Archive for the ‘Skatter’ Category

Sommarjobb

fredag 22 juli, 2016

Lite till min egen förvåning skrev jag häromdagen en debattartikel i Jönköpingsposten om Centerns föreslagna ingångsavdrag:

Sänkta löner lönar sig

Rubriken är en smula missvisande; inlägget handlar inte om sänkta löner, utan om sänkta lönekostnader. Utdrag:

Valet tycks alltså stå mellan att antingen ge höga ingångslöner till alla som får ett jobb, eller att många ska få ett första jobb. Eller, inte och – välj en, men inte båda. Höga ingångslöner eller låg arbetslöshet. Det vore välgörande för svensk politik – för att inte tala om svensk arbetsmarknad – om denna målkonflikt erkändes i större omfattning. Ingångsavdraget är ett sätt att komma runt problematiken genom att avskaffa arbetsavgifter i det tidiga yrkeslivet.

För den som vill ha information direkt från partiets mun om ingångsavdraget – jag pratar mer omkring än om avdraget – erbjuder jag flott denna länk:

Centerpartiets ingångsavdrag: Slopa hela arbetsgivaravgiften under två år

Annons

Publicerat i Politik, Skatter | Kommentarer inaktiverade för Sommarjobb

Guldgåsens gräns

måndag 28 december, 2015

Det är nog många som har sitt eget särskilt ömmande hål i statsbudgeten som skulle behöva täppas till med lite mer pengar. Att ta pengar från andra områden är svårt, i alla fall när man lämnar ”äh, det är väl bara att…”-stadiet. Så kan man inte höja skatten lite i stället?
Det är inte bara folk på vänsterkanten som vill ha mer skattefinansierade friteatergrupper och fria koftor åt kulturarbetare som resonerar så, även om det ibland kan framställas i sådan dager. Jag själv och många (men för få) med mig anser till exempel att det är ett absolut vansinnigt risktagande att inte avsevärt förstärka försvarsbudgeten. Mer pengar behövs alltså. I samband med detta har jag sett ett antal personer jag gissar inte annars är skattehöjningsivrare propagera för en ”äkta värnskatt”.
Och kunde inte inte det vara en bra idé då? Okej att vi gärna vill sänka skatter, men om det nu är så viktigt med ett budgettillskott och om man kan lösa det med en obekväm men nödvändig skattehöjning, kan man inte då bita i det sura äpplet och göra så?

Nyckelordet här är ”om”. Om man kan lösa det med en skattehöjning.
Jag tror inte det är möjligt, åtminstone inte om man ser det på sikt, och inom ramarna för nuvarande skattesystem.

Jag ska förklara. Vi backar till Lafferkurvan, som jag nämnt förut. Om staten tar ut 0 % skatt på tex arbete så får den naturligtvis inte in några skatteintäkter därifrån. Tar staten ut 100 % får den inte heller in några skatteintäkter därifrån eftersom ingen då har incitament att uppbära lön. Sålunda finns det (minst) ett maximum någonstans mellan 0 och 100 %, och man kan tänka sig en graf som visar skatteintäkter som funktion av skattesats. Detta är Lafferkurvan.
Ingen vet hur den verkligen ser ut, och det varierar rimligen beroende på en mängd yttre förutsättningar. Men att den finns är obestridligt, även om den är mer en tankefigur än något som med säkerhet kan ritas upp.
Det finns dock en del som talar för att vi i Sverige och med vårt nuvarande skattesystem befinner oss så högt i skattesats att ytterligare höjda skatter på sikt inte ger mer till staten. Vad mer är, jag tror att det är så.

Det grundar jag huvudsakligen på följande.

  • Det tycks finnas ett stort forskningskonsensus om att ett avskaffande av dagens värnskatt på sikt skulle betala sig självt, genom effekterna på människors beteende det skulle få.
  • Även ganska konservativa beräkningar prognostiserar att ett totalt avskaffande av den statliga inkomstskatten till stora delar, om än kanske inte helt, skulle vara självfinansierande.
  • Förmögenhetsskatten, när vi hade en sådan, bedömdes också vara skadlig för Sverige, rent ekonomiskt. Skatten tryckte undan kapital som annars skulle kunnat skapa arbeten.
  • Den borgerliga regeringen 2006-2014 sänkte avsevärt skattesatser på arbete, delvis i höga inkomstlägen men framför allt i låga inkomstlägen. (Min genomgång av detta) Ändå minskade inte skatteintäkterna. Justerat för konsumentprisindex låg de totala skatteintäkterna ungefär stilla, och detta trots en gigantisk ekonomisk kris.

(Den som vill läsa mer om de första punkterna kan med fördel tröska sig igenom rapporten ”Höjda eller sänkta marginalskatter för mer resurser till skolan?”, det har jag gjort.)

Snart sagt alla skatter har en dämpande effekt på det som beskattas. Det är ju därför vi har höga skatter på alkohol och tobak. Den sista punkten i listan ovan, att vi trots sänkta skattesatser och trots ekonomisk kris inte minskade skatteintäkterna, tycker jag indikerar att svenska skattesatser i många fall redan är så höga att de skadar effektiviteten i ekonomin på ett ickeoptimalt sätt. Ja egentligen tycker jag alla punkter indikerar det, men den sista är så konkret. Alltså, ytterligare höjningar ger inte högre intäkter.
(Att målet med beskattningen ska vara att maximera statens skatteintäkter är förstås inte givet, men nu handlar just den här frågan om huruvida det är möjligt, inte huruvida det är önskvärt.)
Jag kan inte veta att det är så. Man kan alltid hitta invändningar och det är svårt att med absolut säkerhet hävda kausalitet. Men jag tror att det är så, och jag tycker det finns rimligt goda skäl att tro att det är så.

Nota bene de två förbehållen här.
Det första är att detta gäller på sikt. Det är människors beteende som påverkas, och den effekten kommer inte alltid över en natt. Speciellt inte när det är långsiktigt beteende, som huruvida man finner det värt att utbilda sig. Det betyder att även om avskaffad värnskatt skulle betala sig på sikt, går man antagligen back några år inledningsvis. Och det betyder också att man förmodligen kan få in extra pengar till statskassan genom att höja skatter på arbete – inledningsvis. Efter några år, när människor hunnit anpassa sig, har både staten och arbetarna mindre pengar än man annars skulle haft. Men det är svårt att bevisa, och det finns så många hål i kassan… kanske en liten skattehöjning till?
Det andra förbehållet är att vi nu tittar på marginaljusteringar av nuvarande skattesystem. Det är möjligt att man med en stor omläggning av skattesystemet på sikt skulle kunna få in mer pengar till staten, om nu det är målet.

Slutsatsen blir att om man tänker bort kortsiktiga och på totalen destruktiva försök att få in mer skattepengar, och så länge man inte rejält bygger om skattesystemet, så är det mycket svårt att klämma fram mer skattepengar än vi redan gör.
Detta tar inte hänsyn till att ekonomisk tillväxt i sig kan öka skatteintäkterna, och det är också ett mycket bättre sätt att öka dem än att höja skattesatser. Men det är till yttermera visso något som sker på lång sikt.
Nej, vi har de skatteintäkter vi har. Att långsiktigt försöka öka dem genom att trissa upp skattesatser tror jag är en dålig idé.
Och det gäller oavsett hur viktigt ändamålet är.

Ah, just det.
Jag har tänkt skriva det här inlägget ett tag. Senast igår tänkte jag att nu var det nog ändå dags.
Och så ser jag i dag att det publicerats en debattartikel med till stora delar samma innehåll:
Färre jobbar mer med högre marginalskatt
Det gör att den här postningen genast känns lite platt.
Men… jag hade redan tänkt ut vad jag skulle skriva, och därmed var bortåt halva jobbet redan gjort. Så kan det gå.

Publicerat i Politik, Skatter | 2 Comments »

Skattjakten: kartan

torsdag 10 juli, 2014

Förra inlägget redde ut principer som jag tycker att en välbehövlig skattereform bör vila på. I det här långa inlägget går jag igenom olika skatter och vad jag tycker och tror om dem. Sammantaget kommer det inte resultera i ett färdigt reformförslag. Ett sådant kräver mer arbete än vad jag kan lägga på det. Men någonstans måste man börja, och börja är vad vi inte ens har gjort, trots närmast konsensus i ekonomkåren om behovet.

