Förvånansvärt vettig

Man är nästan alltid tvåa när man skriver om utvecklingen med Ryssland. Saker händer fort nu. Det var bara någon dag sedan som Ryssland såvitt det går att bedöma kapade ett litauiskt fartyg på internationellt vatten. Jag kände mig länge rätt säker på att en eventuell aggression mot Baltikum skulle vänta tills man har Ukraina mer under kontroll. Det kan fortfarande vara planen; mycket av vad som sagts och gjorts från ryskt håll på sistone kan främst syfta till att behålla initiativet och se till att Väst (EU, Nato, USA) ständigt är förvillat (förhoppningsvis är det så den ryska ledningens lättsamma tal om kärnvapenattacker ska förstås). Den här texten kan vara inaktuell i samma ögonblick som den publiceras.

Men jag skriver den ändå, och den handlar om hur jag tror att det nya läget mellan Väst och Ryssland bör hanteras. I mycket grova drag.
Jag har redan skrivit att vi behöver uppgradera vår militära förmåga. Det gäller inte bara rent territorialförsvar. Försvarsdoktrinen både i Sverige och vår nära omvärld bygger på att någon annan ska komma till hjälp, alternativt att man själv ska komma till hjälp om någon granne får det svårt. En sådan expeditionär förmåga saknas dock hos de flesta länder. Det måste åtgärdas. På riktigt kort sikt är det nog inte jättemycket som går att göra, utan det är bara att hoppas på det bästa en tid framöver; att bygga upp militär förmåga tar tid.
Mer än så tänkte jag inte skriva just nu om det traditionella kulor-och-krut-försvaret. Det kan aldrig få vara det enda man ägnar sin uppmärksamhet åt, vare sig på kort eller lång sikt.

En annan beredskap som måste byggas upp är civilförsvaret, som chanserat farligt mycket på senare tid. Putin kommer bara tillgripa vapenmakt om han tycker att det behövs. Insatserna är betydligt lägre när det kommer till riktade aktioner för att störa eller slå ut sårbara samhällssystem. Jag är skeptisk till att Sveriges beredskap för sådant är god. Det gäller för övrigt inte bara myndigheter; jag tycker att man som privatperson har en viss skyldighet att förse sig med materiel så att man klarar åtminstone några dagar av allvarligt störd infrastruktur.
Här lever jag inte alls som jag lär. Min personliga beredskap är… ja, lägre än till exempel för vem som helst som är förberedd för en fjällvandring. Ska åtgärdas. Vilken dag som helst.
En fördel med att rusta upp den civila beredskapen är att man inte bara har nytta av den ifall Putin får för sig något. Det kan ju faktiskt bli solstorm. Eller något annat. Och då sitter jag här och har inte ens en dieselgenerator till dvd-spelaren.

