Förvånansvärt vettig

Efter att ha skrivit min halvtidssammanfattning inför valet fick jag kommentaren att jo, det där såg väl bra ut, men finns det verkligen inget område där oppositionen har bättre förslag?
Det är en mycket rimlig fråga som jag ska försöka besvara.

Till att börja med vill jag upprepa min avgränsning. Jag berör inte alla områden av politiken, bara de jag tycker är av större vikt på något sätt. Det är fullt möjligt att det finns områden med bra förslag vänsterifrån, fast jag inte tycker att det platsar som lika viktiga frågor.

Ett område där jag har närmare till oppositionen än regeringen är föräldraförsäkringen. Jag brukar argumentera för att den ska vara individualiserad. Där möter jag kompakt mostånd i det borgerliga lägret, som – sannolikt med stöd i opinionen – motsätter sig sådant. Låt vara att oppositionens förslag med tredelad försäkring kan vara sämre både än att ha kvar status quo och att dela den rätt av (jag sparar den argumentationen), men de är i alla fall inne på samma spår som jag. Så på den punkten föredrar jag ändå oppositionen framför regeringen.

Man skulle också kunna tänka sig rättspolitiken, som under Beatrice Ask varit sanslöst misskött. Jag hoppas verkligen att hon byts ut om regeringen får sitta kvar. Det finns tecken på det; hon mer eller mindre gömdes undan under Almedalsveckan. Förhoppningsvis har man insett att hon måste bytas ut, men vill av rent taktiska skäl inte ta ett ministerbyte så nära valet.
Problemet där är att oppositionen är minst lika dålig, och inte bara för att Bodström vill förbjuda nollning. Det är självmål från båda lägren. Så även om jag tycker att regeringen gör ett dåligt jobb så finns inget som tyder på att oppositionen skulle vara bättre.

Annars då? Kan det verkligen bara vara det?
Det låter ju helt absurt. Men då måste man ha bakgrunden klar för sig.
När S förlorade valet -06 utlovade man bot och bättring, och tillsatte en mängd arbetsgrupper som skulle ta fram nödvändig förnyelse. Tills dess de var klara skulle man få vänta på besked i sakfrågor.
Så blev det också, till hälften. Vänta fick man. Ja det vill säga, vissa besked behövde man inte vänta på. Snart sagt varje förslag regeringen har lagt har S skällt som bandhundar på, lovat riva upp (i alla fall i början) och återgå till Edens lustgård augusti 2006. Har man velat ha närmare besked än att borgarna är onda har man tvingats leva i en lång besvikelse. Eller kanske snarare i lång hoppfullhet – det gick väldigt bra för oppositionen så länge den inte redovisade någon egen politik.
Så kom tiden då arbetsgrupperna skulle redovisa sina förslag, men det var fortfarande mestadels tyst (vilket kunde ha sina förklaringar). Det dröjde egentligen ända fram till vårbudgeten i maj i år innan det kom speciellt mycket till konkret oppositionspolitik. Utöver då att allt var bättre förr.

Så om man betänker att det inte funnits speciellt många oppositionsförslag (utöver att vara emot allt) att tycka bättre om än regeringens förslag, och att jag begränsar mig till de områden jag tycker är viktigast, så är det inte så konstigt längre att jag har svårt att hitta oppositionens konkret bättre politik.

En pikant observation är att så fort oppositionen redovisade konkret politik dök den kraftigt i opinionen. Ändå finns det många relevanta områden kvar som inte är redovisade. Möjligen känner man sig i oppositionen begränsat angelägen om att redovisa något i dessa frågor före valet. Det har när allt kommer omkring visat sig mer framgångsrikt att sväva på målet och hoppas att väljarna ska läsa in vad de vill i vagheten. Det funkade ju för Obama.

This entry was posted on måndag 2 augusti, 2010 at 18:36 and is filed under Politik, Val 2010. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. Both comments and pings are currently closed.