggrepp på i alla fall två relaterade frågor: jobbskatteavdraget och arbetsgivaravgifter för unga. När jag började fundera på inlägget insåg jag att det skulle bli absurt långt, så jag delar upp det. Här är delen om jobbskatteavdraget.

Vem är det till för?

Det har under hösten inte saknats artiklar, utspel och yttringar i stil med ”Jag har en bra lön, jag vill inte ha jobbskatteavdrag, pengarna borde gå till behövande i stället”. Jag menar att sådant vanligen grundar sig på en missuppfattning (med eller utan flit) av jobbskatteavdraget.
Tell you what. Från och med nu förkortar jag jobbskatteavdrag(-et) JSA.
JSA är inte framtaget för att ge höginkomsttagare lägre skatt, även om det är en bieffekt. Det är till för att ge sänkt marginalskatt i låga inkomstlägen.
Någon gång en bra stund före valet 2006 läste jag, om jag minns rätt, en debattartikel från någon då relativt okänd moderat vid namn Anders Borg. Han hade nördat ned sig i skattesystemet och identifierat ett viktigt problem: Sverige beskattade sina låginkomsttagare väldigt hårt. Detta gav svaga drivkrafter för någon som rör sig i de lägre inkomstlagren att försöka hitta ett jobb, vilket i sin tur kunde förmodas öka arbetslösheten väsentligt. Det råder stor enighet om att höga marginalskatter gör det oattraktivt för folk att försöka öka sina nettoinkomster.
Lösningen som presenterades var ett avdrag skräddarsytt för att angripa detta problem, med kraftiga skattesänkningar för låginkomsttagare men mer måttliga sänkningar för höginkomsttagare. Bortsett från att idén stred mot mina preferenser för enkla skattesystem tyckte jag att det verkade vara en alldeles fantastiskt bra idé, synd bara att den säkert aldrig skulle bli verklighet. Men jag hade fel, Alliansen vann valet och införde så gott som precis detta system.
Alltså: Inte för att höginkomsttagare skulle få sänkt skatt, utan för att sänka framför allt marginalskatterna för den med låg lön.

Hur fungerar det?

Formeln för beräkning av JSA är rätt stökig – jag har sett den men kommer inte ihåg den. Då är det lättare att titta på en graf som visar både total skatt och marginalskatt, före och efter införandet av JSA. Diagrammet nedan är hämtat från en bilaga till en regeringsrapport, ”Utvärdering av jobbskatteavdraget” (pdf).

marginalskatter regeringen

Kolla jättepuckeln för marginalskatterna i början av inkomstskalan, pre JSA. Kolla över huvud taget skatterna för låginkomsttagare. Om man över huvud taget tror att människor reagerar på ekonomiska incitament, är det konstigt att många aktuella för dessa inkomstlägen befann sig utanför arbetsmarknaden?
Som återkommande läsare kanske minns gjorde jag 2010 en djupdykning i effekterna av JSA på skatteskalan, den som vill ha ännu fler grafer kan vända sig dit.

Jaha, men kunde man inte då nöja sig med att sänka skatten för låginkomsttagare? Varför ska någon som tjänar 35 kkr i månaden också få sänkt skatt?
Nej, det går faktiskt inte att sänka skatten enbart för låginkomsttagaren. Inte om man inte vill krascha incitamenten för de andra. Det har de senaste åren lanserats en del förslag från oppositionen där man behåller JSA i låga lönelägen men sedan tar tillbaka det successivt när man går upp i lön. Felet med den idén är att i fasen där staten tar tillbaka avdraget får man höga marginalskatter, bortåt 60% har jag för mig, och det i relativt vanliga inkomstlägen. Det torde nationalekonomiskt vara en utomordentligt dålig idé att införa så höga marginalskatter för så många. Och tanken med att återta JSA i högre inkomstlägen är väl rimligen att det ska vara nationalekonomiskt sunt. För inte kan det väl vara så att man rent principiellt ogillar att folk får behålla mer av sin lön? Det handlar väl inte bara om att klämma åt alla som inte är lågavlönade? Väl? Väl?

Fungerar det?

Bra fråga. Fungerar det i praktiken? Folk får behålla mer av sin lön, ja, men har det också blivit fler jobb?
Ja det har det. Det går givetvis aldrig att veta exakt hur många, eller för den delen vilka. Men en lång rad olika institutioner har gett sig på att uppskatta effekterna på jobben, och snittar på att effekten blivit runt hundratusen nya jobb. En sammanställning finns på sid 52 i rapporten jag redan länkat till ovan. Man kan notera att det är inte bara kapitalisterna i hög hatt och cigarr som kommit fram till denna siffra; även LO har kommit fram till ungefär samma sak, även om de inte alltid talar så högt om det.

Men har vi inte hög arbetslöshet? Visst har den knappt sjunkit sedan 2006? Hur kan vi då säga att JSA fungerar?
Ah. Mångbottnad fråga som jag ska återkomma till i nästa inlägg på temat, men jag tar en del av det här.
Å ena sidan måste man, för att kunna göra en relevant utvärdering, ta hänsyn till omvärldsfaktorer. Ni vet finanskrisen. Sverige har i dag näst Nederländerna högst sysselsättningsgrad i EU27. Sysselsättningsgrad spelar inte riktigt 1:1 mot officiell arbetslöshet. Tittar man på arbetslösheten över tid jämfört med EU27 (och Frankrike, för jag var tvungen att välja ett tredje land) ser det ut så här.

arbetslöshet vs EU27 Frankrike

Effekten av finanskrisen är här mycket tydlig. Så jag vill vända på det – trots den mest omfattande lågkonjunkturen på många decennier har vi i dag inte högre arbetslöshet än högkonjunkturen före valet 2006.
Vad vill jag säga med det? Att allt är gott och vi kan slå oss till ro? Nej, inte alls. Det finns ett antal länder i EU med lägre arbetslöshet än Sverige. Även om så inte vore fallet bör vi förstås anstränga oss för att få ned arbetslösheten. I detta är JSA en viktig och troligen nödvändig del, men det är inte ensamt tillräckligt. Att en ensam åtgärd inte kan lösa alla problem är dock givetvis inte ett skäl till att förkasta den.

Men har vi inte raserat välfärden med alla förlorade skatteintäkter pga JSA?
Nej. Omräknat till fasta priser är statens skatteinkomster i dag, i lågkonjunkturens 2013, nästan precis lika stora som de var före valet 2006, i brinnande högkonjunktur. En hög skattesats garanterar inte höga skatteintäkter. Om vi i dag, med lägre skattesats, får in lika mycket pengar som igår, då är det rätt uppenbart att skatterna var för höga förut. Ekonomin tappade fart av dem. Att hitta optimal skattesats är inte enkelt ens om man har en klar definition av vad man menar med ”optimal”, men så mycket kan man ändå rätt säkert säga som att skatten på arbete var för hög förut.

Jag vill ändå inte ha mitt jobbskatteavdrag, alternativt Är det rättvist?

Ja det var ju ingången till det här inlägget. Ungefär ”Jag har en bra lön, jag vill inte ha jobbskatteavdrag, pengarna borde gå till behövande i stället”.
Det är givetvis trevligt för dig att du tycker att du klarar dig med mindre pengar. Men:
* Om JSA har skapat runt hundratusen jobb
* Om JSA kraftigt har sänkt skatten för lågavlönade
* Om staten fortfarande får in lika mycket skatteintäkter som förut
* Om det vore nationalekonomiskt olyckligt att ta bort avdraget i högre inkomstlägen
– ja, vad är då problemet egentligen? (Ett principiellt tänkbart problem tar jag upp i nästa sektion.) För som sagt, JSA handlar inte om dig.
Det skulle kunna handla om dig. Jag hör inte till dem som anser att skatt är stöld, men jag tycker det finns ett egenvärde i att den som jobbat ihop pengar också får behålla dem. Detta egenvärde måste ställas mot andra värden, och det är därför vi inte ska ha noll skatt. Men utgångspunkten måste alltid vara att det är individens pengar, som staten får en del av; inte tvärtom. Sålunda, om det går att sänka skatterna för alla utan andra oacceptabla effekter tycker jag att man bör göra det, speciellt i ett högskatteland. JSA skulle sålunda kunna handla om att även medel- och högavlönade får behålla mer av vad de jobbat ihop, och så framställs det ibland även av regeringen. Men det är alltså mest en sidoeffekt av det egentliga målet som, jag upprepar, är att sänka skatten för låginkomsttagare.