Ur ett ryssperspektiv handlar både militärt och civilt försvar om att vara beredd på det värsta, som vi innerligt hoppas aldrig ska inträffa. En god beredskap minskar i sig risken för inträffande, även om risken aldrig helt kan elimineras. Finns det andra åtgärder man kan vidta för att minska risken?
(En åtgärd som i någon mening skulle fungera vore att helt enkelt ta Putins parti. Jag lämnar den möjligheten utan vidare kommentar.)
En väg skulle kunna vara sanktioner. Om man i möjligaste mån vill undvika militär konfrontation med Ryssland, och det vill man givetvis, är sanktioner ungefär det instrument som står till buds. De sanktioner som tagits i bruk hittills har dock över lag varit påfallande tama. Så bör vi trappa upp dem?
Sanktioner är svårhanterade. Sanktioner riktade mot nyckelspelare, som vi mest sett hittills, har inte haft någon märkbar effekt. Inför man bredare sanktioner måste man fundera på vad syftet med dem är. Är det att befolkningen ska vända sig mot det styrande skiktet? Det har nästan aldrig fungerat och är antagligen fåfängt. Effekten kan bli den omvända, inte minst om man som den ryska ledningen är skicklig i informationskrigföring. Ett annat problem med sanktioner är att det ofta är svårt att veta när man ska avveckla dem. Plus förstås det uppenbara problemet med att de drabbar individer som inte är skyldiga till vad Ryssland som stat gör. Och att man som allmän princip bör välja öppenhet före slutenhet.
Trots allt detta lutar jag åt att vi bör införa hårda och breda sanktioner. Jag är inte tvärsäker, men jag lutar åt det. Huvudskälen är två.
1: Som svar på Putins ständigt stegrande aggression. Undfallenhet har hittills bara uppmuntrat honom till allt vidlyftigare äventyr. Det måste kosta att ge sig på sina grannar, och vill vi undvika krig (vilket vi som sagt & självfallet vill) är det sanktionssvaret vi har.
2: Kremls mål för ganska lång tid framöver är att satsa, om jag minns rätt, 25% av statsbudgeten på sin militär. Vi bör göra det svårt för dem.
Ryssland får en stor del av sina intänkter från att sälja gas och olja. Förutom att kraftigt begränsa Rysslands tillgång till internationella kapitalmarknader (vilket förmodligen inte har så stor effekt på kort sikt eftersom Ryssland byggt upp en strategisk reserv för att klara just sådana åtgärder) bör vi så fort det bara går sluta köpa olja och gas från Ryssland.
Ja, jag tittar på er, Tyskland. Och en bunt andra europeiska länder också.
Om inte annat skulle det i den bästa av världar kunna bidra till sänkta koldioxidutsläpp. Om jag får sitta här och önska mig ponnyer.

Vad vi absolut inte ska göra är att börja kalla hem ambassadörer. Att ha fungerande diplomatiska kanaler är enormt viktigt, särskilt under dåliga tider. Det kan vara så att det just nu inte finns mycket att prata om; Putins regim har på senare tid i stort sett enbart kommunicerat med lögner och med eldrör. Men det kan komma andra tider, och då duger det inte att det inte finns något nummer att ringa. Ryssland var för inte så himla många år sedan en partner, och kan bli det igen.

En annan sak som är viktig på lång sikt är att inte blanda ihop det ryska folket med den ryska ledningen. Den nuvarande ryska ledningen med sin nuvarande inställning har utsett Väst till sin fiende, och det i sig ligger bortom vår kontroll. Vad vi inte får göra är att därför se Rysslands befolkning som vår fiende. Här finns inget stort svepande åtgärdsprogram, utan bara (nåja, bara och bara) en massa saker som att inte uttala sig nedsättande om ryssar. Jag har hört väldigt lite av sådant, men andra rapporterar att de hör det betydligt mer. Man kan förstås tycka att ”var inte en drummel” är en anvisning som inte skulle behöva ges, men det skadar nog i alla fall inte.
Vidare, att inte förutsätta att den ryss du råkar möta spritter av iver att dra ut på erövringsstråt. Tyvärr måste nog det akademiska utbytet med Ryssland begränsas när det gäller områden med försvarstillämpning, men vi ska fortsätta att välkomna ryssar som vill komma till Väst och studera. Eller jobba, för den delen. Eller bara turista. Le mot dem. Var vänlig.

När jag börjar med att prata om hur vi på diverse sätt måste rusta, militärt, civilt och ekonomiskt, för att ha beredskap mot rysk aggression, låter det kanske futtigt och obetydligt att sedan säga att vi inte ska vara dumma mot ryska medborgare. Men jag tror verkligen det är jätteviktigt. Rustningen måste vi med hänsyn till utvecklingen genomföra. Men vi måste också hoppas att det kommer en annan dag, med en annan attityd från Kreml. Då ska vi välkomna det, och vi ska inte ha byggt upp ett onödigt och kontraproduktivt kulturellt fiendeskap med det ryska folket.

Och det är förstås en tanke med att jag börjar prata om de obehagliga måste-sakerna, och avrundar som jag gör. Bilden vi ska ha är inte att vi går in i evig vinter, utan att det här är en situation vi måste hantera men att vi hela tiden hoppas och är beredda på att det töar.

This entry was posted on lördag 20 september, 2014 at 09:34 and is filed under Politik, Ultima ratio regum. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. Both comments and pings are currently closed.