It could have been

Det har gått nästan 30 år och världen kräver ett svar: vad gjorde Commodore för fel med Amiga 1200? Den lanserades vid årsskiftet 1992-1993. Ett drygt år senare gick Commodore i konkurs. A1200 sålde rätt bra, men det saknades inte relevant kritik. Och nu, efter att ha ruvat på saken i nästan 30 år, är det dags att tala om vad Commodore gjorde för fel med datorn, Dan edition. Svaret på frågan skulle kunna sammanfattas med ”A1200 var för lite, för sent” men vi vill ha detaljer, detaljer! Och ett förslag på vad Commodore faktiskt hade kunnat göra.

Det här är

  • Inte en redogörelse för Commodores företagsekonomiska agerande. Det här handlar om att vältra sig i retrodatornörderi. Jag räknar med att mitt ensiffriga antal läsare kommer ha Åsikter.
  • Inte en komplett redogörelse för Amigans historia, även om viss bakgrund ges.
  • Kanske det datornördigaste jag skrivit någon gång.
  • Enbart en jämförelse mellan Amiga och PC med DOS/Windows. Övriga hemdatorer lämnas därhän.
  • Fokuserat på vanliga hemanvändare.
  • Bitvis en text med tekniska avrundningar. Nördigt är ok men den ska inte bli hur lång som helst.

Alla bilder i inlägget är klickbara för något högre upplösning.

Början och slutet

Amiga 500 lanserades 1987. Huvudprocessorn, en Motorola 68000 på 7 MHz, var inte något speciellt för tiden, men Amiga hade andra fördelar som gjorde att den stod ut jämfört med PC. När Commodore gick omkull var fördelarna till stora delar redan borta. Vad hade hänt?

Början

A500 var en hyfsat billig dator. Dess konkurrenter på PC-sidan var huvudsakligen 286-datorer. Ja det fanns 386, men de var dyra. På en bra dag hade 286:an EGA-grafik. EGA kan se helt ok ut, men PC kunde inte flytta grafik snabbt. Datorns CPU behövde själv göra allt jobb med att rita och flytta grafik, och vare sig råstyrka eller minnesbandbredd räckte till för att göra det snabbt. Mjukt scrollande plattformsspel på PC ansågs vid denna tid vara mer eller mindre omöjliga.

The Colonel’s Bequest, ett Sierra-spel som hade ungefär så bra EGA-grafik som den någonsin blev. Men det är från 1989, och större delen av EGA-spelen såg inte alls så här bra ut. Jag lägger upp bilden för att jag gillar spelet.

På Amiga var det en annan historia. A500 hade specialchip för att hantera grafik, vilket gjorde att den var helt överlägsen på att snabbt rita upp grafik, och kunde även trixa med färger på helt andra sätt. Som snabb Youtube-jämförelse kan vi här titta på en samling PC-spel från 1987 och jämföra grafiskt med Amiga-plattformaren Turrican II (som visserligen inte släpptes förrän flera år senare men som gick utmärkt att spela på A500).

PC-spel 1987
Turrican II

Det var av nytta inte bara för spel, utan gjorde det också uthärdligt att tex flytta fönster i ett grafiskt användargränssnitt. Amiga kunde också, i praktiken mest i stillbilder, visa 4096 färger samtidigt i något som kallades för HAM-läge, vilket för tiden räknades som närmast fotorealistiskt.

Jag är inte dataingenjör och begriper inte allt, men när jag nu läser på om vad specialchipen gjorde blir jag riktigt imponerad av hur elegant de arbetade runt svagheterna hos den tidens CPU- och minnesteknik, och hur de med förhållandevis små medel kunde åstadkomma storverk.

Ljudet då? De flesta PC-datorer hade inget ljudkort och kunde bara pipa ganska ledset. Just 1987 kom de första(?) ljudkorten till PC riktade till spelare och liknande, men det var inget vidare i början. Amigan hade å sin sida inbyggt från början fyrkanaligt 8-bit stereoljud, vilket var lysande då. Exempel på det, utöver Turrican ovan, är musiken i spelet Chuck Rock eller Shadow of the Beast.

