Caset mot caset mot kött

Jag har tidigare på bloggen förklarat min skepsis mot ekologisk odling i stor skala; i allmänhet här och mer specifikt riktat mot SNF:s argumentation här. Mitt huvudargument är inte att ekologisk mat är dålig, utan att med ekologisk odling som dominerande metod skulle maten inte räcka till alla, eftersom
* ekologisk odling ger i dag, i grova drag, halva skörden jämfört med välgjord konventionell odling
* denna skillnad kan förväntas öka eftersom GMO inte är tillåtet i ekologisk odling
* det är mycket begränsat hur mycket ytterligare odlingsmark som potentiellt kan tas i anspråk
* man räknar med att jordbrukets totala avkastning behöver öka kraftigt, något i stil med 70% till 2050.

En synpunkt som då och då hörs är att vi bör äta mindre kött, då kanske man kan odla ekologiskt. Synpunkten är relevant. En väsentlig del av det ökade resursbehovet kommer från ökad efterfrågan på kött. Jag har inte siffror på det, och det är långtifrån hela ökningen som kommer därifrån, men likväl en väsentlig del. Ändå tror jag inte att det är en framkomlig väg för att hantera mattillgången, och i det här inlägget tänkte jag förklara varför jag inte tror det.

Det finns många aspekter på vad man äter och jag koncentrerar mig här på en av dem. Frågor som djurhållning och växthusgaser förbigår jag. Det är inte ett förbiseende utan en ämnesavgränsning. Två andra aspekter berör jag endast i förbigående:
Nutrition är den första av dem. Det är nog sant att det hälsomässigt vore bra om många i den rika världen åt mindre kött. I fattigare delar av världen är det inte lika uppenbart. Tvärtemot är proteinbrist ett välkänt problem, och de drabbade skulle må bra av att äta mer kött, inte mindre. Ja, det finns andra sätt att få i sig protein än att äta kött. Men det är ändå så att en observerad ökad efterfrågan på kött i hittills fattiga regioner inte är något entydigt dåligt, om den kan motverka de problem med proteinbrist som finns.
Den andra av dem är huruvida det alls är ett vettigt mål att minska köttkonsumtionen för att kunna odla mer ekologiskt. Står ingreppet i proportion till vinsten? Det är lätt att glömma bort att den miljömässiga vinsten med ekologisk odling jämfört med en väl genomförd konventionell odling inte är alldeles uppenbar. Det är knappast heller så att minskat köttätande skulle låta oss gå över helt till ekologisk odling; till det är, skulle jag tro, skillnaderna i avkastning för stora.
Men man behöver inte ställa kött mot ekologisk odling. Skulle folk äta mycket mindre kött skulle det minska trycket på jordbruket, och det är klart att det vore bra i sig, vare sig man odlar ekologiskt eller inte.

Med alla dessa kvalificeringar och förbehåll avklarade går jag vidare och ägnar mig åt vad inlägget egentligen är tänkt att handla om: kan vi hantera framtida matresursfrågor genom att få folk att äta mindre kött?

Frågan

Nota bene att knäckfrågan inte är huruvida det ur odlingsmarksperspektiv vore bra om många, i alla fall i den rika världen, åt mindre kött så att man kunde odla människomat på större yta i stället. Ja, det vore bra. Men det är inte det som är svårigheten att komma fram till. Nej, den verkliga frågan är:
Hur kan man få folk att äta mindre kött? Är det ett realistiskt huvudspår?
Jag upprepar: Inte om. Utan hur? Hur? Hur?
Det här måste man ha ett svar på. Annars är det bara en variant på ”alltså det här med krig… vore det inte bättre om alla var snälla mot varann i stället?” Eller för den delen ”Det vore bra om vi släppte ut mindre koldioxid.”
Så låt oss, via en kort omväg, titta på ett par Hur.

