Ur Johan Ingerös ledare i SvD i dag, ”Inte läge att klappa Annie Lööf på huvudet”:
Lööf har dock, till skillnad från exempelvis Håkan Juholt och Mona Sahlin, lyckats skaffa sig en gedigen utbildning. Sin riksdagsplats har hon kampanjat sig till i personliga möten med väljare, snarare än fått i gåva av välvilliga valberedningar. Hon har aldrig nöjt sig med att driva ”ungdomsfrågor”, utan har tvärtom ägnat sig åt tunga och övergripande områden som rätts- och finanspolitik. I debatter och andra mediala sammanhang har hon uppvisat auktoritet och sakkunskap.
Dessutom; där Sahlin, Juholt och de flesta andra partiledare har tigit sig till sina positioner, har hon vunnit ordförandeklubban i öppen och hederlig kamp med bland andra ett sittande statsråd.
Så om vi bortser från åldersfaktorn, finns det någon enda punkt där hon inte på rent sakliga grunder måste betraktas som mer kvalificerad för, och förtjänt av, partiledarskapet än de två ovannämnda?
I samma tidning samma dag, Alf Svensson på tal om Lööf: ”Alf Svensson: Åldersfixering bakom valet av Annie Lööf”
Jag tror att det är ganska mycket enklare för en ung person med tilltalade utseende att ta sig fram, än för en person som inte rör sig lika elegant i tillvaron, säger Alf Svensson.
Wow! Det var verkligen rent häpnadsväckande unket, och resten av artikeln hjälper inte hans sak. Alf Svensson tycks inte ha sett några intellektuella kvaliteter alls hos Lööf. Det är annars inget anmärkningsvärt att se att även ens politiska motståndare kan vara skickliga och intelligenta, även om man finner deras åsikter förryckta. Men nej, Svensson tycks ha noterat att Lööf har ett tilltalande yttre och nöjt sig så. Vad mer är, han har tyckt att det har varit en vettig grej att säga till en journalist.
Jag vill särskilt dra läsarens uppmärksamhet att detta inlägg, måhända rudimentärt men likväl, kritiserat Alf Svensson utan att dra in vare sig hans ålder eller utseende. Det har tagit några minuter att skriva. Svårare var det alltså inte.
Förvånansvärt vettig 