Fred i någon annans tid

Jag fick en fråga från Johanna L (@LuddeLunden) på Twitter: vad är min långsiktiga plan för demilitarisering? Varmed man kan avse både rejäl nedrustning och total demilitarisering.
Jag hade inte möjlighet att grotta ned mig i det just då och tycker inte 140 tecken är mycket att skryta med ändå, så jag tar det något längre och något senare här.

Innan man lägger upp en sådan plan bör man ha klart för sig vad syftet med ett militärt försvar alls är. Jag skriver om det i ett större antal ord i inlägget Ultima ratio regum, men i korthet: syftet är inte att föra krig, utan att slippa göra det. Att bevara suveränitet och politisk handlingsfrihet. Vad detta kräver för resurser är avhängigt hotet, och hotet kan delas upp i andras förmåga respektive inställning.

Tar vi det aktuella Ryssland som exempel – som jag skrivit tidigare, det är ingen idé att hymla med att Ryssland för närvarande står för det största hotet i denna genre – har man både militär förmåga och en demonstrerad vilja att använda den aggressivt mot sina grannar. USA, Storbritannien och Frankrike har också avsevärd militär förmåga, men uppvisar inte ett beteende som hotar Sverige. De skulle vara ett problem om vi till exempel var en diktatur på väg att invadera Norge. Men det är vi inte, så de är inget problem för oss, och det finns goda skäl att tro att de inte heller kommer vara det under överskådlig framtid.

Medan det finns ett hot är (under de förhållanden som gäller för Sverige) ensidig nedrustning kontraproduktivt för säkerhet och stabilitet. @mikaelgrev på Twitter uttryckte det kärnfullt:

Militär förmåga är ett politiskt spelkort. Att själv inte använda det är bra. Men att låta andra kunna utnyttja det mot sig är eskalerande.

Detta är tröskeleffekten jag pratar om i inlägget jag länkade till inledningsvis. Om en närliggande stat uppvisar förkärlek för att hoppa på targets of opportunity, vad det nu heter på svenska, så gynnar det inte någons säkerhet att lämna öppet för det.
Det här är inga konstigheter utan väletablerade förhållanden. FOI har flera rapporter i ämnet, och jag kan säkert rota fram länk om någon vill ha.

Därmed har vi också goda delar av svaret till frågan om demilitarisering. En omfattande nedrustning kan göras då de yttre hoten, eller snarare frånvaron därav, så tillåter. Det var den chansning vi gjorde på 90-talet; vi hoppades att Ryssland skulle utvecklas till en liberal demokrati. Och visst, gör antagandet att alla länder var stabila, liberala demokratier. Då skulle behovet av en stor försvarsmakt vara ytterligt litet.
Okej, så hur når vi dit?
Det är inte så lätt. Man kan inte välja sina grannar hur som helst, och grannen har alltid veto i frågan om fredlig samexistens. I det konkreta fallet Ryssland är det väldokumenterat att Väst gjort allt man rimligen kan begära för att gynna en positiv utveckling, men i dagsläget är framgångarna magra. Man kan givetvis ägna sig åt saker som demokratibistånd, alltså stöd till demokratiska krafter i landet. Det har vi också gjort. Dock ska man vara medveten om att sådana aktiviteter av dagens ryska regim ses som en fientlig handling. Det finns över huvud taget i dag inget som tyder på att Kreml är intresserat av någon meningsfull dialog. Det betyder inte att man ska bryta kontakten, det kan alltid komma bättre dagar, men vad det betyder är att gynnsamma förutsättningar för omfattande nedrustning inte finns. Man kan rusta ned ensidigt ändå, som Sverige och Nato i Europa har gjort, men det är – ja ni har ju redan gissat det – ogynnsamt.

Tal om ned- och upprustning är givetvis relaterat till vilka relativa förmågor vi pratar om. Antag till exempel att Sveriges försvar var tio gånger starkare än Rysslands. Om Ryssland då fördubblar styrkan på sitt försvar betyder inte det att Sverige också måste rusta upp, eftersom man fortfarande är fem gånger starkare. Det är bara ett annat sätt att säga att resursbehovet är avhängigt hotet.

Det allmänna svaret blir alltså att kraftig nedrustning bör göras då hoten är små och det finns goda skäl att tro att de så kommer förbli. Vi kan försöka påverka andra stater till en liberal demokratisk utveckling, men om någon bestämt sig för att bråka så är det väldigt lite vi kan göra för att ändra på det. Problemet med att ställa upp en tidplan för nedrustning är alltså att vi inte råder över den själva. I stort sett alla måste ärligt vara med på tåget, annars går det inte.

Och svaret på när man kan genomföra total demilitarisering blir analogt. Det bygger på att väsentligen alla i hela världen lägger ned all militär förmåga, samt att det inte finns möjligheter för grupper som IS att starta eget. Det vore verkligen trevligt om vi kom dit. Det finns ju inget egenvärde i att ha en krigsmakt, och det kostar mycket pengar. Men vägen dit? Tja, troligen vore ett viktigt steg att alla länder blir stabila liberala demokratier. För tio-tjugo år sedan kunde man hoppas att vi var på väg ditåt. I dag är läget inte lika hoppingivande.
Så om man talar om en plan så är den bästa plan vi har att invänta att alla blir stabila liberala demokratier. Det kan vi uppmuntra andra till, men att tvinga fram det är svårt. Och att ensidigt avrusta i förväg är som sagt kontraproduktivt.

Jag tror dock inte att vi behöver oroa oss för att stabila liberala demokratier på rent okynne långa tider i onödan kommer behålla överflödig militär kapacitet. (Kärnvapen är ett specialfall som jag lämnar därhän.) Titta på Sverige de senaste decenneierna. Eller titta på Nato-länderna i Europa. I stort sett samtliga har rustat ned kraftigt, baserat på en from förhoppning att efter kalla krigets slut skulle robusta försvar inte längre behövas. Detta gjordes alltså långt innan man kunde tala om att forna antagonister uppfyllde kriterier på stabila liberala demokratier.
Ska man tro vår omvärld verkar det helt enkelt som om mina omhuldade demokratier är betydligt mer benägna att avrusta än att onödigtvis upprusta. Det svåra är inte avrustandet, utan att ta sig till ett läge där avrustandet är klokt.

Och hur man får stater att transformeras till liberala demokratier är det knappast någon som har ett fungerande universalrecept för. Bygga institutioner och rättsstat, öppenhet och handel är bra ansatser, men de är inte alltid tillgängliga och kanske inte alltid tillräckliga heller.
Det positiva är att den liberala demokratin i sig är ett eftersträvansvärt tillstånd. Vi kommer knappast strunta i att försöka få stater att bli sådana för att vi inte orkar bry oss om nedrustning.
Men hur man generellt får ickedemokratier att bli demokratier?
Jag har inget bra svar på det.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s