Det här är fjärde och kanske inlägget i den programförklaringsserie jag påbörjade i veckan, till fromma för min storslagna riksdagskandidatur. Jag kommer skriva mer om kandidaturen, men det kan ta någon vecka.
(Tillägg: om du läser det här inlägget av intresse för min riksdagskampanj 2014 så står det nu mer om den och mig i nästa inlägg, Kandidaturalia)

Jag kommer inte prata mycket siffror och exakta nivåer i det här inlägget. Jag tycker mig visserligen se flera indicier på att svenska skatter generellt ligger för högt för att ekonomin ska fungera riktigt bra, och det utan att anlägga ett särskilt ideologiskt perspektiv på det hela, men det är en annan fråga – nu är det själva utformningen det gäller.
För att ytterligare avgränsa mig pratar jag mest om skatter på privatpersoner; jag har ingen möjlighet att gå igenom precis alla skatter.
Jag börjar med några relativt enkla.

Förmögenhetsskatt

Enkelt. Vi ska även fortsättningsvis inte ha någon förmögenhetsskatt. Den vi hade för inte så länge sedan drev stora mängder kapital ur landet; kapital som annars kunde gett jobb i Sverige. Det rådde stor enighet om att förmögenhetsskatten netto inte gav någonting till statskassan. Och eftersom det inte är okej att ha en skatt bara för att ge någon på nöten så är det inte aktuellt med förmögenhetsskatt.

Fastighetsskatt och ränteavdrag

Fastighetsskatt är populärt bland många ekonomer eftersom det är en stabil skattebas. Fastigheter flyttar sällan på sig; kontinentaldriften kan försummas. Det är en god poäng ur ett rent kameralt perspektiv. Samtidigt blir det lite konstigt att andra former av förmögenhet – av goda skäl – inte ska beskattas, men just boende åker dit. Det blir ett sätt att pungslå dem som inte är resursstarka nog att flytta sitt kapital på annat sätt. Fastighetsskatt kräver också pengar från många människor som inte har rimlig möjlighet att realisera sitt kapital.
(En fotnot i sammanhanget är att fastighetsskatten i Sverige i praktiken inte är avskaffad i dag, utan försedd med ett tak.)
Ärligt talat, jag är kluven. På ren likformighetssträvan skulle jag vilja säga nej till fastighetsskatt. Samtidigt kan fastighetsskatt, om det i slutändan visar sig att det saknas pengar efter andra prioriteringar för att någorlunda uppfylla principen Tillräckliga intäkter (se förra inlägget), vara ett av de mindre dåliga alternativen.

Vad som däremot bör tas bort, och det särskilt om man inte har fastighetsskatt, är det absurda ränteavdraget. Ett orosmoment för Sverige är hushållens höga skuldsättning – och så går staten in och tar 30% av räntekostnaden för bostadslånen! Det har ingen plats i ett nytt skattesystem. Särskilt inte ett system som försöker undvika märkliga specialavdrag. Och skulle man helt ta bort fastighetsskatten vore det en extra nivå av vansinne att fortsätta gynna lånande på det sättet.

Arvsskatt och gåvoskatt

Arvsskatt är ytterligare en skatt ekonomer ofta gillar. Skatt på arbete vet man är skadligt (brutto) eftersom det får människor att arbeta mindre, men vilka incitament skapar en arvsskatt? Dö senare? Och vad finns det för rättvisa i att man inte ska få behålla allt man arbetat ihop, medan det är skattebefriat att få ta över frukterna av någon annans arbete?
Precis som med fastighetsskatten finns det en poäng här, även om jag tror att man lätt underskattar drivkraften att arbeta extra för att kunna ge vidare till sina barn. Det finns dock svåra praktiska problem. När vi hade arvsskatt uppstod svårigheter för familjeföretag att gå i arv. Man kan teoretiskt tycka att det är orättvist att vissa ska få en gratisskjuts, men är det verkligen i praktiken önskvärt att skjuta en massa familjeföretag i sank? Jag säger nej.
Ett annat problem är att om man inför arvsskatt måste man också ha gåvoskatt, annars lär frekvensen av stora gåvor där givaren är gammal och sjuk öka påtagligt. Okej, ska föräldrar då inte när de fortfarande är i livet längre kunna bistå sina barn ekonomiskt utan att blanda in Skatteverket? Och vilken kontrollapparat kommer vi behöva?
Nej. Arvsskatten drog inte in några fantasisummor när vi hade den. Vill man att den ska vara ett betydande statsfinansiellt bidrag krävs åtgärder som bäst beskrivs som konfiskatoriska. Jag lämnar ett litet fönster öppet ifall det verkligen, verkligen skulle behövas – men utgångspunkten bör vara att inte återinföra arvs- och gåvoskatter.

Moms

Ah, momsen. Den som följt mig ett tag vet att jag förespråkat enhetlig moms, och jag har inte ändrat mig. Olika momssatser på olika varor och tjänster går alltid att plädera för ur ett eller annat behjärtansvärt perspektiv, men slutresultatet är en enda svåradministrerad röra. Vi bör ha en enhetlig moms för allt som är momsbelagt. Här finns en hel kader ekonomer som säger samma sak, och för en gångs skull säger jag inte ”ja, men” utan ”ja”.
Var nivån ska läggas är inte helt enkelt. Moms är en av statsbudgetens allra största intäkter, så man kan inte vara hur vårdslös som helst. En möjlighet är att ansätta att momsintäkterna vid en statisk beräkning ska hållas konstanta, och sedan krävs bara lite intäktssiffror och lösandet av en förstagradsekvation för att få fram den nya enhetliga momsen.
En annan möjlighet är att drämma i med 25% moms på allt, och använda budgettillskottet till att sänka andra skatter, till exempel skatten på arbete. Det låter väl rimligt? Lite lägre skatt på arbete, lite högre skatt på konsumtion. Men man får navigera lite försiktigt; det bli lätt en regressiv skatt, och det kanske man inte vill. Det sägs att låginkomsttagare lägger större del av sin inkomst på momsbelagda saker än höginkomsttagare, och en hög moms kan då anta karaktären av omfördelning från låg- till höginkomsttagare. Precis hur det ligger till ska jag inte påstå att jag har stenkoll på, men viss försiktighet anbefalles i alla fall.

Inkomst av tjänst

Här blir det spännande! Här hittar vi några av de skatter det brukar tjattras mest om.

Arbetsgivaravgifter
Arbetsgivaravgifterna är lite knepiga eftersom de är delvis skatt, delvis avgifter knutna till förmåner. Hur stor andel som går till vardera varierar också med inkomsten; pensionsavgiften betalas exempelvis in hur mycket man än tjänar, men slutar ge några extra förmåner över en viss nivå som många når. Inbetalningar därutöver är en skatt och inget annat.
Jag mäktar inte riktigt med att reda ut arbetsgivaravgiften ordentligt, men några saker vill jag i alla fall ha med.

Arbetsgivaravgiften är i dag osynlig för den anställde, trots att det är en lönekostnad direkt knuten till lönens kostnad. Egentligen är det helt absurt att man talar om vad man tjänar efter att arbetsgivaravgiften dragits, men före övriga löneskatter. Det är som att föra bok över sina restaurangnotor men aldrig ta med förrätten. Den som i dag säger att hen tjänar 26000 kr före skatt borde egentligen säga 34000 kr före skatt. Arbetsgivaravgiften måste göras synlig på lönebeskeden. Jag har argumenterat för det förut.

Tidigare har jag argumenterat för att antingen ska pensionsförmånerna man betalar in till inte ha ett övre tak, eller så ska inbetalningarna upphöra när man når taket på förmånen. Det är en tilltalande princip, och inte otänkbar om man försöker trixa med optimal beskattning, men å andra sidan vore det enklare om arbetsgivaravgiftens procentuella storlek hölls konstant. Enkelhet, återkommer jag till, är eftersträvansvärt. Det kan vara att föredra att använda det budgetutrymmet någon annanstans, till exempel en generell sänkning av inkomstskatten.

