Förvånansvärt vettig

Jag gjorde det! Jag besökte Socialistiskt Forum! Och jag gjorde precis som jag funderade på och besökte just de föredragen. Eller vad man ska kalla det. Jag tog anteckningar, och i mån av ork och tid tänkte jag redogöra för mina fynd här. Det behövs antagligen mer än en postning.

Innan jag gick dit funderade jag på hur jag skulle klä mig för att smälta in. Kanske blåjeans och rutig flanellskjorta? Det kändes dock lite som en insmältningsmanöver à la dupondtarna, så jag fastnade för svarta jeans och svart t-shirt. Blev lite sen och studsade in på första föreläsningen ett par minuter sen. Pinsamt. Det droppade dock in folk kontinuerligt, så efter ett tag slutade jag skämmas.

Över lag var hela arrangemanget välbesökt. Det var inte fråga om att det bara var arrangörerna och deras närmast sörjande som pliktskyldigt dök upp, inte när jag var där i alla fall. Demografin var blandad, allt från det yngre gardet och kulturkoftor (som det officiellt heter) till gamla ärrade kämpar från KPML.

Nå, första anhalten var alltså
”Med karta och kompass mot socialism – strategier för den samtida vänstern
En paneldiskussion om strategi, kampformer och organisation för en bred vänster.
Arrangör: Tankesmedjan Konflikt.”
En moderator frågade ut en panel med tre personer. Jag fångade bara deras förnamn.
Det var Björn, bloggande vänstersosse, medlem i partiet. Det var Jennifer, aktiv i Kommunal, som förkastade parlamentarismen och intog en revolutionär ståndpunkt. Och det var Daniel, medlem i Vänsterpartiet, som ville använda sig av både inom- och utomparlamentariska metoder. Han såg sig dock som i grunden revolutionär.

Daniel såg partiväsendet som infrastruktur och samordnare av utomparlamentarisk vänster. Ett etablerat parti kan upplåta saker som kopiatorer och lokaler åt vänsteryttrar som saknar sådana resurser. Det kan också samordna dessa grupper i större sammanhang, som till exempel European Social Forum. Daniel meddelade att han aktivt arbetade med bägge dessa saker. Läsaren kan alltså känna sig förvissad om att det visst finns starka band mellan v och de vildare utomparlamentariska grupperna.
I förbigående nämnde han att han gärna skulle se ett förstatligande av Volvo. Förvisso knappast överraskande.

Vad gör vänstern rätt i dag?
Björn såg framtiden i internet, som skulle låta vänstern nå ut med ett mångfacetterat budskap utan att ha tillgång till traditionell massmedia (det är hans verklighetsbild alltså, inte min). Jennifer framhöll kampen på den lokala arbetsplatsen. Gissningsvis syftade hon på Syndikalisterna och liknande grupperingar. Daniel sammanfattade den allmänna stämningen: Inte mycket. Över lag var det påtagligt dåligt självförtroende som präglade denna frågeställning. Man var missnöjd med att inte ha lyckats kapitalisera (ho ho) mer på ett sådant guldläge som finanskrisen. Man såg med viss självförebråelse på Svenskt Näringsliv som tydligen har tioårsplaner för opinionsbildning. Det förstår jag, det måste vara dubbelt så bra som en femårsplan! Anledningen till att de visste det var att de kände en à två personer som ”mot sin vilja” (sic!) jobbade där.

Såg de några kommande strategier för vänstern?
Björn, som var den som kom klart minst till tals (Socialdemokraterna refererades för övrigt regelmässigt till som nyliberala), framhöll åter internet. Moderatorn och Daniel var lite skeptiska, bland annat för att det också fanns en massa ”finniga liberaler” som bloggade, men Björn framhärdade.
Daniel ville lära från rörelser utomlands, såväl från jordlösa i Brasilien som från Trondheim (obs! Fyra år gammal länk). Det var viktigt att använda både parti och fack, för utan den infrastrukturen skulle man aldrig komma någonstans. Men självklart måste man hålla dörren öppen vänsterut mot utomparlamentarismen. Han hade aldrig sett någon dogmatism inom Vänsterpartiet, trots att han blivit kallad både stalinist, trotskist och idiot. Hm.
Jennifer ville satsa på det lokala engagemanget och bryta samförståndet. Hon trodde på kompromisslöshet. Hon koncentrerade sig hårt på konfliktytan innerstad vs förort. I förorterna, menade hon, fanns ett enormt klasshat. Det gällde att organisera det klasshatet och få förortsborna att förstå att de inte själva var ansvariga för sin situation. Daniel inflikade att även han drevs av klasshat. Jennifer tyckte att man måste ställa högre krav i till exempel löneförhandlingar. Hon exemplifierade med 10% löneökning och sex timmars arbetsdag, annars storstrejk. Hur denna sammanlagt 47-procentiga löneökning skulle finansieras gick hon inte in på. Det viktiga var snarare att insisitera på sina rättigheter. Bland rättigheterna man odiskutabelt hade nämnde hon rätten till en kul fritid.

Övriga noteringar:
Daniel såg FRA-debaclet i första hand som intressant för att det gav tillfälle att attackera regeringen. Han var inte heller odelat positiv till ett potentiellt stort Vänsterparti. Om ett parti blir stort så måste det plötsligt sitta med i ”varenda jävla soprumsstyrelse”, och då blir allt så tungrott och man får inget gjort. Det äger säkert sin riktighet, men jag tycker att det borde ge en tankeställare till någon som företräder ett parti som vill centralisera, förstatliga och detaljstyra i stort sett allt.

En fråga från publiken om vad som vänsterns nästa stora projekt, på kanske 20 års sikt, skulle kunna vara kunde aldrig besvaras eftersom tiden tog slut. Kanske lika bra det. Jag fick inte intrycket att någon hade ett svar på det.

This entry was posted on söndag 16 november, 2008 at 19:11 and is filed under Övrigt samhälle, Politik. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. Both comments and pings are currently closed.