Att bädda med granris

För några inlägg sedan skrev jag om varför man alls ska ha ett militärt försvar. Inställt extraval innebär inte att den tilltänkta serien försvarsinlägg ska skrinläggas, så jag fortsätter här med när man ska ha ett militärt försvar.
Ganska långt inlägg, men du kan ju alltid hoppa över de avsnitt du inte orkar med. Slutsats dras längst ned.

När behövs försvaret?

Det är mycket enkelt. Försvaret behövs när det finns ett hot att försvara sig mot. Som jag skrev i förra inlägget i serien, det behöver inte vara ett fullt utvecklat invasionsförsvar designat för att kasta alla tänkbara och otänkbara angripare i sjön, men en tröskeleffekt är alltid eftersträvansvärd.
Så principen är enkel, men det kräver en hel del arbete att följa principen. Det duger inte att börja från noll den dagen hotet blivit realitet; att upprätthålla en försvarsförmåga bygger på flera saker som alla är tidskrävande. Jag ska exemplifiera nedan.

Materielanskaffning

Det här råkar vara mitt specialområde.
Att skaffa militär materiel tar tid. Förenklat: först ska man komma fram till ganska precis vad behovet är. Sedan ska man upphandla rätt pryl. Inte sällan krävs någon modifiering för att den ska passa svenska förhållanden, och den är förmodligen inte färdigtillverkad vid beställning; många pratar om militär hyllvara men få har någonsin sett någon. Ofta krävs en del byråkratiskt dansande med exportkontrollregler. När materielen väl levererats ska det finnas ordentlig dokumentation, och så måste man utbilda användarna om det inte är väldigt enkla saker. Och ska man kunna använda materielen över tid måste man ha sett till att det finns möjlighet till underhåll och reparationer.
Den här processen tar vanligen flera år i anspråk. Inget man vill ha väntat med att dra igång till ett skymningsläge.
Men om det nu börjar se svettigt ut, kan man inte kapa en del byråkratiska led? Jo, en del. Men låt oss titta på det.

  • Kapa behovsanalysen? Bra om man vill bränna mycket pengar. Sämre om man vill lösa en faktisk materielbrist. Men ja, jag misstänker att några månader av byråkrati skulle man nog kunna kapa utan att ta gigantiska risker.
  • Upphandlingen då? Jodå, är det krisläge kan vi nog slänga upphandlingsreglerna överbord. Det kan kapa en del tid, men det är nog många som överskattar hur mycket tid man verkligen skulle spara, givet att man inte bara vill köpa en pryl, utan även få rätt pryl. Man måste fortfarande ta fram en ordentlig specifikation och fundera över nödvändiga anpassningar. Men okej, några månader här också, beroende på vad det är för typ av materiel.
  • Produktionsanpassning och tillverkning är svårt att göra något åt. Och speciellt i ett krisläge kan det vara mycket svårt att få prioritet hos tillverkaren om den är utländsk. Är det kris här är det antagligen kris på andra ställen också. I både Frankrike och USA – och kanske många andra länder som jag inte har koll på – har staten rätt att ställa sig först i kön till producerad materiel. Det i sig gör det olämpligt att vänta till sista stund.
  • Exportkontrollen lär också vara svår att komma runt. Ibland går den snabbt. Ibland tar den månader.
  • Dokumentation och underhållsorganisation kan man förvisso börja ta fram innan materielen levererats, men att hoppa över det är vanligen inget framgångsrecept. Kan funka för enkel slit-och-släng-materiel, men för mer avancerade grejer är det här nödvändigt och det tar lite tid.
  • Användarutbildning är uteslutet att hoppa över. Modern militär materiel, även om man ansträngt sig för att den ska vara enkel att använda i stressiga miljöer, kräver ofta både utbildning och övning för att man ska få bra effekt ur dem. Det här tar tid. Börjar man med det i skymningsläge har man försatt sig i en svår situation.

Min slutsats är att det är lätt att raljera över hur långsamt det går att skaffa materiel, men sätter man sig och tittar på allt som behöver göras – givet att man inte bara vill ha materiel, utan användbar materiel – så är det inte konstigt att det tar tid.
Det finns ett par så kallade snabbspår för materielanskaffning som jag inte går in på här, men erfarenhetsmässigt är det tveksamt hur mycket snabbare dessa verkligen är.

Vidare har vi till stora delar gjort oss av med kompetensen för att långsiktigt sköta underhåll på materiel. Det har återverkningar redan i dag. Det skulle bli en stor huvudvärk om vi bestämde oss för att varva upp försvaret igen, vilket anknyter till nästa avsnitt.

Personal

Väl så kritisk är personalförsörjningen. Man kan lätt förledas att tro att det bara ska ta ett par år att utbilda nya soldater. En värnpliktstjänstgöring var ju ofta mindre än ett år, eller hur? Och så kör man ett par varv.

(Jag tycker inte att ett värnpliktsförsvar är en bra idé. Men jag återkommer till det.)

