Igår var det Stockholmscenterns distriktsstämma. För mig var det första stämman som jag deltog aktivt i, och jag hade laddat ganska rejält med fem motioner som jag planerade att vigoröst försvara. Det visade sig att inte bara jag hade motionerat; totalt har jag för mig att det var 64 motioner att behandla. Antalet går att verifiera i denna pdf:
Stockholmsmotioner 2013
Den innehåller alla motioner, uppdelade i fyra kategorier (en uppdelning som jag inte höll med om fullt ut, men så kan det gå) och med distriktsstyrelsens kommentarer och förslag till beslut. Själva beslutet fattades dock förstås på stämman, och jag tänkte ägna några poster nu åt att i en akt av intensiv navelskådning prata dels om mina motioner och dels om några andra motioner där jag gjorde klart för drabbning och äntrade talarstolen. Den som inte intresserar sig för Stockholmscenterns ställningstaganden kan alltså gå på lunch ett tag framöver.
Alla motioner som inte bara är av lokalt intresse skickas vidare till riksstämman för beslut där. Det kan vara värt att komma ihåg att Centern utanför Stockholm ofta är av kynne och åsikter som skiljer sig en del från Centern i Stockholm. Många motioner som går igenom i Stockholm kan sålunda förväntas stöta på patrull på riksstämman – och vice versa.
Jag börjar med de tre av mina motioner där styrelsen rekommenderade bifall av motionen i helhet och distriktsstämman gick på styrelsens linje – i dessa tre fall utan vidare diskussion. Faktum är att många av motionerna på stämman antingen bifölls eller avslogs utan debatt, och det gick stundom väldigt fort.
Och eftersom jag tar tre motioner i samma inlägg inses lätt att inlägget blir långt.
Först – min motion Underlätta för tågtrafikens konkurrenskraft
Tågtrafik har förvånande ofta svårt att priskonkurrera med flyg, trots att storleksordningen en tredjedel av en flygnings kostnad är bränsle, medan tågets motsvarande kostnad är närmast försumbar, och trots att flyget är en av samhällets mer regeluppbundna verksamheter. Tåg kan inte vara den enda lösningen på samhällets transportbehov, men det är olyckligt om det i onödan finns kostnadsdrivande omständigheter som håller tillbaka tågets konkurrenskraft.
Det finns många tänkbara förklaringar till problematiken. Undertecknad har jobbat ett år med tillämpning av de lagar som gäller för tåg, och tror att man där kan hitta en del av förklaringen. För några år sedan antogs ett EU-direktiv (2008/57/EG) syftande till att få enhetliga regler för godkännande av järnvägsprodukter – exempelvis tåg. Direktivet implementeras sedan i lagstiftning. (Den svenska översättningen kan hittas på Transportstyrelsens hemsida, http://transportstyrelsen.se/sv/Jarnvag/Godkannande/TSD/)
Syftet med direktivet är gott, men implementationen i lagstiftning har i många fall varit direkt olycklig. Exempelvis regleras krav på bromssystem genom att exakt föreskriva hur bromsen ska fungera, vilket självfallet effektivt hindrar teknisk utveckling. Det rimliga måste vara att ha en teknikneutral lagstiftning, med krav på
prestanda och funktion snarare än att peka ut en teknisk lösning. Som av en händelse är många av kraven också skrivna så att det blir mycket svårt för utomeuropeiska tillverkare att ta sig in på den europeiska marknaden, vilket torde hålla priset uppe på tågtransporter.
Vi har i dag på sätt och vis den lagstiftning vi förtjänar. Sverige har inte varit speciellt aktivt i processen kring lagtexten. Men lagarna revideras då och då, och vi bör inte upprepa misstaget att sitta passiva.
Jag yrkar:
Att – Centerpartiet på EU-nivå ska verka för att lagstiftningen kring tåg ska eftersträva teknikneutralitet.
Att – Centerpartiet på EU-nivå ska verka för att lagstiftningen kring tåg ska eftersträva global konkurrensneutralitet.
Att – motionen sänds vidare till Centerpartiets stämma 2013.
