Lasting Damage II

Det här inlägget beskriver hur det gick för de två försvarsmotioner jag skrev ihop till Stockholmscenterns stämma. Föga förvånande fäste och fäster jag stor vikt vid dessa beslut, och redan såhär i inläggets andra mening kan jag avslöja att jag har anledning att vara utomordentligt nöjd.

Den första och i mitt tycke viktigaste motionen var den om Tröskelförmåga och uthållighet hos Försvarsmakten. I den försökte jag ge en sammanfattande bild av säkerhets- och försvarsläge, och yrkade på dessa tre Att-satser:

Att Centerpartiet ska verka för att Sverige skaffar sig en militär tröskelförmåga, syftande till att avskräcka från angrepp.

Att Centerpartiet ska verka för att Sverige skaffar sig den militära uthållighet som krävs för att hjälp i händelse av ett angrepp ska ha förutsättningar att nå fram.

Att Centerpartiet accepterar att de två första Att-satserna kommer kräva ett substantiellt tillskott av resurser.

Speciellt den tredje Att-satsen såg jag som viktig; Sverige har länge nu haft en ambitionsnivå i sina direktiv till Försvarsmakten som man sedan konsekvent vägrat att finansiera, oavsett regering. Den Att-satsen gjorde också att jag hade ganska litet hopp om att få igenom motionen.
Distriktsstyrelsen hade skrivit ett för all del genomarbetat och bra svar, men ville ändå stanna vid att anse motionen besvarad, huvudsakligen med hänvisning till pågående försvarsberedning.
Just eftersom försvarsberedningen inte åstadkommit någonting på mycket länge nu tyckte jag det var viktigt att ändå försöka få bifall. Jag satt i den kommitté som behandlade denna motion (se föregående inlägg för hur arbetet med motionerna var upplagt), och till min förvåning röstades bifall där igenom. Nå, den gruppen handlade mest om försvarsfrågor och det kan ju tänkas att de som söker sig dit har en mer positiv inställning till försvarsverksamhet än de som söker sig någon annanstans, så jag blev glad men väntade mig fortfarande betydligt mer motstånd i plenum.

Väl där hade jag klottrat ihop ett litet anförande till motionens fromma. Ungefär så här sade jag.

Jag är glad att distriktsstyrelsen delar mycket av det resonemang som förs i motionen, men jag tycker ändå det är viktigt att den inte bara anses besvarad utan även bifalls.

Det är riktigt att internationellt samarbete i försvarsfrågor är nödvändigt. Men det är inte tillräckligt. Sverige måste ha en egen förmåga att hantera kriser. Den tröskeleffekt och den uthållighet motionen talar om handlar till viss del – stor del – om konkreta saker som kulor, krut och kängor. Men väl så viktigt är försvarsvilja, att visa att man tar sitt eget försvar på allvar. Det är svårare att beställa försvarsvilja än några extra par kängor, men det är lika viktigt. Här har vi som politiker ett unikt ansvar. Till skillnad från andra samhällsfrågor finns det ingen annan är vi politiker som kan kliva fram och lösa det här. Jag kan inte nog understryka hur viktigt det är att vi tar det ansvaret. Vi har en sådan chans, i dag, här och nu.

Riksdagens track record i dessa frågor är inte betryggande. Att fortsätta med att hänvisa till kommande försvarsberedningar hade vi kunnat komma undan med för tio-tjugo år sedan. I dag kan jag inte se hur det skulle kunna vara fel att öppet deklarera att vi anser att vi bör ha en relevant försvarsförmåga. Om sedan försvarsberedningen och riksdagen landar i samma slutsats, kan motionen anses besvarad.

Den här motionen handlar inte om att göra Sverige till ett genommilitariserat Nordkorea, utan om att göra en allvarligt menad riskvärdering och agera på den. Det vore tråkigt om det skulle krävas att någon ”lånar” Gotland eller Blekinge för att vi skulle börja vidta åtgärder.

Det här är inte en kul motion. Det vore mycket roligare att kunna lägga energi på annat. Men jag hoppas innerligt att stämman tar till sig allvaret i situationen i dag och markerar att vi är beredda att försvara allt det fina i Sverige som den här stämman till syvende og sist handlar om.

Det blev lite debatt, men huvudsakligen till stöd för motionen. När det var dags för beslut kunde det tas med acklamation, och samtliga Att-satser bifölls. Inte enhälligt, men med tydlig majoritet.

