Sverige som medlingsinstitut – jag hade en kommentarstrådsdiskussion med Jonas H på Facebook i vilken vi mest pratade förbi varandra, men jag ska här försöka svara på vad jag tror var frågan, eller något ganska nära i alla fall. Och jag gör det här, för det kändes väl långt som FB-kommentar.
Frågan jag svarar på (och som kanske, kanske inte är den som ställdes) är, när man funderar på Nato-medlemskap för Sverige, om man då inte måste väga in Sveriges minskade tyngd som internationell medlare vid minskad/avskaffad neutralitet.
En följdfråga man måste ställa sig själv är hur detta intresse ska rangordnas jämfört med svenskt nationellt säkerhetsintresse. Man kan förstås komma fram till att det är överordnat, eller att det inte är det, men man måste ställa sig frågan, annars kan man inte värdera svaret på huvudfrågan.
Men för att gå på den direkta frågan så tror jag att Sveriges medlarstatus, sådan den nu är, påverkas ringa av ett eventuellt Nato-medlemskap. Jag säger inte matematiskt noll, men ringa.
En relevant observation är att Norge tycks kunna fungera som medlare, trots sitt medlemskap i Nato. Mina kunskaper i modern historia brister, men kan man ens säga att Sverige varit en mer framgångsrik medlare än Norge?
Sverige och Norge är så lika att det är svårt att komma mycket närmare att ha en kontrollgrupp.
Vad gäller minskad/avskaffad neutralitet måste man, för att rekapitulera en smula, komma ihåg att vi inte är neutrala i dag. Vi är militärt alliansfria (eller allianslösa som jag hellre skulle vilja säga), men neutraliteten är sedan länge övergiven, och denna gång officiellt, inte i smyg som under kalla kriget. Vi har diplomatiskt lierat oss med EU samt våra grannar, vilket väl ska översättas till Norge eftersom våra andra omedelbara grannar är med i EU. Kanske Island, som medlem i Norden.
Jag är inte expert i ämnet, men tror att ett lands formella neutralitet är av ringa betydelse för dess framgång som medlare. Vad som är viktigt lär bero på konflikten man medlar i, men att uppfattas som en juste spelare, och/eller att ha stora egna muskler, är nog sällan oviktiga komponenter.
Men om man antar att neutralitet i en konflikt är viktig, hur påverkar då svenskt Nato-medlemskap? Såvitt jag kan se ska samtliga följande villkor vara uppfyllda för att Nato-medlemskapet i sig ska göra att Sverige diskas:
* Ingen av de inblandade i konflikten ska vara ett EU-land eller Norge/Island.
* EU ska inte ha tagit ställning i konflikten. Knappast heller FN, när jag tänker på saken, även om det kan finnas lite mer spelrum där.
* Nato som organisation ska ha tagit ställning i konflikten. Alltså inte ett enskilt Nato-land, utan Nato som organisation.
* De ingående i konflikten ska ha som krav på medlaren att den är neutral i konflikten.
Vilka konflikter uppfyller dessa villkor? Kommer ni på några?
Det går säkert att konstruera en tänkt konflikt som uppfyller villkoren ovan. Det kanske rentav finns någon i dag som jag i brådrasket inte kommer att tänka på. Men det lär vara en väldigt liten delmängd av världens totala konflikter.
Kort sagt: jag säger inte att ett Nato-medlemskap i alla lägen skulle ha matematiskt noll påverkan på Sveriges möjligheter att fungera som internationell medlare. Däremot säger jag att det verkar troligt att påverkan i de allra flesta fall skulle vara försumbar.
Detta innan man ens tagit ställning i hur medlarskapet ska vägas mot nationell säkerhet.
———–
Inläggets titel ”No More Mr Nice Guy” är ännu ett skeppsnamn från Consider Phlebas, en bok i science fiction-serien om The Culture som jag läser. Mer om den här:
https://dantilert.se/2015/04/12/en-kulturgarning/
Förvånansvärt vettig 