Den svages rätt

Jag bryter bloggens implicita sommarsemester för lite ulvskogiana, som ingång till några rader om makt och rätt. Marita Ulvskog har alltså, för oräknelig gång i ordningen, hävt ur sig något huvudlöst. Den här gången har hon, halvt om halvt, bett om ursäkt:

Ulvskog ber om ursäkt fast inte

Denna halva ursäkt är vad som aktualiserar det här inlägget. När hon skriver ”Men kommer aldrig hålla tyst när den i underläge åker på stryk” knyter hon an till en lång tradition av intellektuell slapphet, eller rentav underlåtenhet, framför allt till vänster i svensk politik. Det är inställningen att den som uppfattas befinna sig i underläge på något automatiskt sätt just därför anses ha rätt.

Även skolgårdsliknelsen i sig har använts förut. Ulvskog tyckte alltså att finska finansministern Alexander Stubb var att jämställa med den som på skolgården mobbar handikappade. Om jag inte missminner mig uttryckte Göran Persson i samband med irakkriget att USA var som den stora killen på skolgården som gav sig på den lille killen. Man kan tycka vad man vill om invasionen av Irak, men att på så sätt reducera det till stor vs liten kille är otroligt fördummande och, as it were, hör hemma på lågstadiet, inte i toppolitiken.

Det är inte svårt att förstå varifrån det kommer. Vänstern brukar identifiera sig som de svagas förkämpe, vare sig det stämmer eller inte.
(Stickspår: jag gillar egentligen inte att skriva ”vänstern”, tycker det är både svepande och har en pejorativ klang, men i det här fallet tror jag faktiskt det passar.)
Och visst. I arbetarrörelsens barndom var det inte en orimlig ansats. Det är när man bara galopperar på utan att ta ut ny moralisk kompassriktning som man hamnar fel. Och det är inte bara Ulvskog som gör det; det är många vänsterprofiler som berömmer sig för att alltid stå på den svages sida.

Men vad betyder en sådan hållning i utrikespolitiken? Med risk för att snudda en Godwin, skulle Ulvskog et al i andra världskrigets slutskede ha ställt sig på Japans sida mot USA? Japan var ju onekligen i underläge och åkte på stryk. Var man därmed också de goda? Och gällde samma sak när Serbien bekämpades (med FN:s goda minne) av NATO? På det senare har vi svar. Milošević åtnjöt ett betydande stöd vänsterifrån, och jag törs påstå att maktkalkylen spelade stor roll.
Därmed inte på något sätt sagt att Grekland är att jämställa med andra världskrigets Japan eller Milošević. Och det är på sätt och vis poängen: att använda en maktkalkyl som utrikespolitisk moralisk kompass är värdelöst. Styrka är inte rätt. Men svaghet är inte heller rätt, precis lika lite.

Vad är då rätt? Tja, det är inget jag tänker ge mig på att skriva någon sorts allmängiltig manual för i ett kort blogginlägg. Men håller man på med utrikespolitik bör man hålla sig med någon sorts principer och, förmodligen, tumregler för internationella relationer. Alla har givetvis inte samma principer, och en del är sämre än andra, så allt blir inte frid och fröjd för det. Men att den svagare i kraft av sin svaghet har rätt är inte så mycket en princip som ett intellektuellt tomrum.
Till den som tycker att det generellt är både nödvändigt och tillräckligt att analysera vem som är den svagare parten i en kamp för att välja sida bör politiken säga: tack för visat intresse.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s