Wow! Jag hade verkligen inte trott det. För den som inte intresserat sig för försvarspolitik på länge låter det kanske inte som en stor grej, men det här är formuleringar och föresatser som de flesta partier nogsamt undvikit länge nu.
Nu är det här inte partiet nationellt (ännu), utan bara Stockholm, men likväl – wow!
Än bättre, min känsla är att styrelsen egentligen inte är avogt inställd till beslutet. Stämman kan alltid köra över styrelsen, men gissningsvis jobbar styrelsen mer helhjärtat för idéer den själv tror på.

Nästa motion var den om svenskt medlemskap i NATO. Där hade centerkollegan Alfred Askeljung lämnat in en egen motion med samma budskap. Här hade faktiskt styrelsen, efter ännu ett bra och genomarbetat svar, valt att ställa sig bakom våra motioner. Centerpartiets officiella linje är att ett medlemskap bör utredas, men distriktsstyrelsen instämde i att den tiden då en utredning var lämpligaste åtgärd nu är förbi. Än en gång hade jag anledning att vara glad – motionen passerade kommittéarbetet utan mankemang. Det lär alltid vara lättast om man har styrelsen med sig.
Även här hade jag trott på mycket motstånd i plenum, men så blev det inte. Den debatt som blev av handlade mest om behovet av att både ha en egen förmåga och att ingå i ett större försvarssammanhang. NATO blir där svaret på den implicita frågan i första motionens andra Att-sats: vem är det som ska komma till hjälp?
Motionerna bifölls.
(Jag fick senare veta av Stina Bengtsson att Stockholmscentern redan 2010 uttalat sig till förmån för NATO-medlemskap; det hade gått mig helt förbi. Hade jag vetat det hade jag kanske inte skrivit en NATO-motion, men jag är ändå glad att jag gjorde det.)

Det finns alltid formuleringar i motioner man kan ångra en smula när de väl skickats in. Förutom något språkfel skrev jag i tröskelmotionen att
Det sägs ibland att ett isolerat militärt angrepp mot Sverige är mycket osannolikt. Det är förmodligen sant, men det avhjälper inte vår utsatta position.
Jag vet inte riktigt varför jag skrev så. Det är förvisso vanligt att säga att ett isolerat angrepp mot Sverige är enormt osannolikt, det har närmast blivit ett mantra.
Men det är fel.
Tvärtom, som utvecklingen varit det senaste året finns det flera scenarier i vilka det vore rationellt att genomföra ett isolerat angrepp mot Sverige. Att det är rationellt betyder inte automatiskt att det är sannolikt att så kommer ske, men det finns många oerhört oroande tecken i den riktningen. Jag har tidigare skrivit om de krigsförberedelser som görs riktade mot Sverige, och sådant är verkligen inte på skoj. Eventuellt återkommer jag till det.
(Om det är lönt. En annan sak jag finner oroande är att mina försvarsorienterade inlägg har mycket färre läsare än inlägg som handlar om annat. Om det är en indikation på det allmänna intresset för frågorna så… ja, oroande som sagt.)

Men för att återvända till stämman: Jag är oerhört glad över att stämman tog den vägen den gjorde. Både med dessa två motioner och med de jag beskrev i förra inlägget. Stolt och nöjd. Bifall eller motsvarande på samtliga motioner jag inkommit med, och flera av dem i frågor jag tycker är mycket angelägna.
Vissa dagar är det lätt att vara medlem i Stockholmscentern.

Nu återstår den nationella nivån, med partistämma i Falun i september. Alla motioner jag skickat in kommer gå vidare dit. Där finns det verkligen skäl att förvänta sig hårt motstånd för de två detta inlägg handlat om. Nå, jag ska göra vad jag kan. Jag är inte ombud för Stockholmscentern, men yttranderätt har jag ändå. Och jag är inte ensam, inte ens om Stockholm inte funnes; det finns andra centerpartier i landet som delar motionernas mål. Jag hoppas åka till stämman och efter bästa förmåga stå och dundra i talarstolen.
Det vore, vill jag blygsamt påstå, bra för Sverige.

(Inläggets titel: ännu ett General Systems Vehicle från Culture-boken Look to Windward.)

Annonser

Ett svar to “Lasting Damage II”

  1. Om kriget kommer | Förvånansvärt vettig Says:

    […] om vi blir angripna kommer det vara en del av ett större krig. Jag skrev själv ungefär så i min försvarsmotion till Centerpartiets stämma, vilket jag senare ångrat – det påståendet är inte sant. Det finns flera scenarier i vilka […]

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s