Archive for the ‘Hur att bruka jorden’ Category

De andra klimatförnekarna

måndag 21 april, 2014

Ibland när jag varit i diskussion med klimatförnekare har jag frågat i vilka andra frågor de också förkastar ett brett vetenskapligt konsensus till förmån för konspirationsteorier och spridda anekdoter. Evolution? Medicin? Jag har, föga förvånande, sällan eller aldrig fått ett svar. Men jag har kommit på ett till förslag att fråga om, utöver evolution och medicin.

I dag skriver DN ”Fruktad svamp hotar världens veteskördar”. Det handlar om svartrost, som jag tror att jag förut läst om som ett signifikant hot mot världens veteproduktion; DN skriver ”Forskare varnar för att en aggressiv svamp hotar att slå ut hela världens veteproduktion om den inte stoppas i tid”. Jordbruksforskning har till stora delar legat för fäfot på senare decennier, men enligt DN håller en bunt forskare för att kontra hotet på och ”utvecklar genmodifierade varianter genom att klona egenskaper från vilda grässorter och korn.”
Det låter väl vällovligt. Men jag törs på rak arm säga att organisationer som SNF, Greenpeace, City Gross och Miljöpartiet är emot. De är nämligen emot all GMO-teknik, och detta på ungefär samma sätt och i samma kunskapsläge som klimatförnekare vägrar gå med på att människan påverkar jordens klimat.

Vad jag egentligen vill med det här inlägget är att du ska läsa det här. Eller kanske titta på videon, det har jag inte provat. Det är Mark Lynas, före detta glödande anti-GMO-kampanjare, som efter att ha satt sig in i berörd vetenskap nu i stället talar om för miljörörelsen att och varför den borde omfamna GMO-teknik. Det är långt, men mycket läsvärt. Så sluta gärna läsa det här inlägget och läs Lynas i stället. Jag tror han täcker in alla argumentationspunkter jag brukar ta upp i frågan.

Ja, egentligen har jag inte mycket mer att skriva efter den länken som inte känns överflödigt. Men jag tar ändå och slänger ihop en punktlista. Lura dig bara inte att tro att den är fullgott substitut för Lynas text.

  • Som jag tidigare skrivit måste vi för att föda jordens befolkning drastiskt öka vår jordbruksavkastning per yta. Att i det läget avhända sig GMO-tekniken utan att ha goda vetenskapliga skäl därtill är inte smart.
  • GMO-teknik skiljer sig från konventionell växtförädling huvudsakligen genom att man för första gången vet vad man gör, i stället för att slänga runt gener på slump.
  • Det finns väsentligen ingen vetenskaplig debatt om huruvida GMO-teknik medför några särskilda risker. Det är inte för att något lock lagts på. Det är för att man undersökt frågan grundligt och länge, och inte hittat några sådana risker. På samma sätt som det inte finns någon vetenskaplig debatt om den antropogena växthuseffektens existens; inte för att man inte ställt sig frågan, utan just för att man undersökt frågan och funnit ett svar.
    Visst finns det en debatt om huruvida GMO-teknik är något farligt i sig, precis som det finns en debatt om växthuseffektens existens. Men det är inte några vetenskapliga debatter.
  • I debatten ställs ofta GMO mot ekologisk odling. Den säkerhetsmedvetne kan påminna sig om att det hittills, efter att tusentals miljarder mål GMO-mat intagits, inte finns ett enda dokumenterat fall av skada från GMO-teknik. Ekologiskt odlade produkter däremot dödade och skadade häromåret bara i Tyskland lika många människor som Tjernobyl totalt.
    Det betyder inte att det inte finns saker i ekologisk odling som konventionell odling kan lära sig av. Alla vetenskapligt verifierbara kunskapskällor är välkomna, och såvitt jag förstår sker också en sådan kunskapsinhämtning. Den omvända riktningen är tyvärr utesluten eftersom den ekologiska odlingen a priori och godtyckligt stängt dörren för en stor mängd ny teknik.
  • Vill du bevara biologisk mångfald och dra ned på bekämpningsmedel? Då är GMO en bra väg framåt.

För några dagar sedan var jag på en restaurang som stolt deklarerade sig vara en GMO-fri zon. Det får man förstås göra, precis som man hobbymässigt kan vilja odla ekologist, eller gräva ned kohorn. Det kan bevisligen bli goda morötter och maträtter ändå. Men när man vill göra det till en allmän dygd att undvika GMO, då har man lämnat förnuftets domäner bakom sig. Och sprider man aktivt GMO-rädsla, då är man med tanke på vad som står på spel rätt och slätt inte längre en av the good guys.

I frågan om global uppvärmning kan man hålla med varandra om det vetenskapliga men sedan ha fullt legitima meningsskiljaktigheter om vilken politik man bör implementera. På liknande sätt kan det mycket väl tänkas att det kan finnas liknande frågor för GMO – som till exempel om det verkligen är rimligt med ett regelverk som gör att bara jätteföretag kan verka på området. Men att fortsätta bråka om GMO-tekniken som sådan, det har vi faktiskt inte tid med.

Jag citerar The Economist:

On moral, economic and environmental grounds, this must stop.

In the field of climate change, environmentalists insist that the scientific consensus should frame policy. They should follow that principle with GM crops, and abandon a campaign that impoverishes people and the rest of the planet.

Uppdatering
Seriöst. Läs Lynas text. Jag ser nog i statistiken att ni inte ens klickar på den! Men den är mycket bättre än mitt inlägg.

Caset mot caset mot kött

måndag 13 januari, 2014

Jag har tidigare på bloggen förklarat min skepsis mot ekologisk odling i stor skala; i allmänhet här och mer specifikt riktat mot SNF:s argumentation här. Mitt huvudargument är inte att ekologisk mat är dålig, utan att med ekologisk odling som dominerande metod skulle maten inte räcka till alla, eftersom
* ekologisk odling ger i dag, i grova drag, halva skörden jämfört med välgjord konventionell odling
* denna skillnad kan förväntas öka eftersom GMO inte är tillåtet i ekologisk odling
* det är mycket begränsat hur mycket ytterligare odlingsmark som potentiellt kan tas i anspråk
* man räknar med att jordbrukets totala avkastning behöver öka kraftigt, något i stil med 70% till 2050.

En synpunkt som då och då hörs är att vi bör äta mindre kött, då kanske man kan odla ekologiskt. Synpunkten är relevant. En väsentlig del av det ökade resursbehovet kommer från ökad efterfrågan på kött. Jag har inte siffror på det, och det är långtifrån hela ökningen som kommer därifrån, men likväl en väsentlig del. Ändå tror jag inte att det är en framkomlig väg för att hantera mattillgången, och i det här inlägget tänkte jag förklara varför jag inte tror det.

Det finns många aspekter på vad man äter och jag koncentrerar mig här på en av dem. Frågor som djurhållning och växthusgaser förbigår jag. Det är inte ett förbiseende utan en ämnesavgränsning. Två andra aspekter berör jag endast i förbigående:
Nutrition är den första av dem. Det är nog sant att det hälsomässigt vore bra om många i den rika världen åt mindre kött. I fattigare delar av världen är det inte lika uppenbart. Tvärtemot är proteinbrist ett välkänt problem, och de drabbade skulle må bra av att äta mer kött, inte mindre. Ja, det finns andra sätt att få i sig protein än att äta kött. Men det är ändå så att en observerad ökad efterfrågan på kött i hittills fattiga regioner inte är något entydigt dåligt, om den kan motverka de problem med proteinbrist som finns.
Den andra av dem är huruvida det alls är ett vettigt mål att minska köttkonsumtionen för att kunna odla mer ekologiskt. Står ingreppet i proportion till vinsten? Det är lätt att glömma bort att den miljömässiga vinsten med ekologisk odling jämfört med en väl genomförd konventionell odling inte är alldeles uppenbar. Det är knappast heller så att minskat köttätande skulle låta oss gå över helt till ekologisk odling; till det är, skulle jag tro, skillnaderna i avkastning för stora.
Men man behöver inte ställa kött mot ekologisk odling. Skulle folk äta mycket mindre kött skulle det minska trycket på jordbruket, och det är klart att det vore bra i sig, vare sig man odlar ekologiskt eller inte.

Med alla dessa kvalificeringar och förbehåll avklarade går jag vidare och ägnar mig åt vad inlägget egentligen är tänkt att handla om: kan vi hantera framtida matresursfrågor genom att få folk att äta mindre kött?

Frågan

Nota bene att knäckfrågan inte är huruvida det ur odlingsmarksperspektiv vore bra om många, i alla fall i den rika världen, åt mindre kött så att man kunde odla människomat på större yta i stället. Ja, det vore bra. Men det är inte det som är svårigheten att komma fram till. Nej, den verkliga frågan är:
Hur kan man få folk att äta mindre kött? Är det ett realistiskt huvudspår?
Jag upprepar: Inte om. Utan hur? Hur? Hur?
Det här måste man ha ett svar på. Annars är det bara en variant på ”alltså det här med krig… vore det inte bättre om alla var snälla mot varann i stället?” Eller för den delen ”Det vore bra om vi släppte ut mindre koldioxid.”
Så låt oss, via en kort omväg, titta på ett par Hur.

Efterfrågan

Om man nu ska hänga upp den framtida matförsörjningen på minskad köttefterfrågan måste man vara säker på att det går att genomföra, och då måste man också ha ett hum om vad det är man försöker åstadkomma. Att ta bort eller kraftigt minska köttätande är inte som att ta bort bly ur bensin eller förbjuda kvicksilver. Ingen bilägare längtar efter bly i bensinen. Däremot vill hen kunna köra sin bil, och när folk verkligen vill göra något är det svårt att påverka det.
Vi fick inte ned (koldioxid-)utsläppen från bilar genom decennier av antibilpropaganda. Folk ville köra bil. Däremot vände det när det kom effektivare bilar.
Att bekämpa hiv med avhållsamhet har inte varit någon jättesuccé direkt. Det visade sig att folk ville ha sex. Kondomer däremot, det funkar rätt bra.
Och kött… folk vill ha kött. Vi vet redan att det i Sverige vore nyttigt för de flesta att äta mindre kött. Ändå fortsätter folk äta kött. Då kan man inte tro att det räcker med att säga ”hörni, ät mindre kött är ni snälla för det tycker vi vore bra”. Man måste ha en riktig plan.

Plan: Diktat

Tja, jag antar att tanken ändå inte är att förbjuda köttkonsumtion. Men kanske begränsa den? Ransonera alltså? Det låter kanske som en halmgubbe, men om man är inne på att framtvinga en begränsning av köttkonsumtionen… ja, det är väl ransonering det brukar kallas. Åh, kan ni tänka er. Kupongsystemet (fast på ett smartchip förstås). Svarthandeln. Korruptionen. Fifflet. Svartklubbarna. Gangsterfilmerna. Och ni som pratar om matfusk i dag, you ain’t seen nothin’.
Så nej okej, ingen ransonering då. Tänkte bara jag skulle ta upp det.
Och det är väl förhoppningsvis inte bara jag som känner nackhåren resa sig inför prospektet att staten skulle gå in och tala om hur mycket av en viss sorts mat jag är tillåten att äta per år?

En ransonering går på konsumtionsledet. Kan man inte gå på produktionsledet i stället? Det är ju ändå det man vill åt.
Men åter, hur då? Matproduktionen tenderar att vara privatägd. Ska vi nationalisera matproduktionen? Eller diktera för varje bonde vad de ska göra med sin mark? Jag hoppas att ingen tycker det är en bra idé. Statligt kontrollerad matproduktion har provats både en och flera gånger. Typiskt utfall: urtaskig produktivitet. Och det var ju inte meningen.
Detta alldeles frånsett det etiskt problematiska i ett sådant förfarande.

Över huvud taget stammar många av dagens matbristproblem ur för mycket statliga ingrepp, inte för lite av dem. Många länder håller på med exportstopp, priskontroller och påbud om vad som ska odlas. Det är där man på sådana sätt förstört matmarknaden som det brukar bli tomma hyllor i affärerna.

Ett mindre drastiskt men också mer närliggande exempel på eländet med statligt styrd jordbruksproduktion är EU:s jordbrukspolitik, som visserligen inte bygger på direkt tvång men ändå lyckas vara ett fabulöst slöseri med resurser. Få personer skulle komma på idén att kalla den effektiv. Och effektivitet skulle ju vara poängen med att dra ned på köttkonsumtionen.

Jag skulle kunna skriva mer om det här, men jag tycker det är så absurda alternativ så jag lägger inte mer spaltutrymme på det. I stället går jag över till något som jag annars brukar förespråka: ekonomiska incitament.

Plan: Köttskatt!

Jag inleder det här stycket med ett mellanspel om misslyckade interventioner.
I Aten hade man stora trafikproblem, det var alldeles för mycket bilar. Därför införde man en regel: varannan dag fick bilar med udda slutsiffra på registreringsnumret köra i stan, och varannan dag de med jämn slutsiffra. Ja det var något i den stilen, ett varannandagssystem.
Resultat? Folk skaffade en bil till, som fick stå parkerad i stan varannan dag. Och vips var det ännu trängre.

Nästa misslyckade intervention utspelade sig i Delhi under kolonialtiden. Myndigheterna tyckte att det fanns för mycket kobror i staden och började betala för inlämnade döda kobror. Resultat? Folk började föda upp kobror hemma för att kunna avliva och hösta in belöning. När myndigheterna upptäckte detta avbröt man prompt betalningarna. Resultat? Folk släppte ut sina kobror eftersom de inte längre var värda något. Och vips var det ännu fler kobror.

De här två exemplen illustrerar att när man tar fram en specialregel för att komma tillrätta med ett problem måste man tänka efter väldigt noga vilka oönskade effekter regeln kan få. Det är svårt; nu är det lätt att skratta åt de här exemplen, men det är med facit i hand.

Krav på köttskatt kommer då och då. Man kan tro att jag skulle vara i princip för. Jag förespråkar ju skatt på växthusgaser. Men skatt på växthusgaser är en neutralt utformad skatt, och det är precis vad köttskatt inte är. Låt mig ta upp följande problem – där flera hänger ihop – som är enkla att på rak arm finna.

  • Allt kött kan förstås inte beskattas lika, olika djur kräver olika mycket yta. Men samma djur på olika platser kräver olika mycket yta. Nu börjar det bli hårigt. Hur ska man hantera det för att det inte ska bli snett?
  • Det är inte givet att den mark som tas i anspråk för kött kan användas för att odla säd. Hur är det med boskapsjordarna på Pampas till exempel? Om man straffade ut dem, skulle det då börja odlas mat där? Eller ska skattens nivå sättas efter varje landbits potential att odla den gröda staten tycker vore mest fördelaktig? Ugh.
  • Hur vet vi över huvud taget att det är matgrödor som är alternativet till köttuppfödning? Den som fått se sin djuruppfödning bli olönsam kanske finner att det mest lönsamma är att odla kaffe. Eller snittblommor. Eller bomull. Eller skog. Och vad har man då vunnit? Förutom en snedvridning av marknaden.
  • Som just påpekats är inte matgrödor och djur de enda två alternativen för markanvändning. Det odlas exempelvis en hel del bomull. Borde man inte också lägga straffskatt på textilier? Det blir konstigt att bara gå på köttet och inte bomullen. Eller snittblommorna. Eller kaffet.
  • Världens matmarknad är så fragmenterad att det är långt från självklart – snarast otroligt – att resultatet av ökad produktionspotential på ett ställe skulle leta sig fram till ett annat mer behövande ställe. I klartext: finns inga vägar i Kongo hjälper det inte kongoleserna om vi odlar mer vete i Oklahoma.
  • Jag tycker allt det vore rätt synd, när vi nu kommit hit i vår välståndsutveckling, att åter göra kött till en angelägenhet endast för höginkomsttagare.

Det här tog typ fem minuter att komma på.
Vill man bara få folk att äta mindre kött, då skulle en köttskatt antagligen fungera. Men vill man ha köttskatt för att mer mark ska användas till grödor hamnar saken i ett annat läge. För mig ser det ut som om en köttskatt med sådant syfte skulle vara mycket svår att implementera vettigt, vara konstigt selektiv mot just en utvald markanvändare och inte kunna garantera att minskad köttproduktion leder till ökad matproduktion totalt.

Plan: …

Nä. Jag har slut på planer nu. Det kan finnas fler, men jag har inte hört om dem i så fall. Och de planer jag tittat på tycker jag inte är i närheten av att duga.

Det ska man nu inte ta som att jag tycker det är fel om folk börjar äta mindre kött. Vill du äta mindre kött? Jamen det var väl trevligt, kör på. Och visst kan man tala om för sig själv och andra att det vore bra om det drogs ned på köttätandet. Det kan bli lite social friktion beroende på hur ihärdig man är med sin informationskampanj, men det är inte fel i sak.

Vad som däremot är fel, det är om man som stat (eller motsvarande) förlitar sig på att folk nog kommer vilja ha mindre kött vad det lider, utan att ha en riktigt bra plan för hur man ska komma dit. Om man i denna fromma förhoppning struntar i att utveckla fungerande matmarknader. Om man struntar i jordbruksinnovationer. Det, menar jag, vore direkt oansvarigt. För, som jag sagt tidigare: knäckfrågan är inte om vi (rika) borde äta mindre kött. Knäckfrågan är hur det ska åstadkommas. Stannar man vid det första har man i praktiken inte kommit någonstans.
Ja, man kan hoppas på att folk i den rikare delen av världen drar ned sin köttkonsumtion. Man kan, inom rimliga gränser, propagera för det. Men om man inte kommer på något väldigt bra sätt att åstadkomma det kan man inte ha det som sin Plan. ”I’m sure they’ll listen to Reason” är inte en okej plan. Om folk verkligen drar ned på kött, jamen bra, trevlig bonus. Men tills dess: Ta bort handelshinder för mat. Utveckla jordbruksteknik och grödor. Håll inte fast vid ett Hameau de la reine, utan satsa på effektivitet. Allt annat vore ansvarslös gambling med liv och hälsa.

Vad jag helst vill är att odlat kött ska ta fart. Det vore så himla ballt.

Uppdatering 14 januari:
Bland Facebook-kommentarerna länkades det till en lååång pdf-artikel i Filter på temat. Mycket av innehållet i artikeln går utanför det här inläggets avgränsningar, men om det som står i den är korrekt ger det stöd för farhågan att minskad köttproduktion inte säkert & automatiskt skulle ge väsentligt ökad matproduktion.

Mardrömmen om paradiset

tisdag 5 november, 2013

Planen var egentligen att fila på inlägg om kärnkraft, men återigen såg jag något på Facebook som bara måste bemötas, enligt principen ”Someone is wrong on the internet”.
Duty Calls

Den här gången är det en artikel i Guardian av Vandana Shiva: How economic growth has become anti-life
Jag läste den och fann den vara ett hopkok av saker som är typ sanna, ord som inte betyder något och rena falsarier. Jag har inte ork att fiska den i uttömmande detalj, men vill ändå prata om de grejer jag studsade mest inför.

Läsandet började inte med en helt okritisk inställning, kan jag erkänna på en gång. Jag tyckte jag kände igen Vandana Shiva som namnet på någon som länge bedrivit en gravt pseudovetenskaplig kampanj mot allt vad GMO-teknik heter. En snabb sökning bekräftar detta. Förutom att kalla GMO-grödor generellt giftiga och påstå en rad direkta felaktigheter om dem jämställer hon GMO-odling med att – håll i er nu – rapists should have the right to rape.
Det bådar inte så gott. Tydligt läge att ta sådant hon skriver med ett lass salt.
Nu handlar inte just den här artikeln jättemycket om GMO, så låt oss ändå titta på den.

Hon börjar med att kritisera begreppet BNP. Hon skriver:
In effect , “growth” measures the conversion of nature into cash, and commons into commodities.
Det är inte sant. Möjligen fanns en tid då BNP stod i någorlunda direkt proportion till hur mycket av marken man gräver upp, men så är det inte längre. I utvecklade ekonomier är tjänsteproduktion en mycket stor del av den ekonomiska aktiviteten. Inte heller varuproduktionen står i direkt proportion till hur mycket mark man gräver upp. En modern telefon, tio gånger bättre än en gammal, tar inte tio gånger så mycket resurser i anspråk för sin tillverkning. Moderna Ikea-möbler är mycket möbel på lite material. Vidare återvinns material i större och större utsträckning.
Den tillväxt Shiva målar upp är en halmgubbe.

Healthy societies and communities do not contribute to growth, but disease creates growth through, for example, the sale of patented medicine fortsätter hon.
Vad sjutton säger hon? Är det fel att utveckla och tillverka mediciner? Var alla friska innan vi fick någon tillväxt att tala om i världen? Hur kan någon bli tagen på allvar efter att skriva sådant dravel?
Det låter också mycket som myten om att pangade skyltfönster är bra för ekonomin, något vilken nationalekonomisk nybörjare som helst kan tala om är ett grundläggande tankefel.

Hon verkar också hävda att jordbruk med icke-GMO-grödor inte genererar något som räknas in i BNP. Det är det nog många som blir förvånade av att höra.

Hon fortsätter: And ever since seed monopolies have been established, farmers debt has increased. More than 270,000 farmers caught in a debt trap in India have committed suicide since 1995.
Det där är ett argument som dyker upp då och då. Jag erkänner att jag inte minns detaljerna, men hävdar bestämt att det övertygande visats att självmordsvågen i Indien inte är kopplad till GMO, utan om något snarare allmän missväxt, dåliga handelsförutsättningar och ett synnerligen olyckligt ersättningssystem för familjer där fadern begått självmord.

Forts: Poverty is also further spread when public systems are privatised. The privatisation of water, electricity, health, and education does generate growth through profits. But it also generates poverty by forcing people to spend large amounts of money on what was available at affordable costs as a common good. When every aspect of life is commercialised and commoditised, living becomes more costly, and people become poorer.
För det första är jag beredd att satsa en halv melon på att hon inte har bra data på att privatiseringar generellt skapar fattigdom. Om det fanns sådana data skulle vänstra planhalvan i svensk politik för länge sedan ha drämt dem i huvudet på den högra planhalvan.
För det andra är hon sannolikt fel ute när hon skriver ”what was available at affordable costs as a common good”. Typiskt för fattiga länder där man privatiserat el- och vattentillförsel är att el och vatten på papperet var billigt tidigare men i praktiken inte fanns tillgängligt. Gratis vatten är värdelöst om man inte kommer åt det.