Och de sänkta arbetsgivaravgifterna för ungdomar då? Jag har skrivit om dem tidigare. De är ett sätt för staten att kompensera för att arbetsmarknaden inte tar ansvar för ungdomsarbetslösheten. Med en större lönespridning skulle denna specialregel inte behövas. Jag skulle gärna se att den inte behövdes, men å andra sidan är den inte speciellt krånglig. Å tredje sidan medför den en otrevlig marginaleffekt precis när någon blir för gammal för att kvalificera sig. Den är en uppenbart suboptimal och otillräcklig lösning på problemet – men den är i alla fall en lösning, vilket vi hittills inte haft. Jag är principiellt oglad över den, men den kan vara mindre dålig än alternativen. Kanske kan ett lärlingssystem minska behovet av den.

Värnskatten
Ingen lär bli förvånad när jag säger att den ska bort. Det är en no-brainer på samma sätt som förmögenhetsskatten. Som om det inte vore nog med att den krånglar till skattesystemet är drösvis med ekonomer eniga om att det netto skulle betala sig självt för statskassan att avskaffa den, bara genom de negativa incitament till extraansträngning den skapar. Att den finns kvar har inget med ekonomi att göra, det är bara för att inte ge oppositionen ett tillfälle att med sedvanlig sammanblandning av inkomst och förmögenhet börja gnälla om hur regeringen gynnar de rika. Det vill säga, den finns kvar för att på ren princip klämma åt höginkomsttagare. Men så ska vi ju inte hålla på.

(Mellanspel: ett viktigt påpekande när man pratar om sådana incitament är att man inte bara, eller ens i första hand, pratar om incitament för de som redan betalar värnskatt. Det handlar i stor utsträckning om hur starka drivkrafterna är för människor som ännu inte nått dessa löner att anstränga sig extra, eller ens att skaffa sig en utbildning som kan leda dit. Det gör också att man inte kan räkna hem den fulla ekonomiska effekten av ett avskaffande första året; man måste, likt telekomreformerna på 90-talet, ge det några år innan man får full utväxling.)

Statlig inkomstskatt
Även den statliga inkomstskatten bör tas bort. Det principiella argumentet är att den är en straffskatt på utbildning och ansträngning, och inte minst att tog man bort den skulle inkomstskatten vara i det närmaste platt – mycket enkelt och enhetligt.
Det ekonomiska argumentet är inte lika starkt som för att avskaffa värnskatten, men ändå förvånansvärt starkt. Statsskatten står för ett par procent av det offentligas intäkter och är alltså ingen jättegrej i sig, men inte försumbar heller. Frågan är hur mycket man skulle hämta igen från ändrat beteende om man tog bort den. Det är inget man behöver gissa vilt om, sådant beteende har modellerats och prövats ett betydande antal gånger. Jag läste nyligen en jättebra rapport om skatter där man tittat på just denna fråga; larvigt nog tycks jag ha slarvat bort samtliga länkar till och utskrifter av den, så jag kan inte tala om vad den hette. Slutsatsen där var i alla fall om jag minns rätt att även med en försiktigt uppskattad förändringsbenägenhet, och då man inte tog med alla tänkbara effekter, kunde man räkna med en självfinansieringsgrad på ungefär två tredjedelar. Det låter för mig som tillräckligt bra för att kunna ta bort den. Den finansiella smällen skulle bli förhållandevis ringa eller helt utebli (på ett antal års sikt), och effekterna för skattesystemets likformighet och enkelhet betydande.

Jobbskatteavdraget
Efter ovanstående inkomstskatter återstår mest jobbskatteavdraget (JSA) att diskutera, och det är en tuff nöt. JSA är listigt utformat för att ge så stor effekt som möjligt för människor med små inkomster, utan att sabba incitamenten när man går upp i inkomst. JSA är också jättekrångligt. Enkelhet och träffsäkerhet står ofta i motsatsställning för skatter, och på få håll är det tydligare än för JSA. Ska man värna enkelheten bör JSA inte vara kvar, men det vore samtidigt olyckligt att bara skrota en så effektiv reform. En aspekt som inte bör ignoreras är också att den som i första hand gynnas av borttagen statlig inkomstskatt och värnskatt är dagens och morgondagens höginkomsttagare, medan den som i första hand missgynnas av borttaget JSA är låginkomsttagare.
Frågan är om JSA går att göra om så att det mesta av det positiva kvarstår. Det är nog ingen bra idé att bara ersätta med höjt grundavdrag, för en god del av poängen med JSA är att det specifikt gäller arbetsinkomster. En möjlig kompromiss skulle kunna vara att ersätta JSA med höjt grundavdrag för just arbetsinkomster. Det skulle inte ge en tillnärmelsevis lika elegant marginalskattekurva som JSA, men det skulle kunna vara tillräckligt bra i en tillvaro där man värdesätter ett transparent skattesystem.
Med dagens skattesystem vore det inte en helt lyckad reform. Det skulle nämligen ge alla höginkomsttagare en ytterligare skjuts, då det skulle ge rabatt inte bara på kommunalskatten utan även på statsskatten, och även om det inte är moraliskt fel i sig att gynna höginkomsttagare så är det låginkomsttagare som är målet just här. Med borttagen statlig inkomstskatt försvinner dock den problematiken, och gör ett utökat jobbgrundavdrag mer attraktivt.
Men det här är inte helt enkelt. Förhoppningsvis finns det utrymme att tänka igenom saken innan vi sjösätter reformen.

Inkomst av kapital

Nu när statliga inkomstskatten är borta kanske vi kan nå det hittills så fjärran målet om lika beskattning på kapital och arbete? Adjö till alla superkrångliga specialregler för att hindra att lön tas ut som överskott av kapital? 30% rätt av på allt i stället?
Men nej, det lär vara en chimär. Man glömmer arbetsgivaravgiften som betalas på alla löner. Vill man inte ha en kapitalskatt på bortåt 50% kommer man behöva fortsätta skilja mellan inkomst av tjänst och kapital.
(Det kan också tänkas att jag missförstått något här. Det pratas på fullt allvar om att avskaffad statsskatt skulle göra 3:12-reglerna onödiga. Så antingen har jag missförstått, eller så har, eh, väldigt många andra missförstått.)
Nå, kapitalskatten är redan i sig så enkel den rimligen kan bli.

Bolagsskatt
Jag berör bolagsskatten också, den sorterar under kapital.
Så mycket som det krånglas med bolagsskatten både från statligt håll och för företag så kan man fråga sig om det inte vore bäst att bara strunta i den. Men nej, jag tror inte det. Den drar in så pass mycket pengar att bortfallet inte vore trivialt att täcka upp. Om det finns goda skäl att tro att ett avskaffande skulle finansiera sig självt genom ökat företagande i Sverige, ja då kan man ta bort den, men jag har inte sett något sådant. Jag tror man får fortsätta att fippla med den tills vidare.

Extranummer: RUT

Jag kan som sagt inte gå igenom alla skatter, men RUT-avdraget bör jag väl ägna några rader. Borde inte det bort i ett system inriktat på enkelhet?
Jo, om enkelhet vore enda parametern borde RUT inte finnas. Likaså om neutralitet vore det enda man tittade på (i kombination med enkelhet). Men i RUT har vi en reform som
* enligt de senaste utvärderingarna jag såg inte kostar staten en spänn netto
* har gett jobb till många som annars står långt från den reguljära arbetsmarknaden
* faktiskt är enkel och överskådlig att hantera för de berörda.
Det finns gränsdragningsproblem, ja. RUT plockar inte poäng för likformighet. Men jag lutar åt att de positiva aspekterna gör att man kan ha fördragsamhet med nackdelarna.

Ja, det kan väl duga som en början. Det är som sagt inget färdigt och genomräknat system jag drar fram. Jag har inte heller gått in på övergångsregler – vissa omläggningar, ehuru välbehövliga, skulle kunna ställa till med en del besvär för enskilda om de infördes över en natt.
Icke desto mindre – någonstans ska man börja.
Och som början är det… kanske lite fegt, kan någon säkert tycka. Det är inga radikala förändringar i grunden av skattesystemet. Lite tillplattningar och förenklingar här och där. Fantasilöst och oinspirerat? På sätt och vis kanske. Men också förhållandevis genomförbart. Och det ska inte underskattas i ett politiskt läge där en borgerlig regering på åtta år inte lyckas ta bort värnskatten.

Etiketter:, , ,
Publicerat i Skatter, Val 2014 | 11 Comments »

Skattjakten: kompassen

onsdag 9 juli, 2014

Vi har alltjämt ett litet andrum innan nästa valrörelse drar igång på allvar. Låt oss nyttja det till att söka en stunds hugsvalelse och vederkvickelse. Kort sagt, låt oss tänka på skatter.
Det här inlägget har legat för fäfot ett tag och jag har säkerligen glömt en del av vad jag tänkt skriva. Å andra sidan, det kanske folk ska vara glada för.

(Tillägg: om du läser det här inlägget av intresse för min riksdagskampanj 2014 så står det nu mer om den och mig här:
https://horvendile.wordpress.com/2014/07/19/kandidaturalia/)

Jag har ägnat mycket energi åt att försvara jobbskatteavdraget, och jag vidhåller att det är den största förbättring skattesystemet fått sedan senaste stora skattereformen. Men jag vidhåller också att vi skulle behöva en ny skattereform, där vi rejält gör om skattesystemet, och i en sådan reform är det inte alls säkert att jobbskatteavdraget skulle få vara kvar.

Så ni fattar. Det är allvar. Silkesvantar av, närkamp med skattehydran.
Jag kommer åter att göra en tvådelad grej. I det här inlägget pratar jag om vilka principer jag tycker man ska hålla sig till. I nästa ger vi oss i kast med olika skatter rent konkret och vad man ska göra med dem.

Och ja, det här kan ses som en fortsättning på mina programförklaringar – se förrförra inlägget för förklaring av det.

Ut med det gamla

Varför behöver vi ett nytt skattesystem? Låter inte det stökigt, vad är det för fel på det vi har?
Mina klagomål på vårt nuvarande skattesystem är dels att det blivit väldigt krångligt. Precis efter skattereformen -90 var det relativt sammanhållet och enkelt, men sedan har det eroderat med en massa undantag och specialregler som gör det i praktiken nästan omöjligt för en person att på egen hand räkna ut vilken skatt hen ska betala.
Dels är det oklart vilken idé som driver skattesystemet. Det är ett sammelsurium av bitvis motsägelsefulla impulser. Visst, alla system som utsätts för kontakt med verkligheten lär komma att förlora i idédriven skärpa, men bättre än så här kan vi.

Vägledande principer

Så för att inte låta inlägget bli onödigt långt, dessa huvudprinciper tycker jag att ett nytt skattesystem bör vila på. Utan inbördes ordning, och med hänsyn till varandra.

Tillräckliga intäkter
Vi har en ungefärlig idé om vad vi vill att skattepengarna ska räcka till. Givetvis med hänsyn taget till verkligheten; gratis rymdsemester till alla vore kul men orealistiskt. På kort till medellång sikt tror jag det är rimligt att tänka sig att de totala intäkterna i inflationsjusterade kronor räknat behöver vara ungefär så stora som i dag.
Därmed inte sagt att de behöver vara lika stora från dag ett. Sverige är i dag lågt skuldsatt. Om det finns rimliga skäl att tro att en skatteomläggning initialt innebär ett tapp i skatteintäkter men att det på lite sikt repar sig kan det vara befogat att göra så, givet att man med denna manöver åstadkommer något annat eftersträvansvärt. En ökad skuldsättning på kort sikt är ingen stor grej, men jag inskärper att det måste finnas goda skäl att tro att man inte hamnar på permanent minus.
Detta förbehåll är viktigt, eftersom många reformer som förutsätter att människor ändrar sitt beteende kan ta flera år innan de får genomslag.
Och för att säga nästan samma sak: att man vill ha ungefär lika stora skatteintäkter betyder inte heller nödvändigtvis att man behöver behålla samma skattetryck som i dag. Vi har i dag ett lägre skattetryck än 2006, men drar in lika mycket inflationsjusterade pengar.

Minimerade skatteinbetalningar
Allt annat lika är det eftersträvansvärt att människor och organisationer behöver betala så lite skatt som möjligt. Det finns inget egenvärde i att betala skatt; beskattning är ett ingrepp i den enskildes rätt att förfoga över sina tillgångar, och för den som betalar skatt är det negativt. Det betyder inte att man inte ska ha skatter, men det betyder att man inte i onödan ska ta ut höga skatter.
Exempel: det är inte okej att ha en förmögenhetsskatt som syftar till att klämma åt rika. Däremot kan man ha en förmögenhetsskatt om det verkar troligt att en sådan skulle ha positiva effekter som överstiger de negativa, men jag godtar inte missunnsamhet mot rika som ett gott skäl.
Men som sagt i inledningen, önskan att minimera enskildas skatteinbetalningar måste balanseras mot önskan att få tillräckliga skatteintäkter.

Enkelhet och överskådlighet
Det är i dag svårt för en löntagare att själv, utan färdigräknade tabeller eller motsvarande, räkna ut hur mycket skatt som ska betalas in på en given lön. Har man flera inkomster, exempelvis både lön och föräldrapenning, blir det än snärjigare. Förutom att det är allmänt irriterande gör det att det blir svårt att planera sin ekonomi och att på förutse konsekvenserna av ekonomiska beslut.
Det är dåligt.
Ett nytt skattesystem bör därför eftersträva att vara enkelt och överskådligt.
Nota bene att detta står i motsatsförhållande till andra behjärtansvärda önskemål. Jobbskatteavdraget som jag nämnde ovan får i dagens skattesystem goda konsekvenser, men det är också krångligt och bidrar till problematiken jag beskriver här. Ett enkelt och överskådligt system kan inte heller ha så många undantag och specialregler för saker vi uppfattar som bra som det skattesystem vi har i dag.
(Möjligen är det överdrivet snällt att kalla dagens skattesystem för ett system. Skattehärva? Skattenystan? Skattefiskelina? Skattehörlurssladd i fickan?)

Neutralitet
Ett skattesystem bör, enligt vanlig liberal instinkt, i så liten utsträckning som möjligt styra människors beteende.

Den stora oredan

Jag har här begränsat mig till några få och enkla principer, men det är lätt att se att det kommer krävas en del klurande för att avväga dem mot varandra.
Till exempel finns såvitt jag förstår ett vedertaget sätt att ha ta ut skatt utan så att man minimerar den statliga styrningen av människors beteende: att ta ut en enhetssumma i skatt från alla. Det skulle dock bryta mot en femte implicit princip, nämligen att inte ha ett system som får orimliga och/eller oacceptabla konsekvenser. Det är uppenbart ingen bra lösning att den som inte har vare sig inkomst eller förmögenhet ska krävas på storleksordningen 200 kkr om året.

Man kan också behöva kompromissa av andra skäl. Det står till exempel inget i de här principerna om att skattesystemet ska uppmuntra till arbete. Tvärtom säger principen Neutralitet snarast att man inte bör uppmuntra till arbete. På ett plan tycker jag det är rätt. Det finns inget egenvärde i att människor jobbar så många timmar som möjligt.
Däremot, för att uppfylla principen Tillräckliga intäkter krävs det antagligen att man uppmuntrar till arbete. Eller om man vänder på det, att man avskräcker så lite som möjligt.
För det är ju så det är med skatter. Vi har i dag höga skatter på sprit och tobak för att folk ska dricka och röka mindre, och vi har höga skatter på arbete för att…?
All skatt på arbete avskräcker från arbete. Men för att få tillräckliga intäkter måste man beskatta arbete. Tricket är att göra det så att det avskräcker så lite som möjligt och fortfarande är överskådligt.

Vidare finns väl genomtänkta teorier om så kallad optimal beskattning. Jag vill inte låta påskina att jag är väl inläst på dem, men i korthet går de ut på att utforma skatterna så att de med största möjliga effektivitet uppnår uppställda mål för exempelvis omfördelning eller önskat beteende. Effektivitet är givetvis eftersträvansvärt, men det leder också till ett mycket krångligt system där olika varor och tjänster beskattas olika och där man måste känna till hur människor reagerar på ekonomiska incitament för ett givet område. Det gör det också enklare för högljudda intressegrupper att få igenom egna specialregler. Det svenska skattesystemet har sedan den senaste stora skattereformen, vilken baserades på en enkelhetsprincip, alltmer glidit iväg till en optimal ansats, och detta utan någon nämnvärd diskussion, på ett gungfly av behjärtansvärda specialfall. Det finns fördelar med det, men på det hela taget är det en utveckling jag tycker bör vändas.

