Vem kan man lita på

I mitt flöde, där det diskuteras en del om svenskt Nato-medlemskap, ser jag återkommande två frågor som används som argument mot Nato; frågor som jag menar inte är helt genomtänkta. Här ska jag förklara vad jag menar. Det gäller dels att artikel 5 i Nato-stadgan ser rätt frivillig ut när allt kommer omkring, och dels att man inte vet vem som är president i USA om några år.

Artikel 5

För att gå till källan, man kan läsa om artikel 5 här. Vad som specifikt ofta citeras är cirka

The Parties agree that an armed attack against one or more of them (…) shall be considered an attack against them all and consequently they agree that [they] will assist the Party or Parties so attacked by taking forthwith, individually and in concert with the other Parties, such action as it deems necessary, including the use of armed force

Och fokus är på det där sista, such action as it deems necessary, vilket då tolkas som att artikel 5 är frivillig och inte alls någon försvarsgaranti.

På ett sätt är det korrekt. Nato-medlemmar har inte en röd Nato-knapp i sitt regeringskansli, som när man trycker på den gör så att det med full automatik teleporteras in en robotarmé från något mystiskt Nato-lager. Militär hjälp kommer alltid kräva en politisk vilja hos den som ger den. Det skulle därvidlag inte hjälpa om det stod i artikeltexten att man måste skicka militär hjälp, för vad kan det betyda? Om man skickar en naken 80-årig gubbe beväpnad med en mynningsladdad musköt, har man skickat militär hjälp då?

Det som spelar roll är att man inom Nato offentligt föresatt sig att hjälpa varandra. Man har också planerat för det, och man har övat för det. Man har byggt sitt kollektiva försvar på de förutsättningarna; förutsättningar som gör att den som ger hjälp själv räknar med att bli hjälpt om det behövs. Det finns alltså, planering oaktat, en hel del självbevarelsedrift i att Nato-länder hjälper andra Nato-länder. Det är en enorm skillnad på förutsättningar för att få hjälp i ett sådant läge, jämfört med då ingen i förväg lovat att komma (utan tvärtom många gånger explicit sagt att försvarsgarantin endast gäller medlemmar) och det inte ingår i den gemensamma försvarsplaneringen. Att ge och ta emot militär hjälp på ett effektivt sätt under krig är komplicerat och något som inte vinner på att improviseras under politisk tvekan.

Man kan absolut säga att det inte finns någon 100 % automatisk garanti att få hjälp om man är med i Nato. Man kan också säga att det inte kan uteslutas att man som icke medlem skulle få hjälp av någon. Likväl är det två fundamentalt olika lägen. Det tror jag att de flesta förstår, om man tänker tanken ut och inte bara stannar när man läser as it deems necessary.

Beroende av USA

Vem är president i USA om tre år? Tänk om det är Trump? Han är ju Putins springpojke och gillar inte Nato. Är det verkligen klokt att göra sig beroende av USA genom att gå med i Nato?

Frågan har en poäng men hamnar likväl fel, av åtminstone två skäl.

Det första skälet är att Nato är mer än USA. Givetvis har USA ett stort informellt inflytande i Nato, i kraft av att ha den absolut största militära styrkan. Men det är inte USA som bestämmer allt i Nato. De två senaste generalsekreterarna har kommit från Norden – sedan 2009, närmare bestämt. Jag har själv, låt vara i blygsam skala, varit med på Nato-möten där USA inte ens varit representerat. Och ja, det var före Trump. Nato funkar inte så att det är USA som bestämmer allt.

Det andra skälet blir snabbt uppenbart när man tittar på hur Sverige sköter sin säkerhet i dag. Ett ofta upprepat mantra är att vi försvarar oss i samarbete med andra. Som en tungt vägande del av detta har vi med bilaterala överenskommelser (dock inga försvarsgarantier) knutit oss nära till – USA. Inte till det bredare Nato, utan just till USA. Den som oroar sig över USA-beroende vid ett Nato-medlemskap borde alltså var än mer orolig i dag. Det är i dag vi är beroende av vem som är president i USA. Ett Nato-medlemskap ökar inte vårt USA-beroende; det minskar vårt USA-beroende.


%d bloggare gillar detta: