I skrivande stund pekar vissa mätningar på att Trump knappar in på Clinton. Det mest troliga är fortfarande att Clinton vinner, men det är svårt att vara lika säker på det som för bara en vecka sedan.
Inte för att vi i Sverige kan göra så mycket åt det; inte många av oss har rösträtt i amerikanska presidentvalet.
Vad vi kan göra något åt är dock våra egna säkerhetspolitiska vägval. Och vad har vi valt?
Vi har till att börja valt att inte gå med i Nato. Vi vet också ganska väl varför vi gjort det valet. Det handlar i grund och botten om flera partiers, framför allt Socialdemokraternas, inre våndor. Argumenten som framförs officiellt mot ett Nato-medlemskap är naturligtvis inte detta. Jag går igenom några av de vanligare här. Ett argument som ofta förekommer är att vi inte ska sätta oss i knät på USA. Implicit eller explicit ingår i detta argument att Nato styrs av USA. USA har dessutom kärnvapen, och sådant ska vi inte beblanda oss med, och USA usch Vietnam.
Så vad gör vi i stället?
Vi ingår några bilaterala samarbeten, inte minst med… USA.
Eftersom regeringen ändå inser att det är oslugt att stå helt ensam.
Och eftersom USA är en viktig militär aktör bland de västliga demokratierna.
Men inte Nato, eftersom… USA.
Okej.
Vad händer om Trump vinner? Det vet ingen. Kanske inte Trump heller. Men han beundrar öppet Kreml, upprepar snart sagt dagligen Kremls propagandapunkter (om han gör det för att han tror på dem, av ekonomiska skäl eller något annat, det vet vi inte), föraktar demokratins spelregler och är allmänt instabil. Ett USA med Trump vid makten kan vi inte förlita oss på. Men där har vi placerat oss.
Men vad händer med Nato då, om USA får en president som vill vända Nato ryggen? Det vore ytterligt illa. Men Nato styrs inte av USA. Överst i Nato sitter en norsk socialdemokrat. Givetvis har USA stort informellt inflytande i Nato, men Nato är en konsensusorganisation, inte en amerikansk lydstat, och Nato omfattar andra kapabla stater än USA.
Jag har i jobbet varit på några Nato-möten. Dessa var, ska kanske förtydligas, på låg nivå i ett visst hörn av Nato. Jag vill ändå påpeka att mötena inte bestod i att man lyssnade på USA:s predikan. USA var inte ens med på dessa möten, om jag minns rätt. Det var i stället ett antal stater som försökte komma fram till hur man skulle samarbeta på bästa sätt.
Men det kan vi förstås inte vara med i, för USA har kärnvapen och USA usch Vietnam.
I stället chansar vi på att Trump inte vinner.
Ett sådant val är inte vad jag tror det kommer exemplifieras med när jag i ordboken slår upp ”stabilt”.
Förvånansvärt vettig 