Efterfrågan

Om man nu ska hänga upp den framtida matförsörjningen på minskad köttefterfrågan måste man vara säker på att det går att genomföra, och då måste man också ha ett hum om vad det är man försöker åstadkomma. Att ta bort eller kraftigt minska köttätande är inte som att ta bort bly ur bensin eller förbjuda kvicksilver. Ingen bilägare längtar efter bly i bensinen. Däremot vill hen kunna köra sin bil, och när folk verkligen vill göra något är det svårt att påverka det.
Vi fick inte ned (koldioxid-)utsläppen från bilar genom decennier av antibilpropaganda. Folk ville köra bil. Däremot vände det när det kom effektivare bilar.
Att bekämpa hiv med avhållsamhet har inte varit någon jättesuccé direkt. Det visade sig att folk ville ha sex. Kondomer däremot, det funkar rätt bra.
Och kött… folk vill ha kött. Vi vet redan att det i Sverige vore nyttigt för de flesta att äta mindre kött. Ändå fortsätter folk äta kött. Då kan man inte tro att det räcker med att säga ”hörni, ät mindre kött är ni snälla för det tycker vi vore bra”. Man måste ha en riktig plan.

Plan: Diktat

Tja, jag antar att tanken ändå inte är att förbjuda köttkonsumtion. Men kanske begränsa den? Ransonera alltså? Det låter kanske som en halmgubbe, men om man är inne på att framtvinga en begränsning av köttkonsumtionen… ja, det är väl ransonering det brukar kallas. Åh, kan ni tänka er. Kupongsystemet (fast på ett smartchip förstås). Svarthandeln. Korruptionen. Fifflet. Svartklubbarna. Gangsterfilmerna. Och ni som pratar om matfusk i dag, you ain’t seen nothin’.
Så nej okej, ingen ransonering då. Tänkte bara jag skulle ta upp det.
Och det är väl förhoppningsvis inte bara jag som känner nackhåren resa sig inför prospektet att staten skulle gå in och tala om hur mycket av en viss sorts mat jag är tillåten att äta per år?

En ransonering går på konsumtionsledet. Kan man inte gå på produktionsledet i stället? Det är ju ändå det man vill åt.
Men åter, hur då? Matproduktionen tenderar att vara privatägd. Ska vi nationalisera matproduktionen? Eller diktera för varje bonde vad de ska göra med sin mark? Jag hoppas att ingen tycker det är en bra idé. Statligt kontrollerad matproduktion har provats både en och flera gånger. Typiskt utfall: urtaskig produktivitet. Och det var ju inte meningen.
Detta alldeles frånsett det etiskt problematiska i ett sådant förfarande.

Över huvud taget stammar många av dagens matbristproblem ur för mycket statliga ingrepp, inte för lite av dem. Många länder håller på med exportstopp, priskontroller och påbud om vad som ska odlas. Det är där man på sådana sätt förstört matmarknaden som det brukar bli tomma hyllor i affärerna.

Ett mindre drastiskt men också mer närliggande exempel på eländet med statligt styrd jordbruksproduktion är EU:s jordbrukspolitik, som visserligen inte bygger på direkt tvång men ändå lyckas vara ett fabulöst slöseri med resurser. Få personer skulle komma på idén att kalla den effektiv. Och effektivitet skulle ju vara poängen med att dra ned på köttkonsumtionen.

Jag skulle kunna skriva mer om det här, men jag tycker det är så absurda alternativ så jag lägger inte mer spaltutrymme på det. I stället går jag över till något som jag annars brukar förespråka: ekonomiska incitament.

Plan: Köttskatt!

Jag inleder det här stycket med ett mellanspel om misslyckade interventioner.
I Aten hade man stora trafikproblem, det var alldeles för mycket bilar. Därför införde man en regel: varannan dag fick bilar med udda slutsiffra på registreringsnumret köra i stan, och varannan dag de med jämn slutsiffra. Ja det var något i den stilen, ett varannandagssystem.
Resultat? Folk skaffade en bil till, som fick stå parkerad i stan varannan dag. Och vips var det ännu trängre.

Nästa misslyckade intervention utspelade sig i Delhi under kolonialtiden. Myndigheterna tyckte att det fanns för mycket kobror i staden och började betala för inlämnade döda kobror. Resultat? Folk började föda upp kobror hemma för att kunna avliva och hösta in belöning. När myndigheterna upptäckte detta avbröt man prompt betalningarna. Resultat? Folk släppte ut sina kobror eftersom de inte längre var värda något. Och vips var det ännu fler kobror.

