Förvånansvärt vettig

Jag fortsätter min lilla serie av programförklaringar; se inledningen av föregående inlägg för, eh, programförklaring av programförklaringarna.

(Tillägg: om du läser det här inlägget av intresse för min riksdagskampanj 2014 så står det nu mer om den och mig här:
https://horvendile.wordpress.com/2014/07/19/kandidaturalia/)

Försvarspolitik är inte ett av de ämnen jag brukar räkna upp när jag ska tala om vilka områden jag intresserar mig mest för, men på senare tid har det seglat uppåt på topplistan, och det av två skäl. Dels förstås på grund av den negativa säkerhetspolitiska utvecklingen i närområdet de senaste tio åren eller så, och som fortsätter accelerera. Dels för att jag nu i några år jobbat på en försvarsrelaterad myndighet och därmed haft stadigvarande kontakt med frågorna. Jag ska dock redan nu passa på att säga att mina personliga karriärmöjligheter på myndigheten knappast skulle påverkas i någon större utsträckning av ökade eller minskade försvarsanslag, så länge verksamheten följer ungefär samma struktur som i dag.

Jag har inte skrivit enorma mängder försvarsinlägg på bloggen tidigare, men några har det blivit. Jag har nu samlat de inlägg jag hittade under en ny kategori, ”Ultima ratio regum”.

En avgränsning jag gör här är att tala om Sveriges militära försvar, i alla fall i första hand. Säkerhetspolitik är ett bredare begrepp (om jag nu använder vedertagna termer), inkluderande diplomati och annat. Allt detta är givetvis viktigt, och sammanvävt med försvarspolitiken. Men man kan inte tala om allt samtidigt. Här är det alltså i första hands Försvarsmaktens verksamhet jag begränsar mig till.

Nuläge

Sedan kalla krigets slut har Sverige kraftigt minskat sina reala kostnader för försvaret. Vi har i ännu högre grad minskat omfattningen av försvaret. Ganska snabbt skrotades ambitionen att vid ett angrepp kunna upprätthålla Sveriges territoriella integritet; man såg helt enkelt inget hot som motiverade att upprätthålla en sådan förmåga. I stället styrdes försvaret om mot internationella insatser. Samtidigt har det varit hård press på Försvarsmakten att följa givna och förändrade ekonomiska ramar.
Allt det här är välkänt, och jag säger inte att allt var fel. Under några år var nog säkerhetsläget sådant att det framstod som omotiverat med ett försvar inriktat på territoriell integritet. Det är inget fel på internationella insatser – jag tror tvärtom att de är både bra och nödvändiga. Och givetvis måste man kunna kräva av en myndighet att den har någorlunda kostnadskontroll.
Det totala resultatet av allt detta, sammanvägt med eroderande säkerhetspolitiskt läge i omvärlden, är dock ett omfattande haveri. Min uppfattning är att FM (Försvarsmakten) nu har tämligen bra kontroll över sina kostnader, men om det bara är det vi ska ha försvaret till behövs inga bössor, bara sparbössor.
Det är också ungefär så både borgerliga och socialdemokratiska regeringar behandlat försvaret. Man har, allt efter övriga önskemål på vad som ska rymmas inom statsbudgeten, gått fram med osthyvel över försvaret tills vi i dag har satt någon sorts rekord i att, bokstavligen, få lite bang for the buck.

Inom andra verksamheter talar man om skalfördelar. De finns inom försvarsverksamhet också. Ska man till exempel ha uniformer krävs ungefär samma administration oavsett om det är tusen eller femtiotusen soldater som ska ha sin uniform. Det lär gälla även för bildförstärkare, stridsvagnar, luftvärnsbatterier och radioapparater. Och det gäller allt från upphandling till underhåll, reparationer och avveckling. Sverige har kraftigt minskat sin numerär inom i stort sett allting, men det är ganska få saker vi helt slutat med.
Lite förenklat tror jag man kan säga att ska man ha ett försvar med diversifierad verksamhet så betalar man en viss grundplåtskostnad, som inte beror så mycket på mängden materiel och soldater. Vill man sedan öka på numerären kostar det givetvis pengar, men dubbelt så mycket materiel och soldater kostar inte dubbelt så mycket pengar att hålla igång – man behöver inte betala hela grundplåten en gång till. Jag tror att Sverige i dag ligger nära själva grundplåten. Vi har fortfarande administrationen för en stor försvarsmakt, men så att säga utan själva försvaret. Alla instanser som tittat på FM på sistone och jämfört medel och mål har kommit fram till att det råder grav underfinansiering.