Exempel på Amiga-ljud: Chuck Rock. Inget särskilt som spel, mest känt för musiken.
Shadow of the Beast. Snyggt och bra grafik. Rysligt svårt.

Mer? När A500 lanserades hade PC inte ens kommit till Windows 2.0. Jag har dålig uppfattning om hur stort genomslag Windows 1.* hade, men törs påstå att det var mest MS-DOS som gällde – krångligt, dåligt och textbaserat. Amiga å sin sida hade ett grafiskt användargränssnitt och ordentligt stöd för multitasking, för att inte tala om sådana saker som att inte behöva begränsa filnamn till 8+3 tecken och inga idiotiska minnesgränser på 640 kB. I dag skulle det ses som svårt föråldrat men då var det överlägset både MS-DOS och Windows.

Det fanns, kort och gott, 1987 och flera år framåt flera goda skäl för en hemanvändare att se Amiga som ett bättre val än en PC.

Slutet

När Commodore gick i konkurs 1994 var Amigans fördelar gentemot PC som hemdator i stort sett borta. PC hade fått ordning på sin grafik. Där fanns nu snabba bussar och grafikkort för PC hade delvis motsvarigheter till Amigans specialchip. Det som inte löstes med specialchip kunde ofta lösas med råstyrka. Att snabbt skyffla grafik var nu ett löst problem på PC-sidan. Vad Amigan lyckades med i början var ju mycket att med smarta lösningar jobba runt bristen på råstyrka. Den fördelen spelar mindre roll om det inte längre är någon större brist på råstyrka. Amigan, som länge varit jämförelsevis billig, var inte heller längre billig. På bara några år hade priserna på PC sjunkit dramatiskt.

Amiga kunde fortfarande hävda att man hade ett bättre operativsystem, men ett år senare kom Windows 95 som för de flesta privatanvändare kunde sägas stänga gapet. Utbudet av spel och andra program var också överlägset på PC-sidan. Det började helt enkelt bli svårt att svara på vilket problem en Amiga löste som inte en PC löste bättre, och/eller billigare. På så vis var det fullt logiskt att Amiga försvann. Men bara något år tidigare, när A1200 lanserades, hade det inte behövt vara fullt så självklart. Min tes är att där var fönstret fortfarande öppet för att en annorlunda konfigurerad A1200 hade kunnat framstå som klart mer attraktiv, och det är vad jag här ska argumentera för. Jag kallar den Amiga 1200 Dan, eller A1200D. Hade en A1200D kunnat rädda Amiga på längre sikt? Nej, antagligen inte. Men det är inte den längre sikten som är fokus här, utan det är just när A1200 kom. Skiftet 1992-1993 alltså. Yeeehaw!

Amiga 1200 och konkurrensen

En grundkonfigurerad A1200 omfattade

  • CPU: Motorola 68EC020 på 14 MHz. ”EC” betyder att den kan adressera max 16 MB minne, i praktiken mindre än så i en A1200. Det är inte helt enkelt att översätta CPU-prestanda mellan olika arkitekturer, men man kan säga att den här motsvarade en 386 av lite långsammare sort på PC-sidan.
  • RAM-minne: 2 MB chipmem, vilket i detta fall betyder ett 32-bitars minne på 14 MHz. Så långt så väl, det matchar datorns CPU. Problemet är att samma minne används för grafik och ljud, vilket gör att 020-processorn blir svulten på minnesbandbredd. För många uppgifter kunde man räkna med att CPU-prestandan i stort sett halverades jämfört med om den också haft tillgång till så kallad fastmem, snabbt minne exklusivt för CPU. Den var fortfarande ungefär dubbelt så snabb som en A500, men hade potential för ytterligare en fördubbling.
  • Grafik: De ursprungliga OCS/ECS-grafikkretsarna uppgraderades till AGA, som lanserats några månader tidigare i proffsdatorn Amiga 4000. AGA var inte något revolutionerande, utan snarare en vidareutveckling av OCS/ECS. Förbättringarna tillät fler färger, upp till 256 i normala grafiklägen (som den då etablerade PC-standarden VGA), och upp till 262000 färger i det vidareutvecklade HAM-formatet. Denna gång var det dock inte fråga om att utklassa den grafik som fanns i vanliga PC-datorer; det handlade nu i stället om att komma ikapp. Man hade fortfarande fördelar i hur snabbt grafik kunde flyttas men de var under snabb erosion.
  • Ljud: Samma ljud som i A500. Lite av en besvikelse men inte en stor nackdel. Det var fortfarande konkurrenskraftigt mot ett Soundblaster-kort, som var vanligt hos PC.
  • Lagring: här börjar det bli besvärligt. Ingen hårddisk som standard. Det fanns intern plats för en AT-hårddisk (där AT är det gränssnitt som dominerade hemma-PC), men av platsskäl bara för 2,5″-storlek på disken. Det var den storlek som användes i laptops. De diskarna var dyrare och långsammare än de 3,5″-hårddiskar som var standard för stationära datorer. Vad som fanns i A1200 var en floppydiskläsare för double density-disketter som rymde 880 kB – detta då high density-disketter på närmare det dubbla var det vanliga hos PC.
  • Ett tillsnyggat och uppgraderat operativsystem.

Priset för en baskonfigurerad A1200 var ca 5000 kr. Den gick att uppgradera med annan CPU, mer minne och lagring, men baskonfigurationen är viktig för den blir baslinjen utvecklare kan utgå från att användarna har.

Tittar man på specarna ser det väldigt mycket ut som att Commodore helt enkelt ville släppa en bättre A500. Och det gjorde de – snabbare CPU, mer minne, uppgraderad grafik, och Bob är vår farbror? Nja. Amigan levde inte i ett vakuum. Det var ju det här med konkurrensen från PC-sidan.

Året före A1200

Så hur såg konkurrensen ut? Bara ungefär ett år tidigare såg det rätt bra ut för Amiga. Jag vänder mig till JET Datorhandbok 91/92, där det finns priser. Jag visste väl att det var en bra idé att spara den i bokhyllan alla dessa år! Jag vet inte hur de låg i pris mot andra, men det lär ge en fingervisning om prisläget. Vad som inte framgår är mer precis när dessa priser är satta, men vi får anta att det är lite drygt ett år innan A1200 lanserades. När ni läser och fröjdas åt priserna, kom ihåg att de är exklusive moms, som den smutsiga seden var på den tiden. Vi börjar med en titt på en 286-dator.

286:a i samma liga som A500

Jag tittar här på vänstra priskolumnen som är utan skärm. -1 betyder utan hårddisk, -4 är med 45 MB hårddisk och -11 är 114 MB hårddisk. Det gäller för samtliga datorer jag visar från denna katalog.

En 12 MHz 286 är i samma prestandaklass som den 7 MHz 68000 som satt i A500. En A500 utrustades typiskt med 1 MB minne men hade ingen hårddisk. Denna 286-dator har ett VGA-kort som kan avrundas till att kunna visa snyggare bilder än A500 (undantaget HAM-läget) men också göra det mycket långsammare. För detta ville JET ha drygt 11000 kr inkl moms, och då ingår ingen mus och absolut inget ljudkort. Det är mer än dubbelt så mycket som en A500 med 1 MB minne kostade vid samma tid. Bra Amiga-läge!

Om man kliver upp en klass då? Från samma katalog, här en 386 SX-20.

386 SX-20, prestandamässigt liknande en grundutrustad A1200.

En 386SX hade bara 16-bitars databuss, nedskalat från 32 bitar på 386DX. Den var alltså bandbreddssvulten, inte på precis samma sätt som en grundutrustad A1200 men till liknande effekt. Handviftande påstår jag att den här avseende CPU-prestanda liknar en A1200. Den har lika mycket minne. Inte heller här ingår mus eller ljudkort. Utan hårddisk och inklusive moms – drygt 16000 kr. Tre gånger så mycket som en A1200 skulle kosta vid lansering ungefär ett år senare ut. Ser lovande ut för Amiga!