De här två exemplen illustrerar att när man tar fram en specialregel för att komma tillrätta med ett problem måste man tänka efter väldigt noga vilka oönskade effekter regeln kan få. Det är svårt; nu är det lätt att skratta åt de här exemplen, men det är med facit i hand.

Krav på köttskatt kommer då och då. Man kan tro att jag skulle vara i princip för. Jag förespråkar ju skatt på växthusgaser. Men skatt på växthusgaser är en neutralt utformad skatt, och det är precis vad köttskatt inte är. Låt mig ta upp följande problem – där flera hänger ihop – som är enkla att på rak arm finna.

  • Allt kött kan förstås inte beskattas lika, olika djur kräver olika mycket yta. Men samma djur på olika platser kräver olika mycket yta. Nu börjar det bli hårigt. Hur ska man hantera det för att det inte ska bli snett?
  • Det är inte givet att den mark som tas i anspråk för kött kan användas för att odla säd. Hur är det med boskapsjordarna på Pampas till exempel? Om man straffade ut dem, skulle det då börja odlas mat där? Eller ska skattens nivå sättas efter varje landbits potential att odla den gröda staten tycker vore mest fördelaktig? Ugh.
  • Hur vet vi över huvud taget att det är matgrödor som är alternativet till köttuppfödning? Den som fått se sin djuruppfödning bli olönsam kanske finner att det mest lönsamma är att odla kaffe. Eller snittblommor. Eller bomull. Eller skog. Och vad har man då vunnit? Förutom en snedvridning av marknaden.
  • Som just påpekats är inte matgrödor och djur de enda två alternativen för markanvändning. Det odlas exempelvis en hel del bomull. Borde man inte också lägga straffskatt på textilier? Det blir konstigt att bara gå på köttet och inte bomullen. Eller snittblommorna. Eller kaffet.
  • Världens matmarknad är så fragmenterad att det är långt från självklart – snarast otroligt – att resultatet av ökad produktionspotential på ett ställe skulle leta sig fram till ett annat mer behövande ställe. I klartext: finns inga vägar i Kongo hjälper det inte kongoleserna om vi odlar mer vete i Oklahoma.
  • Jag tycker allt det vore rätt synd, när vi nu kommit hit i vår välståndsutveckling, att åter göra kött till en angelägenhet endast för höginkomsttagare.

Det här tog typ fem minuter att komma på.
Vill man bara få folk att äta mindre kött, då skulle en köttskatt antagligen fungera. Men vill man ha köttskatt för att mer mark ska användas till grödor hamnar saken i ett annat läge. För mig ser det ut som om en köttskatt med sådant syfte skulle vara mycket svår att implementera vettigt, vara konstigt selektiv mot just en utvald markanvändare och inte kunna garantera att minskad köttproduktion leder till ökad matproduktion totalt.

Plan: …

Nä. Jag har slut på planer nu. Det kan finnas fler, men jag har inte hört om dem i så fall. Och de planer jag tittat på tycker jag inte är i närheten av att duga.

Det ska man nu inte ta som att jag tycker det är fel om folk börjar äta mindre kött. Vill du äta mindre kött? Jamen det var väl trevligt, kör på. Och visst kan man tala om för sig själv och andra att det vore bra om det drogs ned på köttätandet. Det kan bli lite social friktion beroende på hur ihärdig man är med sin informationskampanj, men det är inte fel i sak.

Vad som däremot är fel, det är om man som stat (eller motsvarande) förlitar sig på att folk nog kommer vilja ha mindre kött vad det lider, utan att ha en riktigt bra plan för hur man ska komma dit. Om man i denna fromma förhoppning struntar i att utveckla fungerande matmarknader. Om man struntar i jordbruksinnovationer. Det, menar jag, vore direkt oansvarigt. För, som jag sagt tidigare: knäckfrågan är inte om vi (rika) borde äta mindre kött. Knäckfrågan är hur det ska åstadkommas. Stannar man vid det första har man i praktiken inte kommit någonstans.
Ja, man kan hoppas på att folk i den rikare delen av världen drar ned sin köttkonsumtion. Man kan, inom rimliga gränser, propagera för det. Men om man inte kommer på något väldigt bra sätt att åstadkomma det kan man inte ha det som sin Plan. ”I’m sure they’ll listen to Reason” är inte en okej plan. Om folk verkligen drar ned på kött, jamen bra, trevlig bonus. Men tills dess: Ta bort handelshinder för mat. Utveckla jordbruksteknik och grödor. Håll inte fast vid ett Hameau de la reine, utan satsa på effektivitet. Allt annat vore ansvarslös gambling med liv och hälsa.

