Eftersom jag är medlem i Centerpartiet tycker jag förstås att partiet är betydligt mer bra än dåligt. Jag hoppas dessutom att kausaliteten är den omvända. Jag är glad över mycket centern åstadkommer; den kommande t-baneutbyggnaden ligger fortfarande i topp på heta listan. Det är dock ingen hemlighet att på vissa punkter kommer jag och partiet dåligt överens. Det har jag ganska lätt att fördra när det rör frågor där värderingar helt enkelt kan skilja sig en smula; jag kommer aldrig hålla med något parti om allt, och åsiktsskillnaderna är sällan avgrundsdjupa i ett lite större politiskt perspektiv. Men så finns frågor där jag anser att partiet har fel inte bara i övertygelse utan även i sak, och dagarna då de frågorna kommer till ytan är det svårare att vara centerpartist.
Ja, det är självfallet kärnkraften igen.
I senaste medlemstidningen återkommer budskapet.
Klimatet är en av våra största utmaningar – ja, det är korrekt.
Vi och EU bör ha ordentliga mål och krav på utsläppsminskningar – ja, det är rimligt.
Vi ska ha 100% förnybar energi – Nej! Irrelevant och kontraproduktivt.
Irrelevant för att det är koldioxiden vi akut vill åtgärda, och detta korresponderar inte 1:1 mot vad som räknas som förnybart. Torv till exempel räknas som förnybart(!) medan kärnkraft inte gör det. I mitt teknikinlägg om kärnkraft pekar jag på dels att kärnkraft i stort sett inte släpper ut någon koldioxid över hela livscykeln, dels att den är långsiktigt hållbar över så långa tidsperioder att den gott och väl kan jämställas med sol, vind och vatten i detta avseende.
Kontraproduktivt för att om man ska ta bort all kärnkraft måste det till enorma, kanske rent omöjliga, ansträngningar för att först ersätta den med annat fossilfritt, innan man ens kan börja bekämpa fossileldandet. Det är inte en speciellt genomtänkt plan. Se till exempel på Tyskland, som till hisnande kostnader nu ökar sina fossilutsläpp. Jag tröttnar inte på att påpeka att jag är positiv till vindkraft, men stora vindkraftparker kan generera ungefär 1 W per kvadratmeter. Sverige har det här relativt väl förspänt med mycket yta och lite människor, men det är en lyx Europa i allmänhet inte delar.
Senare i tidningen finns en artikel av Anna-Karin Hatt, energiminister, där det står att läsa
Vart vi än kommer är intresset för Sverige stort. Allt fler vill veta hur vi har lyckats ställa om från ett samhälle som 1970 var ett av de mest oljeberoende i hela OECD till ett samhälle där nästan 50 procent av all energi vi använder är förnybar. (…) Den här fantastiska utvecklingen har skett tack vare att Centerpartiet genom centrala energibeslut och överenskommelser har tagit ansvar och under många år lett den gröna omställningen.
Tyvärr är det här direkt vilseledande på flera punkter.
Större delen av de femtio förnybara procenten är vattenkraft, som i sig är utmärkt men nog inte är det man i första hand vill att vi ska tänka på, inte minst som potentialen för ytterligare utbyggnad är hårt begränsad.
För det andra är det tyvärr så att minskningen av koldioxidutsläppen i svensk elproduktion – och minskningen är radikal, våra kilowattimmar släpper i dag ut ca 10% av vad som är snittet i OECD – kommit sig trots, inte tack vare, Centerpartiet. Vad som hände i början av sjuttiotalet var inte att vi införde smarta styrmedel och byggde gröna vindsnurror. Vad som hände var att vi gjorde en rejäl satsning på kärnkraft.
Det här har man kunnat läsa om mer i detalj både i UNT och, i ännu mera detalj, hos Stephan Pomp.
Jag har svårt att tro att Hatt inte känner till det här. Trots att tydligen en del förbluffande okunnighet om kärnkraft blottlades på Centerns riksstämma i höstas kan jag inte tro att det här är okänt för energiministern. Min gissning är att det är rent politiskt motiverade formuleringar hon kommer med. Kanske för att man hoppas profilera sig som kärnkraftmotståndare, kanske för att skapa sammanhållning inom partiet. Jag vet inte, politisk spin är knappast min starkaste sida. Och visst, politik är det möjligas konst. Men ibland blir det också det löjligas konst. Man kan inte, med bibehållen intellektuell heder, å ena sidan framhålla klimatet som ett existentiellt hot, och å andra sidan ignorera och/eller bekämpa kärnkraft. Det är inte trovärdigt.
Man skulle kunna hävda att behovet av mer kärnkraft i Sverige inte är speciellt stort eftersom vi redan är i stort sett fossilfria när det kommer till el. Jag håller inte helt med om det, men låt gå för att det stämmer i en första linearisering. Då undrar jag: vad hände med idén att agera som föredöme för resten av världen?
I en massa andra miljösammanhang framhålls att även om den globala nyttan av just Sveriges insatser är begränsad så finns ett stort värde i att vi som föregångare visar vägen längs miljövänliga stigar. Varför gäller inte det kärnkraft? Större delen av världen kan inte, om vi inte vill förvägra dem human levnadsstandard, effektivisera bort sitt energibehov; de kan inte heller ersätta sitt kol- gas- och oljeberoende med bara vind, sol och vatten. Vad det inte finns några tekniska hinder för är att ersätta fossilbränslet med kärnkraft. Varför inte vara stolta över att vi lyckades med det i Sverige? Även om vi inte börjar bygga en massa ny kärnkraft i Sverige, dölj inte att det var så vi blev av med vår fossila el! Sverige klarade det för 40 år sedan, när vi var mycket mindre rika än i dag.
Var i stället stolta och berätta om det!
Etiketter: kärnkraft
Förvånansvärt vettig 