Och nu då?

Så långt nuläget. Vad göra? Lite hårdraget tycker jag att härifrån kan man antingen strunta i att låtsas ha ett försvar och lägga ned det helt, eller ge det förutsättningar att fungera. Det första alternativet är bra plakatpolitik, men vore fruktansvärt oansvarigt. Vi måste gå på det senare.

Återvändsgränder
Innan man rusar åstad är det värt att tala om vad vi inte ska göra.
Vi ska inte återinföra värnplikten. Den avskaffades brådstörtat och ogenomtänkt, men avskaffad värnplikt är legio i omvärlden. Mig veterligen är det bland jämförbara länder i stort sett bara Finland som inte gjort det, och även där muttras en del. Som utvecklingen ser ut idag är det helt enkelt för dyrt att ha gigantiska värnpliktsarméer. Ett konkret exempel är att alla soldater i dag ska ha sin egen bildförstärkare (mörkerkikare). En sådan kostar uppskattningsvis mer än hela min personliga utrustning när jag gjorde värnplikten. Det kan också vara så att all utrustning man ska hålla reda på i dag, som inte fanns för tjugo år sedan, gör det svårt att klämma in all utbildning på 7,5 månader.
Och då har vi inte ens berört det moraliskt tveksamma i att tillämpa tvångsarbete.
En annan sak vi inte heller ska göra är att politiker i tider av försvarspanik för att visa handlingskraft bestämmer vilka vapensystem som ska köpas. Vi har sett det förut, vi har sett det nyligen. Det blir sällan lyckat i slutändan. Jag kan till viss del förstå att regeringsbeslut kan krävas för riktigt stora saker, men låt ansvaret för inriktningen ligga på expertmyndigheterna.

Vad ska vi då faktiskt göra?
Anslag och ambition
Skulle vi, med hänsyn tagen till kostnadsutvecklingen, låtit försvarsanslagen i reala termer ligga kvar på det tidiga 90-talets nivåer, skulle de varit 18 miljarder högre än i dag. (Har jag för mig; jag skriver det här utan vettig tillgång till internet.) Nå, det finns inget heligt med just det tidiga 90-talets anslag. Men inledningsvis ska vi se till att det finns förutsättningar att uppfylla 2009 års försvarsbeslut, det så bespottade enveckasförsvaret IO14. Att kunna försvara en del av landet i upp till en vecka är alltså inget vi kan i dag; det krävs ett tillskott på storleksordningen fyra-fem miljarder årligen under flera års tid för att nå dit. Jag anser att det är ett absolut minimum för ett försvar med någon form av trovärdighet. For crying out loud, i dag har vi inte ens förmåga till brigads strid, alltså en brigad.
Det bygger också på att saker som det famösa RB5, ett generellt ytterligare sparbeting som tycks vara på väg att rasera stora delar av kvarvarande verksamhet, ställs in.