Sedan blir det galnare och galnare. Vi får ta det bit för bit.
As long as economics was focused on the household, it recognised and respected its basis in natural resources and the limits of ecological renewal. It was focused on providing for basic human needs within these limits.
Mmm, eller hur. Vilken tidsperiod i mänsklighetens historia menar hon har tagit sådana hänsyn? Vi vet att jägar- och samlarsamhället är brutalt ohållbart för fler än några miljoner människor. Under antiken skövlades skogar. Gruvdrift har fram till i modern tid varit spektakulära miljökatastrofer. Jordbruk har i allmänhet inte varit speciellt hållbart. Hon pratar om ett samhälle som aldrig funnits. Det borde vara uppenbart för de flesta läsare.
Economics as based on the household was also women-centered.
Ja just det, kvinnan som alltid haft en så bra ställning i samhället men som de senaste decennierna fått se sin situation kraftigt försämrad.
Är det någon som går på det här?
While the destruction of nature has been justified on grounds of creating growth, poverty and dispossession has increased. While being non-sustainable, it is also economically unjust. (…) When economies are measured only in terms of money flow, the rich get richer and the poor get poorer.
Har hon helt missat det enorma, aldrig någonsin tidigare i världshistorien skådade, lyft ur fattigdom och armod som pågår? Har hon missat att vi, just tack vare handel och tillväxt, börjat tala om att nästan utrota den absoluta fattigdomen de närmaste decenneierna? Det hon skriver är inte bara direkt fel i sak. Genom att söka stoppa de processer som hjälper de fattigaste bidrar hon också själv till att hålla människor i fattigdom.
Hon har också, som jag redan varit inne på, fel om miljöeffekterna av tillväxt. Det stämmer att generellt när tillväxten i en region tar fart ökar också miljöförstöringen. Men sedan, när man når en viss nivå av mänskligt välstånd och ens överlevnad inte längre är direkt hotad, börjar folk bry sig om miljön, vilket också avspeglas i den ekonomiska aktiviteten. Inte bevis, men exempel på detta är att du som läser detta förmodligen tycker att miljöpolitik är viktigt, och att Sveriges miljö torde vara väsentligt bättre i dag än för 40-50 år sedan. Tillväxt och miljöhänsyn står inte i motsatsförhållande.

Sedan trappar hon upp det ännu mer.
the demands of the current model of the economy are leading to resource wars oil wars, water wars, food wars.
Om det var sant skulle vi, med tillväxtens och kapitalismens framväxt, se mer och mer krig. Ändå är det precis tvärtom. 1900-talet har varit det fredligaste århundrade vi känner till, världskrigen inräknade. Och trenden fortsätter, delvis tack vare internationell handel som gör krig mindre och mindre attraktivt. Färre och färre dödas i konflikter. Ett människoliv har aldrig värderats så högt som i dag.

Sedan, efter några parabler i mycket högt tonläge, skriver hon
This is not an end to poverty. It is an end to human rights and justice.
Dymedelst spottande i ansiktet på alla som faktiskt lyfts ur fattigdom, och alla som för första gången kommer i åtnjutande av något som liknar mänskliga rättigheter och rättvisa. Laglöshet, fattigdom och slavliknande förhållanden är något som i mycket högre grad hör hemma i outvecklade jordbrukssamhällen än i de samhällen som upplevt den tillväxt hon går loss på.

Den dörr hon slår in när hon påpekar att BNP inte fångar alla aspekter av mänskligt liv är redan vidöppen. BNP är ett hyggligt mått på ekonomisk aktivitet, men det är ingen som påstår att det beskriver all ekonomisk aktivitet, än mindre att det är ett entydigt mått på mänsklig livskvalitet. Den insikten kan man nå utan att gå vilse i konspiratoriskt romantiserande av fattigdom. Ungefär samma med miljön. Ingen påstår att alla miljöproblem är lösta, men slutsatsen att vi därför ska motarbeta ekonomisk tillväxt är minst sagt långsökt.

Vandana Shiva tycks ha skrivit sin text isolerad från basal faktakontroll och i en anda av hisnande historielöshet. Det är möjligt att den är skriven i en känsla, ägnad att frammana en känsla hos läsaren. Och känslor har man förstås rätt att ha. Men skulle vi basera vårt handlande på Shivas teser skulle fler svälta, fler vara fattiga och miljön skulle inte bli bättre. Det bästa den här texten kan kallas är aningslöst romantiskt svärmeri.

Myter om myter om ekologiskt

söndag 11 augusti, 2013

Naturskyddsföreningen har en sida kallad ”8 sätt att döda myter om ekologiskt” där de går igenom vad de hävdar är vanliga argument mot ekologiskt jordbruk. Jag är inte speciellt imponerad av den, och här tänkte jag förklara varför.

Men först vill jag göra några kvalifikationer, eller vad man ska kalla det.
Den första är att jag inte har något emot ekologisk mat per se. Det finns ingen anledning att tro att ekologisk mat är sämre i sig än annan mat. Däremot menar jag att den är svaret på fel fråga.
Den andra är att jag begränsar mig till att prata om ekologisk odling. Ekologisk djurhållning tycker jag är mer komplicerad att bedöma, och även om jag tycker en del saker där med är jag inte beredd att vara lika svepande på det området.
Den tredje är helt enkelt att det här är en komplicerad fråga. Jag har följt den ett antal år och har en bestämd åsikt, men det betyder inte att allt är enkelt, självklart och oföränderligt.

Naturskyddsföreningen däremot räds inte att göra det enkelt för sig, till exempel genom att ställa upp ett antal halmgubbar i sin argumentation. Alltså, de väljer dåliga argument från en tänkt motståndarsida och går lös på dessa. Argument som antingen är uppenbart dåliga, eller inte har med ekologisk odling att göra. Det betyder inte att dessa argument aldrig förekommer; det går att argumentera dåligt för de flesta saker. Men det är ju inte de argumenten som är intressanta.
Halmgubbemyterna som Naturskyddsföreningen tar upp tycker jag också är ointressanta och jag berör dem bara kort. Så alltså, hela listan:

1. Din kompis: Vaddå ekologiskt vin från Australien, hur ekologiskt är det med något från andra sidan jordklotet?
Naturskyddsföreningen säger helt riktigt att ekologisk odling inte har med frakten att göra. Samt att frakten har relativt liten miljöpåverkan. Sant, men det är ingen påläst som påstår något annat. I call halmgubbe.

2. Din pappa: Men det är inte ekologiskt som är grejen – vi ska handla svenskt!
Inte heller matprotektionism har något med ekologisk odling att göra. Halmgubbe.

3. Din granne: Det är alldeles för dyrt med ekologiskt!
Naturskyddsföreningen tycker att vi borde betala mer för maten. Det kan man diskutera, men det högre priset är en direkt följd av de små skördar ekologisk odling ger. Vi återkommer till det.

4. Din svärmor: Jag har hört att butikspersonal tar besprutade morötter och säljer dem som ekologiska. Efter hästköttskandalen och alla larm litar jag inte på någon!
Så allmän paranoia alltså, utan någon egentlig bäring på ekologisk odling. Halmgubbe.

5. Den uppdaterade kollegan: Jag är skeptisk. Läste till exempel att ekologiska olivoljor innehåller rester av bekämpningsmedel.
Vi har i dag instrument som kan upptäcka otroligt låga koncentrationer av olika ämnen. Självklart hittar man rester av bekämpningsmedel i ekologiska produkter, precis som man hittar förekomsten av nästan vad som helst var som helst. Men det är inte det som är relevant. Giftighet är alltid, alltid en dosfråga. Den relevanta frågan är: Hittar vi skadliga halter gifter i konventionellt odlad mat? Och nej, ytterligt sällan. Självklart kan det hända. Men antalet svenskar som blir förgiftade av sin konventionella mat lär vara försvinnande litet. Jag ska emellertid återkomma till giftfrågan också.

6. Din farfar: Äh, lite skit fixar kroppen. Själv badade jag i DDT och asbest som barn och titta på mig – jag lever!
Mmm. Nu är det ju inte så mycket DDT och asbest i konventionellt odlad mat. Vi har ett livsmedelsverk som håller rätt bra koll på sådant. Naturskyddsföreningen insinuerar dunkelt att cancer i största allmänhet beror på konventionellt odlad mat. Diabetes också. Stöd för detta? FN, impliceras det otydligt. I deras referenslista ser jag dock ingen hänvisning till något sådant. Tills vidare tror jag vi kan lägga det här i facket för FUD – Fear, Uncertainty and Doubt.

7. Din bästis: Nåväl, jag har i alla fall besökt en ekologisk gård. Och det visade sig att ekobönderna kör mycket mer än andra bönder. Hur klimatsmart är det?
Naturskyddsföreningen säger att klimatmässigt är det jämnt skägg mellan ekoodling och konventionell odling, men tänk på till exempel den biologiska mångfalden.
Fast det menar jag är ett feltänk, som jag reder ut i länken till mitt gamla inlägg nedan.

8. Din chef: Sorry, men ekologiskt funkar inte om vi ska mätta alla världens hungriga.
Och först här tycker jag att vi kommer till det verkligt intressanta argumentet mot ekoodling.
Naturskyddsföreningen skriver: ”Sorry, men du har lyssnat för mycket på industrin. Lyssna på världsledande forskare och experter istället. De säger att ‘business as usual’ inte är lösningen, utan att det är hög tid att kika på intressanta lösningar inom det ekologiska lantbruket. Du kan också lyssna på miljontals småbönder i Afrika, Asien och Latinamerika som övergett kemikaliejordbruket och börjat satsa på ekologiskt istället. De får lika stora, eller större, skördar som tidigare men får bättre betalt och har lägre utgifter.
Dessutom produceras det redan tillräckligt med mat för att mätta alla hungriga redan idag. (…)” (Mina fetningar.)

Hur ska de ha det egentligen, finns det tillräckligt med mat eller inte? Och det räcker inte att det finns mat i dag, vi måste äta i morgon också.
Hur som helst har jag redan utförligt behandlat den här frågan i mitt inlägg Vad ska vi äta till middag, och jag är oblyg nog att i sammanhanget starkt rekommendera läsning av det även om jag drar ett destillat nedan. Det tar sin avstamp i en specialrapport från The Economist, som jag törs påstå har gott renommé för vederhäftighet. När Naturskyddsföreningen hävdar att matmängden inte är ett problem (om det är vad de hävdar) tror jag att de har fel i sak. Vi behöver kraftigt öka avkastningen från jordbruket, uppskattningsvis 70% till 2050, förändringar till följd av klimatförändringar oräknade. Vi kan inte göra det genom att odla på större yta. Och ekologisk odling ger mycket mindre skördar än välskött konventionell odling.
Det är den springande punkten. Det är inget fel på den ekologiska maten i sig, men det verkar finnas goda skäl att tro att om vi går över till ekologiskt räcker inte maten.

Men Afrika, Asien och Latinamerika då?
Jag tror att Naturskyddsföreningen vränger till det. Enligt allt jag läst har man mycket riktigt fått ökade skördar i exempelvis Afrika när man slagit sig på ekologiskt. Men det är för att man tidigare var på en så otroligt låg tekniknivå att vilken halvmodern odling som helst skulle gett ökade skördar. Om ekologisk odling gav större skördar än välgjord konventionell borde väl det visa sig i västvärlden också, men det gör det inte. Tvärtom talas ofta om ungefär halva skörden med ekologisk odling.
Detta tycks inte motsägas av de referenser Naturskyddsföreningen åberopar. Jag har inte gått igenom dem grundligt, men tittar man på deras exempel från Etiopien så är det en skrift från dem själva, där de börjar med att förutsätta den ekologiska odlingens överlägsenhet, och inte gör någon jämförelse med välgjord konventionell odling. Det är, lugnt talat, inte nog för att övertyga mig.