Med det får det räcka med försnack. I nästa inlägg – skatter, skatter, skatter!

Publicerat i Skatter, Val 2014 | 2 Comments »

Hur man höjer skatter och sänker intäkter

lördag 22 februari, 2014

De senaste dagarna har Moderaterna fått en del förmodligen välförtjänt skäll (exempel) för sin nyfunna iver att höja skatter.
Att höga skattesatser inte automatiskt leder till höga skatteintäkter är välkänt. Ett bra och konkret exempel är den svenska värnskatten, fem procent extra statlig inkomstskatt på höga (men inte extremt höga) inkomster. Väsentligen alla som gett sig på att räkna på saken är överens om att den skatten netto inte drar in någonting till statskassan. Brutto drar den in några miljarder, men man uppskattar att den höga marginalskatten samtidigt avskräcker från extraansträngningar i så hög grad att statskassans netto blir negativt.
Det finns inga ekonomiskt rationella skäl att ha kvar värnskatten, bara politiska skäl. Vilket ska läsas som att man räknar med att plocka politiska poäng på att klämma åt höginkomsttagare, och värderar det högre än en välfungerande skatteuppbörd. Tyvärr är det en värdering som delas av en rejäl riksdagsmajoritet.

Det här har direkt bäring på oppositionens tankar om jobbskatteavdraget (JSA). Jag visste redan att Miljöpartiet umgicks med tankar på att fasa ut det för höginkomsttagare, och tydligen är Socialdemokraterna inne på samma spår. Igår dök det här upp på Twitter:

Socialdemokraterna och jobbskatteavdraget

Det enda sättet på vilket man kan ta bort JSA för höginkomsttagare är genom att ytterligare höja marginalskatterna.
Om redan dagens värnskatt är direkt skadlig för ekonomin – både statens och den enskildes – vad tror vi då att ytterligare höjda marginalskatter kommer vara?
Jag skrev längre om det i Berättelsen om jobbskatteavdraget.

Det är en sak att man kan ha olika åsikter, det är vad politik handlar om. Men det här har mer karaktären av inkompetens. Det är inte okej att vara så rent ut dålig som oppositionen är på skatter.
Att de får Anders Borgs skattehöjariver att framstå som vettig är inte tröst nog.

Etiketter:, , ,
Publicerat i Politik, Skatter, Val 2014 | Kommentarer inaktiverade för Hur man höjer skatter och sänker intäkter

Ur diariet, del 3

måndag 6 januari, 2014

Egentligen bloggar jag kött nu när jag kommer åt, men jag råkade kasta mig in i en Facebook-diskussion som jag i slutändan lade en del energi på. Och för att den nu inte bara ska sjunka ned i Facebooks dödsdimmor skärmdumpade jag den och lägger upp den här. Vi lär se en hel del sådana här utbyten inför valet, så man kan lika gärna lära sig stegen nu. Eller nå’t.

Artikeln som delas i början finns här.

Obs att det nedan alltså är skärmdumpar, länkar i dem är inte klickbara.

fb1
fb2
fb3
fb4

Så! Jag har ingen punchline till det här inlägget.
Maddox skrev en gång på The Best Page in the Universe, i ett avmätt svar till ett mejl han fått,
It’s almost like there’s a record full of incomprehensible bullshit playing in your mind 24/7, and you put the needle down randomly and whatever it picks up, you just type it up in an email and shoot it off to me, usually mid-sentence.
Det är möjligt att min bloggpostning av den här facebookdiskussionen gör mig till den mejlarens like. Men jag chansar.

Publicerat i Politik, Skatter, Val 2014 | 7 Comments »

Är du lönsam lille vän?

måndag 23 december, 2013

I förra inlägget benade jag alltså ut jobbskatteavdraget, vars syfte är att åtgärda utbudssidan på arbetskraftmarknaden. Eller med andra ord, öka människors drivkrafter att leta efter jobb. Men det måste förstås finnas jobb att leta efter också. Detta är efterfrågesidan. (Hoppas jag får dem rätt nu, det blir ju olika om man tänker utbud/efterfrågan av jobb eller av arbetskraft.)
Till viss del åtgärdas efterfrågan på arbetskraft av jobbskatteavdraget. Den delen av den ökade nettolönen människor får som används till konsumtion kommer skapa en del efterfrågan, men det ensamt räcker inte. Något mer måste till, och här ska jag prata om några åtgärder som vidtagits och andra som skulle kunna vidtas.

Vem är arbetslös och varför?

Jag kan som vanligt inte skriva om precis allt, men två saker vill jag bena i.
Den första är – Hjälm på! – etniska svenskar mitt i livet. När Reinfeldt använde den formuleringen i en diskussion om arbetslösheten häromåret kapsejsade debatten omedelbart. Det är ingen vågad gissning att de som högljutt gick i taket var mer intresserade av att kasta skit på Reinfeldt än att ta en seriös diskussion om arbetslöshet. Olyckligt formulerat eller inte satte nämligen Reinfeldt fingret på något viktigt. De stora problemen med arbetslöshet i Sverige finns inte bland, ja, den grupp som kan kallas etniska svenskar mitt i livet. För att vara övertydlig, givetvis finns medelålders månggenerationssvenskar, som är arbetslösa. Men det är inte där de stora problemen finns. Nej, det finns två grupper som ligger extra pyrt till på arbetsmarknaden. Det är ungdomar och det är invandrare.
Varför är det så? Åldersdiskriminering och rasism? Nej, troligen & huvudsakligen inte. Som jag var inne på i ett annat inlägg nyligen, det kommer alltid finnas ålahuvuden som gillar osaklig särbehandling. Men det är nog inte det som är den stora grejen. Troligare är att det finns rationella skäl till att ungdomar och nyanlända har det svårt. Det är helt enkelt rationellt att förvänta sig att deras produktivitet ofta inte är tillräcklig för att täcka lönekostnaden.
Är man ungdom utan några speciella kvalifikationer är man rimligen mindre produktiv på de flesta arbeten än någon som har erfarenhet, undantaget där man bara ska lyfta tungt eller springa fort, men många sådana jobb har vi inte.
Är man nyanländ till landet har man också en nackdel, även om man besitter någon yrkesskicklighet. Man kan förmodligen inte språket, och man kan inte de kulturella koderna. Hur mycket det betyder beror på vilket jobb det handlar om, men det är nog sällan det inte betyder något alls. Det är därför rimligt att vänta sig att en nyanländ i snitt kommer vara mindre produktiv än en som inte är det.
Det här är viktigt. Om man inte tillåter sig att diskutera arbetslöshetens struktur blir det mycket svårt, kanske omöjligt, att komma tillrätta med den.

Den ofrivillige hemmafixaren – när tjänster är dyra

Därmed lägger jag det spåret åt sidan ett tag och tar nästa.
Det låter antagligen fånigt självklart, men jag vill ändå ta upp att för att en tjänst ska bli utförd måste den finnas till ett pris som någon är beredd att betala. Om priset stiger sjunker antalet hugade kunder. I Sverige har vi haft relativt höga kostnader för arbetskraft, vilket haft en tydlig effekt på vilka tjänster som blir utförda i någon större utsträckning. Varför, till exempel, lägger kontorsingenjörer stora delar av sin fritid på att fixa med båten? En del gör det säkert för att de gillar det. Andra, lika säkert, för att det är för dyrt att anlita någon att göra det. Och varför går vi så lite på restaurang?