Därefter min motion Synliggörande av skatter och avgifter på arbete
En stor del av de pengar en arbetsgivare betalar ut i samband med löner når aldrig den anställdes bankkonto, utan dras direkt i skatter och skatteliknande avgifter. Det är inte nödvändigtvis fel i sig, men vanligen syns mycket av dessa pengar inte på lönebeskeden. Preliminärskatten brukar redovisas, men inte de sociala avgifterna. I diskussioner kring människors lön och vad de får behålla efter skatt är det ofta de sociala avgifterna förbises, trots att de för både arbetsgivare och anställd fungerar som en direkt löneskatt. Rimligen är orsaken att dessa avgifter är osynliggjorda. Oavsett vilken åsikt man har om hur löneskatter och -avgifter ska utformas borde
man vara intresserad av att tillgängliggöra information om hur det ser ut i dag.
För ett parti som vill göra företagares tillvaro så krångelfri som möjligt kan det vara fel att kräva att denna information ska stå på landets samtliga lönebesked. Men det bör inte vara omöjligt för den offentliga sektorn att gå före och successivt lägga till information om de sociala avgifterna på de anställdas lönebesked.
Det är inte första gången något sådant föreslås. Det har förekommit i flera riksdagsmotioner, och frågan har behandlas i Riksdagens skatteutskott. I betänkande 2009/10:SkU30 skrivs till exempel
”Det finns enligt utskottets mening anledning att vara försiktig med att införa tvingande regler som innebär att företagens administrativa börda ökar. Staten bör däremot snabbt införa denna information på sina lönebesked och därmed bidra till att alltfler följer efter.”
Att inget ändå hänt tycks inte bero på att idén i sig är dålig. Denna motion är sålunda en droppe som förhoppningsvis urholkar stenen.
Jag yrkar:
Att – Centerpartiet verkar för att lönebeskeden i offentlig sektor ska omfatta storleken på de sociala avgifter kopplade till den anställdes lön arbetsgivaren betalat.
Att – motionen sänds vidare till Centerpartiets stämma 2013.
Och så slutligen den tredje, Grundtrygghet i a-kassan
A-kassan har länge vilat på principen om inkomstbortfall, och nominellt gör den det än i dag. I praktiken har den dock antagit formen av en grundtrygghetsförsäkring. Taket för utbetald a-kassa har inte följt med de allmänna löneökningarna, vilket lett till att relativt få i dag vid arbetslöshet får ut 80% av sin forna bruttolön. De flesta får i stället en enhetlig summa.
Undertecknad menar att detta inte är något negativt. Endast en mindre del av a-kassan finansieras via a-kasseavgifterna, och det är inte självskrivet att en lågavlönad ska betala extra skatt för att en högavlönad i händelse av arbetslöshet ska få högre ersättning än den lågavlönade som hamnar i samma situation. För den som vill vara förvissad om en högre försäkringsgrad finns ett växande utbud av just försäkringar
till detta ändamål.
Grundtrygghet har framförts som en eftersträvansvärd princip i Centerpartiet förut, och frågan om a-kassan anknyter till det. Att omvandla a-kassan till en klumpsumma lika för alla är inget man bör göra oöverlagt eftersom det kan leda till dåliga marginaleffekter i lägre inkomstlägen; själva ersättningsmodellen, en procentsats med ganska lågt tak, är det inget större fel på. Poängen är att man borde sluta låtsas att det handlar om inkomstbortfall och i stället vara öppen med att det är en grundtrygghetsförsäkring. Det är i dag mest en semantisk förändring, men på sikt ska inte opinionseffekten av sådant underskattas.
Jag yrkar:
Att – Centerpartiet ska verka för att staten ska börja beskriva a-kassan som en grundtrygghetsförsäkring.
Att – motionen sänds vidare till Centerpartiets stämma 2013.
Så! Jag återkommer i följande inlägg med mer godis.
Problemet så här långt är att det här, även om det var tre motioner som gick igenom utan strid, inte är något äkta hattrick. Till exempel behandlades de inte i följd på stämman. För att kompensera för det stoppar jag in en annan sorts hattrick nedan.
Etiketter: Centerpartiet, Stockholmscentern
Förvånansvärt vettig 