Men gifterna då? Det är en sak att man i Sverige förmodligen inte blir förgiftad av maten man köper, men händer det inte att den som odlar maten drabbas av besprutningsförgiftning?
Jo, det gör det. Men då måste man komma ihåg att bara för att ekologisk odling inte är lösningen – eller, att det är svaret på fel fråga – så betyder inte det att allt som inte är ekologiskt automatiskt är rätt. Det går att göra fel i ickeekologisk odling hur mycket som helst. Man kan övergöda och förgifta och ha sig.
Men så måste man ju inte göra.
Det går att odla ickeekologiskt på ett ansvarsfullt sätt. Men det går inte att odla ekologiskt så att maten räcker till alla.
Det här anknyter till GMO. Det finns goda möjligheter att genom bra användning av GMO-teknik få fram grödor som kräver avsevärt mindre besprutning än annars. Det går inte att veta med absolut säkerhet, men det verkar sannolikt att GMO är en nyckelteknik för att kunna åstadkomma den andra Gröna revolution vi behöver. Tyvärr är inte GMO tillåtet inom ekologisk odling. Det finns inga särskilda vetenskapliga skäl till varför det ska vara så, men det är där vi är. Jag tycker det verkar mycket oklokt att på ett bräde vägra ett helt teknikområde på det sättet, speciellt om insatsen är allas förmåga att äta sig mätta.
Min skepsis mot den ekologiska odlingen har sålunda ingenting med hästkött eller något annat irrelevant att göra.

Som sagt, för ett utökat resonemang om ekologisk odling, läs mitt gamla inlägg på temat.

Visst finns det fördelar med ekologisk odling. Den förknippas också med trevliga saker som småskalighet. Men som jag skrev i inledningen, ekologisk odling är svaret på fel fråga. Den viktigaste frågan är inte hur jordbruket ska bli så trevligt som möjligt, utan hur det ska bli effektivt. Dagens konventionella jordbruk som det i praktiken ser ut är inte i alla stycken svaret på den frågan, det finns definitivt jobb kvar att göra. Men vi kan samtidigt känna oss rimligt säkra på att ekologisk odling inte är och aldrig kan bli svaret. Det är av allt att döma en jordbruksteknologisk återvändsgränd.

Centerpartistiska miljömisstag

tisdag 11 juni, 2013

När jag drogs till Centern var en viktig del av attraktionen att partiet förmådde ta miljöfrågor på allvar men utan att förorda flykt tillbaka till grottorna. I stället såg jag en resultatorienterad hållning parad med insikten att kombinationen med en liberalt grundad ekonomi ofta är det bästa sättet att hantera miljöproblem.
Ett problem var partiets religiösa kärnkraftsmotstånd; ingen påstår att kärnkraft saknar nackdelar eller ska stå för all energiförsörjning, men menar man att växthuseffekten är på allvar är det inte genomtänkt att börja med att kasta ut kärnkraften. Energiuppgörelsen (2009?), där man åtminstone accepterade kärnkraftens fortsatta existens, var en nyckelhändelse för att jag skulle kunna gå med i partiet.

På sistone har C fått mycket uppmärksamhet för sitt arbete med nya idéprogrammet. I media pratades det mest, lätt vulgariserat, om månggifte och fri invandring. För ett tag sedan debatterades och beslutades det om idéprogrammets slutliga skrivningar. Tyvärr hade jag, av rent privata skäl, ingen möjlighet att vara med på den stämman. Nu finns det i alla fall ett resultat att läsa, och jag tänkte ägna mig åt vad som skrivs i de rätt så specifika avsnitten ”Klimathotet” och ”Förnybar energi”.

Man konstaterar att växthuseffekten är vårt största kända miljöhot, vilket sannolikt är riktigt. Man går vidare med
Ytterst är lösningen i klimatfrågan att få till stånd en global prissättning på koldioxid som motsvarar de höga kostnader utsläppen åsamkar mänskligheten. Det ska vara olönsamt att fortsätta släppa ut och lönsamt att ställa om.
vilket jag menar är på pricken. Centerpartiet tells it like it is. Mycket bra så långt.

Sedan hoppar vi ned några stycken till Förnybar energi och läser
Sverige har både möjlighet och skyldighet att inom mindre än en generation bli ett samhälle med hundra procent förnybar energi, helt fritt från fossil energi, där Centerpartiets vision är ett samhälle utan kärnkraft.
Och här rasar bygget.

Visst, man kan ha visioner. Själv har jag en vision om att jag har ett rymdskepp med hyperdrive och jacuzzi (dock ingen karaokebar) innan jag fyllt femtio och semestrar på Olympus Mons. Men nu gäller det verkligheten.
Kära centerparti. I verkligheten måste man välja. Man kan antingen vilja satsa på att mota växthuseffekten i grind. Eller så kan man vilja satsa på att avveckla kärnkraften. Man kan inte, upprepar inte, göra båda samtidigt.
Ingen påstår som sagt att kärnkraften ska vara vår enda energikälla, men när Centerpartiet skriver så här har jag svårt att ta engagemanget i minst en av frågorna på allvar.

Precis som många har sitt favoritenergislag har många också ett energislag de älskar att hata, med mer eller mindre goda argument. Folk tuggar fradga över vindkraft, vattenkraft, solenergi – och kärnkraft. Sett över livscykeln och med hänsyn till vad vi vet om risker är dock ekonomi det enda argumentet som riktigt biter på kärnkraften – och ekonomin har ju energiuppgörelsen åtminstone i princip lämnat åt marknaden. Sedan är det väsentligen känsloargument som kokar ned till att kärnkraft känns otäckt. Det här är inte platsen för en detaljerad genomgång – den som letar i kategorin ”Energetiskt material” hittar en del – men för det mesta handlar det om att man väljer att värdera kärnkraftens risker och skador mångdubbelt högre, stundom många miljoner gånger högre, än riskerna med andra energislag.
Det kan kanske vara ursäktligt vid ett fikabord. För ett riksdagsparti som säger sig prioritera klimathotet är det en intellektuell genomklappning. I det verkliga livet måste man prioritera mellan olika önskningar. Centerpartiets uppenbara oförmåga till det, och partiets smygreträtt från energiuppgörelsen, är direkt ovärdiga och jag skäms över att vara del i spektaklet.

Så, om acceptansen av kärnkraften var ett krav för att jag skulle kunna gå med i partiet, borde jag då inte gå ur nu när det visar sig att man korsade fingrarna bakom ryggen?
Tja, det skulle väl vara det renlärigt principfasta att göra. Men å andra sidan finns det inget parti som exakt motsvarar mina egna preferenser, vilket torde gälla de flesta. Och i jakten på nya idéprogrammet snubblade jag över idéprogrammet från 2001. Smaka på de här godbitarna:

Människan kan inte bedöma de fulla långsiktiga effekterna av sina handlingar vilket innebär att all mänsklig verksamhet bör utgå ifrån försiktighetsprincipen. Människan bör inte rubba de naturliga ekosystemen så att de sedan inte går att återställa till sin ursprungliga balans

Så… inget jord- eller skogsbruk då? Hm, ingen bebyggelse heller va? Lycka till med att återställa Västerås till det naturliga ekosystemets balans.

Fysikens lagar och ekologins insikter säger att människan inte bör tillåta att halterna av naturfrämmande ämnen eller ämnen från jordskorpan systematiskt ökar i naturen.

Fysikens lagar säger… vadå sade ni? Fanns det över huvud taget någon som läst gymnasiefysik i församlingen när det där skrevs? Det där är dravel. Också: adjöss all gruvbrytning.
Sedan är det en passus om stabila och naturfrämmande ämnen, varpå man exemplifierar bland annat med uran, som strängt taget är vare sig stabilt eller naturfrämmande. (Låt vara att uran 238 är rätt stabilt, men det är sällan uranets ickeradioaktivitet som brukar framhållas som ett problem.)

All förändring av arvsmassa måste omgärdas av strikta etiska normer och diskuteras öppet. Förändring av arvsmassa som riskerar att spridas eller där förändringen blir varaktig får endast tillåtas ytterligt restriktivt och under gemensam kontroll.

Vet de här människorna vad arvsmassa är? Vet de hur traditionell växtförädling går till? Adjöss till samtlig växtförädling är vad det där stycket betyder. Och förmodligen barnalstring utom strikt statlig kontroll.
Och vadå ”diskuteras öppet”? Vilken konspirationsteori om förändringar i smyg är det man prenumererat på här egentligen?

Herregud ja. Och detta var i nådens år 2001, inte 70-talet.

Min poäng är:
det går år rätt håll på miljöområdet. Jag har allvarliga invändningar mot hur man tänkt i senaste programmet. Men jämför man med den täta rökelsedimman i det bara tolv år äldre programmet är det bländande briljant.
Jag får helt enkelt försöka se partiets kärnkraftsnoja inte som en stillbild utan som en process.
Och hoppas att den fortsätter att gå åt rätt håll.

Räkneövning med kolunionen

söndag 17 juni, 2012

Att AGW – Anthropogenic Global Warming – medelst utsläpp av växthusgaser är ett allvarligt problem är inte mycket att bråka om. Vad man ska göra åt det finns mycket större anledning att bråka om. Jag brukar hävda att det primärt inte är klimatet vi ska rädda, utan människorna. Man kan förstås vilja bevara klimatet för att rädda människorna, men jag menar att det är viktigt att det är människorna som är målet.
Det är inte bara semantik, utan får betydelse för vilken klimatstrategi som verkar rimlig. Till exempel skulle man, om klimatet per se var prio ett, kunna hävda att vi borde sluta skeppa varor kors och tvärs över jorden, eftersom transporter släpper ut växthusgaser. Jag noterar att det pratas mycket om hur det kommer gå illa för Bangladesh med ökande växthuseffekt, men rätt lite om hur det kommer gå för Nederländerna. Det är för att Nederländerna är rikt och Bangladesh är fattigt. Man räknar med att Nederländerna kommer kunna vidta åtgärder för att skydda sig rätt bra, medan Bangladesh inte har råd med det. Många av de taskiga bieffekter av uppvärmningen som inte är just översvämningar kommer också, tror man, att drabba fattiga länder värst, just för att de är fattiga.
Nå, det är nog så att uppvärmning slipper vi inte undan. Därför är det väldigt viktigt, ja imperativt, att vi låter fattiga länder bli rika, så att de också har råd att skydda sig. Jag känner inte till något fall då ett fattigt land blivit rikt utan handel med omvärlden. Det är så man gör helt enkelt. Därför vore det direkt kontraproduktivt att försöka stoppa varutransporter, trots att de släpper ut växthusgaser. Och med ”kontraproduktivt” menar jag ”dödar fler fattiga än det räddar”.

Det ska man emellertid inte ta till intäkt för att bara fortsätta som vanligt och inte göra något alls för att minska sina utsläpp av GHG (Greenhouse gas). Ett sätt att åstadkomma det i global skala är att införa en skatt på GHG-utsläpp. Det är inte min idé; tankar på en så kallad carbon tax har framförts och dryftats länge. Konstruktionen är alltså att utsläpp av växthusgaser – mest koldioxid, men inte bara – beläggs med en skatt på en viss summa per utsläppt mängd. Det ska göra det såpass dyrt att, till exempel, använda fossila bränslen att alternativen blir ekonomiskt fördelaktiga. Idén är tilltalande på flera sätt. Den är teknikneutral – den preskriberar ingen specifik teknologi, som till exempel ett stöd till solenergi skulle göra, utan den belönar alla teknologier som kan göra en verksamhet mindre GHG-intensiv. Den verkar genom ekonomiska incitament, något som ofta är en effektiv väg framåt, i stället för att stövla in och förbjuda någon specifik grej. Kort sagt, den talar till den kreativa, uppfinningsrika människan som hittar vägar framåt, inte bara pekar med hela handen bakåt.
Att det helst ska vara en global skatt är givetvis en svaghet. Faller inte det på sin egen ogenomförbarhet, precis som (den även i övrigt eländiga) Tobinskatten? Nej jag tror inte det. Kapital är mer lättrörligt än GHG-intensiv verksamhet. Det är klart att det i princip går att flytta sina fabriker till ett land som ställt sig utanför carbon tax-regelverket, men jag betvivlar att det på det stora hela är praktiskt.

