Jag har tidigare skrivit om mina invändningar mot Rättvisemärkt. Sedan dess har en bekant kommit med invändningar, som för en dilettant som undertecknad inte är helt triviala att bemöta på en höft. Jag tänkte göra ett försök här – det kan ju vara så att jag har fel, det skulle inte vara första gången.
För den som inte orkar läsa tidigare tirader i ämnet så kan man sammanfatta min huvudinvändning mot rättvisemärkta produkter (jag har uppehållit mig främst vid kaffe och i viss mån bananer, men antagit att det är möjligt att generalisera) med en variant av det klassiska frihandelsargumentet. Om någon får för lite betalt för sitt kaffe så är det för att det produceras för mycket kaffe. Rätt väg är inte att betala ett konstlat högt pris för kaffet, utan att några av kaffeodlarna börjar göra annat i stället – vilket till exempel Kenya lyckats bra med. Då kan priset för kvarvarande kaffeodlare stiga, och resurser styrs mot varor som det finns en faktisk efterfrågan på. Vidare är det tydligen vanligen inte de fattigaste odlarna som kan rättvisemärka sig, utan lite halvfattiga som borde kunna klara omställningen till något annat.
Så långt allt gott. Min bekants argument var dock att hans mål med att köpa Rättvisemärkt inte i första hand var att ge mer pengar till odlarna (vilket är lika bra det eftersom jag läst att verkningsgraden genom Rättvisemärkt är låg; mycket pengar stannar i själva organisationen Rättvisemärkt), utan att verka för bättre arbetsförhållanden. Eller att inte stödja dåliga arbetsförhållanden, men det kan väl gå på ett ut.
Det klassiska frihandelsargumentet säger då att man inte hjälper de fattigaste genom att inte köpa deras produkter. Sverige (och tidigare England, senare Japan och Sydkorea, och nu Vietnam, och… så gott som alla länder som tagit sig upp ur fattigdom) blev rikt genom att andra köpte de produkter som barnarbetare tillverkat under dåliga förhållanden. En vägran att handla med Sverige anno 1860 hade inte gjort att barnen hade kunnat gå i en svensk skola à la 1983, utan helt enkelt hållit kvar Sverige i fattigdom. Man kan inte förbjuda folk att vara fattiga. Eller jo, man kan, men det hjälper inte.
Och, analogt, att betala överpriser för de svenska potäterna eller vad det kunde vara skulle bara ha låst in Sverige i semieländigt jordbruk. Inget att vara speciellt tacksam för.
Men är det ett giltigt argument? Ja, om landet (jag skriver land av bekvämlighetsskäl, det skulle kunna vara region eller grupp människor) av egen kraft ska ta sig upp ur fattigdom så torde det vara det. Men om man nu är en kapitalstark utlänning som verkar i landet, kan man inte då tänka sig att man skulle kunna lägga pengar på bättre arbetsmiljö? I det klassiska fallet går inte det; pengarna för det finns helt enkelt inte. Men om det nu finns en betalningsvilja hos kunderna för att det ska råda bättre arbetsmiljö utan att ta den långa, klassiska vägen dit, är det då fortfarande ett missgrepp?
Delvis är det redan så. Företag från rika länder som verkar i fattiga länder tenderar att betala högre löner och ha bättre arbetsvillkor än det fattiga landets egna arbetstillfällen. Men det är, föreställer jag mig, inte riktigt det jag pratar om här.
Ett idiotargument skulle kunna vara att alla inte vill betala det högre priset. Det är förstås sant, och betyder att alla inte kan komma i åtnjutande av bättre arbetsförhållanden på en gång. Men så är det ju i alla fall. Jag kan inte komma på något exempel då alla i ett land har blivit rika på en gång. Den verkliga frågan måste vara vad som händer när några men inte alla är beredda att betala det högre priset. En effekt är den som jag nämnt ovan: det skapas på konstlad väg incitament att vara kvar i en bransch som det inte finns grundläggande bärkraft för. Några får det lite bättre, men en bunt andra får det sämre än vad de skulle fått om den första gruppen börjat med annat i stället. Speciellt om man bara ger extra pengar till vissa närningar så försvårar det bytet till en annan näring som inte åtnjuter konstlat stöd.
Men är det rimligt att resonera så? Eller, ja det är det, men snarare: är det rimligt att kräva att andra ska resonera så? Det här att man ska låta bli att på kort sikt göra det bättre för några för att det på lång sikt är bättre för alla om man inte gör det, kan man kräva ett sådant resonemang av folk?
Det är ju knappast så att folk köper rättvisemärkt för att vara elaka mot fattiga människor.
Rent politiskt är det inte utan att det känns lite… antireformistisk socialism. Nej, vi ska inte genom reformer göra det bättre för arbetarna, för det invaggar dem bara i falsk nöjdhet och hindrar revolutionen. Okej, det är ingen vidare liknelse, det är ju inte en revolution vi väntar på i det här fallet. Men det är onekligen en aning kontraintuitivt att avstå från att här och nu göra det bättre för folk, för att man tror att det netto är dåligt på sikt.
Nå, jag har haft det här inlägget liggande i bra över en månad i väntan på att jag ska ta itu med det ordentligt. Jag tror att jag postar det i stället, som en dokumentation av förvirring och osäkerhet. Så vad har jag kommit fram till?
Inte så mycket tyvärr. Man kan väl säga att jag betraktar bättre arbetsförhållanden som en sorts betalning, och då skulle jag tro att den tidigare analysen ligger fast: det faktum att man personligen har råd att betala någon mer för en vara förändrar inte att det fuckar upp incitamenten i branschen, så att det produceras mer av varan än det finns grundläggande förutsättningar för. Däremot är det svårt att direkt fördöma den som ändå väljer att göra en sådan extrabetalning. Det är onekligen en del tough love att säga att nej, du får inte mer för din vara fast jag skulle ha råd med det, för det är i slutändan inte bra för dig.
Ett par sköna arbetshandskar till potatisbonden i 1800-talets Sverige var egentligen inte vad som behövdes. Vad som behövdes var omställning av produktion och produktionssätt. Inte mer småskaligt mys, utan mer storskalighet och industrialisering. Men skulle man därför till de inte riktigt fattigaste torparna ha sagt att nej, du får inga handskar, för det ger fel incitament? I princip ja, antar jag. Man ska nog bara inte förvänta sig att få en hjältegloria för det.
Förvånansvärt vettig 
tisdag 13 juli, 2010 kl. 17:21
Det här blir ett långt svar men alternativet är att jag låter flummig så jag blir nog illa tvungen att dra allt från början.
Grunden för allt värde är arbete. För att skapa något krävs arbete och material/verktyg. Men även material (jag kommer anta att verkyg också är en form av material) är produkten av någon annans arbete. När vi arbetar skapar vi nytt värde som förs in i systemet/samhället. För detta arbete får vi ett kvitto (lön) på hur mycket vi har skapat och därmed hur mycket värde vi har rätt till att kräva tillbaka (konsumera) från samhället.
Priset på en produkt ska därmed täcka de materiella kostnaderna och din lön. Nu är det inte riktigt så här samhället fungerar, men skulle det göra det vore allt frid och fröjd, i teorin. Vi skulle ha råd med att köpa allt som produceras och inget skulle behöva slängas. Ingen överproduktion alltså. Så här fungerade det före den industriella revolutionen. Produktionen var individuell och ägandet/förtjänsten var individuell. Efter industrialiseringen blev produktionen kollektiv, dock var ägandet/förtjänsten fortfarande individuell, och är fortfarande. I samband med detta växte kapitalismen fram.
I kort: Förutom de tidigare två nämnda värdena så finns även en ägare/finansör som har investerat pengar i företaget.
Han ska naturligtvis ha avkastning på denna investering och detta måste inkluderas i priset på den sålda produkten också. Här är dock en viktig poäng. Investeraren har inte skapat något nytt värde men kräver ändå kvittens på en del av det nyskapade värdet. Hans lön berättigas istället av risktagandet som investeringen innebär. Risken finns att företaget går med förlust och då finns inga pengar att återkräva.
Priset på produkten blir därför lite högre och helt plötsligt blir arbetarens lön inte i proportion till det värde han skapat. Arbetarna har därför inte råd att köpa allt som tillverkats och då måste en del slängas. Dock måste man ändå få in förtjänst även på det som slängs. Då finns två alternativ. Antingen höjer man priset eller så skär man ner. Höjt pris innebär svagare konkurenskraft och en risk att inte få sålt nått. Då kvarstår att sänka löner, avskeda folk eller sänka materialkostnaderna vilket leder till att man sänker någon annans lön.
Men om folk tjänar ännu mindre så konsumerar de mindre så företagen tjänar ännu mindre. En nedskärningspiral har skapats.
Ett alternativt försvar mot detta är att expandera till länder där folk kan göra samma jobb för mindre betalt. Tyvär får folk i dessa länder så lite betalt att dom precis överlever. Då de inte tjänar såpass att dom kan köpa det dom själva tillverkar så transporterar man produkterna till rikare länder där det finns folk med pengar. Naturligtvis passar man på att stärka sin konkurenskraft genom att sälja för ett billigare pris än vad arbetarna i det egna arbetarna kan hänga med på. Mindre företag som inte är internationella konkureras ut och folk blir arbetslösa.
Resultatet blir alltså att de fattiga hålls fattiga samtidigt som deras naturresurser skickas till andra sidan världen. Dessutom ökar arbetslösheten i de rika länderna ändå, fast senare än om man inte hade expanderat.
Så Rättvisemärkt (och även Kravmärkt) innebär att folk i dessa länder ska få en ordentlig lön och då är det naturligt att vi får betala för kaffet vad det egentligen borde kosta. Att göra en vinstaffär av Rättvisemärkt är väl inte så stor skillnad mot hur t.ex Röda Korset fungerar. Kalla det korruption eller nått, det måste hållas efter i alla fall.
För att sedan koppla det till de svenska barnen under 1800-talet så är det väsentligt att jämföra om dessa barn hade en högre reallön än de fattiga afrikaner, asiater osv som utnyttjas idag. Jag kan inte svaret på just det men inte förrän det är svarat går det att avgöra om det är ett hållbart exempel på att uttnyttjande av fattiga faktiskt gör dom fattiga rikare.
Just av detta finns det också många som argumenterar (bl.a jag) att frihandel inte är bra, det måste finnas vissa restriktioner. Fel restriktioner kan naturligtvis skada ekonomin också, så man bör hålla koll på vad man håller på med.
Man bör också hålla koll på att företagen inte gör så här för att dom är onda och vill folk illa för sin egen vinning skull. Kapitalismen tvingar dom till göra så här för att överhuvudtaget överleva på marknaden. Under kapitalismen är företag konstant konkursutsatta.
Finansören i sin tur ser att han investerar i företag som ger folk arbete, dom tjänar pengar, han tjänar pengar, alla tjänar pengar! Om fler gör som han så vore väl allt frid och fröjd? Sedan kommer det vänsterfolk och anklagar honom för att vara ond och dum varpå hans naturliga reaktion blir ”Det är ni som är dumma! Ser ni inte hur mycket bra jag skapar?”. Naturligt börjar båda sidor demonisera den andra sidan.
Det brukar kortfattas till att förr var produktionen och förtjänsten individuell. Ska däremot produktionen vara kollektiv så behöver också ägandet/förtjänsten vara kollektiv. Där spelar koperativa företag en stor roll.
Och innan någon drar fel slutsats betyder kollektivt ägande inte att hela samhället ska äga allt tillsammans, à la klassiskt syn på kommunism. Det innebär att de som jobbar på ett företag också äger företaget gemensamt.
GillaGilla
tisdag 13 juli, 2010 kl. 19:48
Du tycks använda dig av en arbetsvärdeteori, som såvitt jag förstår så gott som ingen håller fast vid längre, av det enkla skälet att den inte återger verkliga förhållanden speciellt bra. Värdet på en vara bestäms inte av arbetet som lagts ned på den.
Jag dristar mig också att säga att du gör samma fel som Marx i Manifestet när du beskriver den ekonomiska utvecklingen, och implicit ansätter den som ett nollsummespel.
Slutligen tror jag att du får svårt att hitta annat än anekdotisk bevisning för din beskrivning av frihandelns effekter. Tvärtom är dess positiva effekter välbelagda, och man kan svårligen hävda att det sker på bekostnad av en krympande fattig skara.
Men det är nog rekord på lång kommentar!
GillaGilla
onsdag 14 juli, 2010 kl. 19:31
Värdet som sätts på en vara sätts självklart efter tillgång och efterfrågan. Det som jag beskriver här är vad priset ska täcka. Såvitt jag vet har modellen inte blivit motbevisad än.
Jag har inte läst Manifestet själv så jag har lite svårt att se kopplingen du påpekar. Jag har påbörjat läsa den men måste säga att den är ganska förkastlig med väldigt mycket repetiv smutskastning och flum.
Enligt min egna källa (som måste erkännas är från 2006) så är det väldigt få länder som tagit sig upp ur fattigdomen tack vare frihandel. Det normala är att folk blir något lite rikare men sen stannar det där då vinsten går till enstaka individer som inte nödvändigtvis behöver bo ens i samma land. Sedan har vi inte helt fri handel heller och från egen uppfattning är det en ytterst liten skara som förespråkar stängd handel. De flesta brukar vara överens om att något mellanting är lagom.
Om du vet var dessa dokumentationer du nämner finns vore jag tacksam av att få reda på det. Jag är nämligen ganska kritisk själv till det jag skrev högre upp, ändå är det den bästa informationen jag har.
GillaGilla
lördag 17 juli, 2010 kl. 11:53
Det är svårt att komma med ett utförligt svar, inte minst som jag nu sitter på ett ställe utan vidare internettillgång. Om du är ute efter ett slagkraftigt diagram så tror jag faktiskt att det finns, men jag kommer inte åt det härifrån. Tills vidare får jag nöja mig med att säga att min argumentation ligger mycket nära den som Johan Norberg för, mest sammanhållet i hans bok ”Till världskapitalismens försvar”. Den är lättläst (på ett bra sätt), synnerligen saklig (grundad huvudsakligen på offentligt material, och jag har inte sett att någon kunnat belägga honom med grundfel) och dessutom hoppingivande. Och inte lång. Jag har haft flera icke övertygade frihandlare att läsa den, med positivt mottagande. Finns att köpa för ett par tior, eller att lagligt ladda ned som pdf. Stark rekommendation.
Hans Rosling, som jag gissar är ett bekant namn, tycks vara inne på samma spår.
Jag nöjer mig så så länge. Får se om jag återkommer med ett stiligt diagram eller så.
GillaGilla
måndag 19 juli, 2010 kl. 23:34
Jag tackar så mycket och kommer definitivt läsa den, troligen efter jag läst resten av högen med böcker jag ska läsa. 😛
Vill tillägga från en tidigare kommentar jag gjort på din sida på ett tidigare inlägg angående defintionen av kapitalism: Det är tydligare att säga att kapitalism är när du pumpar in pengar för att starta ett företag för att sedan ta tillbaks vinsten utan att egentligen jobbat inom företaget eller på något sätt bidragit i själva arbetet för att skapa vinsten.
Den tidigare defintionen jag nämnde var utifrån en entreprenörs roll och var mer nära hur det faktiskt brukar gå till.
GillaGilla
söndag 1 augusti, 2010 kl. 16:36
[…] liten graf Av horvendile I kommentarerna till en post nyligen sade jag att jag kanske kunde återkomma med ett stiligt diagram som visade samband mellan en […]
GillaGilla
söndag 2 december, 2012 kl. 12:32
Nu har jag tänkt i två år på detta blogginlägg och inte hittat nåt fel i ditt resonemang. Grattis!
GillaGilla
fredag 7 december, 2012 kl. 07:46
Äsch. Nu började ju jag tänka på det här igen. Men jag satsar på att nöja mig med din slutsats. Tack!
GillaGilla
lördag 23 mars, 2013 kl. 16:16
horvendile är ute och broommar i det blå. Hinkens kommentar har jag inte läst men den lär ligga ljusår närmare ett vettigt resonemang.
GillaGilla
lördag 23 mars, 2013 kl. 16:27
Jag tackar för ditt bidrag till diskussionen.
GillaGilla