Mona Sahlin har hållit sommartal, och en av punkterna var tydligen könskvotering av företagsstyrelser. Minst 40% av vardera könet tycks vara modellen. Det är ingen vidare bra idé, av flera skäl.
Dels så borde företag få bestämma själva vilka som ska sitta i deras styrelse. Personligen så föredrar jag könsblandade arbetsgrupper, jag tycker att det brukar bli bäst stämning så. Men preferenser är en sak, att tvinga på andra sina preferenser är en annan. Om staten vill tvinga sig själv att i sina egna företag kvotera, fine. Men privata företag är inte statens egendom som den själv ska kunna detaljstyra bemanningen i.
Det är förstås möjligt att ett färdigt förslag innehåller förbehåll om företagens storlek, men ett kvoteringskrav i det företag som jag i dag jobbar på skulle bli problematiskt. Det är ett halvlitet företag ägt huvudsakligen av dem som jobbar i företaget, vilket avspeglas i styrelsens sammansättning. Med det underlaget så skulle det – tyvärr – vara omöjligt att uppnå 40% representation.
Det påstås ofta att företag med hög andel kvinnor i styrelsen är mer lönsamma, även om det delvis motsägs av nya rapporter. Men låt oss anta att det stämmer. Då borde det ju på lite sikt inte behövas lagstiftning; vettiga företag ser till att ordna sina styrelser, och resten går under av konkurrenstrycket. Lite idealiserat förstås, men ekonomiska incitament är något som företag brukar förstå.
Och då har vi inte ens varit inne på de välkända problemen med kvotering. Dels att få vill misstänkas för att få sitta i styrelsen som alibi. Dels ett väldigt konkret exempel: Sydafrika. Jag har fått berättat för mig att där måste en viss del av styrelsen (eller ledningen, minns inte) i företag bestå av svarta människor. Konsekvensen har blivit att många svarta har kontrakterats som rena målvakter, för att stå på papperet som medlem i styrelsen och få en slant för det, men att sedan hålla sig undan. Den som säger att det inte skulle förekomma med kvinnor i Sverige måste förklara varför svarta skulle vara dummare än kvinnor.
Nej, ökad kvinnorepresentation i styrelser är mycket önskvärt, men att nå dit via lagstiftning är både etiskt och resultatmässigt tvivelaktigt. Låt bli.
Men då kan man undra hur jag kan vara emot kvoterade styrelser och ändå förespråka kvoterad föräldraförsäkring. Ja, till att börja med så föredrar jag att kalla det individualiserad föräldraförsäkring, thank you very much. Och skillnaderna mellan de två fallen överväger likheterna. Jag vill till exempel inte tvinga föräldrar att stanna hemma lika länge, jag anser bara inte att staten ska betala för ett system där familjen och inte individen är samhällets minsta beståndsdel (vill man driva det längre så kan man säga att ett företag är en (1) juridisk person, men jag har inte tänkt igenom det tillräckligt för att vara säker på att det är en bra liknelse) – särskilt inte när det får så dåliga konsekvenser. Notera här likheten med min förra post. Att få bestämma över sin styrelsesammansättning, det är en negativ rätt, det vill säga frånvaron av tvång. Men att kräva att andra ska betala mig för att vara hemma, det är något annat. Det är inte mer än ett malignt valt namn som förenar de två frågorna.
Förvånansvärt vettig 