När vi ändå håller på, ta en titt på nedanstående 386-dator. Den har en 386DX-processor och 4 MB minne. Ni minns kanske att jag ovan nämnde att A1200 hämmades av för lite/långsamt minne och ingen hårddisk? Antag att A1200 också varit försedd med 2 MB fastmem (dvs totalt 4 MB RAM) och en 40 MB hårddisk. Då skulle den, sett till lagring och CPU-prestanda, varit ungefär likvärdig den här:

386DX-20, ungefär motsvarande prestanda som en A1200 med 2 MB fastmem.

Priset för den konfigurationen landar på 26000 kr. Vad motsvarande i en A1200 skulle kosta återkommer vi till, men några 26000 kr skulle det knappast blivit.

Ja, det fanns en 486-33 att köpa också. Den kostade med 140 MB hårddisk nästan 70000 kr.

Det ingick MS-DOS, men Windows fick man köpa separat om man ville ha det. Vilket Windows då? Ja Windows 3.0 hade släppts vilket förvisso var bättre än 2.* men vi hade alltså inte ens Windows 3.1 än. Ouch.

Vid lansering

Men när A1200 lanserades i skiftet 1992-1993 var läget ett annat. Jag har kollat annonser i mina gamla Amiga-tidningar; några har jag kvar men här har jag använt mig av guldgruvan DMZ Digitaliseringsprojekt. Nedanstående annons är från samma nummer som A1200 presenteras i.

Del av annons samtida med A1200 lansering. Priser exkl moms.

Det finns flera jämförelser man kan göra här. Jag koncentrerar mig på två.

  1. Den billigaste datorn kostar 6250 kr inkl moms. Jämför man med SX-20 med 40 MB hårddisk 1-1,5 år tidigare så kostade den 21000 kr. Den nyare har dessutom lite snabbare CPU, bättre grafik OCH en mus. Som sagt, detta är enstaka annonser och kanske inte exakt återger prisutvecklingen men jag tror inte att ett företag tog dubbelt så mycket för sina datorer som något annat företag gjorde. Denna dator borde alltså ge ungefär samma CPU-prestanda som en A1200.
  2. En 386 DX-40 med 4 MB minne och 40 MB hårddisk gick på 8100 kr inkl moms. Den är rejält mycket snabbare än en A1200.

Man får komma ihåg dels att här ingår inget ljudkort. Man fick punga ut med i runda slängar 2000 kr för ett ljudkort och då kunde man fortfarande hävda att Amiga hade bättre ljud. Dels att Amiga fortfarande var bättre än dessa på att flytta grafik. Ett spel som Pinball Fantasies tror jag inte skulle vara njutbart på en av 386-maskinerna.

Pinball Fantasies på Amiga 500, min favoritbana. …favoritbord? Vad säger man?

Men det hände andra saker på grafikfronten också. Förutom att det numera var vardagsmat med 256 färger i PC-spel handlade grafikprestanda inte bara om att snabbt scrolla 2D-grafik. Det blev mer och mer vanligt med 3D-grafik, oftast vektorgrafik med nakna polygoner men ibland med texture mapping också. Det var Amiga inte bra på. Dels behövdes mycket CPU-kraft, vilket PC började få ett väsentligt övertag på. Dels – och nu kommer jag in på ett ämne jag inte kan hävda att jag behärskar – missgynnades Amiga av hur grafiken organiserades i minnet. Amigans grafik låg organiserad i bitplan, dvs en bild med 5-bitars färg låg i minnet först hela bildens första bit, sedan hela bildens andra bit och så vidare. Det kunde ha fördelar för att scrolla grafik, men vid texture mapping var det mer fördelaktigt att som på PC ha alla fem bitar för en pixel samlade på en plats i minnet.

Slutligen ingår i annonserna ovan inget operativsystem. Räkna med runt en tusenlapp för DOS och Windows. Vid det här laget hade Windows 3.1 släppts. Yay?

Sammanfattningsvis – vi lägger på 3000 kr för ljudkort och Windows. Vi får då

  1. 386SX-25, 2 MB RAM, 40 MB HDD: drygt 9000 kr.
  2. 386DX-40, 4 MB RAM, 40 MB HDD: drygt 11000 kr.

Så, ja. Nu vid A1200-släppet ser det verkligen annorlunda ut jämfört med JET-priserna från tidigare år. Visst gick det att få en A1200 billigare än datorerna ovan, men ville man verkligen köpa en ny dator utan hårddisk? Programmen blev större och större och det började bli plågsamt att sitta och jonglera disketter. Tyvärr blev A1200 med hårddisk dyr, tack vare 2,5″-formatet. Här del av en annons från pålitliga gamla Syscom, några månader efter A1200-lansering:

Dyra hårddiskar till A1200.

En disk på 20 MB var alldeles för liten, 40 MB bör ses som ett minimum. Och då är vi uppe på 7400 kr för A1200. Ja det är fortfarande mindre än PC-datorerna ovan. Men den där DX-40 börjar se rätt lockande ut va? Särskilt om man tänker på att den baslinje som utvecklare ser är en Amiga utan hårddisk.

A1200D

Nu kommer vi till inläggets raison d’être! Vad skulle Commodore ha gjort i stället? Hur skulle en Amiga 1200 Dan edition, en A1200D, ha sett ut? Utan att ägna sig åt fria fantasier om icke existerande hårdvara? Och vad skulle en sådan ha kostat? Jo det ska jag tala om för er. Och jag gör det i en punktlista i samma ordning som A1200 listades ovan.

  • CPU: Det var säkert så att Commodore fick sina 68EC020 @ 14 MHz billigt, men det dög helt enkelt inte. Vad man i stället borde tagit kan man ha olika och välmotiverade åsikter om, men jag slår på stort och säger att man borde slängt in en 40 MHz 68030. En 68030 var inte jättemycket snabbare per klockcykel än en 68020, men snabbare var den, och den hade dessutom inbyggd logik för minnesskydd, så att multitaskande program inte kunde skriva över varandras minnesareor. Den logiken tillät också virtuellt minne. Det fanns en billigare 68EC030 utan denna logik men prisskillnaden var inte gigantisk. Vi kör på 68030 @ 40 MHz och håller i bakhuvudet att billigare alternativ finns. En sådan CPU bör slå även en 386 @ 40 MHz om den paras med rätt minne. Och den lär, beroende på program, vara något i stil med sex gånger snabbare än en standard A1200.
  • RAM-minne: det var hål i huvudet att släppa A1200 med bara 2 MB långsamt chipmem. Vi slänger in 2 MB fastmem också, så kan vår 030-CPU få sträcka på benen och vi är inte så begränsade av totala mängden minne. 4 MB totalt, vilket täcker även grafik, skulle inte varit överdådigt men det hade i alla fall varit anständigt.
  • Grafik: Commodore hade egentligen tänkt släppa en mycket mer uppgraderad grafikkrets kallad AAA (har jag för mig). Men det sket sig och det blev AGA som halvmesyr. För grafiken säger jag att AGA som grund får duga. Jämfört med Super-VGA börjar det se fattigt ut men på kort sikt tror jag det hade kunnat hålla ställningarna. Det borde om inte annat ha varit ganska lätt att konvertera PC-spel på 320×200 pixlar i 256 färger – typiskt för tiden – till Amiga. Men en sak behövde verkligen åtgärdas, och det var AGA-grafikens svårighet för 3D-grafik. Det här hur grafiken låg organiserad i minnet. Och det fanns en lösning! Det fanns i alla fall en lösning några månader senare, när Commodores CD32-konsol lanserades. Jag tänker ta mig friheten att säga att det var så nära i tid att jag tar med mig lösningen till A1200D. En CD32 var i princip en A1200 fast i konsolformat och med en CD-läsare i stället för diskdrive. OCH med Akiko-chipet. Akiko var en hårdvarulösning på 3D-grafikproblemet. Med det hade man i praktiken kunnat välja om man ville ha fördelarna av det ena eller andra sättet att sortera grafikminnet och Amiga hade haft lättare att klara sig i 3D-speleran, samtidigt som man – det är i alla fall vad jag tror – skulle behållit sin överlägsenhet för snabb 2D-grafik i spel tills 486-datorer med grafikkort på VESA Local Bus blev normen.
    Uppdatering: efter diskussioner som följde på detta inlägg har det visat sig att Akiko-chipet inte var så bra som man kunde tro. Det skulle göra stor skillnad på en 14 MHz 68020, men en 40 MHz 68030 skulle kunna göra jobbet lika snabbt eller snabbare själv.
  • Ljud: Ljudet var okej. Det kunde få vara som det var. Funkade fint för vanliga hemanvändare.
  • Lagring: Commodore hade behövt släppa kraven på små nätta yttermått. Att bara ha plats för 2,5″-disk var ett jättedåligt beslut. Så, gör datorn lite större. Ha (minst) en plats för en vanlig 3,5″ hårddisk. Och leverera som standard med 40 MB. Kanske större, men jag väljer 40 MB för att hålla nere priset. I verkligheten såldes A1200 med olika storlekar på hårddisk, men golvet skulle ha varit 40 MB, inte 0 MB.

