Efter att ha skickat min ljungeld i riktning mot V ett tag ska jag nu, på en höft, ta mig an Alliansens minst nödvändiga parti: Kd.
Av Alliansens fyra partier skulle jag i ett riksdagsval, i princip, kunna tänka mig att rösta på tre. Jag ser ingen direkt anledning att rösta på M (om det inte dyker upp någon alldeles fenomenal riksdagskandidat), men det vore liksom inte principiellt omöjligt. Jag har dock väldigt svårt att se mig rösta på Kd, ens för barmhärtige samarit 4%. Jag betecknar mig som liberal, och Kd är inte speciellt liberala. De är inte kommunister, och det är ju bra, och Hägglund verkar faktiskt vara en kul typ – men det gör ju Gudrun Schyman också, har jag fått för mig. Det kan jag inte rösta på dem för.
De har visserligen (vilket återkommer i DNs intervju i samma serie som med Ohly nedan) lyft frågan om politikens gränser, vilket är bra, men hittills har det varit mycket snack och lite verkstad; man skulle kunna säga att de själva är en del av den tjattrande klass de riktade udden mot.
Men min poäng här är att även om jag har svårt att bli entusiastisk över Kd, så är de på det hela taget rätt harmlösa. Det tycks svårt nog för många att inse.
Ta aborträtten. De får ständigt stå till svars i abortfrågan (dock ej i denna intervju, ovanligt nog). Men Kd är inget hot mot den svenska aborträtten. De accepterar den, frånsett några frifräsare. Med Hägglund och Kd vid rodret tog det tre månader för regeringen att ge utländska kvinnor aborträtt i Sverige, något som den förra regeringen inte klarade av på tolv år. Knappast ett verk av fanatiska abortmotståndare.
Visst har de fel i vissa frågor. De drar över huvud taget benen efter sig när det gäller homosexualitet, till exempel om samkönade äktenskap. Men även där är de harmlösa. Visst, de gillade det inte, men de gjorde ingen regeringskris av det. De verkar knappt ha surat. Och reformen kom med den här regeringen, inte med den förra.
Samtidigt hade de, bisarrt nog, som kanske enda parti faktiskt gjort den uppenbart korrekta analysen av den frågan: De ville fråntaga kyrkan den juridiska vigselrätten och lägga den hos staten i stället, och där skulle det vara tillåtet att gifta sig med någon av samma kön. Sedan får respektive kyrka välja för vilka de håller juridiskt betydelselösa ritualer. Det är självklart så det ska gå till, och det är lite som Hägglund själv säger i intervjun:
Trosfrågor hör inte hemma i politiken.
Visst vore det bra om de kunde leva upp till den devisen även i sin ordvitsiga form (frr-dssch) och inte fundera så mycket på folks samliv, men det är svårt att hävda att de är ett rellt hinder mot någons rättigheter.
Både regeringen och oppositionen har sina partier som är mindre lyckade än andra. I regeringen tycker jag att det är Kd som har den rollen. Men även om de sällan slår mig som mitt ideala val, så är de i alla fall ofarliga. Att vägra rösta på Alliansen för att man då stödjer Kd syns mig synnerligen överdrivet.
Förvånansvärt vettig 