Det här är jag givetvis inte först med att fundera på. Det har gjorts en del mer eller mindre lyckade inbrytningar från politiskt håll för att för att hjälpa sysselsättningen genom att sänka kostnaderna för olika tjänster. Ett exempel är rot- och rutavdragen. Resultatet för rot är jag inte säker på, men rut har visat sig vara ett lyckat drag; netto kostar det inte staten en spänn (de uppskattningar jag sett säger att staten för varje utbetald krona drar in mellan en och två kronor) och det har skapat tusentals arbeten. Mycket tydligt exempel på en situation där det fanns en efterfrågan på en tjänst som förut var utprisad från den vita marknaden.
En annan satsning är den sänkta restaurangmomsen. Jag var själv avvaktande till idén när den lanserades och är inte jätteförtjust i differentierade momssatser över huvud taget, men vad jag tycker om det är ett sidospår här. När man nu försiktigt börjat utvärdera den reformen lutar man åt att det dels gett lägre restaurangpriser, dels uppåt 10000 nya jobb (eller möjligen heltidsekvivalenter). Dock till en kostnad för staten som jag inte har aktuell för mig. Alltså, om målet enbart var att maxa statens kassakista på kort sikt skulle man förmodligen ha låtit bli. Nu råkar restaurangbranschen vara en stor arbetsgivare för just unga och invandrare, grupper som visat sig svåra att få i jobb, och då kan man tänka sig att det är acceptabelt att en reform som hjälper dessa grupper kostar en del. Annars dyker det ofelbart upp en alternativkostnad på annat håll; långvarig arbetslöshet är normalt ingen statsfinansiell hit det heller.
Ett tredje exempel är att företag bara betalar halv arbetsgivaravgift för ungdomar. Det är en reform som kostar staten mycket pengar och som nyligen utvärderats och befanns ha gett, även den, uppåt 10000 jobb. Oppositionen säger att det är en dyr, ineffektiv och huvudsakligen verkningslös reform. Regeringen säger att det är den inte alls. Båda har rätt, men nu ska jag tala om för den illustre läsaren hur resultaten ska tolkas, vilket också kommer leda oss in på nästa avsnitt i det här inlägget.

Till att börja med, oppositionen har rätt om att reformen är dyr och ineffektiv, det senare i och med att den träffar alla ungdomar, även de som redan har jobb och inte verkar ha behov av den. Å andra sidan, om rabatten bara ges till ungdomar som är arbetslösa och rabatten sedan försvinner efter en tids anställning, då öppnar man för att arbetsgivare anställer en arbetslös, har denne anställd ett tag, sedan kickar ut den innan rabatten försvinner och i stället plockar in en ny arbetslös. Och det är inte riktigt meningen.
Regeringen har rätt såtillvida att reformen faktiskt gett ett betydande antal jobb. Bevisligen var det för dyrt att anställa ungdomar förut. 10000 jobb – vilket är i den övre delen av skattningsintervallet – är inte lite, men med typ 25% ungdomsarbetslöshet enligt det officiella sättet att mäta (som inte är helt oproblematiskt, men jag förbigår det denna gång) är det sannerligen inte tillräckligt för att kunna slå sig till ro. Så vad säger resultatet av reformen så här långt? Att det är fel väg att gå, eller att man inte gått tillräckligt långt?

En väg till toppen börjar inte på toppen – minimilönerna

Innan jag levererar det lysande svaret tar vi en vända förbi mitt husorgan The Economist, som nyss skrev om minimilöner. Ansatsen är i grunden densamma som här: med för höga lönekostnader uteblir en massa jobb. Den arbetsgivare som har anledning att tro att en arbetssökande producerar mindre värde än lönekostnaden kommer förmodligen inte anställa. Det är en förenklad men huvudsakligen giltig approximation. Och vad säger oss internationella data om minimilöner och arbetslöshet?
I korthet att minimilöner upp till runt 50% av medianlönen i ett land inte verkar ha någon stor effekt på arbetslösheten. Alltså, man ser ingen större skillnad mellan en minimilön på 40% eller 50% av medianlönen. Sedan börjar det hända saker, och arbetslösheten ökar med ökande minimilöner. Jag citerar:

High minimum wages, however, particularly in rigid labour markets, do appear to hit unemployment. France has the rich world’s highest wage floor, at more than 60% of the median for adults and a far bigger fraction of the typical wage for the young. This helps explain why France also has shockingly high rates of youth unemployment: 26% for 15- to 24-year-olds.

Huh. Låter ungefär som Sveriges ungdomsarbetslöshet. Hur ligger det då till med minimilöner i Sverige? Sverige är ovanligt på så vis att vi inte har några lagstadgade minimilöner. Vi har lämnat över lönebildningen till arbetsmarknadens parter. Dit räknas grovt sett, olyckligtvis för den som är arbetslös, arbetsgivare och fack, det vill säga väsentligen arbetsgivare och folk som redan har jobb. Den som inte är inne på arbetsmarknaden är inte representerad när sådant som minimilöner avhandlas. För vi har vad man kan kalla de facto-minimilöner i Sverige, nämligen golven i kollektivavtalen. Där gjordes en rask informationsinhämtning för några dagar sedan (Tack Christian et al på Facebook), vilket tillät att jämföra golvet för hamburgarvändare med medianlönen i landet. Det är förstås en förenkling även det, men det borde landa någorlunda rätt. Och var man landar då är en de facto-minimilön på dryga 70% av medianlönen.
Sjuttio procent. Ouch. Och de trodde de låg högt i Frankrike? De var malliga för 60%? Wusses!
Trevligt för den som får ett jobb. Trist för alla som inte får det.
Det här gör det synnerligen troligt att problemet fortfarande är för höga minimilöner i Sverige. Halverad arbetsgivaravgift borde få ungefär samma effekt som att ta ned minimilönen till drygt 60% av medianlönen, men det är alltså av allt att döma fortfarande skadligt högt. Den forskare jag hörde intervjuas på radio om frågan var också av denna mening: reformen har fungerat, men den räcker inte, det är fortfarande för dyrt att anställa ungdomar (och därmed andra personer i arbetsmarknadens periferi, mitt tillägg).

Vem betalar?

En gemensam nämnare för alla tre reformer ovan – rut, restaurangmoms, sänkta arbetsgivaravgifter – är att staten tar hela bruttokostnaden. Jag tror inte att det är en väg man kommer tillräckligt långt med. Det skulle krävas att man slopade hela arbetsgivaravgiften för att närma sig de där 50% av medianlönen, och jag gissar att det skulle sätta avsevärd press på pensionssystemet. Jag kan ha fel, men jag tror inte att det är den bästa vägen. Staten gör vad den kan, men de beryktade parterna på arbetsmarknaden skulle antagligen behöva sänka lönegolvet i kollektivavtalen.

Men är det verkligen önskvärt? Vill vi verkligen att människor ska jobba för så låga löner?
Det är en fråga både om alternativ och varaktighet. För den som precis lyckas ta sig in på arbetsmarknaden till 50% av medianlönen är inte alternativet att ha en 70%-lön; alternativet är att fortsätta gå utan jobb, kanske år efter år. Det lär inte vara bättre.
Vidare fungerar dessa låglönejobb förhoppningsvis som ingångar till arbetsmarknaden, inte slutstationer. Är man ung och inte har en massa familj kan man förmodligen klara sig ett tag på mindre pengar än senare i livet. Det funkar ju för studenter. Och i dag, med lägre inkomstskatter på låga inkomster, är det väsentligt lättare att klara sig på en låg lön än för bara några år sedan.
Det där med varaktigheten är en viktig faktor på mer än ett sätt. Svensk arbetsmarknad är till stora delar patologiskt fixerad vid ingångslöner. Det pratas jättemycket om sjuksköterskors ingångslöner. Men problemet är inte låga ingångslöner, problemet är den dåliga löneutvecklingen. Det är samma sak i väldigt många LO-yrken. Ingenjörer å sin sida har ett annat upplägg. Nyexade ingenjörer kan ha ingångslöner på runt hälften av vad en riktigt erfaren och duktig ingenjör har. Jag tror att få unga ingenjörer ser det som ett problem (även om alla förstås, jag inbegripen, vill pressa upp sin ingångslön maximalt). Nu ligger ingenjörernas ingångslöner i absoluta tal mycket högre än den McDonalds-anställdes, men det vore bra om principen som sådan fick större spridning.

Nå. Det är ett vägval – ska vi ha lågavlönade jobb eller inte? Sveriges strategi har länge varit att svara nej på den frågan. Det är ett mantra att vi inte ska konkurrera med låga löner utan med hög kompetens. Det är nog en bra grundinställning, men den får konsekvenser om man drar den till sin spets. Det kommer alltid att finnas människor som är eller kan förväntas vara lågproduktiva i arbetslivet. Om man säger att nej, vi ska inte ha låga löner i vårt land, då får man automatiskt hög arbetslöshet i dessa grupper. Vartefter kraven på produktivitet och kompetens höjs blir det fler och fler som ramlar under gränsen för när de är lönsamma att anställa. Att förespråka en extremt sammanpressad lönestruktur och sedan uttrycka förvåning över hög arbetslöshet hos ungdomar och invandrare, det är i bästa fall aningslöst, i andra fall hycklande.

Den här insikten finns hos regeringen, även om man är påtagligt försiktig med att prata om den. En del steg har tagits, men det vore nog bra om tankarna spreds i flera skikt. Så länge man låser sig vid att alla som jobbar ska kunna ha höga löner och att alla ska kunna ha jobb, ja då är man just det – låst, i ett omöjligt läge. Att tillåta lägre löner för den som är ny på arbetsmarknaden skulle kanske inte lösa samtliga problem på området, men jag säger som om jobbskatteavdraget: det är inte tillräckligt, men det är nödvändigt.
Man kan invända att det är taskigt att låta den som är svag på arbetsmarknaden betala för sin inträdesbiljett med en låg lön. Men om man inte gör det får hen betala ändå – med långvarigt, kanske permanent, utanförskap.

Vi kan med en bra skola och andra institutioner sträva efter att ge människor bra förutsättningar för arbetsmarknaden, men i slutändan måste vi ändå välja mellan hög arbetslöshet och att acceptera låglönejobb.
Här kommer vi tillbaka till inläggets början. Jobbskatteavdraget åtgärdar till stora delar arbetsmarknadens utbudsproblem. För att åtgärda den andra halvan, efterfrågan, behöver tjänster bli billigare, och vägen dit är lägre lönekostnader, åtminstone för den som har svårt att komma in på arbetsmarknaden. Det kan till viss del åstadkommas med politiska reformer, men jag tror att en stor del av ansvaret också måste tas av fack och arbetsgivare.
Det är på så sätt fler, på frågan om de är lönsamma, ska kunna svara dem: Ja!

Publicerat i Politik, Skatter | 1 Comment »

Berättelsen om jobbskatteavdraget

lördag 21 december, 2013

Av lätt insedda skäl har det surrats en del om arbetslöshet, sysselsättningsgrad och slikt på sistone. Det lär inte bli mindre sådant till valet. Jag hade tänkt förekomma den stora valfebern genom att redan nu ta ett bloggrepp på i alla fall två relaterade frågor: jobbskatteavdraget och arbetsgivaravgifter för unga. När jag började fundera på inlägget insåg jag att det skulle bli absurt långt, så jag delar upp det. Här är delen om jobbskatteavdraget.

Vem är det till för?

Det har under hösten inte saknats artiklar, utspel och yttringar i stil med ”Jag har en bra lön, jag vill inte ha jobbskatteavdrag, pengarna borde gå till behövande i stället”. Jag menar att sådant vanligen grundar sig på en missuppfattning (med eller utan flit) av jobbskatteavdraget.
Tell you what. Från och med nu förkortar jag jobbskatteavdrag(-et) JSA.
JSA är inte framtaget för att ge höginkomsttagare lägre skatt, även om det är en bieffekt. Det är till för att ge sänkt marginalskatt i låga inkomstlägen.
Någon gång en bra stund före valet 2006 läste jag, om jag minns rätt, en debattartikel från någon då relativt okänd moderat vid namn Anders Borg. Han hade nördat ned sig i skattesystemet och identifierat ett viktigt problem: Sverige beskattade sina låginkomsttagare väldigt hårt. Detta gav svaga drivkrafter för någon som rör sig i de lägre inkomstlagren att försöka hitta ett jobb, vilket i sin tur kunde förmodas öka arbetslösheten väsentligt. Det råder stor enighet om att höga marginalskatter gör det oattraktivt för folk att försöka öka sina nettoinkomster.
Lösningen som presenterades var ett avdrag skräddarsytt för att angripa detta problem, med kraftiga skattesänkningar för låginkomsttagare men mer måttliga sänkningar för höginkomsttagare. Bortsett från att idén stred mot mina preferenser för enkla skattesystem tyckte jag att det verkade vara en alldeles fantastiskt bra idé, synd bara att den säkert aldrig skulle bli verklighet. Men jag hade fel, Alliansen vann valet och införde så gott som precis detta system.
Alltså: Inte för att höginkomsttagare skulle få sänkt skatt, utan för att sänka framför allt marginalskatterna för den med låg lön.

Hur fungerar det?

Formeln för beräkning av JSA är rätt stökig – jag har sett den men kommer inte ihåg den. Då är det lättare att titta på en graf som visar både total skatt och marginalskatt, före och efter införandet av JSA. Diagrammet nedan är hämtat från en bilaga till en regeringsrapport, ”Utvärdering av jobbskatteavdraget” (pdf).

marginalskatter regeringen

Kolla jättepuckeln för marginalskatterna i början av inkomstskalan, pre JSA. Kolla över huvud taget skatterna för låginkomsttagare. Om man över huvud taget tror att människor reagerar på ekonomiska incitament, är det konstigt att många aktuella för dessa inkomstlägen befann sig utanför arbetsmarknaden?
Som återkommande läsare kanske minns gjorde jag 2010 en djupdykning i effekterna av JSA på skatteskalan, den som vill ha ännu fler grafer kan vända sig dit.

Jaha, men kunde man inte då nöja sig med att sänka skatten för låginkomsttagare? Varför ska någon som tjänar 35 kkr i månaden också få sänkt skatt?
Nej, det går faktiskt inte att sänka skatten enbart för låginkomsttagaren. Inte om man inte vill krascha incitamenten för de andra. Det har de senaste åren lanserats en del förslag från oppositionen där man behåller JSA i låga lönelägen men sedan tar tillbaka det successivt när man går upp i lön. Felet med den idén är att i fasen där staten tar tillbaka avdraget får man höga marginalskatter, bortåt 60% har jag för mig, och det i relativt vanliga inkomstlägen. Det torde nationalekonomiskt vara en utomordentligt dålig idé att införa så höga marginalskatter för så många. Och tanken med att återta JSA i högre inkomstlägen är väl rimligen att det ska vara nationalekonomiskt sunt. För inte kan det väl vara så att man rent principiellt ogillar att folk får behålla mer av sin lön? Det handlar väl inte bara om att klämma åt alla som inte är lågavlönade? Väl? Väl?

Fungerar det?

Bra fråga. Fungerar det i praktiken? Folk får behålla mer av sin lön, ja, men har det också blivit fler jobb?
Ja det har det. Det går givetvis aldrig att veta exakt hur många, eller för den delen vilka. Men en lång rad olika institutioner har gett sig på att uppskatta effekterna på jobben, och snittar på att effekten blivit runt hundratusen nya jobb. En sammanställning finns på sid 52 i rapporten jag redan länkat till ovan. Man kan notera att det är inte bara kapitalisterna i hög hatt och cigarr som kommit fram till denna siffra; även LO har kommit fram till ungefär samma sak, även om de inte alltid talar så högt om det.

Men har vi inte hög arbetslöshet? Visst har den knappt sjunkit sedan 2006? Hur kan vi då säga att JSA fungerar?
Ah. Mångbottnad fråga som jag ska återkomma till i nästa inlägg på temat, men jag tar en del av det här.
Å ena sidan måste man, för att kunna göra en relevant utvärdering, ta hänsyn till omvärldsfaktorer. Ni vet finanskrisen. Sverige har i dag näst Nederländerna högst sysselsättningsgrad i EU27. Sysselsättningsgrad spelar inte riktigt 1:1 mot officiell arbetslöshet. Tittar man på arbetslösheten över tid jämfört med EU27 (och Frankrike, för jag var tvungen att välja ett tredje land) ser det ut så här.

arbetslöshet vs EU27 Frankrike

Effekten av finanskrisen är här mycket tydlig. Så jag vill vända på det – trots den mest omfattande lågkonjunkturen på många decennier har vi i dag inte högre arbetslöshet än högkonjunkturen före valet 2006.
Vad vill jag säga med det? Att allt är gott och vi kan slå oss till ro? Nej, inte alls. Det finns ett antal länder i EU med lägre arbetslöshet än Sverige. Även om så inte vore fallet bör vi förstås anstränga oss för att få ned arbetslösheten. I detta är JSA en viktig och troligen nödvändig del, men det är inte ensamt tillräckligt. Att en ensam åtgärd inte kan lösa alla problem är dock givetvis inte ett skäl till att förkasta den.

Men har vi inte raserat välfärden med alla förlorade skatteintäkter pga JSA?
Nej. Omräknat till fasta priser är statens skatteinkomster i dag, i lågkonjunkturens 2013, nästan precis lika stora som de var före valet 2006, i brinnande högkonjunktur. En hög skattesats garanterar inte höga skatteintäkter. Om vi i dag, med lägre skattesats, får in lika mycket pengar som igår, då är det rätt uppenbart att skatterna var för höga förut. Ekonomin tappade fart av dem. Att hitta optimal skattesats är inte enkelt ens om man har en klar definition av vad man menar med ”optimal”, men så mycket kan man ändå rätt säkert säga som att skatten på arbete var för hög förut.

Jag vill ändå inte ha mitt jobbskatteavdrag, alternativt Är det rättvist?

Ja det var ju ingången till det här inlägget. Ungefär ”Jag har en bra lön, jag vill inte ha jobbskatteavdrag, pengarna borde gå till behövande i stället”.
Det är givetvis trevligt för dig att du tycker att du klarar dig med mindre pengar. Men:
* Om JSA har skapat runt hundratusen jobb
* Om JSA kraftigt har sänkt skatten för lågavlönade
* Om staten fortfarande får in lika mycket skatteintäkter som förut
* Om det vore nationalekonomiskt olyckligt att ta bort avdraget i högre inkomstlägen
– ja, vad är då problemet egentligen? (Ett principiellt tänkbart problem tar jag upp i nästa sektion.) För som sagt, JSA handlar inte om dig.
Det skulle kunna handla om dig. Jag hör inte till dem som anser att skatt är stöld, men jag tycker det finns ett egenvärde i att den som jobbat ihop pengar också får behålla dem. Detta egenvärde måste ställas mot andra värden, och det är därför vi inte ska ha noll skatt. Men utgångspunkten måste alltid vara att det är individens pengar, som staten får en del av; inte tvärtom. Sålunda, om det går att sänka skatterna för alla utan andra oacceptabla effekter tycker jag att man bör göra det, speciellt i ett högskatteland. JSA skulle sålunda kunna handla om att även medel- och högavlönade får behålla mer av vad de jobbat ihop, och så framställs det ibland även av regeringen. Men det är alltså mest en sidoeffekt av det egentliga målet som, jag upprepar, är att sänka skatten för låginkomsttagare.

Men om designen är ägnad att sänka skatten för låginkomsttagare, hur kan det då komma sig att de med högre inkomster får sin skatt sänkt mer, räknat i kronor?
Vi har egentligen redan svarat på det. Man måste göra så för att inte få dåliga marginaleffekter. Det är för övrigt inte så att ju mer man tjänar desto med JSA får man; ganska snart stannar det av och är sedan en konstant summa. Och den som hävdar att det inte är procent man handlar med utan med kronor har bara delvis rätt. Givetvis betyder 300 kr i månaden mycket mer för en som tjänar 12000 kr än för en som tjänar 36000 kr. Jag vill här citera en relevant text i SvD:

Som ett tankeexperiment kan man förstås fundera över hur en skattesänkning skulle vara utformad för att ge mer till dem som tjänar minst, på ett sätt så att det gillas av oppositionen och Ekot. Man kan sänka skatten med 100 procent för den svagaste tiondelen, och med 1 procent för den rikaste hundradelen. Räknar man i kronor, som oppositionen och Ekot gör, blir de rika ändå vinnare.

Med den sortens rättvisebegrepp kan regeringen aldrig bli godkänd.

Okej, men man kan ju trots allt ovanstående som höginkomsttagare gräma sig över att man ska behöva ta del av JSA, oavsett om man accepterar tankegångarna eller inte. Vad göra då? Jag menar självfallet att det är fel att försöka tvinga alla andra att avstå sina jobbskatteavdrag, men det finns mycket man kan göra ändå. Man kan till exempel gå in på jobbskatteavdrag.se och se hur mycket jobbskatteavdrag man får. Sedan kan man skänka det beloppet till valfritt gott ändamål. Som man får välja själv. Eller så kanske man anser att det är bättre om staten förvaltar pengarna efter bästa förmåga, det är inte en helt orimlig tanke. Då kan man ge pengarna till Skatteverket. Jag är inte säker på om det går att bara göra en inbetalning, men om det inte går kan man vid deklarationen hitta på en kapitalinkomst vars skatt motsvarar jobbskatteavdraget. Skatten på kapitalinkomster är 30%, så den räkneövningen bör en åttondeklassare fixa.
Och så är problemet löst! Utan att sabba något jobbskapande. Jag tänker verkligen inte titta snett på någon som gör så.

Finns det inte effektivare sätt?

Det här skulle kunna vara en relevant invändning. Kunde man ha uppnått samma eller motsvarande positiva effekter på något sätt som kostade mindre för statskassan?
Tja. Kanske. Svårt att kategoriskt svara nej på den frågan.
Men motfrågan blir då hur en sådan åtgärd skulle se ut. De saker oppositionen mest föreslagit hittills skulle snarast ha motsatt effekt. Jag tror att man är ganska överens om att åtminstone de första jobbskatteavdragen var kostnadseffektiva. Sedan är det rimligt att tänka sig att den jobbskapande effekten avtar. Det finns, som sagt, andra effekter av fortsatta jobbskatteavdrag som jag tycker är goda, men om man ser enbart till jobbskapande effekt kan man givetvis tänka sig att det någonstans går att hitta något bättre. Men det vill till att det är något bra. För, som det alldeles för sällan påpekas, ville staten bara få ned arbetslösheten till nära noll så vore det plättlätt. Anställ samtliga i offentlig sektor. Alltid finns det några hål som behöver grävas och fyllas igen. Men det finns förstås en anledning till att varken S- eller M-ledda regeringar gjort så.
Det jag sett komma från oppositionen är huvudsakligen varierande grader av återgångar till hur det såg ut pre 2006, vilket inte fungerade i en högkonjunktur och knappast lär göra det nu heller. Hade man några undermedel hade man förstås plockat fram dem. Vad mig anbelangar är alla fantastiska jobbskapare som är bättre än JSA välkomna. Men man måste komma fram med dem, inte bara rya om att det måste finnas något bättre.

Det kommer som jag skrev i inledningen en del 2. Då ska jag bland annat prata om vad som skulle kunna vara bättre.

Uppdatering 22 december
Det är inte riktigt inläggets ämne, men det har i efterhand slagit mig att jag kanske ändå borde lagt in något om vad JSA kan betyda i reda pengar för en lågavlönad. Bästa sättet att utröna detta, förutom att skärskåda diagram, är sajten jobbskatteavdrag.se som jag redan länkat till. Men jag tar ett konkret exempel, på någon som tjänar 18000 kr i månaden. Jag säger inte att det inte finns folk som tjänar mindre än så, men det är en nivå som ligger lägre än botten i många kollektivavtal i dag.
Denna löntagare har fått sin skatt sänkt med 30%. I reda pengar är det drygt 1500 spänn, vilket motsvarar en inkomstökning på 12%. Efter skatt. Man kan också formulera det som att det skulle krävts en bruttolöneökning på 2300 kr, samtidigt som ingen inflation sker, för att åstadkomma samma effekt.
Det går fortfarande att ha invändningar mot JSA, jag har själv en eller ett par, men den som fnyser åt denna förbättring för lågavlönade har jag svårt att tro är ärligt intresserad av lågavlönades situation.

Etiketter:,
Publicerat i Politik, Skatter | 4 Comments »