Vad skulle kalaset kostat då? För CPU och minne vänder jag mig här till en väsentligen samtida annons, återigen från Syscom.

Priser på 030-CPU och minne, DMZ nr 4 1993

De säljer där ett turbokort till A500/2000 med 030 på 40 MHz och 2 MB minne för 5300 kr, och detta är inklusive moms. Rimligen skulle nettopriset för att stoppa in det i A1200D varit lägre, dels för att Commodore borde kunnat få lägre priser på större volymer, dels för att turbokortet antagligen innehåller komponenter som inte skulle behövas om CPU och minne var del av datorns grundkonfiguration, och dels för att Commodore då inte behövt köpa 020-processorn. Jag ansätter, rätt eller fel, att prispåverkan på datorn skulle varit 4500 kr.

Akiko-chipet tänker jag inte sätta någon budget för, det lär vara växelpengar. Men hårddisken då? Samma annons som har de A1200-samtida 386-datorerna listar också en 40 MB HDD – det lär vara den som sitter i dem – för 1395 kr plus moms, dvs 1750 kr.

Maskinen i sammanfattnoing blir alltså

A1200D: 68030 @ 40 MHz, 2 MB chipmem och 2 MB fastmem, 40 MB HDD, AGA-grafik med Akiko. Pris drygt 11000 kr.

Och kolla, den landar på nästan precis samma pris som vår 386 DX-40. Det är inte jättekonstigt. Det är liknande komponenter i. Så nej, det här är ingen knockout på PC. Det var svårt att åstadkomma vid denna tid, Amiga var redan på defensiven. Men det är en dator betydligt mer anpassad för 1993 än vad A1200 var.

Skulle inte en A1200D kannibaliserat på A4000 då? Jo, kanske det. Men knappast mer än A500 kannibaliserade på A2000. Men A1200D kanske var alldeles för dyr? Drygt dubbelt mot en A1200? Åter, kanske det. Men PC vann ju mot Amiga i slutändan och det dröjde väldigt länge innan man fick en användbar PC för 5000 kr. Det verkar ha funnits en betalningsvilja för datorer. Och en A1200D skulle, påstår jag, fortfarande sett ut som ett vettigt val för en hemanvändare. Inte bara som en uppgradering av A500, utan även mot snabba 386-datorer.

A1200D är förstås bara en av flera möjliga varianter. Jag tror det hade varit dumt med mindre hårddisk och mindre RAM. Men vill man få ned priset kan man fråga sig om en 40 MHz 68030 verkligen var helt nödvändig. Här finns hela spannet med en långsammare 68030 eller 68020 ända ned till att behålla den 14 MHz 68EC020 A1200 kom med. Där fanns sparpotential på bortåt kanske 3000 kr, plusminus, även om jag tror att det skulle varit fel att inte uppgradera processorn alls.

I långa loppet hade det knappast spelat någon roll, jag har väldigt svårt att se att Commodore i längden hade kunnat behålla Amiga konkurrenskraftig. Men du som läser det här har eller hade antagligen en soft spot för Amiga. Just 1993, hade inte en A1200D känts lockande? Särskilt med vetskapen att den skulle utgöra en bas för utvecklare att sikta på?

Klart den skulle.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: