Förvånansvärt vettig

Vi har alltjämt ett litet andrum innan nästa valrörelse drar igång på allvar. Låt oss nyttja det till att söka en stunds hugsvalelse och vederkvickelse. Kort sagt, låt oss tänka på skatter.
Det här inlägget har legat för fäfot ett tag och jag har säkerligen glömt en del av vad jag tänkt skriva. Å andra sidan, det kanske folk ska vara glada för.

(Tillägg: om du läser det här inlägget av intresse för min riksdagskampanj 2014 så står det nu mer om den och mig här:
https://horvendile.wordpress.com/2014/07/19/kandidaturalia/)

Jag har ägnat mycket energi åt att försvara jobbskatteavdraget, och jag vidhåller att det är den största förbättring skattesystemet fått sedan senaste stora skattereformen. Men jag vidhåller också att vi skulle behöva en ny skattereform, där vi rejält gör om skattesystemet, och i en sådan reform är det inte alls säkert att jobbskatteavdraget skulle få vara kvar.

Så ni fattar. Det är allvar. Silkesvantar av, närkamp med skattehydran.
Jag kommer åter att göra en tvådelad grej. I det här inlägget pratar jag om vilka principer jag tycker man ska hålla sig till. I nästa ger vi oss i kast med olika skatter rent konkret och vad man ska göra med dem.

Och ja, det här kan ses som en fortsättning på mina programförklaringar – se förrförra inlägget för förklaring av det.

Ut med det gamla

Varför behöver vi ett nytt skattesystem? Låter inte det stökigt, vad är det för fel på det vi har?
Mina klagomål på vårt nuvarande skattesystem är dels att det blivit väldigt krångligt. Precis efter skattereformen -90 var det relativt sammanhållet och enkelt, men sedan har det eroderat med en massa undantag och specialregler som gör det i praktiken nästan omöjligt för en person att på egen hand räkna ut vilken skatt hen ska betala.
Dels är det oklart vilken idé som driver skattesystemet. Det är ett sammelsurium av bitvis motsägelsefulla impulser. Visst, alla system som utsätts för kontakt med verkligheten lär komma att förlora i idédriven skärpa, men bättre än så här kan vi.

Vägledande principer

Så för att inte låta inlägget bli onödigt långt, dessa huvudprinciper tycker jag att ett nytt skattesystem bör vila på. Utan inbördes ordning, och med hänsyn till varandra.

Tillräckliga intäkter
Vi har en ungefärlig idé om vad vi vill att skattepengarna ska räcka till. Givetvis med hänsyn taget till verkligheten; gratis rymdsemester till alla vore kul men orealistiskt. På kort till medellång sikt tror jag det är rimligt att tänka sig att de totala intäkterna i inflationsjusterade kronor räknat behöver vara ungefär så stora som i dag.
Därmed inte sagt att de behöver vara lika stora från dag ett. Sverige är i dag lågt skuldsatt. Om det finns rimliga skäl att tro att en skatteomläggning initialt innebär ett tapp i skatteintäkter men att det på lite sikt repar sig kan det vara befogat att göra så, givet att man med denna manöver åstadkommer något annat eftersträvansvärt. En ökad skuldsättning på kort sikt är ingen stor grej, men jag inskärper att det måste finnas goda skäl att tro att man inte hamnar på permanent minus.
Detta förbehåll är viktigt, eftersom många reformer som förutsätter att människor ändrar sitt beteende kan ta flera år innan de får genomslag.
Och för att säga nästan samma sak: att man vill ha ungefär lika stora skatteintäkter betyder inte heller nödvändigtvis att man behöver behålla samma skattetryck som i dag. Vi har i dag ett lägre skattetryck än 2006, men drar in lika mycket inflationsjusterade pengar.

Minimerade skatteinbetalningar
Allt annat lika är det eftersträvansvärt att människor och organisationer behöver betala så lite skatt som möjligt. Det finns inget egenvärde i att betala skatt; beskattning är ett ingrepp i den enskildes rätt att förfoga över sina tillgångar, och för den som betalar skatt är det negativt. Det betyder inte att man inte ska ha skatter, men det betyder att man inte i onödan ska ta ut höga skatter.
Exempel: det är inte okej att ha en förmögenhetsskatt som syftar till att klämma åt rika. Däremot kan man ha en förmögenhetsskatt om det verkar troligt att en sådan skulle ha positiva effekter som överstiger de negativa, men jag godtar inte missunnsamhet mot rika som ett gott skäl.
Men som sagt i inledningen, önskan att minimera enskildas skatteinbetalningar måste balanseras mot önskan att få tillräckliga skatteintäkter.

