Var finns vårdens olog-hai?

För dryga året sedan tyckte LO att vinster i välfärden, det skulle bort. Jag skrev då den här texten som jag anser fortfarande står sig som principiellt resonemang. Har du inte läst den rekommenderar jag den som bakgrund inför texten här nedan. Oavsett om du tänkt läsa den nya texten eller inte.

Nu rapporteras att LO centralt och/eller i alla fall IF Metall, har svängt i frågan. De kanske inte dansar riskkapitalets lov, men de verkar i alla fall vara på väg att överge det dogmatiska vinst- och privatiseringsmotståndet.

Det gäller inte alla. Fortfarande finns en högljudd kontingent till vänster som satt högt på sin dagordning att gå till storms mot allt vad privata initiativ heter. Som jag skriver i mitt gamla inlägg finns inte data som visar att privat driven vård – om vi nu koncentrerar oss på vård ett tag – skulle vara sämre än offentlig. I stället får man förlita sig på anekdoter man kan leta upp. Nå, låt mig då komma med mina egna anekdoter.

Eller, rättare, min frus.

Anekdoter

Min fru jobbar i vården. Under de år vi känt varann har hon jobbat på flera stora landstingsdrivna sjukhus. I dag jobbar hon på en privat driven vårdcentral. Skillnaderna är slående.
Till att börja med är vårdcentralen den första arbetsplats hon är på där ledningen inte är ond. På samtliga sjukhus hon varit på har ledningen varit som Sauron för sina underlydande. De anställda har behandlats enbart som utbytbara kuggar – vilket de kanske i viss mån är, mycket få är helt oersättliga på sina arbetsplatser, men det är inte en så trevlig attityd. Budgeten är allt; sådan budgetfixering brukar annars mest tillskrivas privata rovriddare. Det är förstås bra om offentligt finansierad verksamhet håller budget, men det kan tas till extremer som inte är bra för helheten. Så pekas också Landstinget ut då och då som en av Sveriges sämsta arbetsgivare.
Den privata vårdcentralen framstår mer som Gandalf. Visst kan det vara slitigt där också, men det finns från ledningen en grundläggande omtanke om både personal och patienter som jag inte hörde något av på landstingssjukhusen. Visst är ett sjukhus och en vårdcentral två olika saker med olika sorts vård, men sådant här borde låta sig jämföras dem emellan.

När någon på vårdcentralen är sjuk finns en rutin för vad som ska göras så att ingen viktig uppgift blir lidande. Om något i patientbehandlingen går snett finns en annan tydlig rutin för avvikelsehantering, så att man kan undvika att göra samma fel flera gånger. Självklarheter kan tyckas. Men på det stora sjukhuset? Icke. Om någon av de här två grejerna funkar så är det för att en enskild anställd tagit ett initiativ, inte för att det finns en rutin på plats för hur man ska göra.

På vårdcentralen finns ett strukturerat program för specialistutbildning. På sjukhuset var det också så i princip, men till skillnad från vårdcentralen där programmet tycks fungera i praktiken förväntades man på sjukhuset till väsentliga delar fixa sin utbildning på egen fritid.

När vårdcentralen remitterar gör man det ofta till Sofiahemmet och S:t Göran, båda privat drivna. Sällan till KS. Varför det? En girig sammansvärjning mellan ljusskygga kumpaner? Nej, det är helt enkelt så att köerna till de förstnämnda är mycket kortare, samt att KS brukar göra sitt bästa för att slippa ta emot patienter. Om man inte är av åsikten att vårdköer är något positivt har alltså de privat drivna alternativen lyckats göra något rätt här.
Vårdcentralen själv lockar fler och fler patienter, som byter från sina gamla, kommunalt drivna vårdcentraler. Den ideologiskt drivne systemvärnaren ser här hur den privata vårdcentralen drar undan patientunderlaget från de kommunala vårdcentralerna. Rimligare vore att se att patienterna är viktigare som patienter än som patientunderlag, och att de byter för att de upplever sin gamla vårdcentral som dålig och den nya som bra.
Patientnöjdhet är, ska påpekas, ett dåligt mått på vårdkvalitet. Homeopater har ofta jättenöjda kunder utan att ha serverat annat än vatten. Men om nu vårdkvaliteten faktiskt är okej verkar det onödigt att, som var ganska vanligt förekommande på sjukhuset, få patienterna att börja gråta bara genom att vara otrevlig mot dem.

Lämpliga slutsatser

Vad vill jag säga med det här?
Inte att allt genast måste privatiseras. De här exemplen visar väl fungerande privat driven vårdverksamhet och dåligt fungerande offentligt driven vårdverksamhet. Det omvända finns förstås också, i båda fallen. Och i alla dessa fall är det viktiga: fungerar verksamheten bra? Är vården av god kvalitet? Är patienterna nöjda? Är man organiserad på ett effektivt och patientsäkert sätt?
Det viktiga är inte om de anställda får sin lön från landstinget eller ett företag. Om huvudmannen är offentlig eller privat säger ingenting om det som faktiskt är viktigt.
Det är därför det är sådant vansinne – ja, vansinne – att fokusera så blint på ägarskapet som högljudda delar av den vänstra politiska planhalvan gör.

Om dessa fick sin vilja igenom skulle vårdcentralen jag beskriver här förbjudas. Inte för att den på något sätt är dålig, inte för att den är dyr för skattebetalarna, utan för att ägaren inte är statlig. Strunt i patientbemötande, never mind om någon har rutiner för avvikelsehantering, ut med det bara. Vi kan inte låta fakta stå i vägen för sanningen.
Det är, vidhåller jag, ett vansinnigt sätt att resonera. Och den som resonerar så får inte ges inflytande i Rosenbad. Det är fanimej viktigt. Jag kan gräla om skiktgränser för statlig inkomstskatt och, ja, det är också viktigt. Men det här är viktigare. Att inte släppa lös folk som vill slå sönder sådan här verksamhet är i sig skäl nog att inte rösta på dem.

Uppdatering 21 januari

DN i dag ger lite ytterligare ammunition. Inte för att allt ska vara privat, det var aldrig meningen med detta inlägg, utan för att det vore rent svagsint att stänga ute privata arbetsgivare från vården.

Annons

2 svar to “Var finns vårdens olog-hai?”

  1. Jonas Says:

    Dan

    Jag tycker att du har en bra poäng i det du skriver om jag tolkar det åtminstone lite åt det hållet att det skulle kunna vara bra med en kombination / balans mellan privat och offentligt?

    Vad jag saknar i debatten är hur kvoten skall se ut. Tänk om våra partier kunde redogöra sina framtidsvisioner kring hur offentliga och privata aktörer skall samverka inom olika områden och hur fördelningen skulle se ut? Dessutom vilka kriterier som är viktiga för att det ena eller andra alternativet skall få övervikt inom olika sektorer.
    Det hade varit högintressant för väljarna och även ett bra underlag tex inför försäljning av offentlig verksamhet. Speciellt i de fall det är irreversibelt som det nu påstås angående tågtrafiken och SJ.
    Vad gäller vården så finns det absolut anekdoter som talar för båda verksamhetsformerna men jag antar att du med din text ville visa att det finns bra privat vård, inte att all offentligt driven vård är dålig?

    Gilla

  2. horvendile Says:

    Precis, så vitt jag vet går det inte med någon säkerhet att säga att offentligt driven vård är vare sig bättre eller sämre generellt än privat driven vård. Och därför blir det galet om man hänger upp sig på just driftsformen.

    Jag kan tänka mig att det finns ett värde i att en andel av vården behålls i offentlig regi. Men om, och i så fall hur, man ska ansätta några kvoter för det, och över vilka områden de i så fall skulle tillämpas – där är jag tills vidare svarslös.

    Gilla

Kommentarer är stängda.


%d bloggare gillar detta: