Om incitament

Jag skrev i Val: Vård-skola-omsorg att jag skulle återkomma om varför vissa förbättringar (som halverade köer i vården) inte skulle ha genomförts med S kvar vid rodret. Nu gör jag det.
Så, vad var tricket bakom denna bakom denna faktiskt dramatiska förbättring? Varför lyckades Alliansen med någon enstaka miljard, där S-regeringen kastat tiotals miljarder på problemen utan att det hjälpte nämnvärt?
Jo, man har förstått det här med incitament. I stället för att göra köerna till en resurs för sjukhusen (för ställen med långa köer behövde ju uppenbarligen mer pengar) så blev avsaknaden av köer en resurs. Vips blev det rationellt för sjukhusen att komma på arbetssätt för att bli av med köerna.
Det här går igen på andra håll. För en bunt år sedan läste jag en artikel på DN Debatt om hur man skulle kunna utforma löneskatterna så att de höga marginaleffekterna för dem som tjänade minst skulle tas bort; de effekter som gjorde att för många som var borta från arbetsmarknaden lönade det sig helt enkelt knappt att börja jobba, och go figure – just i det inkomstläget var väldigt många borta från arbetsmarknaden. Jag, min teknokrat, blev våldsamt förtjust i idén och beklagade att det väl aldrig bleve av i Sverige.
Jag hade fel. Det blev av, och kallades jobbskatteavdrag.
Och, lo and behold: man räknar med att tiotusentals kommit i arbete tack vare jobbskatteavdraget, och antalet sjukskrivna sjunker kraftigt (vilket förvisso har andra minst lika viktiga orsaker som skattesystemet).
Paketet med jobbskatteavdraget demoniserades in absurdum av S et al. Delvis var det förstås för att man måste vara emot allt som borgarna finner på. Men delvis kan man misstänka att S, och särskilt V, helt enkelt inte förstår ekonomiska incitament. V tror inte att de finns, och S… ja, det är svårt att veta. Kanske inte heller tror att de finns.

Ingen av dem kan ha sett en småbarnsfamilj sitta och tokoptimera sin tillvaro för att för att få ut så mycket som möjligt av föräldraförsäkringen.

Grovt sett kan man säga att en regering utöver lagar har två instrument för att påverka medborgarna: budgeten och skatterna (där skatterna givetvis kan ses som ett subset av budgeten). Om en regering då saknar grundläggande förståelse för vilka incitament dessa skapar så är det inte konstigt om väldiga summor satsas på saker som i slutändan är mest kontraproduktiva. Om man saknar denna grundläggande förståelse, då är det naturligt att de enda ekonomiska grepp man förmår att ta är av typen
”Vi ger mer till välfärden”
eller
”Sänk inte skatten för de rika”.
Det låter kanske bra, på ett sådär tryggt lågstadiemässigt sätt, men någon vidare grund för en effektiv politik är det inte.

Men okej. Att V inte begriper ekonomiska incitament får nog anses vara ställt utom allt rimligt tvivel, men är det inte en nidbild av S? De har ju ändå sin tradition med en kanslihushöger.
Tja. Kanske. Jag vet faktiskt inte. Det kan ju vara så att de har folk som mycket väl förstår grejen med incitament, men att strategernas bedömning är att det är bättre att gå lågstadievägen när man ska tala på första maj. Och alla andra dagar. Givetvis är det lättare att få sådant till effektiva slagord än ett mer invecklat resonemang om marginaleffekter och incitament. Men å andra sidan tyder allt på att de verkligen försökte göra något åt köerna i vården, och det enda de kom på var att slänga mer pengar på den som kunde visa upp längst kö. Om det finns några inom S som förstår incitament – och det finns det säkert – så är det inte de som bestämmer.
Eller så fattar de som bestämmer mycket väl, men tycker att det är lättare att plocka opinion på att leka lågstadium och låtsas att ekonomi är ett nollsummespel. Det kan gå på ett ut. Fast om de verkligen fattade så skulle de väl smyga igenom lite sluga reformer när ingen såg på så noga, och det verkar de inte göra.

Det här är förstås en glidande skala. Det finns gott om exempel på lågt hängande incitamentsfrukt som Alliansen skulle kunna plocka, men avstår av opinionsmässiga skäl. Värnskatten är ett exempel. Och det går säkert att hitta fall då nuvarande opposition tänkt till.
Jag vidhåller ändå att som bilden är i dag, är den så gott som entydig. Regeringen har åtminstone ett grundläggande grepp om incitament och en förmåga att tänka längre än ”varför tänker ingen på baaarnen”.
Oppositionen?
De fattar verkligen inte.
Det är inte okej. Jag vill inte ha en lågstadieklass som regering.

Annonser

Ett svar to “Om incitament”

  1. Tjurskallarnas sammansvärjning « Ape reft of his tail Says:

    […] kraftigt. Då blir vi alla ungefär lika fattiga och… nöjda? Det här med incitament är, som jag sagt tidigare, inte riktigt de rödgrönas […]

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s