Enkelhet och överskådlighet
Det är i dag svårt för en löntagare att själv, utan färdigräknade tabeller eller motsvarande, räkna ut hur mycket skatt som ska betalas in på en given lön. Har man flera inkomster, exempelvis både lön och föräldrapenning, blir det än snärjigare. Förutom att det är allmänt irriterande gör det att det blir svårt att planera sin ekonomi och att på förutse konsekvenserna av ekonomiska beslut.
Det är dåligt.
Ett nytt skattesystem bör därför eftersträva att vara enkelt och överskådligt.
Nota bene att detta står i motsatsförhållande till andra behjärtansvärda önskemål. Jobbskatteavdraget som jag nämnde ovan får i dagens skattesystem goda konsekvenser, men det är också krångligt och bidrar till problematiken jag beskriver här. Ett enkelt och överskådligt system kan inte heller ha så många undantag och specialregler för saker vi uppfattar som bra som det skattesystem vi har i dag.
(Möjligen är det överdrivet snällt att kalla dagens skattesystem för ett system. Skattehärva? Skattenystan? Skattefiskelina? Skattehörlurssladd i fickan?)

Neutralitet
Ett skattesystem bör, enligt vanlig liberal instinkt, i så liten utsträckning som möjligt styra människors beteende.

Den stora oredan

Jag har här begränsat mig till några få och enkla principer, men det är lätt att se att det kommer krävas en del klurande för att avväga dem mot varandra.
Till exempel finns såvitt jag förstår ett vedertaget sätt att ha ta ut skatt utan så att man minimerar den statliga styrningen av människors beteende: att ta ut en enhetssumma i skatt från alla. Det skulle dock bryta mot en femte implicit princip, nämligen att inte ha ett system som får orimliga och/eller oacceptabla konsekvenser. Det är uppenbart ingen bra lösning att den som inte har vare sig inkomst eller förmögenhet ska krävas på storleksordningen 200 kkr om året.

Man kan också behöva kompromissa av andra skäl. Det står till exempel inget i de här principerna om att skattesystemet ska uppmuntra till arbete. Tvärtom säger principen Neutralitet snarast att man inte bör uppmuntra till arbete. På ett plan tycker jag det är rätt. Det finns inget egenvärde i att människor jobbar så många timmar som möjligt.
Däremot, för att uppfylla principen Tillräckliga intäkter krävs det antagligen att man uppmuntrar till arbete. Eller om man vänder på det, att man avskräcker så lite som möjligt.
För det är ju så det är med skatter. Vi har i dag höga skatter på sprit och tobak för att folk ska dricka och röka mindre, och vi har höga skatter på arbete för att…?
All skatt på arbete avskräcker från arbete. Men för att få tillräckliga intäkter måste man beskatta arbete. Tricket är att göra det så att det avskräcker så lite som möjligt och fortfarande är överskådligt.

Vidare finns väl genomtänkta teorier om så kallad optimal beskattning. Jag vill inte låta påskina att jag är väl inläst på dem, men i korthet går de ut på att utforma skatterna så att de med största möjliga effektivitet uppnår uppställda mål för exempelvis omfördelning eller önskat beteende. Effektivitet är givetvis eftersträvansvärt, men det leder också till ett mycket krångligt system där olika varor och tjänster beskattas olika och där man måste känna till hur människor reagerar på ekonomiska incitament för ett givet område. Det gör det också enklare för högljudda intressegrupper att få igenom egna specialregler. Det svenska skattesystemet har sedan den senaste stora skattereformen, vilken baserades på en enkelhetsprincip, alltmer glidit iväg till en optimal ansats, och detta utan någon nämnvärd diskussion, på ett gungfly av behjärtansvärda specialfall. Det finns fördelar med det, men på det hela taget är det en utveckling jag tycker bör vändas.

Med det får det räcka med försnack. I nästa inlägg – skatter, skatter, skatter!

This entry was posted on onsdag 9 juli, 2014 at 18:57 and is filed under Skatter, Val 2014. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. Both comments and pings are currently closed.