Förvånansvärt vettig

Jag har tidigare sammanfattat varför jag, så långt, ansåg att man bör rösta på Alliansen hellre än de rödgröna.
Jag följde upp det med att motivera varför min plan, åtminstone så långt, är att rösta på Centern. Vilket känns rätt bra nu med hygglig utdelning från Harpsund (jag skrev mer om just den halverade momsen här, förvisso inte utan skepsis). Nå, jag skrev att jag eventuellt skulle återkomma om huruvida jag förordade någon speciell kandidat. Nu kan det vara dags för det.

Det här med kandidat är till sin natur en lokal fråga. Jag bor i Stockholm och väljer bland de kandidater som finns här. Jag har faktiskt inte helt bestämt mig än, men jag lutar starkt åt att göra som i förra riksdagsvalet och sätta mitt personkryss vid Fredrick Federley. Det skrivs en hel del kring honom nu, så det verkar opportunt att jag också gör det.

För att börja defensivt så är det nog så att många i första hand förknippar Federley med omröstningen om FRA-lagen, då han misslyckades med att få stopp på den. Jag har skrivit om det tidigare; kontentan är att, ja, han misslyckades med att få stopp på den. Sannolikt ingick massiv mobbing i att få stopp på honom i detta värv. Men till skillnad från nästan alla andra riksdagsledamöter försökte han faktiskt. När nästan alla andra satt still i båten och var rädda om sitt eget skinn så gjorde han ett försök. Det i sig motiverar kanske inte en röst, men jag menar att det omvända också gäller; det vore bakvänt att låta det bli vad som får en att inte rösta på honom.

Vad ska man då rösta på honom för? Ja inte som tröst för FRA förstås. Min motivering är i delar påfallande lik förra valets motivering.
Jag håller inte med Federley i varje enskild sakfråga, men han har en förmåga att synas och att föra upp liberala perspektiv på dagordningen. Han har förmågan att koppla samman idéer med verklighet, och han kan vrida på frågor så att de belyses ur andra perspektiv än statscentristiska. Han går stundom längre än vad jag skulle ha gjort, och mycket av det han förespråkar har han givetvis inte en chans att få igenom i riksdagen, på kort sikt i alla fall. Men det är viktigt att det finns någon som vågar gå utanför vad som för dagen kan ge bäst utdelning i opinionsmätningarna.

Han har av allt att döma placerats i frysen av sitt parti, gissningsvis som straff för bångstyrighet i allmänhet och FRA i synnerhet. Det är inte ägnat att förvåna. Partiledningar gillar inte folk som inte sitter still i båten. Nu har han hamnat i den parlamentariska utredningen, med representanter från alla partier, för hur socialförsäkringarna ska utformas i framtiden. Där är han antagligen ofarlig på kort sikt, från partiledningens perspektiv. På längre sikt kan han dock vara synnerligen bra där, från mitt eget perspektiv. Det behövs någon där som kan tänka lite vildare än bara att justera en procent hit eller dit.
Han har flyttats ned till tredje plats på valsedeln, vilket troligen inte är valbar plats, trots att han såvitt jag förstått gjorde bättre ifrån sig än så i provvalen. Att byta parti för det är meningslöst; svinerier och rå maktmobbing är legio i exakt alla riksdagspartier. Maud Olofsson och Andreas Carlgren, som står över honom på listan, tycker jag är bra politiker och jag vill ändå stödja Centern. Men med tillräckligt många personkryss kan Federley flyttas upp. Det hände förra valet, och det vore bra om det hände igen.

Det finns flera bra personer i samma parti, men Federley är redan inne i systemet och har redan tagit de smällar en ny Federley sannolikt kommer att få ta. Därför tänker jag antagligen ge honom min röst i år igen.

Landsting och kommun

När jag ändå håller på kan jag väl nedteckna mina böjelser i landstings- och kommunval. Jag är inne på att köra C rakt igenom i år. Jag gjorde inte det sist, men nu känns det så. C lokalt i Stockholm påminner om C i stort, fast med de bra delarna (utvecklings-, marknads- och tekniktillvändhet till exempel) förstärkta och med de mindre bra delarna (som landsbygdsromantik) försvagade. I kommunen är Per Ankersjö stark man, och i landstinget Gustav Andersson. Jag har träffat båda som hastigast, och det gav väl i ärlighetens namn inte mycket mer än att de inte är uppenbart galna och att de definitivt ansluter sig till det lite modernare C; mer Federley än Olof Johansson, kan man säga. Men när de dyker upp i debatten tycker jag att de ger ett bra intryck. Ja, helt enkelt eftersom de är goda representanter för den nya Centern jag gillar. Jag har anledning att tro att det även här finns flera bra personer, men dessa två är åtminstone inte fel.

Det är mer sannolikt att jag ändrar mig om kandidater än om parti, men det skulle ändå förvåna mig om jag ändrar mig. Då ska det antagligen framkomma något mer sensationellt än att Federley följt Säpos instruktioner.

Uppdatering/rättelse
Jag tycks ha missuppfattat hur det funkar med listorna på valsedlarna. Om Alliansen bildar regering blir Olofsson och Carlgren sannolikt statsråd och använder då inte sina riksdagsplatser. Jag visste faktiskt inte att det var så; hoppas att jag har fattat rätt nu.
Det betyder att tredje plats på listan är i högsta grad valbar plats, och förhoppningsvis även fjärde. Goda nyheter!

This entry was posted on tisdag 24 augusti, 2010 at 22:36 and is filed under Politik, Val 2010. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. Both comments and pings are currently closed.