Vad skulle en carbon tax, eller koldioxidskatt, medföra för vardagskostnader då? Det är det som är den egentliga poängen med det här inlägget. Jag har räknat lite på det och har några exempel.
Enheten som ska beskattas varierar, men jag har fastnat för ton koldioxidekvivalent. Alltså, om man släpper ut ett ton koldioxid, ja då motsvarar det förstås ett ton koldioxid. Om man släpper ut ett ton metan, som är en mer potent växthusgas än koldioxid, motsvarar det cirka 25 ton koldioxid (beroende på hur man räknar). Och det är viktigt att inte blanda ihop kol med koldioxid; ett ton kol motsvarar ungefär 3,5 ton koldioxid.
Det verkar som om ett pris på runt 12 amerikanska dollar per ton koldioxid är en medelskattning på vad som skulle behövas för att få avsedd effekt. Det är vad som anges som snitt för peer reviewade sammanhang på Wikipedia, och det ligger väldigt nära vad The Economist entusiastiskt och återkommande pratar om. Jag har räknat lite högt och avrundat det till 100 kr/ton, eller tio öre/kg. Jag har, för det här inlägget, inte funnit det vettigt att kritisera den nivån närmare, även om jag på ren känsla tycker att det låter lågt.
Vidare finns det redan koldioxidskatter på lite olika saker, men för att inte räkna för lågt och för enkelhets skull har jag ignorerat det.
Så nu – vardagskostnader!

  • Köra fossildriven bil: En hyggligt men inte exceptionellt snål bil släpper ut 150 g koldioxid per km, eller 1,5 kg per mil. Koldioxidskatt på det skulle addera femton öre per mil. För en normalbilist som kör 1200 mil/år blir det en årskostnad på 180 kr.
  • Köpa bil: Jag har tidigare kritiserat föreställningen att utsläppen vid en bils tillverkning överskuggar utsläppen under dess livstid; det är helt enkelt inte sant. Den sökning jag gjorde då indikerade att det går åt 6-10 ton koldioxid för att tillverka en typisk bil. Låt oss ta det högre värdet. Då skulle priset för en ny bil öka med ungefär en tusenlapp om man införde koldioxidbeskattningen.
  • Äta kött: Biffkött verkar anses ha störst klimatpåverkan. Man räknar då hela livscykeln och inkluderar metanutsläpp. Ett kg biffkött verkar, halvhögt räknat, stå för ungefär 30 kg koldioxidekvivalenter. Det betyder att köttpriset skulle gå upp med runt 3 kr/kg.
  • Flyga: Ett modernt passagerarjetplan drar ungefär 0,3 liter bränsle per passagerare och mil. Bränslet är någon sorts fotogen snarare än bensin, men det torde koldioxidmässigt inte avvika dramatiskt från bensin. Jag använder wikepediatabellen jag redan länkat till (trots att den verkar innehålla minst ett uppenbart fel, men den ser ok ut för flygbränsle) och får 0,8 kg koldioxid per passagerarmil. Alltså: Flyga Stockholm-Göteborg skulle kosta förskräckande fyra kr extra. Sverige-Thailand 80 kr.
  • Vara svensk, i största allmänhet: Låt oss räkna högt och säga att snittsvensken, allt som allt (exklusive utrikes transporter och varutillverkning i utlandet), släpper ut tio ton koldioxid per år. Tusen kronor per person alltså.

Jag stannar där; den listan borde räcka för att illustrera att ur ett svenskt perspektiv vore det inte speciellt dyrt med en ordentlig koldioxidskatt. Självklart kommer det, precis som vid varje potentiell utgiftsökning, att gå att uppbringa någon som inte har råd. På det hela taget tycker i alla fall jag att storleksordningen någon tusenlapp per skalle och år låter fascinerande billigt för att, förhoppningsvis, åstadkomma något verkligt betydande i klimatfrågan.
Kruxet är att det inte räcker med att man köper en lite dyrare bil. Hela skattestrukturen måste finnas på plats, och för att den ska spela någon nämnvärd roll måste den införas åtminstone semiglobalt. Var och en kan säkert föreställa sig mängder med hinder för att det ska hända, och jag ids inte riktigt lägga ut texten kring det. Jag koncentrerar mig hellre på att jag tycker det verkar vara en tilltalande idé, och att det i alla fall knappast gör saken sämre att blogga om det.

Biodynamiken, antroposofin och varför inte

fredag 1 juni, 2012

Jag drog nyligen in mig själv i en diskussion om Saltå Kvarn och biodynamisk mat. Min ståndpunkt är att jag i möjligaste mån vill undvika biodynamiskt odlad mat, och nu tänkte jag lite närmare motivera varför.
Det är inte för att det är något fel på själva maten. Det finns ingen anledning att tro att kvaliteten är vare sig högre eller lägre än den skulle varit utan det specifikt biodynamiska inslaget i odlingen.
Biodynamisk odling är inte synonymt med ekologisk odling, men biodynamisk odling är också ekologisk. Är det där skon klämmer? Jag har ju tidigare uttryckt motstånd mot ekologisk odling i stor skala. Men nej, det är inte heller det som är grejen, även om det i mina ögon inte heller hjälper den biodynamiska saken.

Nej, problemet är att jag inte vill ge mitt stöd till de idéer som kommer i det biodynamiska paketet.
Det där är alltid en gränsdragningsfråga. Som liberal vill jag till exempel i princip inte stödja vänsterpartiet, men i det sällsynta fall jag stöter på en vänsterpartistisk näringsidkare ser jag ingen anledning att missgynna denne för sina partisympatier. Skulle det å andra sidan vara fråga om en öppet nazistisk nasare skulle jag dra öronen åt mig. Var och en måste få dra sin egen gräns, och jag har funnit att min gräns går hitom biodynamiken med vidhängande idégods.

Vad är det då för idéer jag finner så frånstötande?
Dels, och i sammanhanget mest harmlöst, är det praktiken för själva odlingen. Den är fylld av vidskepelse och astrologi, som föreställningar att kosmiska krafter (Obs! Inte gravitation.) ska påverka odlingen. Speciella preparat tillverkas, till exempel: ”Småhackade barkbitar av ek läggs i en skalle från något husdjur, omges av torv och grävs ned i marken på hösten på ett ställe där mycket regnvatten rinner förbi.” Detta ska alltså hjälpa skörden. Eftersom preparaten ska användas i homeopatiska portioner uteblir förstås all eventuellt tänkbar effekt – vilken nu den speciella effekten av att ligga i en koskalle skulle vara.
Jag behöver egentligen inte orda mer om själva odlingen, även om det sannerligen finns mer godis i den påsen. Det är tillräckligt att konstatera att odlingen bygger på magiskt tänkande och allehanda stolligheter, och att även om det inte gör maten dålig lämnar det ändå en besk bismak i min mun.

Det är emellertid först nu vi glider in på det graverande. Den biodynamiska odlingen är en del av den antroposofiska rörelsen. Antroposoferna är mest kända för roliga hus, garn och lugna miljöer – ungefär. Och kanske biodynamiken. Det finns dock fler och mer relevanta aspekter att känna till. Faktum är att det finns så enormt mycket graverande inom antroposofin att skriva om att det är omöjligt att täcka allt i ett blogginlägg; jag får begränsa mig till några nedslag.

Antroposofin är en religiös rörelse med ungefär hundra år på nacken, och Rudolf Steiner är dess profet. Antroposofin själv brukar inte karakterisera sig som en religiös rörelse, utan snarare som bärare av en speciell sorts vetenskap: den andliga vetenskapen, uppenbarad i andesyner för Steiner, den ende(?) som varit kapabel att nå full insikt i hur saker och ting hänger ihop.
Ja, det är alldeles uppenbart en religion alltså.
Och problemet är just hur saker anses hänga ihop.

Raslära
Det kan nog tänkas att en och annan blir förvånad av att höra att rastänkande är en av grundbultarna i antroposofisk världsåskådning. Mänskligheten delas in i raser som representerar stadier i människans andliga utveckling. Föga förvånande står den ariska rasen överst. Negerns själ är tydligen helt passiv, men han är glad ändå, representerande barnet. På mellannivåer hittar vi asiater, medan indianerna är en degenererad människoras som representerar ålderdomen.
Låter det här bekant är det inte av en tillfällighet. Antroposofin hade ett betydande idémässigt överlapp med – och påverkan på – den tyska nationalsocialismen när det begav sig. Mycket av rasmaterialet kom dock till innan det blev riktigt i ropet med stöveltramp. Steiner malde om raser och det hemska med negrer i Europa på ett sätt som skulle få Sverigedemokraterna att framstå som ivriga integrationsförespråkare.
Jag skulle vilja exemplifiera med några utdrag ur antroposofiska verk, bara för att visa vad det kan handla om.

Det är inte på grund av européernas nycker som den indianska befolkningen har dött ut, utan på grund av att den indianska befolkningen måste förvärva de krafter som ledde till att den dog ut
– Die Mission einzelner Volksseelen, s. 4:9

Om aboriginer:
förkrympta människor vilkas avkomma, de så kallade vilda folkslagen, idag befolkar vissa delar av jorden
– Rudolf Steiner, Aus der Akasha-Chronik, Basel 1955, s. 32.

Det finns naturligtvis ingen anledning att med högmod blicka ner på de färgade raserna. Man föraktar ju inte heller gamlingar och barn på grund av att de inte står på den mänskliga utvecklingens nuvarande höjdpunkt. Barn och gamla är oumbärliga för samhället, de tillför samhället något specifikt. Barn t. ex. framkallar hos vuxna en inre moralisk anspänning, man är tvungen – visserligen i allmänhet helt omedvetet – att framstå som förebild för dem. Man har betydligt mera ansvar inför det uppväxande släktet än för fullvuxna människor. Mänskligheten har för övrigt börjat att känna ett mycket större ansvar för de färgade raserna nu än förr.De färgade raserna representerar olika tidigare utvecklingsfaser av hela mänskligheten och bevarar dessa för framtiden, då de på nytt – om än i förvandlad form – skall få aktualitet.
– Antropos 14(9):235, 1967

Vurmen för rastänkande upphörde inte med andra världskriget utan fortsatte ogenerat åtminstone in på 60-talet. Mot slutet av 60-talet publicerades i den antroposofiska tidningen Antropos ett oemotsagt försvar för apartheid i Sydafrika. 1983 skrev Hans Möller, ledande svensk antroposof:

Även andliga väsen är underkastade karmalagen och därför kan man urskilja karma även i folkens öden. Är det inte skakande att observera hur amerikanska män en gång av hänsynslöst vinningsbegär slog negrer i kedjor – människor som stod på barnets utvecklingsnivå – och släpade dem från urskogens naturliga fria liv till sitt eget hemland för att förslava och grymt utnyttja dem – och nu få se hur folkkarma verkar: att det amerikanska folket nu är tvunget att under stora uppoffringar och s.a.s mot sin vilja måste göra allt för att höja de förslavade negrernas kulturella nivå till sin egen standard – den enda lösningen på det nu så brinnande negerproblemet

Det finns vidare rapporter från 90-talet att rasläran användes i antroposofernas skolor. För inte längre sedan ska barnen, på annat håll, ha fått höra att det var dags för indianerna att dö.
Hur det står till i dag är inte enkelt att veta. Det finns många aspekter av antroposofin som antroposofer inte gärna skyltar med. Det här är en av dem, och det ligger nära till hands att antroposoferna gjort den korrekta bedömningen att den skulle kunna uppfattas som rasistisk.

