Förvånansvärt vettig

Valet är över! Ifall någon missat det. Jag har, bland annat för att dottern kräktes salut på mig, inte kunnat blogga om det förrän nu. Fördelen med det är att kryssräkningen till Riksdagen nu är i det närmaste klar.

Först hade jag tänkt göra en allmän analys av det rikspolitiska landskapet nu, men antingen struntar jag i det – alla andra skriver redan om det – eller så tar jag det i ett separat inlägg. Här koncentrerar jag mig på resultatet för Centerpartiet och för mig själv.

Jag tar dock omvägen via den avgående regeringen. Att Alliansen lämnar ifrån sig regeringsmakten var med valresultatet oundvikligt. Det finns minst två personer i den avgående regeringen som snart kan vara saknade.

Den ene är förstås Anders Borg. Han har inte varit en odelat god kraft; en rejäl black om foten är att regeringen under honom så flagrant låtit förfallet i det civila och militära försvaret fortgå. Det är, förvånar sig nog ingen över att jag säger, inte okej.
Det har inte heller saknats tillfällen att klaga över bristande reformvilja. Men då jämför man inte med tidigare finansministrar, utan med en tänkt idealministär.
Faktum kvarstår att Borg enligt samlade internationella bedömningar varit närmast exempellöst framgångsrik. Valet av stimulanser och deras tajming har av allt att döma skötts utomordentligt skickligt. Det är svårt att uppbringa någon jämförbar ekonomi som klarat finanskrisen med efterföljande lågkonjunktur bättre än Sverige, och till icke ringa del är det Borgs förtjänst.

Den andre är… ja för tio eller ännu mer tjugo år sedan trodde jag aldrig jag skulle säga det här, men den andre är Carl Bildt. Jag uppskattar visserligen hans vassa tunga, men hans viktigaste bidrag har varit förmågan att tala klarspråk när andra – framför allt andra i EU – mumlar otydligt i skägget. Jag vet att just detta också gör att många är glada att se honom gå, men jag känner mig säker på att Sverige kommer tappa positivt inflytande i omvärlden nu, oavsett vem som efterträder honom. Även här verkar många internationella tyckare, som inte är så fast i den svenska partipolitiken, dela den bedömningen.

Så om Centerns valresultat. Ja, Centern och Alliansen förlorade riksdagsvalet, inget snack om den saken. Det tycker jag är… beklagligt. Inte oväntat givet en lång tids opinionsmätningar, men beklagligt. Det finns ändå flera ljuspunkter för just Centern.
Vi tappade i riksdagsvalet, jämfört med föregående val. Inte oväntat, regeringspartier brukar gå bakåt. Vi klarade oss dock klart bäst av alla borgerliga partier och är åter näst största borgerliga parti. Min uppfattning är att vi gjort detta i en valrörelse som från Centerhåll dominerats av positiva budskap om vad vi har gjort och vad vi vill göra, och att vi hållit en ideologiskt tydlig profil.
(Därmed inte sagt att det inte också funnits angrepp på motståndare – inte fel i sig – eller att den liberala ideologin varit renodlad. Vi rör oss med relativa termer här.)
Annie Lööf har också i mångas ögon blommat ut som en stark och driven politiker. Det är nog inte överdrivet centerchauvinistiskt att i dag räkna henne som den tongivande oppositionspolitikern på riksplanet. I och med allt detta hoppas jag nu att den period då Centern mest fått svara på frågor om pågående kris (äkta eller påhittad) ska vara över.

Vidare har Centern faktiskt gått framåt både i Stockholms kommun och landsting. Det är svårt att vara tvärsäker på att ett valresultat hänger intimt ihop med det arbete man gjort i föregående mandatperiod, kanske särskilt för små partier, men faktum kvarstår att Centern gjort ett starkt jobb både i kommunen under Per Ankersjö, och i landstinget under Gustav Hemming, och att detta åtminstone inte straffat sig i valet. Två tydliga resultat av Centerns arbete är den planerade t-baneutbyggnaden och det pågående kraftiga upprycket för cyklande i stan, och man har också bedrivit en tydlig och positivt inriktad valkampanj. Även om det parlamentariska läget i kommun och landsting ur ett Centerperspektiv nu inte är idealt är det ändå roligt i sig att Centern gjort så bra ifrån sig på dessa nivåer.

Och så me, myself and I. Och ni.
Dags för den rent egofixerade delen av valet.
Jag har suttit med fingret på F5 i flera dagar och följt kryssräkningen. Det har varit jättespännande – och inte minst jätteroligt. Resultatet har vida överträffat vad jag vågade tro var rimligt. När jag före valet fått frågan hur många kryss jag tror att jag kommer få har jag sagt typ tjugo. Det har varit en medvetet och fegt låg siffra; jag tyckte nog det verkade nåbart att få 30-35 stycken sådär. Men det är så svårt att veta. Det är en sak att undslippa sig att man nog ska rösta på någon, en annan att faktiskt göra det. Man har ju bara ett riksdagskryss vart fjärde år.
Att få tresiffrigt antal kryss, alltså över hundra, har jag förstås fantiserat om, men också avfärdat som orimligt.
Nu när kryssen är så gott som färdigräknade har jag 133 stycken.
Låt mig, som kort pausunderhållning, exemplifiera den känslomässiga effekten av en bunt personkryss på en frivilligarbetare i valrörelsen:

Om ställningarna håller i sig, och det gör de nog, betyder det att jag räknat efter antalet kryss i Stockholm (& Centern) slutar som sjua. (Placeringen på valsedeln var nr 17.) Före mig hamnar:
* Partiledaren och chefsekonom Martin Ådahl, där även den senare varit mycket synlig valrörelsen.
* De två toppkandidaterna från Stockholmsdistriktet, Johan Hedin och Johanna Jönsson, som figurerat mycket på affischer. Förresten, grattis till dem och till oss; det är två personer jag utomordentligt gärna skickar till Riksdagen.
* Hannes Hervieu och Sofia Arkestål, som båda bedrivit relativt genomarbetade och uppmärksammade personvalskampanjer och där den förre än ordförande för Centerstudenter.
Sedan kommer jag. Jag, vars personvalskampanj visserligen varit entusiastisk, men också… vi kan väl kalla den hemmasnickrad. Inga affischer, inga flygblad, inga framträdanden i några tidningar, ärligt talat inte vidare välplanerad. Gott humör före proffsighet.
Med det vill jag inte på något sätt förringa de som kommer före mig; det är inte fråga om att bara man sätter upp ett par affischer så har man vips trehundra kryss. Vad jag menar är att jag är jätteglad och inte så lite stolt över att staka i mål alldeles efter denna illustra skara.

Tittar man sedan vidare i krysslistan är det många där som inte bedrivit någon aktiv personvalskampanj, men det minskar inte min stolthet det minsta; det här handlar inte om att slå någon annan. Det handlar om att vad jag tycker är jättemånga personer har visat mig ett stort förtroende genom att kryssa mitt namn. Det låter kanske klyschigt när jag skriver det så här, men i så fall har det blivit en klyscha för att det är sant. Djupt känt tack till alla som kryssat.

Vilket leder mig över till frågan VEM VARE SOM KRYSSA
Några har sagt till mig att de har kryssat mig, men i de flesta fall vet jag inte. Det är förstås helt i sin ordning, men jag vill ändå fundera på vilka vägar man kan ha haft för att hitta fram till mig. De här kommer jag på rak arm på:

• Facebook. Min kampanj har nästan uteslutande bedrivits på nätet, och där har Facebook varit min primära plattform för utrop. (Twitter nästan inte alls.) Gruppen personer som läser mig på Facebook och som kan tänka sig att rösta både på mig och på Centerpartiet lär dock vara långt mindre än hundra personer.
• Bloggen, alltså här, har som vanligt stått för den mesta textmassan. Men det är inte heller en masskanal. Jag vet inte hur många regelbundna läsare jag har, men det lär vara färre än hundra. Överlappet med Facebook är också stort.
• SVT:s valkompass är en okänd faktor som kan ha kommit att få stor betydelse. Jag tycker själv att den utgjort en god snabbsammanfattning av mig och min kandidatur. Det hände också ett par gånger under valrörelsen antingen att någon kontaktade mig och sade att hen hade hittat mig på SVT, eller att jag hörde om att någon hade gjort det.
• Word of mouth, eller djungeltrumman. En faktor som jag satte visst hopp till i samband med Facebook, och jag vet att åtminstone några spridit mitt evangelium (för vilket jag är, eh, glad och tacksam). Jag har dock ingen aning om i vilken grad det bidrog. Jag vill gärna tro att det var betydande.
• Valstugan. Jag har stått en bunt pass i valstugan vid Sergels torg. Jag har inte där kampanjat något särskilt för mig själv, men det har hänt några gånger att en besökare efter ett samtal har frågat efter mitt namn. Det kan ha gett några röster, men knappast fler än fem.
• ”Civilingenjör” stod det på valsedeln vid mitt namn. Det var med flit. Jag hade kunnat skriva ”teknologie licentiat” men det är det nästan ingen som vet vad det är. Jag var också den högst placerade kandidaten på listan som presenterade mig som civilingenjör. Det kan möjligen ha gett några spontankryss i valbåset. Jag har absolut ingen indikation på i vilken utsträckning detta varit en faktor, men den skadar nog inte.

Vad blir slutsatserna av det här då?
Den första slutsatsen är att den politiska åsiktssamling jag bär runt på verkar ha en inte försumbar motsvarighet hos riksdagsväljarna. Jag lär ha fått ytterligt få slentriankryss; de allra flesta som kryssade på mig utgår jag från gjorde det väl medvetna om vem de röstade på. Det uppmuntrar inför framtiden.
Rent kampanjtekniskt kan en delslutsats vara att vid ny valkampanj ska jag inte försumma att synas i de vettiga valkompasser jag kommer åt; jag ska mer organiserat se om jag kan uppmuntra redan övertygade att prata för mig; och jag förlorar förmodligen inte på att presentera mig som civilingenjör. Detta bara bland redan befintliga kampanjelement. I vilken mån andra vägar bör tillgripas, ja, det har jag nog några år på mig att fundera ut.
Kanske överväga att flytta bloggen till något med ett vettigare namn.

Tills dess, eller i vart fall tills vi hörs igen: Tack för allt stöd!
Det gäller inte minst min fru Sofia.

Er riksdagskandidat 2014 emeritus

This entry was posted on fredag 19 september, 2014 at 16:35 and is filed under Politik, Val 2014. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. Both comments and pings are currently closed.