Vad jag helst vill är att odlat kött ska ta fart. Det vore så himla ballt.

Uppdatering 14 januari:
Bland Facebook-kommentarerna länkades det till en lååång pdf-artikel i Filter på temat. Mycket av innehållet i artikeln går utanför det här inläggets avgränsningar, men om det som står i den är korrekt ger det stöd för farhågan att minskad köttproduktion inte säkert & automatiskt skulle ge väsentligt ökad matproduktion.

Annonser

Etiketter:

15 svar to “Caset mot caset mot kött”

  1. Jonas Says:

    Man gör redan idag livscykelanalyser på produktion av olika livsmedel. Jämför man då köttproduktionen mot andra livsmedel så ser man att bla växthusgasutsläppen (i form av metan) är markant högre för kött. Därför diskuteras det också styrmedel för att få ned utsläppen såsom administrativa styrmedel, marknadsbaserade styrmedel (i form av skatter och subventioner), samt stöd till forsking och utveckling förstås. Dvs, redan utan att diskutera GMO så finns det starka incitament för att få ned köttproduktionen drastiskt. Jag ser inga hinder för att man skulle kunna ta fram mått motsvarande CO2-ekvivalenter för att styra över köttproduktion mot andra livsmedel om det är uppenbart att den även har andra negativa effekter (utöver växthusgasutsläpp), tex att vi måste göra stora avsteg från försiktighetsprincipen för att öka vår livsmedelsproduktion.

    Gilla

  2. horvendile Says:

    Jag är alltså för en växthusgasskatt, och en sådan skulle antagligen ta ned köttproduktionen (fast kanske inte så mycket), men inte säkert öka produktionen av annan mat, vilket är ämnet för detta inlägg.
    Jag är öppen för att diskutera styrmedel för att uppnå detta, men vad som saknas är konkreta förslag. Det är uppenbart att en ren köttskatt har en mängd problem, och att det inte kan vara förenligt med riskminimering att förlita sig på en sådan.

    Gilla

  3. horvendile Says:

    (Och som så ofta dök det upp en bunt kommentarer på Facebook, men se så tomt det är här… gnäll, gnöl.)

    Gilla

  4. Skogis Says:

    Jag håller med Clara om att informerade medborgare vore smaskens, men risken är att det blir matens motsvarighet till de gamla drogkampanjerna (t.ex. VÅGA).

    Jag antar att de kändes rätt bra, men den enda mätbara effekten var väl att de kostade pengar?

    Gilla

  5. Jonas Says:

    Det finns inga skatter och subventioner som är oproblematiska men vi accepterar dem i de fall vi förstår varför de finns (därför tycker jag Claras inlägg är bra). Om vi enkelt kan väga köttkonsumtionen mot riskfyllda storjordbruk, miljöeffekter mm så finns det säkert möjlighet att göra något åt problemet. Tyvärr hittar jag ingen information om vad man kan uppnå genom att minska köttproduktionen, dvs vilket utrymme som frigörs för annan livsmedelsproduktion.

    Gilla

  6. Tanja Suhinina Says:

    Jag tror inte alls det är så svårt att få folk att ändra matvanor och vilja äta mindre kött – eller snarare mer av nåt annat än kött. Det går ju massor av trender i mat och en hel del av dem finns det uppsåt och tänk bakom (typ lattetrenden, och för all del LCHF som mig veterligen ökat konsumtion av animaliska produkter). Det är inte superenkelt, men det har gjorts så många gånger att nog kan man fixa detta med kött med.