Samarbete
Även om ett begränsat enveckasförsvar vore ett fall framåt är det uppenbart att det inte är samma sak som ett ordentligt territorialförsvar. Sveriges försvarsdoktrin bygger, och har länge byggt på, att vi ska få hjälp om vi blir angripna. Det finns ett och endast ett sätt att någorlunda garantera detta: medlemskap i Nato. När det kommer till kritan är det Nato-medlemskap som är värt något, vilket Ukraina livligt kan vittna om, och vilket också påtalas gång på gång från Nato-håll. Det borde inte vara mycket att bråka om. Nato är inte perfekt, men det närmaste vi i praktiken kommer ett demokratiernas förbund och därmed är det en naturlig hemvist.
Vi samarbetar redan nära med Nato, så till den grad att det händer att Nato-tjänstemän jag har kontakt med glömmer att vi faktiskt inte är medlemmar. Detta sker också öppet och redovisat, till skillnad från hemlighetsmakeriet under den så kallade alliansfriheten. Och några reella alternativ finns inte. När svenska politiker pratar om nordiska militära samarbeten och liknande är det mycket få utomlands som fäster någon vikt vid det.
Som jag ser det är Nato-medlemskap inte bara nödvändigt, det är också önskvärt.

En del hävdar att ett Nato-medlemskap skulle kosta en massa pengar, andra att det skulle spara pengar. Båda har rätt, eller möjligen fel. Fakta är att Nato formellt kräver att medlemsstaterna lägger 2% av BNP på försvaret, vilket är betydligt mer än vad Sverige lägger. Fakta är också att mycket få av medlemsstaterna faktiskt lägger sina 2%. Gissningsvis skulle Sverige behöva öka sina försvarsanslag vid ett Nato-medlemskap – men det behöver vi ju göra ändå. De reella alternativen, om man tar sin säkerhetspolitik på allvar, är inte att gå med i Nato eller fortsätta som i dag. De reella alternativen är att gå med i Nato eller på helt egen hand bygga tillräcklig tröskelförmåga. Det förstnämnda kommer kosta mer pengar än vi lägger i dag. Det andra kommer kosta mycket, mycket mer pengar än vi lägger i dag.

Jag vet att Nato-medlemskap på många håll i landet är kontroversiellt. Det borde inte vara det, men det är det. Det hade varit mycket bättre om vi tagit itu med frågan för tio, femton eller tjugo år sedan, men det gjorde vi inte. Det kommer fortfarande vara bättre att ta itu med det i dag än att vänta ytterligare tio år.

Avrundning

Mer konkret än så tycker jag det är svårt att vara utan att dyka ned i ett gytter av detaljer. Jag törs påstå att det ändå är mer konkret än det mesta av försvarspolitik på ganska länge.
En anklagelse som skulle kunna riktas mot mig är att jag gör det väldigt enkelt för mig genom att ropa på mer pengar. Är inte det vad alla gör med sina områden, och hur ska det finansieras?
Det är riktigt att jag ropar på mer pengar, men som sagt, alla som granskat frågat mer ingående – som Riksrevisionen – påtalar att FM är gravt underfinansierad. Var man ska hitta pengarna erkänner jag att jag inte har ett färdigt svar på. Det är inte nödvändigtvis enkelt. Men försvarspolitiken är som en hemförsäkring. När man gör sin hushållsbudget ligger hemförsäkringen med i grunden. Man kan jämföra olika försäkringsbolag och fundera på hur omfattande skyddet ska vara, men under alla omständigheter ser man till att ha en hemförsäkring. Allt annat är oacceptabelt oansvarigt.
Vi har under ett par decennier unnat oss lyxen att försumma den försvarspolitiska hemförsäkringen. Nu gör sig verkligheten påmind, och premien har gått upp sedan vi kollade senast. Det är tråkigt. Självklart skulle vi kunna göra mycket annat bra med de pengarna. Men vi är vuxna människor, så vi suckar och betalar premien.

Uppdatering/Förtydligande:
Jag misstänker starkt att ett uppfyllande av IO14 är långt mindre än vad som vore försvarsmässigt motiverat i dagsläget och för överskådlig framtid. Men det är i alla fall ett konkret mål som det borde gå snabbt att ta itu med om medel görs tillgängliga. Om man sätter igång det arbetet kan man sedan unna sig en smula andrum för att tänka igenom vad som mer bör göras, och hur.

This entry was posted on onsdag 9 juli, 2014 at 11:22 and is filed under Ultima ratio regum, Val 2014. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. Both comments and pings are currently closed.