Det är en mycket optimistisk tanke. Det finns knappast kapacitet att parallellt och med god kvalitet utbilda så mycket personal så att man på bara ett par år fyller upp ett fungerande försvar. Det finns också andra besläktade problem, nämligen:
Vem är det som ska utbilda?
Vi har i Sverige gått fram rätt mycket med osthyvel, så att många delar av Försvaret fortfarande finns kvar, om än i kraftigt nedbantad form. Men vissa saker har fått gå i graven. Det här är ingen uttömmande lista, men tydligen har vi i dag inga pansarvärnsrobotar för lite längre skotthåll. Det uppmärksammades under hösten att vi i stor utsträckning avskaffat vår ubåtsjaktförmåga. Detsamma gäller förmågan att i händelse av ofred basera vårt flyg på krigsbaser utspridda i skogarna.
Om vi bestämmer oss för att återta dessa förmågor, varifrån ska kunskapen om dem komma?
En begränsad tid kan man locka fram kunskaperna ur gamla officerare, men de försvinner. Sedan finns inte kunskapen i landet längre. Då har man verkligen uppförsbacke.
Många saker kan man lära sig från utlandet, men att skicka våra framtida utbildare på utbildning utomlands är inte gjort i en handvändning. Och det är ju det här med specifikt svenska förhållanden. Finns verkligen kunskapen utomlands om hur man bäst baserar Gripen i en svensk skog? Eller hur man vid ubåtsjakt hanterar den mycket speciella Stockholms skärgård? Jag tvivlar.
Och vilka är det egentligen som ska utbilda de framtida soldaterna? Såvitt jag förstår har underlaget på svenska officersutbildningarna krympt så kraftigt att man räknar med allvarliga rekryteringsproblem till många befattningar framöver. Redan i dag gapar vakanser i Försvarsmakten.

Den som hårdbantat sitt försvar har sålunda en mycket lång väg tillbaka. Ska jag gissa så kanske femton år, och det även om man anstränger sig målmedvetet.

Den ständigt sena starten

Det är inte rimligt att man ständigt ska ha högsta beredskap mot angrepp, det måste gå att växla ned en smula om hot försvinner. Även om man kan ha synpunkter på omfattningen var det knappast fel i sig att skala ned invasionsförsvaret när Sovjetunionen upphörde. Haken är att man måste växla upp i tid igen om utvecklingen vänder, och det är något Sverige inte utmärkt sig med att vara bra på. Det finns här också en inbyggd eftersläpning när man som Sverige är tydligt defensivt inriktad. Om man börjar bygga upp sitt försvar när man ser ett ökande hot ligger det i sakens natur att hotet redan har ett försprång i sin uppbyggnad. Det kan också tänkas att den som rustar för aggression gör det mer målmedvetet än den som mest vill bygga tröskelförmåga. Vi ser just nu båda effekterna i närområdet.

Den onda cirkeln

Men är inte det här kapprustningslogik? Kommer det inte bara leda till ständigt accelererande militärsatsningar?
Inte nödvändigtvis.
Om det är två aggressiva parter som båda rustar för att kunna invadera den andre, ja då blir det kapprustning. Men det speglar inte svenska förhållanden.
Om den part som satsar offensivt inte är intresserad av att ge sig på den som bygger tröskelförmåga kommer ökad tröskelförmåga inte att trigga ännu mer ökade militärsatsningar.
Man kan få kapprustning även med en offensiv part och en part som bygger tröskel. Om syftet med det offensiva rustandet är att slå den som bygger tröskelförmåga, ja då kan ökad tröskelförmåga leda till att den offensive rustar än mer. Och då måste man bygga en ännu högre tröskel. Inte så kul. Men ärligt talat, vad är alternativet för en tröskelbyggare? Att bara ge upp?
Tyvärr är det så med militära konflikter att det räcker inte att du vill ha fred och vara vänner. Motparten har alltid veto mot det.

Sammantaget

Ett militärt försvar behövs när det finns ett yttre hot. Men eftersom det tar mycket lång tid att bygga upp ett försvar om man tidigare avskaffat för stora delar av det, och man om man är defensivt inriktad vanligen kommer ligga efter, är det svårartat oklokt – för att inte tala om oansvarigt – att lägga ned tröskelförsvaret även om det ser lugnt ut för stunden. Möjligt undantag är om man är mycket snabb med att växla upp igen om säkerhetsläget försämras, och dessutom då satsar målmedvetet på att återta förmåga. Sverige har dock inte visat sig vara bra på sådant. Det torde också vara sämre ur stabilitetssynpunkt att reagera med egen satsning så fort det rustas i omvärlden än att helt enkelt behålla egen förmåga över tid.
Så svaret på inläggets fråga, när man behöver ett försvar i landet, är tyvärr: i stort sett hela tiden.

Efter att nu inledande ha förklarat varför och när jag tycker att det är nödvändigt med ett försvar tänker jag i kommande inlägg gå in mer på hur. Och för all del hur inte.
Jag återkommer.

Annonser

Ett svar to “Att bädda med granris”

  1. Agera, agera och agera. | Förvånansvärt vettig Says:

    […] försvaret. Del ett är här och handlar om varför vi alls ska ha ett försvar. Del två är här och handlar om när vi behöver ett försvar. Del tre är här och handlar, på ett ungefär, om […]

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s