Ja, eftersom den är jätterasistisk så att det stänker om det helt enkelt.

En sak är dock säker, och det är att antroposofin aldrig gjort upp med sin raslära. Det skulle faktiskt vara rätt svårt att göra det, eftersom den som sagt är en grundbult i den antroposofiska världssynen. Vidare kommer mycket av det direkt från Steiner, och en annan grundbult är att Steiner är så gott som ofelbar.

Jag kan förstås inte veta att den biodynamiske bonden går och grunnar speciellt mycket på negerproblemet eller gottar sig åt den ariska rasens överlägsenhet. Man får hoppas att det där lugnat ned sig en del. Men faktum kvarstår: rasläran är en integrerad del av den antroposofiska läran, och någon utrensning av den har aldrig gjorts.

Medicin
Nästa allvarliga invändning jag har mot antroposofin är dess medicin.
Till att börja med på är grundsynen direkt antivetenskaplig. Tron på reinkarnation är av stor vikt, och att drabbas av sjukdom kan vara ett tecken på att man varit stygg i tidigare liv. Men sjukdomar är inte bara dåliga, utan även av stor betydelse för barnets utveckling. När det kommer till de antroposofiska läkemedlen (i brist på ett bättre ord) bygger de mycket på signaturlära (alltså, växter med hjärtformiga blad hjälper mot hjärtsjukdomar) och lika botar lika, alkemi och astrologi. Det vill säga, lite av varje ur skåpet med strunt. Man tycks dock nogsamt ha undvikit att plocka upp någon av den folkmedicin som skulle kunna ha en del vettigt i sig, i stället kommer väldigt mycket direkt från Rudolf Steiners andesyner. Det behöver knappt nämnas att det finns få eller inga exempel på antroposofiska läkemedel som bestått en god vetenskaplig prövning.

Det här kan inte avfärdas som harmlöst strunt. Till exempel är man i antroposofiska kretsar vaccinationsmotståndare, och det var bara häromåret som det uppdagades att en vårdcentral i antroposifitäta Järna avrådde från att vaccinera barn mot mässlingen. Då och då bryter det också ut mässlingsepidemier bland antroposofer. Mässling är en potentiellt dödlig sjukdom, vilket är lätt att glömma för den vaccinerade delen av befolkningen. Tack vare Steiners andesyner utsätter antroposoferna sina barn för en inte försumbar livsfara.

Den regelbundne läsaren minns kanske cancerpatienten jag nämnde i förra avsnittet, som åkt till Tyskland för alternativvård, till en kostnad av livet. Jodå, det var en antroposofisk inrättning. De får inte bedriva sådan ”vård” i Sverige, men i Tyskland kommer de undan med det, och de är hjälpsamma nog att ha en svensk hemsida, så de bedriver uppenbarligen rekrytering gentemot Sverige. Det kostar liv. Inte bara några statistiska liv på en okänd marginal, utan riktiga, konkreta människoliv, i dag, i Sverige.

Avrundning
Jag vidhåller vad jag sade i början. Envar måste få dra sin egen gräns för vad man tycker det är okej att ge sitt stöd till.
Om jag blir bjuden på biodynamisk mat äter jag; det är som sagt knappast något fel på själva maten. Är biodynamisk mat det enda som finns att få tag på går jag inte hungrig.
Men det ska mycket till innan jag, om jag har ett val, ger mitt stöd till en rörelse som den antroposofiska. Ja, de bygger festliga hus. Men de går också från det förryckta (flå sorkar vid rätt astrologiska förhållanden), via det motbjudande (omfattande rasism som aldrig tycks ha rensats ut) till en medicinsk praxis som dödar.
Givetvis finns trevliga antroposofer. Den antroposofiska läran finner jag dock, och med goda skäl, gravt frånstötande.
Det är inte så att jag direkt frustar av iver att få hälla mina pengar på den rörelsen.

Det här är ändå bara ett mycket begränsat axplock. Den som vill gå vidare kan, bland mycket annat, roa sig med vad tänderna betyder för barns andliga utveckling. Det finns, som sagt, mer godis i den här påsen.
Information är också, numera, relativt lättillgänglig. När jag ville friska upp mitt minne och hämta citat inför skrivandet av det här har jag gjort det enkelt för mig och bland annat använt följande ej hittills nämnda källor:
Antroposofi och ekofascism
Antroposofisk medicin (pdf)
Antroposofisk medicin – en granskning
De svenska antroposoferna och negerproblemet
Rudolf Steiners raslära

För att ta det en tredje gång – du gör förstås som du vill. Men fundera gärna på om det där biodynamiska mjölet smakar så gott egentligen.

Tidningskrönikan

tisdag 4 oktober, 2011

Ett litet uppsamlingsheat med spridda skurar från tidningen på sistone.
(Um… jag hade för mig att jag hade tre grejer. Får väl komplettera om jag kommer på vad det tredje var.)

1
Jag läste – egentligen i Metro, men det är så jobbigt att leta upp i efterhand så det får bli DN i stället – om Rossana Dinamarca, V-höjdare, som åker mycket flyg och taxi mellan riksdagen och hemmet.
Tills jag får anledning att tro något annat tänker jag anta att Dinamarca jobbar hårt och mycket, och att den tid jag förmodar att hon tjänar på att resa som hon gör spelar rätt stor roll på marginalen. Har vi nu ett regelverk som medger ett visst resande har jag inga invändningar per se när det används. Dock kan man tänka sig ett PR-problem om man företräder ett parti som, om jag inte minns fel, gärna motarbetar folks flygande. Den vinkeln är rätt given, och har också plockats upp av DN. Jag citerar:

Från Trollhättan till Stockholm går ett klimatvänligt och billigare X2000-tåg som hon skulle kunna ta.

– Jag åker kollektivt när det inte finns någon tidsbrist för min del, säger Rossana Dinamarca.

Tidsbrist är väl ett argument som stressade affärsmän brukar använda?

– Det jag väljer är att kunna vara hemma med mina barn så mycket som möjligt.

Där någonstans skrynklar min panna ihop sig. Jaha jamendåså, hon har hittat ett skäl till varför just hon ska flyga! Att stressade affärsmän kanske också har familjer som de vill vara hemma med, är det tänkbart? Eller förväntas dessa endast bry sig om sin cylinderhatt och sin humidor?

Det här kan tyckas vara en liten sak, och det är det väl också. Men jag kommer att tänka på läget efter valet… 2006 tror jag det var. V, som länge pläderat för att undantagen i LAS-turordningen skulle tas bort, fann att man behövde skära ned på personalen. I samband med detta gjorde man… *trumvirvel* …undantag från LAS-turordningen! Man hade nämligen upptäckt att just i det här fallet var verksamheten sådan att det vore besvärligt att följa turordningen rätt av.
Man försvarade sig med att man bara följde gällande regler.
Ja. Jo. Men om man vill att andra inte ska få följa de reglerna borde man kanske låta bli själv.

Jag tycker mig alltså se ett mönster: stränga regler är bra, så länge de inte gäller en själv.

2

Ni har väl inte missat artikeln om GMO på DN Debatt?
Den anknyter väl, tycker jag, till mitt inlägg ”Vad ska vi äta till middag?”.

Flera flugor i en smäll

torsdag 31 mars, 2011

I mitt senaste generalangrepp på ekologisk odling tog jag upp en tänkbar invändning mot mitt resonemang:

Ibland påstås att ekologiskt odlad mat innehåller mer näringsämnen än konventionellt odlad. Jag hör lite olika bud om det, men även om det skulle vara sant – gör det egentligen något? Det är ju inte som om konventionellt odlad mat är renons på nyttigheter. Antalet människor som drabbas av bristsjukdomar för att de äter konventionella grönsaker lär vara försvinnande litet, för att inte säga obefintligt.

Frågan aktualiserades av en tråd på VoF-forumet, där jag just registrerat mig. Sofia letade rätt på lite material i frågan. En artikel hos Naturvetarna, där man diskuterar en kampanj som påstår att mat på sistone tappat stora andelar av sina näringsämnen. Ett blogginlägg där samma kampanj också diskuteras, varifrån man inspirerat kan googla fram Livsmedelsverkets rapport ”Är dagens mat näringsfattig?” (pdf) från 2008.

Den skarpsinnige läsaren inser nog att frågan om mat tappat i näringsvärde de senaste decennierna inte är samma fråga som om ekologiskt och konventionellt odlad mat är likvärdiga näringsmässigt. Men de är inte heller obesläktade, inte minst eftersom ekologisk odling i icke ringa grad handlar om att avstå från moderniteter i jordbrukets utveckling. Jag har också från flera håll hört påståendet om minskat näringsinnehåll över tid, så den frågan är också intressant för mig.

Livsmedelsverkets slutsats är
Idag finns inte tillräckligt väldokumenterad data för att med säkerhet uttala sig om det har skett några näringsförändringar över tiden och som också har effekter på näringsintag.

Det kan förstås komma fram data som ändrar på den slutsatsen (vilket dock inte tycktes vara fallet ännu 2010 när Livsmedelsverket uttalar sig hos Naturvetarna), men tills vidare är Livsmedelsverket den mest trovärdiga källa jag stött på i frågan.
Man kan fråga sig varifrån övertygelsen om den försvinnande näringen kommer. Det är inte alldeles långsökt att tänka sig att ovan nämnda kampanj bär en stor del av ansaret, åtminstone lokalt.

Livsmedelsverkets rapport diskuterar faktiskt även skillnader i ekologiskt odlad och konventionellt odlad mat. Min kompetens på området är begränsad, men slutsatsen tycks vara att skillnaderna är små, och inte entydigt till någons fördel.

Ytterligare en sak jag skrivit om förut diskuteras i artikeln hos Naturvetarna. Det handlar om halten av Omega 3 i fettet i odlad lax, som sjunker med högre andel vegetabiliskt foder. Jag knycker rakt av från artikeln, där Livsmedelsverket säger

Ett exempel är att odlad lax visat sig innehålla en lägre andel av fettsyran omega-3 än tidigare. Detta beror sannolikt på att man av andra skäl vill ge laxarna en mer vegetabilisk föda istället för fiskmjöl. Då minskar andelen omega-3 i fettet. Å andra sidan är den odlade laxen alltid välnärd medan vildfångad lax tidigare kunde vara fångad under lekperioden då den var ganska mager.
Därför är den ”moderna” laxen fetare, så det spelar inte någon roll att andelen omega-3 sjunkit.

Och hör se’n.

Vad ska vi äta till middag?

måndag 28 februari, 2011

The Economist har klämt ur sig ännu en av sina 18-sidiga Special Reports, denna gång kallad
The 9 billion-people question – A special report on feeding the world
(Jag gissar att länken bara fungerar om man är betalande kund.)
Ämnet är alltså i första hand jordbruk – vad som kommer att krävas, vilka svårigheter och vilka möjligheter som finns. På de breda penseldragens nivå är det inte så mycket nytt om man någorlunda följt med i frågan på sistone, men givetvis finns en massa större och mindre detaljer som är nya i alla fall för mig.

Innan jag kommer till min egen poäng tänkte jag sammanfatta vad de säger. Kravbilden utgår från att grundat på vad vi i dag tror om befolkningsutveckling och ändrade konsumtionsmönster kommer avkastningen från jordbruket att behöva öka med 70% till år 2050. Det kräver en mycket högre takt än vi ser nu, och kommer att kräva en andra grön revolution.

Ett av de större hindren på vägen är väntade klimatförändringar, vars effekter givetvis är vanskliga är uppskatta och bedömningarna varierar, men det verkar i dagsläget vågat att utesluta tapp på 20% – och det måste vi alltså ta in utöver de önskade 70% i ökning.
Flera av de gamla vägarna för att öka den totala avkastningen är också svårframkomliga. Det finns inte mycket mer land man kan odla upp. Möjligheterna att öka avkastningen med mer gödsling är begränsade, och för den delen är även vatten en begränsad tillgång.

En bit på vägen borde man kunna komma med effektiviseringar. Man räknar till exempel med att 30-50% av all producerad mat aldrig konsumeras, i vart fall inte av människor. Orsakerna varierar, och en del är svåra att komma åt, men i fattiga länder skulle mycket kunna vinnas med bättre infrastruktur, eller bara ordentliga behållare att förvara maten i så att skadedjur inte kommer åt den. Det är också, även i torra områden, förhållandevis små områden som konstbevattnas effektivt. Rätt gjort kan det avsevärt öka avkastningen per satsad vattenvolym. Föga förvånande är israelerna bra på det där.
Över huvud taget handlar mycket om att få lågproduktiva regioner – inte bara Afrika – att ta till sig metoder för effektivt jordbruk; där finns en stor del av svaret.

Men antagligen inte hela. Det måste också till bättre grödor, för vilket det krävs rejäla forskningsinsatser – något som varit eftersatt i decennier. All framtagning av förbättrade grödor görs inte med genteknik, men en hel del, av den enkla anledningen att genteknik skänker riktning åt vad som tidigare varit kaos. Så kallad traditionell växtförädling handlar inte bara om att tålmodigt korsa olika ärter. Man bestrålar fröna, häller onda kemikalier på dem och så vidare, allt i syfte att framtvinga mutationer. Sedan hoppas man på att några av mutationerna ska vara gynnsamma. Det är lite som att sparka till en hög med plockepinn och hoppas att det ska bli en bro. Funkar ibland, men det är inte speciellt effektivt. Med genteknik kan man på ett helt annat sätt rikta sina insatser; man kan säga att det är som växtförädling där man vet vad man gör.

Och det är här vi närmar oss min poäng. Economist lägger stor tyngd på att vi måste anamma ny teknik, men förbigår väsentligen vad det implicerar.
Det här med ekologiskt odlade grödor. Vi borde lägga av med det.
Argumentet är egentligen mycket enkelt.
Vi behöver öka avkastningen per odlad areal kraftigt. Ekologisk odling ger mycket lägre avkastning än konventionell väl genomförd odling, ofta under hälften. Det går inte ihop.
När resurserna är begränsade måste man prioritera, och även om det känns trevligt med ekologisk odling tycker jag att det är viktigare att det finns mat så att det räcker.

Jag ska ta mig an några av de mest väntade motargumenten.
Gällande miljövänlighet är det inte självklart att ekologisk odling är mer miljövänlig än konventionell, speciellt inte om man ser till avkastningen. Konventionell odling får visserligen ofta skäll för övergödning, men grejen är att med konstgödsel är det lättare att dosera rätt mängd gödsel för litet läckage än med det, öh, naturgödsel som används inom ekologisk odling. Det bygger förstås på att odlaren bryr sig om att göra det, men det gäller även ekologiska bönder.

Ibland påstås att ekologiskt odlad mat innehåller mer näringsämnen än konventionellt odlad. Jag hör lite olika bud om det, men även om det skulle vara sant – gör det egentligen något? Det är ju inte som om konventionellt odlad mat är renons på nyttigheter. Antalet människor som drabbas av bristsjukdomar för att de äter konventionella grönsaker lär vara försvinnande litet, för att inte säga obefintligt.

Ekologisk odling kopplas gärna samman med biologisk mångfald. Det är inte gripet ur luften, men ändå ett feltänk menar jag. Det stora ingreppet i naturen är att alls odla något. Även en ekologisk odling är bra nära en monokultur jämfört med det mesta utom en konventionell odling. Har du två hektar mark och vill främja ekologisk mångfald, odla inte ekologiskt på dem. Odla konventionellt på en av dem och lämna tillbaka tillbaka den andra till naturen.

Det sägs att ekologisk odling skulle fungera väldigt bra i stora delar av Afrika. Det är förmodligen sant, men det beror på att man i dag är på så oerhört låg teknologinivå i sin odling att ekologisk odling vore ett jättesteg framåt. Varför man skulle nöja sig med något halvdant förefaller dock en smula oklart.

Så.
Jag fattar att det känns fint med ekologisk odling, och det kan säkert finnas fördelar som jag inte har tagit upp här. Men det är i slutändan en lyxövning som man kan ägna sig åt när man har ett överflöd av mat. Menar man allvar med att lösa matfrågan är det dags att gå vidare.
Det är dags att överge sitt Hameau de la reine och ta matfrågan på allvar. Släppa hörnflaggan och komma in i matchen, liksom.

Det räcker förstås inte så, man måste också få till en fungerande internationell matmarknad och överge dumheter som att varje land ska vara självförsörjande. Men det är ett annat kapitel.

Uppdatering 4 mars
Och så, mycket välanpassat i tid, kommer en DN-artikel som fungerar som en bra introduktion (eller rentav sammanfattning) till i varje fall en del av vad jag syftade på i sista stycket ovan.
Dyr mat inget lyft för bönder
med ingressen
Matpriserna nådde nya rekordnivåer i februari. Men majoriteten av världens fattiga lantbrukare är inte vinnare på prisuppgången. De står långt från världsmarknaden och saknar resurser att öka produktionen.

Uppdatering 2
Efter lite grävande verkar det inte finnas vetenskapligt stöd för att ekologisk mat generellt skulle ha högre näringsinnehåll än konventionellt odlad mat.

Vanliga varningstecken

tisdag 5 oktober, 2010

Efter en bloggpaus orsakad av ungefär lika delar privata angelägenheter och hämtande av andan återkommer jag nu med en blänkare – jag profeterar dock lite fler pauser den närmaste tiden.

Jag har skapat två nya kategorier på bloggen. Den ena heter ”Energetiskt material” och där försöker jag samla sådant jag skriver om kärnkraft, vindkraft och annan energialstring. Den andra heter ”Hur att bruka jorden” och har tillkommit eftersom jag ibland leker bonde och har synpunkter på jordbruk. Det här inlägget handlar, kort, om det senare.

Jag märkte för någon vecka sedan att jag, på vägar som jag inte riktigt lyckades lista ut, fått besökare från en kampanj mot GMO som City Gross tydligen bedriver. Det tyckte jag var tråkigt, jag gillar City Gross, inte minst deras köttutbud – kalkonsteken rekommenderas! Långvariga läsare av denna blogg vet att jag tror att vi kommer att behöva mer GMO, inte mindre. Trist då att City Gross drar igång en explicit populistisk kampanj mot ett vetenskapligt jordbruk; det tolkar jag som att man är mer intresserad av puttenuttighet än att lösa några reella problem.

Saken har också debatterats på SvD Brännpunkt.
Först i ”City Gross sprider villfarelser” av en rad akademiker.
Sedan i en replik, ”Forskare sprider villfarelser”.
Och i dag i en slutreplik från de första akedemikerna, ”Att stå emot obefogad oro är att ta ansvar”.

Alla tre inlägg är värda att läsa, inte minst repliken av kampanjens försvarare.
Det finns naturligtvis undantag, men när formuleringar som ”multinationella bolag”, ”storfinansen” och ”köpta forskare” utgör bärande delar av en argumentation brukar det vara dags att dra öronen åt sig. Det är då sällan förnuftets röst vi hör.

Like This!

Framåt skall städse vara vår lösen

söndag 29 augusti, 2010

Jag vet inte vad ni brukar göra om söndagarna, men jag har läst en galet intressant artikel om brasilianskt jordbruk. Givetvis i mitt husorgan The Economist. Jag har börjat upptäcka att de har en hel del av sina artiklar gratis på nätet, så här är den:

Brazilian agriculture – The miracle of the cerrado
Brazil has revolutionised its own farms. Can it do the same for others?

Den är lång. Men det är det värt.

För att sammanfatta:
Genom att göra ungefär tvärtemot rådande modus operandum i Europa, och omfamna storskalighet, teknisk utveckling och såväl växtförädling som genmodifiering har Brasilien lyckats öka sin avkastning dramatiskt. Detta har skett väsentligen utan att gå åt regnskogen, och ökningen beror huvudsakligen på ökad avkastning per ytenhet, inte att ta större yta i anspråk. Från att ha varit nettoimportör av livsmedel har man blivit en av världens stora exportörer.

Det är rimligen ännu för tidigt för att säga att ökningen inte orsakar andra problem, men man tycks i alla fall ha tänkt ordentligt på jordutarmning, erosion och andra vanliga problem.

Man räknar allmänt med att avkastningen från jordbruket måste öka med 50% de närmaste decennierna för att föda världens ökande befolkning, och det kan inte göras genom att ta mer land i anspråk – den ytan finns inte. Jag satsar min kapitalistiska cylinderhatt på att det här är rätt väg att gå, och min batikkaftan (hade jag haft någon) på att ekologisk odling, med teknikförbud och kraftigt minskad avkastning, är fel väg.

Like This!

Rättvisemärkt: Betraktelse genom introspektion

söndag 11 juli, 2010

Jag har tidigare skrivit om mina invändningar mot Rättvisemärkt. Sedan dess har en bekant kommit med invändningar, som för en dilettant som undertecknad inte är helt triviala att bemöta på en höft. Jag tänkte göra ett försök här – det kan ju vara så att jag har fel, det skulle inte vara första gången.

För den som inte orkar läsa tidigare tirader i ämnet så kan man sammanfatta min huvudinvändning mot rättvisemärkta produkter (jag har uppehållit mig främst vid kaffe och i viss mån bananer, men antagit att det är möjligt att generalisera) med en variant av det klassiska frihandelsargumentet. Om någon får för lite betalt för sitt kaffe så är det för att det produceras för mycket kaffe. Rätt väg är inte att betala ett konstlat högt pris för kaffet, utan att några av kaffeodlarna börjar göra annat i stället – vilket till exempel Kenya lyckats bra med. Då kan priset för kvarvarande kaffeodlare stiga, och resurser styrs mot varor som det finns en faktisk efterfrågan på. Vidare är det tydligen vanligen inte de fattigaste odlarna som kan rättvisemärka sig, utan lite halvfattiga som borde kunna klara omställningen till något annat.

Så långt allt gott. Min bekants argument var dock att hans mål med att köpa Rättvisemärkt inte i första hand var att ge mer pengar till odlarna (vilket är lika bra det eftersom jag läst att verkningsgraden genom Rättvisemärkt är låg; mycket pengar stannar i själva organisationen Rättvisemärkt), utan att verka för bättre arbetsförhållanden. Eller att inte stödja dåliga arbetsförhållanden, men det kan väl gå på ett ut.
Det klassiska frihandelsargumentet säger då att man inte hjälper de fattigaste genom att inte köpa deras produkter. Sverige (och tidigare England, senare Japan och Sydkorea, och nu Vietnam, och… så gott som alla länder som tagit sig upp ur fattigdom) blev rikt genom att andra köpte de produkter som barnarbetare tillverkat under dåliga förhållanden. En vägran att handla med Sverige anno 1860 hade inte gjort att barnen hade kunnat gå i en svensk skola à la 1983, utan helt enkelt hållit kvar Sverige i fattigdom. Man kan inte förbjuda folk att vara fattiga. Eller jo, man kan, men det hjälper inte.
Och, analogt, att betala överpriser för de svenska potäterna eller vad det kunde vara skulle bara ha låst in Sverige i semieländigt jordbruk. Inget att vara speciellt tacksam för.

Men är det ett giltigt argument? Ja, om landet (jag skriver land av bekvämlighetsskäl, det skulle kunna vara region eller grupp människor) av egen kraft ska ta sig upp ur fattigdom så torde det vara det. Men om man nu är en kapitalstark utlänning som verkar i landet, kan man inte då tänka sig att man skulle kunna lägga pengar på bättre arbetsmiljö? I det klassiska fallet går inte det; pengarna för det finns helt enkelt inte. Men om det nu finns en betalningsvilja hos kunderna för att det ska råda bättre arbetsmiljö utan att ta den långa, klassiska vägen dit, är det då fortfarande ett missgrepp?
Delvis är det redan så. Företag från rika länder som verkar i fattiga länder tenderar att betala högre löner och ha bättre arbetsvillkor än det fattiga landets egna arbetstillfällen. Men det är, föreställer jag mig, inte riktigt det jag pratar om här.

Ett idiotargument skulle kunna vara att alla inte vill betala det högre priset. Det är förstås sant, och betyder att alla inte kan komma i åtnjutande av bättre arbetsförhållanden på en gång. Men så är det ju i alla fall. Jag kan inte komma på något exempel då alla i ett land har blivit rika på en gång. Den verkliga frågan måste vara vad som händer när några men inte alla är beredda att betala det högre priset. En effekt är den som jag nämnt ovan: det skapas på konstlad väg incitament att vara kvar i en bransch som det inte finns grundläggande bärkraft för. Några får det lite bättre, men en bunt andra får det sämre än vad de skulle fått om den första gruppen börjat med annat i stället. Speciellt om man bara ger extra pengar till vissa närningar så försvårar det bytet till en annan näring som inte åtnjuter konstlat stöd.
Men är det rimligt att resonera så? Eller, ja det är det, men snarare: är det rimligt att kräva att andra ska resonera så? Det här att man ska låta bli att på kort sikt göra det bättre för några för att det på lång sikt är bättre för alla om man inte gör det, kan man kräva ett sådant resonemang av folk?
Det är ju knappast så att folk köper rättvisemärkt för att vara elaka mot fattiga människor.
Rent politiskt är det inte utan att det känns lite… antireformistisk socialism. Nej, vi ska inte genom reformer göra det bättre för arbetarna, för det invaggar dem bara i falsk nöjdhet och hindrar revolutionen. Okej, det är ingen vidare liknelse, det är ju inte en revolution vi väntar på i det här fallet. Men det är onekligen en aning kontraintuitivt att avstå från att här och nu göra det bättre för folk, för att man tror att det netto är dåligt på sikt.

Nå, jag har haft det här inlägget liggande i bra över en månad i väntan på att jag ska ta itu med det ordentligt. Jag tror att jag postar det i stället, som en dokumentation av förvirring och osäkerhet. Så vad har jag kommit fram till?
Inte så mycket tyvärr. Man kan väl säga att jag betraktar bättre arbetsförhållanden som en sorts betalning, och då skulle jag tro att den tidigare analysen ligger fast: det faktum att man personligen har råd att betala någon mer för en vara förändrar inte att det fuckar upp incitamenten i branschen, så att det produceras mer av varan än det finns grundläggande förutsättningar för. Däremot är det svårt att direkt fördöma den som ändå väljer att göra en sådan extrabetalning. Det är onekligen en del tough love att säga att nej, du får inte mer för din vara fast jag skulle ha råd med det, för det är i slutändan inte bra för dig.
Ett par sköna arbetshandskar till potatisbonden i 1800-talets Sverige var egentligen inte vad som behövdes. Vad som behövdes var omställning av produktion och produktionssätt. Inte mer småskaligt mys, utan mer storskalighet och industrialisering. Men skulle man därför till de inte riktigt fattigaste torparna ha sagt att nej, du får inga handskar, för det ger fel incitament? I princip ja, antar jag. Man ska nog bara inte förvänta sig att få en hjältegloria för det.

Att finna ett korn

fredag 2 juli, 2010

Som mina många hundratusentals trogna läsare väl vet är det ingen hemlighet att jag på flera områden är starkt kritisk till Greenpeace. De tycks ha gjort det till standardförfarande att vara för allt som är dåligt och mot allt som är bra. De är förvisso bra på att skapa uppmärksamhet, men som guider vid policybeslut har de inte direkt imponerat.

Ändock; skäller jag på dem när de är dumma ska jag väl ge beröm när de gör något bra. Mitt husorgan The Economist skriver i artikeln The other oil spill om palmolja, och de förändringar i branschen som framtvingats till stor del på grund av tryck från organisationer som Greenpeace. Och här får man säga att de verkar ha gjort ett bra jobb.

Som vanligt är inte allt riktigt så enkelt att palmolja = ondska. Tvärtom är den enligt artikeln synnerligen högavkastande, och på så sätt rätt väg att gå. Med en begränsad yta att odla på måste man inrikta sig på hög avkastning. Den är också viktig rent ekonomiskt i fattiga länder, och det är en intressant aspekt om man händelsevis intresserar sig för människors väl och ve. Icke desto mindre borde man ta sig en funderare på om det möjligen går att få fram den på något sätt som inte är så skövlande.

Kampanjen verkar vara exklusivt inriktad på den västerländska hanteringen av palmolja, och i stort sett ignorera de asiatiska företagen. Nå, men Greenpeace har jag fått för mig är i första hand en västerländsk organisation. Man kan inte kräva av en sådan organisation att den ska vara precis lika aktiv på alla kontinenter. Det är förstås mycket enklare att verka på sin hemmamarknad.
Ibland slår den snett, om det stämmer att en del produkter den attackerat knappt innehåller någon palmolja alls. Det är förstås suboptimalt.

Det sagt så… är nog det mesta sagt, förutom att det som nästan alltid med Economist är en läsvärd artikel. På det stora hela så tror jag att Greenpeace är rätt ute i den här frågan, något jag inte är bortskämd med. Jag ville mest uppmärksamma det.

Friskis & Svettis, ett steg bakåt

fredag 16 april, 2010

Jag blev kvar en stund på årsmötet jag just skrev om, efter det att motionen om ogrundade påståenden behandlats. Jag blev då helt tagen på sängen av en motion om att föreningen skulle börja nasa rättvisemärkta bananer på sina anläggningar. Dåligt förberedd! Jag kunde inte formera mig till något ordentligt motstånd, och motionen antogs, om än knappt.

Jaha, vad har jag emot det här då, min gnällspik?
Ja, dels kan man fråga sig om det alls är en fråga för F&S. F&S är en idrottsförening som ska vara för alla. Det är inte alls givet att man ska börja göra politiska ställningstaganden som inte har direkt med träning att göra.
Å andra sidan säljer man redan bananer, så man måste ändå ta ställning till vilka man ska köpa in.
Inte en självklar fråga tycker jag.

Men jag är också motståndare till rättvisemärkningen i sig. För några år sedan fanns det ett förslag om att mitt fackförbund, dåvarande CF, skulle slå sig i lag med Rättvisemärkt. Jag skrev en insändare om det som tål att repriseras här:

Jag anser att det vore ett allvarligt missgrepp att liera sig med Rättvisemärkt. Dess syften kan verka lovvärda, och det är säkert så att de menar väl. Men icke desto mindre är de ett hinder snarare än en hjälp i kampen mot fattigdom. Att artificiellt hålla uppe priser är inte en i längden hållbar strategi. Detta är inte platsen för en ingående redogörelse, men vi kan ta det konkreta exemplet kaffe – en av de mest omskrivna rättvisemärkta produkterna på den svenska marknaden. Grundorsaken till de låga kaffepriserna, alltså att kaffebönder får lite betalt, är att det produceras för mycket kaffe. Den enda hållbara lösningen är att bönder övergår till annan produktion som det faktiskt finns efterfrågan på. På vissa platser har detta skett – Kenya till exempel har mycket framgångsrikt börjat producera snittblommor i stället. Men vad är Rättvisemärkts roll? De betalar ett artificiellt högt pris till de bönder som ingår i programmet, vilket gör att dessa bönder klarar sig hyfsat. Det är dock sällan de allra fattigaste bönderna som kommer i åtnjutande av dessa förmåner, utan typiskt medelfattiga bönder i länder som borde ha resurser att klara en omställning från kaffe. Effekterna är två.
För det första uppmanas på detta sätt en överproduktion av kaffe som sänker priserna än mer för de allra fattigaste bönderna – som alltså får det sämre av Rättvisemärkts program.
För det andra låses programmets bönder in i en i grunden rätt ineffektiv produktion. I programmet finns inga krav på effektivisering av jordbruket, och det bedrivs ofta med primitiva metoder.

En analogi skulle kunna vara förra sekelskiftets fattigsverige. Vi blev rika genom frihandel. Om vi skulle ha utsatts för ”rättvis” handel så skulle alla eländiga torpare ha fått ett överpris för sin potatis och på så sätt kunnat fortsätta sin existens oförändrad. På kort sikt, för den enskilde torparen, hade det förstås varit bra. På längre sikt skulle effekten varit att vi fortfarande varit ett land av bara nästan utfattiga torpare som går med plog efter hästen – tack vare omvärldens missriktade välvilja.

Det är inte heller självklart att det är en god sak att kräva svenska arbetsvillkor av andra länder. Åter är det en sak som låter lovvärd, men som i praktiken låser in dem i fattigdom. Visst kan egen facklig organisation hjälpa för att förbättra arbetsförhållanden, men framför allt handlar det om att man ska få råd med goda förhållanden. Att förbjuda folk att vara fattiga hjälper inte långt.

Facket bör över huvud taget vara mycket restriktivt med att lägga sig i politiska frågor som inte är direkt kopplade till kärnverksamheten. De medlemmar som vill ägna sig åt politiskt kampanjande i andra frågor får gärna göra det, men jag ser ogärna att man tar CF som plattform. I samma ögonblick som man gör det kommer CF att upphöra att vara till för alla medlemmar.

CF är här direkt utbytbart mot F&S, och det är synnerligen rimligt att anta att det resonemang som gäller för kaffe också gäller för bananer.

En av motionens förespråkare bedyrade att hon med egna ögon sett hur programmet hjälpte folk att bli mindre fattiga. Det är alldeles säkert sant. Vad hon inte såg var då de bönder som tack vare programmet blev fattigare, och hon såg inte heller alternativet att rättvisebönderna började göra något annat som lönade sig bättre.

På det hela finner jag det olyckligt att motionen antogs.
Å andra sidan – om de prisuppgifter som F&S hade stämmer så kommer nog inte speciellt många att köpa bananerna, och då kan man ju trösta sig med att skadan blir begränsad.