Men om designen är ägnad att sänka skatten för låginkomsttagare, hur kan det då komma sig att de med högre inkomster får sin skatt sänkt mer, räknat i kronor?
Vi har egentligen redan svarat på det. Man måste göra så för att inte få dåliga marginaleffekter. Det är för övrigt inte så att ju mer man tjänar desto med JSA får man; ganska snart stannar det av och är sedan en konstant summa. Och den som hävdar att det inte är procent man handlar med utan med kronor har bara delvis rätt. Givetvis betyder 300 kr i månaden mycket mer för en som tjänar 12000 kr än för en som tjänar 36000 kr. Jag vill här citera en relevant text i SvD:

Som ett tankeexperiment kan man förstås fundera över hur en skattesänkning skulle vara utformad för att ge mer till dem som tjänar minst, på ett sätt så att det gillas av oppositionen och Ekot. Man kan sänka skatten med 100 procent för den svagaste tiondelen, och med 1 procent för den rikaste hundradelen. Räknar man i kronor, som oppositionen och Ekot gör, blir de rika ändå vinnare.

Med den sortens rättvisebegrepp kan regeringen aldrig bli godkänd.

Okej, men man kan ju trots allt ovanstående som höginkomsttagare gräma sig över att man ska behöva ta del av JSA, oavsett om man accepterar tankegångarna eller inte. Vad göra då? Jag menar självfallet att det är fel att försöka tvinga alla andra att avstå sina jobbskatteavdrag, men det finns mycket man kan göra ändå. Man kan till exempel gå in på jobbskatteavdrag.se och se hur mycket jobbskatteavdrag man får. Sedan kan man skänka det beloppet till valfritt gott ändamål. Som man får välja själv. Eller så kanske man anser att det är bättre om staten förvaltar pengarna efter bästa förmåga, det är inte en helt orimlig tanke. Då kan man ge pengarna till Skatteverket. Jag är inte säker på om det går att bara göra en inbetalning, men om det inte går kan man vid deklarationen hitta på en kapitalinkomst vars skatt motsvarar jobbskatteavdraget. Skatten på kapitalinkomster är 30%, så den räkneövningen bör en åttondeklassare fixa.
Och så är problemet löst! Utan att sabba något jobbskapande. Jag tänker verkligen inte titta snett på någon som gör så.

Finns det inte effektivare sätt?

Det här skulle kunna vara en relevant invändning. Kunde man ha uppnått samma eller motsvarande positiva effekter på något sätt som kostade mindre för statskassan?
Tja. Kanske. Svårt att kategoriskt svara nej på den frågan.
Men motfrågan blir då hur en sådan åtgärd skulle se ut. De saker oppositionen mest föreslagit hittills skulle snarast ha motsatt effekt. Jag tror att man är ganska överens om att åtminstone de första jobbskatteavdragen var kostnadseffektiva. Sedan är det rimligt att tänka sig att den jobbskapande effekten avtar. Det finns, som sagt, andra effekter av fortsatta jobbskatteavdrag som jag tycker är goda, men om man ser enbart till jobbskapande effekt kan man givetvis tänka sig att det någonstans går att hitta något bättre. Men det vill till att det är något bra. För, som det alldeles för sällan påpekas, ville staten bara få ned arbetslösheten till nära noll så vore det plättlätt. Anställ samtliga i offentlig sektor. Alltid finns det några hål som behöver grävas och fyllas igen. Men det finns förstås en anledning till att varken S- eller M-ledda regeringar gjort så.
Det jag sett komma från oppositionen är huvudsakligen varierande grader av återgångar till hur det såg ut pre 2006, vilket inte fungerade i en högkonjunktur och knappast lär göra det nu heller. Hade man några undermedel hade man förstås plockat fram dem. Vad mig anbelangar är alla fantastiska jobbskapare som är bättre än JSA välkomna. Men man måste komma fram med dem, inte bara rya om att det måste finnas något bättre.

