Förvånansvärt vettig

Innan jag börjar prata om inriktningar i försvarspolitiken tänkte jag börja med frågan vad vi ska ha en försvarsmakt till över huvud taget. Ja varför har man ett militärt försvar? Jag misstänker att många inte ställt sig den frågan.

Ett svar, och vad som har varit en stor del av det svenska svaret i ett antal år nu, är att man har det till internationella insatser. Som i dag vår insats i Mali. Jag tror i och för sig att svenskt deltagande i internationella insatser är mer bra än dåligt, men det är inte den delen av den militära tillämpningen jag tänker på i det här inlägget. Försvarsdiskussionen har mer och mer kommit att handla om territorialförsvar, och om jag inte säger något annat är det framöver det jag avser.

Man kan också ha försvarsmakten till att hjälpa till i civila katastrofer, som skogsbränder och fartygsförlisningar. Förut hade svenska försvaret den uppgiften, men inte längre. Det är hur som helst inget vidare argument för att ha en försvarsmakt. Det är klart att det är bra om den kan hjälpa till i civila katastrofer, men är det civil katastrofberedskap man är ute efter borde det vara billigare att satsa på det och skippa vapnen.

Krig?

Det är lätt att tänka sig att svaret är enkelt, man har en krigsmakt för att kriga med. (Varur en del drar slutsatsen att eftersom krig är dåligt så är det dåligt att ha en krigsmakt.)
Jag skulle snarast säga att man i det längsta vill undvika att använda sin krigsmakt till att kriga med. Försvarsmaktens huvuduppgift är förvisso att föra väpnad strid, men man måste hålla isär uppgift och syfte. Huvuduppgiften må vara väpnad strid, men huvudsyftena är att bevara politisk handlingsfrihet och att undvika krig.

Politisk handlingsfrihet

Den svenska försvarsmakten är just en försvarsmakt. Den som gjorde värnplikten när sådant fortfarande var aktuellt kan förmodligen vittna om att övningarna inte handlade om att anfalla några grannländer, det var försvar för hela slanten.
Men den som kan troliggöra att man är beredd att använda sin krigsmakt offensivt mot sina grannar har i någon mening trumf i den mellanstatliga politiken. Man kan då med mer eller mindre öppna hot påverka opinion och beslutsfattare i andra länder. Rysslands aggressiva uppträdande kring Östersjön ska ses i det ljuset. När man övar bombanfall mot mål i Sverige är det förstås träning för piloterna, men det är också och i första hand politisk kommunikation. Reta oss inte, vi vet var ni bor och vi har en rejäl påk. Ett land med ingen eller svag försvarsmakt blir extra mottagligt för sådana budskap.
Det här är alltså inte hypotetiskt hittepå, det pågår just nu. Flygningarna senaste nu i veckan bedöms visst från polskt håll vara riktade främst mot Sverige. Om det uppstår en mer allmän diskussion om Nato-medlemskap i Sverige kommer vi säkerligen utsättas för omfattande ryska påtryckningar, många av militär natur. Varje gång som någon då tycker att Sverige inte bör gå med i Nato för att inte ytterligare reta Ryssland så har Putin vunnit en liten militär seger – med nyttjande av sitt militära övertag mot Sverige, och utan att avlossa ett enda skott. På så vis får den militärt svage sin handlingsfrihet kringskuren.

(Det här är inte avsett som fullödig argumentation för att gå med i Nato, bara som illustration av nyttan med en försvarsmakt. Jag återkommer till Nato i senare inlägg.)

Självavskräckning
Det är inte ens säkert att man behöver simulera några fler bombanfall när man väl gjort det några gånger. Det finns något som kallas självavskräckning. Det är då bilden av en aggressiv och överlägsen granne på ett eller annat sätt satt sig så djupt att man censurerar sig själv för att inte reta grannen – även om grannen i vad det nu må gälla för stunden inte sagt ett knyst. För den aggressiva parten är detta ännu bättre än att besvära sig med att skicka upp bombflyget. I stället har man bara suttit fredligt på sin kammare och gjort särskild tillsyn på automatkarbinen utan att hota någon, och om andra anpassar sin politik efter en själv, ja det är väl deras beslut?
Till självavskräckning hör också resonemang av typen ”det är ingen idé att ha något försvar, vi har ändå ingen chans”. Det är ett uttalande man kan hålla med om eller inte, men du har förmodligen hört det sägas många gånger. Det kan vara värt att påpeka att det lär vara ett prioriterat mål för den ryska informationskrigföringen att sprida den föreställningen. Varje gång någon säger så vinner Putins militärmakt en seger, inte bara utan att avlossa ett enda skott, utan även utan att ens promenera ut från kasernen.

Det var ett himla tjat om Ryssland!
Ja, och det är för att inom överskådlig framtid är det Ryssland som står för det militära hotet mot Sverige. Det är ingen idé att låtsas något annat. Och jag har redan skrivit att vi inte ska låta det övergå i fiendskap mot det ryska folket.

Det svenska försvarets roll
Och vad ska då en svensk försvarsmakt spela för roll i det här? Man kan väl hota oss även om vi har ett försvar?
Ja det kan man, men det blir en väldig skillnad. Dels en skillnad i politisk tvåvägskommunikation, när vi för att ta ett exempel går upp med incidentberedskapen och möter simulerade anfall, precis vad vi inte gjorde under den så kallade ryska påsken förra året. Möter man upp med egna styrkor visar det att man har en beredskap och förmodligen inte kan hanteras hur som helst. Dels, och framför allt, om man har ett väldimensionerat försvar minskar sannolikt tendenserna att opinion och beslutsfattare anpassar sig efter någon annat stats agenda. Det är inte samma sak som att man alltid ska göra tvärtemot vad Ryssland eller någon annan vill, men det betyder att man anser sig kunna välja själv. Det tycker jag är värt en del.

Att undvika krig

Det kallas tröskeleffekt.
Olyckskorparna som säger att om Ryssland bestämmer sig för att med full kraft anfalla Sverige så har vi ingen chans, de har rätt. Att stå emot något sådant skulle antagligen kräva ett genommilitariserat samhälle, om det alls är möjligt. Jag brukar tala i försäkringsliknande termer, och att dimensionera för något sådant skulle vara en klar överförsäkring med skyhög premie.
Men det är också ett relativt osannolikt scenario. Mindre otroliga är begränsade operationer som inte syftar till att varaktigt ockupera hela landet, och som inte tar hela det ryska krigsmaskineriet i anspråk. Även för ett sådant scenario kan det vara svårt att bygga upp något som garanterar svensk seger. Det behöver dock inte vara nödvändigt. Det kan räcka att vara så pass stark att en presumtiv fiende inte finner det värt att gå till angrepp; kostnaden, tröskeln, skulle vara för hög. Det är en väldigt reell effekt men som jag ändå har känslan att många inte tänker på. Ändå handlade för Sveriges del kalla kriget till stor del om att avskräcka från angrepp, och först om det inte lyckades att vara beredd att sälja sig så dyrt som möjligt tills hjälpen kom.

En tröskel kan bestå av flera komponenter, men att helt skippa den militära biten är nog svårt om man vill att tröskeln ska fungera. I svensk säkerhetspolitik är en grundpelare också att vi förväntar oss att andra kommer till vår hjälp (mer om det i senare inlägg), men det anses ofta långsökt att andra skulle skicka trupp till undsättning om den angripne inte ens försöker försvara sig själv ordentligt. Man måste dessutom ha styrka nog att kunna troliggöra att man kan hålla ut tills hjälpen anländer.

Det tycks råda stor enighet om att en i god tid uppbyggd tröskelförmåga kan ha en avkylande effekt när folk börjar fundera på att tillgripa vapenmakt.

Sammantaget tycker jag att det här sammanfattar varför det är en bra idé att ha en fungerande försvarsmakt, även om man inte tänkt gå i krig. Ja, på sätt och vis just för att slippa gå i krig.

This entry was posted on lördag 13 december, 2014 at 14:48 and is filed under Ultima ratio regum, Val 2015. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. Both comments and pings are currently closed.