Förvånansvärt vettig

Regeringen har lanserat ett förslag för ny beskattning av, bland annat, personbilar. Jag har funderat lite på det där.
Förslaget i sin helhet finns här (pdf). I korthet är det ett bonus-malus-system där onda bilar får en straffskatt de tre första åren och goda bilar antingen slipper straffskatt eller rentav får en bonus utbetald. Vilka bilar som räknas som onda eller goda beror huvudsakligen på koldioxidutsläpp enligt EU-norm.
Beskattningen förändras även bortom de tre första åren, men mindre dramatiskt.

I princip är det rätt att försöka styra nybilsköp till mer koldioxidsnåla modeller, om man nu tar klimatfrågan på allvar. Vi har i dag ett klimatmässigt jättebra elsystem i Sverige, det är transporterna som är nästa fråga. Eller i alla fall en av de nästa frågorna.

Utformningen bonus-malus är en konstruktion Centerpartiet förespråkat ett tag, och om det är där regeringen hämtat sin inspiration låter jag vara osagt. Man skulle kunna argumentera för att det vore bättre att lägga en straffbeskattning på bränslet i stället för på existensen av en bil som skulle kunna dra mycket bränsle. Å andra sidan har bränslebeskattning, där Sverige redan ligger långt över en rekommenderad internationell nivå för CO2-beskattning, haft mycket begränsad effekt på hur folk köper och kör bilar. Jag lämnar det därhän.

Som regeringens förslag är utformat blir det ett kännbart påslag för den som är nybilsköpare även av i dag ganska normala bilar. Det är förstås meningen. (Förutom antagligen att dra in mer pengar till statskassan.) En malus som inte påverkar köpbeteenden är poänglös. Om något kan man argumentera för att malusen skulle behöva vara ännu kraftigare; regeringen konstaterar själv att den förväntade effekten av det nya systemet är mätbar men inte jättestor.
Den andra sidan är bonusen.
Ett problem i dag för den som exempelvis intresserar sig för att köpa en laddhybrid är att de fortfarande är dyra. Man får typiskt räkna med ett påslag på ungefär hundratusen kronor jämfört med motsvarande konventionella bil. Förmodligen är det så att tekniken kostar helt enkelt så mycket. Förut kunde man få fyrtiotusen i premie om man köpte laddhybrid. Det är nu nere på tjugotusen och det kommer generellt inte att gå upp med nya beskattningen. Förslaget bestraffar alltså att göra fel, men gör det inte särskilt mycket lättare att göra rätt.
Det finns förstås andra lösningar än laddhybrider, men överlag kan samma sak sägas om dem.

En elefant i rummet är EU:s nya körcykel (WLTP) som ska träda i kraft i september i år (2017). Dess effekter är ännu inte kända i detalj, men ett viktigt skäl till att man tagit fram en ny körcykel är att den nuvarande ansetts ge orealistiskt låga förbrukningssiffror. Bilars deklarerade förbrukning kommer alltså, allt annat lika, att gå upp och det finns inga planer på att förändra beskattningen till följd av detta. Sålunda kommer, åter allt annat lika, malusdelen att öka och bonusdelen att minska. Till glädje för statskassan men det kommer inte bli lättare för nybilsköparen att göra rätt.

Centerpartiet har lanserat ett förslag som påminner om regeringens. Eller om man ska vara noga är det snarast tvärtom. Hur som helst, C-förslaget är inte lika detaljerat som regeringens, men det utmärks av att både bonus och malus är brantare. Jag undrar om inte det vore att föredra. Det skulle kunna ställa till det lite i början, men om man får femtiotusen i premie för en laddhybrid börjar det kanske kännas som en realistisk idé även för den som inte helt prisokänslig eller är beredd att lägga stora egna resurser på att minska sitt CO2-avtryck.
(Men ändå vill köpa en ny bil. Hela förutsättningen här är att folk vill köpa nya bilar.)
En risk jag ser med regeringens förslag är helt enkelt att folk i ganska stor utsträckning i stället för att skaffa en kraftigt utsläpssnålare bil bestämmer sig för att absorbera kostnaden, skär ned på något annat och köper en vanlig bil.

Sedan är det en sak som skaver hos mig, på ett övergripande plan.
Jag är med på att det är väldigt viktigt att bekämpa växthuseffekten, och jag accepterar att det ekonomiskt kan påverka mig som privatperson. Jag borde alltså inte ha någon principiell invändning när staten ändrar skatter för att straffa utsläppsbeteenden.
Problemet är att politikens budskap inte hänger ihop.
Växthuseffekten är vår tids viktigaste utmaning. Utom när den inte är det. Utom när vi ska förbjuda dieslar i storstäder. Och utom när det känns viktigare att bekämpa kärnkraft.
Speciellt det senare är verkligen mindre genomtänkt. Som svensk elpolitik ser ut nu är ett bärande element att högst medvetet tränga ut kärnkraften, ju förr dess hellre.

Inlägget blir för långt om jag tar det i detalj, men så här, och mellan tummen och pekfingret:
Sveriges elnät är delvis sammankopplat med det europeiska. Så länge det finns fossil el att tränga undan är klimateffekten av att i förtid stänga en kärnreaktor samma som att tillföra ungefär, eller nästan, samma mängd fossil el, och det kompenseras inte av att tillföra samma installerade effekt förnybart.
En halvmodern reaktor genererar i runda slängar 1 GW el. Det är också ungefär så mycket installerad effekt som finns i det svenska tågnätet.
Det vill säga: att i förtid stänga en halvmodern reaktor får, i grova drag, samma klimateffekt som att sluta köra svenska tåg på el och gå över till diesel i stället.
Jag tar det igen.
Att i förtid stänga en halvmodern kärnreaktor är klimatmässigt ungefär som att köra alla svenska tåg på diesel i stället för el.
Det är inte så lyckat.
(Edit: Detta är dessutom en underdrift, se kommentarerna till inlägget.)

Märker ni hur budskapet från politiskt håll spretar en del?
Man säger:
”Växthuseffekt är något vi bryr oss om så länge det inte krockar med något vi råkar bry oss om mer, som att stänga kärnkraft. När det händer, då skiter vi i växthuseffekten. Men ni privatpersoner, ni ska anstränga er för växthuseffekten, det har vi bestämt.”
På mig fungerar ett sådant glapp mellan ord och handling kraftigt demoraliserande. Känslan jag känner är: varför ska jag hålla på och anpassa min tillvaro – vad det nu än gäller – när alla sådana ansträngningar tillintetgörs av att det är politiskt jobbigt att släppa sin 70-talsnostalgi?
Kör mindre och snålare bil BAM alla tåg på diesel. Jaha.

Jag säger inte att känslan är rationell. Om jag kan kapa mina egna utsläpp med hälften är ju det en minskning som i sig inte försvinner för att någon annan på sin kant snubblar och välter koldioxidhinken. Inget blir bättre av att jag ger upp, tvärtom.

Så sitter jag också, när det gäller just bilar, och räknar på om vi har råd med en laddhybrid. Delvis för att jag verkligen vill ha en.
Men jag gör det med ett visst mått av sammanbitna käkar.

This entry was posted on onsdag 5 april, 2017 at 18:24 and is filed under Energetiskt material, Politik, Transportsträckor. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. Both comments and pings are currently closed.