Det kommer som jag skrev i inledningen en del 2. Då ska jag bland annat prata om vad som skulle kunna vara bättre.

Uppdatering 22 december
Det är inte riktigt inläggets ämne, men det har i efterhand slagit mig att jag kanske ändå borde lagt in något om vad JSA kan betyda i reda pengar för en lågavlönad. Bästa sättet att utröna detta, förutom att skärskåda diagram, är sajten jobbskatteavdrag.se som jag redan länkat till. Men jag tar ett konkret exempel, på någon som tjänar 18000 kr i månaden. Jag säger inte att det inte finns folk som tjänar mindre än så, men det är en nivå som ligger lägre än botten i många kollektivavtal i dag.
Denna löntagare har fått sin skatt sänkt med 30%. I reda pengar är det drygt 1500 spänn, vilket motsvarar en inkomstökning på 12%. Efter skatt. Man kan också formulera det som att det skulle krävts en bruttolöneökning på 2300 kr, samtidigt som ingen inflation sker, för att åstadkomma samma effekt.
Det går fortfarande att ha invändningar mot JSA, jag har själv en eller ett par, men den som fnyser åt denna förbättring för lågavlönade har jag svårt att tro är ärligt intresserad av lågavlönades situation.

När rosor bjuder på dans

måndag 16 december, 2013

Det här med den inställda höjningen av brytpunkten för statsskatt. Den som läst min blogg har förmodligen inte missat att jag tycker det är politiskt fel. Men jag är också förbluffad över Socialdemkraternas vägval, rent taktiskt och strategiskt. Och det är vad jag med höjda ögonbryn ska skriva om nu.

Låt mig alltså sammanfatta.

  • Mindre än ett år före valet går man in i skattepolitiskt samarbete med SD.
    Det kan förstås alltid hända att SD röstar med ens förslag, och det i sig ska man inte få skit för. Men så var det ju inte här. Först skulle S lägga ett förslag om att stoppa både femte jobbskatteavdraget och höjda brytpunkten. Men så visade det sig att ett sådant förslag skulle SD inte rösta för. Då ändrade man sig till två separata förslag, och då kunde SD rösta för förslaget om att stoppa höjda brytpunkten.
    Man ska ärligt talat vara rätt korkad för att inte se att det var en anpassning för att få med SD. SD har visserligen många väljare i LO-kollektivet, men nog är det ändå en rejäl politisk risk att ta – att efter att ha föresatt sig att aldrig samarbeta med SD, göra just detta mindre än ett år före valet.
    S hävdar förstås att det inte var ett samarbete. Men hur dumma tror de att väljarna är?
  • När talmannen initialt stoppade voteringen gjorde han det inte för att han är gammal moderat, utan för att Riksdagens oberoende jurister kommit fram till att budgetingreppet sannolikt strider mot lagen. Efter vad jag läst verkar det juridiska kollektivet luta åt att oppositionens agerande är lagstridigt. Frågan är inte enkel, men ändå: är det vad man från oppositionshåll bedömer vara statsmannamässigt beteende? Och då har vi inte ens gått in på den eller de S-riksdagsledamöter som riktade okvädningsord mot talmannen när han följde juristernas råd. Vuxet.
  • Lagenligt eller ej, den budgetpraxis som gällt i femton år eller så brukar alla framhålla har varit väldigt bra för Sveriges offentliga finanser. Nu är den slagen i spillror. Var det värt det? Tycker S, och den övriga oppositionen, att statskassans kortsiktiga förstärkning om tre miljarder kronor överskuggade fördelen med stabila finansiella ramverk? Låter det som ett genomtänkt strategiskt övervägande? (Facit: nej, det är idioti.)
  • Det kan dessutom noteras att de tre miljarder som oppositionen sade att de hellre lägger på skola eller motsvarande, inte kan läggas på skola. Budgetens utgiftssida är redan klubbad. De tre miljarderna går inte att komma åt för utgifter.
    Ridå!
    Motsvarande pengar går förstås att komma åt i senare budgetar. Men då har det varit val, och om S räknar med att sitta i regering då, ja då kan de själva sänka och höja skatter då.
  • Och så den riktiga karamellen, som jag sparat till sist. Oppositionen leder i opinionsmätningarna. Visserligen tog Alliansen igen ett väl så stort gap inför förra valet, men det är inte uppenbart orealistiskt att tänka sig en S-ledd regering efter valet. I alla fall antar jag att S tänker sig en S-ledd regering. I det läget, i just det läget, väljer man alltså att krascha budgetprocessen. Det är som om man inte förmår tänka bortom nuet. Man ba’ ”vi kan reta borgarna, let’s do it!” Att man, i händelse av egen regeringsställning, just gett en kommande borgerlig opposition både mordvapen, tillfälle och motiv att jävlas med kommande S-budgetar… ja, hur tänkte man där, rent spelteoretiskt? Alla socialdemokratiska utgiftsökningar i en minoritetsregering kommer ju vara fair game för oppositionen hädanefter. En opposition skulle kanske, medelst en särskild skatt, kunna införa skottpengar på socialdemokratiska budgetar.

En möjlighet är att oppositionen räknar med att plocka en massa PR-poäng på att stoppa vad som är lätt att kalla en skattesänkning för rika. Och det har man säkert gjort, bland sina kärnväljare. Gissningsvis inte lika mycket hos den urbana medelklass Socialdemokraterna brukar säga att de måste vinna tillbaka. Och kan dessa PR-poäng verkligen vara värda potentialen för storartat kaos i kommande budgetprocesser? Jag har svårt att tro det.
Men jag lutar åt att det här inte var en genomtänkt plan från S, utan ett magkänsleinfall som rusade iväg, och så gick det prestige i det. Och nu är budgetprocessen trasig och S måste låtsas att de är nöjda med det för att inte framstå som åsnor.
Inte så slugt. Man skulle kunna säga – inte så regeringsdugligt.

Skatteskolan: skatter och skolan

söndag 3 november, 2013

Jag hade ett utbyte på Facebook som jag sedan kom på skulle passa någorlunda som blogginlägg. Here goes, kanske lite lösryckt.
Den här artikeln turnerade nyligen i min Facebook-feed:
”Din futtiga gåva köper dig inte fri” (ledarkrönika Aftonbladet), med utsagor som ”Nedmonterin­gen av folkhemmet och välfärdsstaten har fått givna konsekvenser”.

Jag bemötte den kort:
Bull.
Sedan 2006 har skatteintäkterna i nominella tal ökat med 11%, vilket justerat för inflation betyder att de är ungefär samma.
Skolan har inte mindre resurser nu än förut.
Det betyder inte att allt i välfärdsstaten är perfekt och har oändliga resurser. Men så har det aldrig, aldrig varit.
Tal om nedmontering av välfärdsstaten har mer med dåligt minne än fakta att göra. Oavsett om man är nyliberal och önskar att det vore så, eller om man är illröd och vill kasta smuts på regeringen.

Jag fick mothugg, huvudsakligen om skolan och skattesänkningar. Replikerade:
Resurser till skolan totalt redovisar SCB här.
skolresurser SCB
Sammantaget ökande resurser. Det gäller även om man tex tittar på resurser till förskola som andel av BNP.
Jag hittar inte på rak arm siffror på elevunderlaget, men är rätt säker på att antalet elever i skolan minskat väsentligt på senare år. Antal elever per lärare i grundskolan visas här.

Det stämmer att regeringen sänkt inkomstskatter, men med överlägset störst procentuell effekt för låginkomsttagare. Jag gick igenom det där grundligt 2010, och sedan dess har inte mycket hänt.
Sänkt inkomstskatt i procent

Trots att inkomstskatterna sänkts har dock som sagt de totala skatteinkomsterna inte minskat. Det går inte att komma ifrån. Jag tycker till exempel att det, med ett av världens största skatteuttag, kunde finnas en poäng med något minskade skatteuttag även i rena pengar. Men så har det inte blivit.

Däremot kan det förstås vara så att det sparas på enskilda skolor och förskolor. Men detta är kommunala verksamheter, och det är kommunen som bestämmer hur dessa pengar ska fördelas. Regeringen kan ha åsikter och påverka, men i slutändan bestämmer kommunen. För förskolan lär kommunstyret vara minst lika viktigt som vilka som har regeringsmakten.

Min huvudpoäng är att ska man, som artikelförfattaren i Aftonbladet, prata i domedagstonfall om välfärdsstatens nedmontering bör man ha fakta med sig. Det har han inte. Att det sedan alltid är lätt att minnas att allt var bättre förr, det är en annan sak.

Uppdatering 21 december
När jag skrev inlägget ovan var jag alltså ganska men inte helt säker på att grundskolans resurser ökat inte bara i absoluta tal, utan även per elev. För några dagar sedan publicerade Ekonomifakta en graf över just detta samband:
skolresurs per elev
Om vi utgår från att grafen stämmer torde vi kunna lägga i alla fall den diskussionen åt sidan.

När en skattesänkning inte är en skattesänkning

onsdag 18 september, 2013

I dagarna har det varit mycket snack kring regeringens budget. S+V+MP vill, med hjälp av SD, stoppa höjningen av brytpunkt för statlig inkomstskatt. Varför, frågar man, ska personer med höga inkomster få sänkt skatt?

Men det är inte en skattesänkning. Det är att undvika att höja skatten. Dagens skattesystem grundar sig i den stora skattereform som gjordes 1991, och som åtminstone S var med på, även om man inte låtsas om det nu. I den ingick att endast en liten del (15% tror jag) av löntagarna skulle betala statlig inkomstskatt. Eftersom lönerna hela tiden ökar måste man, om man ska stå fast vid reformen, med täta mellanrum höja skiktgränsen. Annars kommer fler och fler att komma in i det lönespann då man ska betala den statliga inkomstskatten. Om man inget gör kommer till slut samtliga löntagare att ha en marginalskatt på 50%. Och det vore ju en rätt rejäl skattehöjning, eller hur?

Alltså: Att inte höja brytpunkten är en skattehöjning i smyg. Att höja den är att undvika en skattehöjning.
Man kan förstås tycka att fler och fler ska betala statlig inkomstskatt. Men då bör man också säga det, och inte bara som oppositionen låtsas att höjd brytpunkt är något som bara berör ”rika”.

Det är givetvis sant att just när man höjer brytpunkten kommer den som tjänar mer än den gamla brytpunkten att få sin skatt sänkt. Men det är bara för att hen under en tid betalat för mycket skatt, då brytpunkten justeras max årligen. Om brytpunkten höjdes kontinuerligt i takt med löneutvecklingen skulle denna situation inte uppstå.

Att oppositionen utmålar höjd brytpunkt som en skattesänkarfest för rika är ohederligt, inte minst av Socialdemokraterna som själva varit med och tagit fram reformen. Men det är också förståeligt. Varför inte försöka ta en billig poäng? Desto mer funderar jag på varför regeringen inte säger vad jag säger och ber S skärpa sig. Det kan vara så att man vill sälja in justeringen som en skattesänkningssatsning, just vad oppositionen försöker utmåla det som. Det kan också vara förståeligt. Skattesänkningar är i allmänhet goda i sig (även om de alltid måste vägas mot alternativen), och man kan ju tänka sig att skattesänkningar har ett värde i valtider.
Jag, som ser höjningen av brytpunkten mer som administrativ förvaltning än en stor skattereform, tycker det är grymt irriterande.

Så, både regering och opposition: släpp fram era inre teknokrater och lämna den här frågan. Sedan kan ni sätta teknokraterna på att fila på en ny skattereform.