    Gilla

  7. horvendile Says:

    Ibland har det gått att signifikant ändra beteenden. Ibland inte. Jag misstänker starkt att det här är ett av de svårare fallen. Om jag har fel i det så är väl det bara bra. Men det är i så fall en vinst man får kassera in när man nått dit. Tills dess menar jag att det vore svårartat ansvarslöst att utgå från att man kommer lyckas, och basera policy på det.

    Gilla

  8. Jonas Says:

    I kombination med styrmedel så kan man absolut styra i en specifik riktning. Att inte styra och istället tumma på försiktighetsprincipen samt våra miljömål tycker jag vore än mer ansvarslöst.

    Gilla

  9. horvendile Says:

    Åter, jag ser inga konkreta förslag. Problemet är just att ingen såvitt jag sett kommit med något bra konkret förslag. Tills någon gör det är jag inte lugnad av allmänna uttalanden som att det går säkert på något sätt.
    Du hänvisar upprepat och dunkelt till försiktighetsprincipen. Det är inget som går att svara på. Försiktighetsprincipen brukar tyvärr vara ett kodord för att man vägrar göra en avvägning mellan risker, men framför allt att man inte värderar risken med passivitet. Skulle försiktighetsprincipen alltid råda i sin mer utstuderade form skulle vi exempelvis inte ha elektricitet.

    Gilla

  10. Joacim Jonsson Says:

    Vad gäller miljöaspekten så vore det enklaste att höja koldioxidskatten. Det kan iofs få till resultat att folk helt enkelt lägger mer pengar på kött, men då är det möjligt att de lägger mindre pengar på nåt annat som producerar koldioxid. Och frågan är hur de nuvarande CO2-skatterna är utformade (om de tex exkluderar vissa områden) och om de haft nån påverkan på köttätande i de fall köttproduktion påverkats av den skatten.

    Gilla

  11. horvendile Says:

    Redan taget på Facebook, men jag brukar ju själv propagera för att det ska in här, så:
    Det stämmer att en CO2-skatt, som jag är för, antagligen skulle minska köttkonsumtionen. Kanske inte så mycket, jag har bloggat om CO2-skatt här:
    https://horvendile.wordpress.com/2012/06/17/rakneovning-med-kolunionen/

    Men, alltså: då har man lämnat ämnet för det här blogginlägget. Frågan jag tuggar är inte hur man ska få folk att äta mindre kött, utan hur man ska få upp total matproduktion. Det första leder inte säkert till det andra.

    Gilla

  12. Jonas Says:

    Dan: Med ditt resonemang kring försiktighetsprincipen så skulle vi kunna lägga ned miljöbalken. Den är ju i så fall en bromskloss för allt framåtskridande?
    Det framkommer mer och mer hur lite kunskap vi har om samspel mellan olika biologiska system. I de fall vi vill förändra dessa på makro-nivå så är det väl uppenbart att försiktighetsprincipen bör ha stort inflytande och att det är bra att vi har miljöbalken att luta oss mot här i Sverige?
    Angående styrmedel så håller jag inte med om ditt påstående. Vi styr vårt samhälle i en massa frågor. Att vi inte skulle kunna påverka och styra livsmedelsproduktionen i någon riktning tycker jag är en befängd tanke. Det saknas heller inte konkreta förslag på styrmedel men däremot så debatteras det vilka effekter de får (vilket för övrigt även du försökt göra i ditt inlägg).

    Gilla

  13. Frederik Treschow Says:

    1. Ekologisk odling bygger på tillgång till stallgödsel; ju mer och större de ekologiska odlingarna blir desto mer stallgödsel kommer att behövas.
    2. Om vi drar ned på konsumtionen av kött, leder det till färre djur på gårdarna; ju färre djur i lantbruket, desto mindre stallgödsel kommer att produceras.

    Hur få 1 & 2 att fungera? I den riktiga verkligheten?

    Dessutom skulle färre djur i lantbruket leda till förluster av biologisk mångfald när betesmarker slutar hävdas.

    Gilla

  14. horvendile Says:

    Sant. Jag funderade på att ta med båda dessa synpunkter, men lät bli eftersom jag egentligen inte propagerar för att man ska dra ned på kött i syfte att odla ekologiskt.
    Men likväl, riktigt påpekande.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s