Förvånansvärt vettig

I förra posten på valtemat angrep jag oppositionens bristande förmåga att få saker gjorda; att gå från stora ord till praktisk, fungerande handling. Ett utmärkt exempel, som också berör trafikpolitiken, är haveriet kring Förbifart Stockholm.

För att avhandla själva sakfrågan först så är det rätt självklart att förbifarten i någon form bör byggas. Ska man med bil ta sig mellan norr och söder i Stockholm så gives i dag väsentligen två alternativ: Essingeleden eller Centralbron, rakt genom stan. När en optimistisk pråm häromåret rammade Essingeleden blev det uppenbart hur sårbart systemet är för minsta störning. Med Essingeleden stängd kunde man välja mellan en helt igenkorkad väg genom city, eller att köra via Strängnäs. Det är helt galet för Stockholm som region och för landet som helhet att huvudstaden inte klarar av att kommunicera med sig själv. Förbifarten är en långsiktig dellösning på det, och det är väl ingen som tror att vi för all framtid ska köra med bensinbilar på den? Jag har tidigare utvecklat min ståndpunkt visavi bilen, för den som är intresserad; sammanfattning: den är inte perfekt i dag, men den blir bättre och det är något önskvärt att behålla biltrafik. Kollektivtrafik är en mycket bra lösning på delar av trafikfrågan, men kan omöjligen lösa allt.

Det om sakfrågan. Allt det här vet och accepterar en stabil politisk majoritet, omfattande i stort sett alla partier utom MP och V. Ändå blev vi häromveckan bryskt påminda om att samarbetet mellan S+MP+V inte direkt är något romantiskt äktenskap. Många har olyckskraxat om att de inte kommer att komma överens, men naturligtvis kommer de att komma överens. Frågan är vad de kommer överens om, och hur det går till.

Det är sant att denna trio under lång tid hade ett budgetsamarbete. Det påpekar de gärna. Vad de mindre gärna vill att man ska minnas är hur det såg ut. Det var utpressning, backstabbing och hotande regeringskris varenda sabla gång. Haveriet med Förbifart Stockholm visar att dessa tider inte är förbi. Här misslyckades man faktiskt med att bli eniga, och skickade frågan tillbaka till väljarna. De försöker framhålla det som ett demokratiskt framsteg, men det är naturligtvis struntprat, eftersom

• Det här är ett skolexempel på en fråga man inte ska ha folkomrösta i. Det är ett komplext ekonomiskt beslut, och det finns inget sätt att utkräva ansvar av väljarna för deras beslut.
• Om det är så viktigt att ha folkomröstning om det här trafikprojektet, varför ska man då inte också ha det om höghastighetsjärnvägen som de har bestämt att man ska ha, och som kommer att kosta 5-10 gånger mer?
• De tänker sig att man ska fortsätta med projekteringen av arbetet fram till folkomröstningen, för sådant kostar i deras värld inga pengar. Säg det till alla dem som vill ha lön för sitt projekteringsarbete.
• Som en bonus är folkomröstningen möjligen olaglig; regeringen kan, har det sagts från juridiskt håll, inte beordra fram en folkomröstning i en viss del av landet.

Så, visst kommer de att kunna enas. Den här gången enades de om att de inte klarar av att regera, och att de ska göra spektakel av en stor men inte anmärkningsvärt stor infrastruktursatsning. Det är knappast Valmyndighetens eller folkets fel, men det är ändå vi som får lida för det. Vad blir nästa folkomröstning? Afghanistan? Varenda fråga i utrikespolitiken där Lars Ohly utnyttjar att S behöver honom mer än han behöver S? Polisens antal? Fastighetsskatten?

Kan man inte regera så ska man inte. Att koalitionspartier inte tycker likadant i varje fråga är naturligt, men det ingår i dealen att man kan hantera sådant. Oppositionen har kommit fram till att de inte gillar att vara opposition, men har redan på torrsimstadiet uppvisat en förskräckande inkompetens och brist på förmåga att hantera de krav en koalitionsregering ställer. Preludiet förskräcker. De har inte i regeringsställning att göra.

Uppdatering
Jag ser nu att prediktionen om Afghanistan har alla möjligheter att falla ut på sämsta möjliga sätt…
DN: Rödgröna passar om Afghanistan

Uppdatering 2
SvDs ledarblogg tipsar om en artikel på temat: ”Rödgrön skräckfärd” i Fokus. Långt och läsvärt. Inte för att det finns någon garanti för att Alliansens interna förhandlingar alltid är en dans på rosor, men min kommentar ovan om hur det var när de skulle komma överens förr om åren är uppenbarligen inte passé.

This entry was posted on tisdag 4 maj, 2010 at 18:27 and is filed under Politik, Transportsträckor, Val 2010. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. Both comments and pings are currently closed.