Förvånansvärt vettig

I mitt förra inlägg om vindkraft passade jag på frågan om subventioner. Eller snarare, jag hänvisade till ett kommande inlägg. Och här kommer det!
Vindkraften gynnas ekonomiskt av systemet med elcertifikat. Elcertifikaten syftar till att öka produktionen av förnybar el. Och det kan ju låta bra, men jag menar att det är problematiskt.

Varför är det just förnybar el vi ska driva fram? Svaret torde ligga i frågan. Det är förnybarheten man är ute efter. Varmed avses, låter jag mig förstå, att det inte är en ändlig energikälla. Men är det verkligen en angelägen frågeställning?

Ta ett vindkraftverk. Man räknar allmänt med att ett sådant kan köras 20-30 år. Sedan är det dags att bygga nytt. Inget suspekt med det, men man ska inte inbilla sig, om någon nu gör det, att man skaffat sig evig tillgång till energi för att man byggt ett vindkraftverk. Nu låter det kanske fånigt att prata om evig tillgång, men det är ju å andra sidan precis det som är poängen med förnybar energi. Och det är uppenbarligen inte själva anläggningen som ska vara icke-ändlig, utan energikällan.

Därför ska vi fundera på icke förnybar energi. Hur icke förnybar är den? Åtminstone gas och kol finns det utvinningsbara tillgångar som med nuvarande förbrukning räcker i hundratals år. Visst är det bra med långsiktighet, men det kan gå till överdrift också. Är det verkligen ett brännande problem att kolet och gasen tar slut om ett par hundra år? Om ens då – det kommer alltid vara en fråga om vad som kan utvinnas till ett pris man är beredd att betala.
Uran till kärnkraft finns även det så att det räcker i hundratals år. Vågar man satsa på någon av nästa generations bränslecykler talar vi snarare tusentals år. Att oroa sig över slutet på detta är inte framsynt, det är fånigt. Inte minst som man räknar in torv bland de förnybara energikällorna.

Nej, om en energikälla är förnybar eller inte borde inte spela någon större roll. Om inte annat är det ett självreglerande system. Man kan fortsätta att elda kol tills det, inte tar slut, men blir så sällsynt att det är för dyrt att utvinna relativt andra energikällor. Så senast när de icke förnybara energikällorna spelat ut sin roll kommer det bara finnas förnybara energikällor kvar. Det skulle kunna ta tusentals år, men vad spelar det för roll?

Anledningen till att det här låter som en dålig plan är att exemplet kol inte är en bra energikälla. Men problemet är inte att den finns i ändliga mängder. Problemet är att den är dubbelt smutsig. Fossila utsläpp dräper tusentals människor, varje år, i Sverige. Och de släpper ut mängder med växthusgaser, vilket brukar pekas ut som vår tids största och mest akuta miljöproblem. Och för att förtydliga: problemet är inte för lite vindkraft, utan för mycket kolkraft.

Lösningen är i princip enkel, och samma lösning som jag trumpetat om i tidigare inlägg. Inför en skatt på utsläpp av växthusgaser, en så kallad koldioxidskatt. Låt den ersätta systemet med elcertifikat.
Det är inte bara jag som gillar koldioxidskatt. Mitt intryck är att den får fler och fler anhängare, och det av goda skäl.
Den är teknikneutral. Ett problem med elcertifikaten är att den explicit inte är teknikneutral, utan vissa utpekade energislag gynnas (torv!). Det blir sällan helt lyckat när man ska peka ut specifika tekniker som ska gynnas. Det är bättre att prissätta det man verkligen är ute efter, i detta fall utsläpp av växthusgaser. Det betyder att om någon kommer på något nytt sätt att generera energi utan att släppa ut växthusgaser kan det automatiskt dra nytta av koldioxidbeskattningen, utan att någon först behöver fatta ett segdraget politiskt beslut om att inkludera det nya. Det betyder också att aktiviteter som indirekt bidrar till utsläpp av växthusgaser – som till exempel att köpa morötter, vars framställning förmodligen involverat eldande av fossilbränsle – automatiskt kommer prissättas för att ta hänsyn till detta.
Koldioxidskatt anses på många håll vara det mest kostnadseffektiva sättet att få ned utsläppen av växthusgaser. I en värld med begränsade resurser är det viktigt.

I förra posten använde jag två mått för att bedöma en energikällas förtjänster: utsläpp av växthusgaser och antal dräpta människor per genererad energimängd. Koldioxidskatt tar hand om det första, men inte det andra – åtminstone inte i teorin. I praktiken samvarierar det dock ganska bra, åtminstone kvalitativt. Kol, som har den tveksamma äran att släppa ut mest koldioxid, är också den dödligaste energikällan. På så vis ordnar koldioxidskatten hjälpligt även det andra måttet. Och vi kan nog tills vidare arbeta under hypotesen att ingen kommer uppfinna ett nytt fossilt bränsle som ställer detta på huvudet.

Så, alltså. Inget av det här med certifikat och skatter rör vindkraften som sådan, däremot dess ekonomiska förutsättningar. Utsläppen av växthusgaser är ett av våra största miljöproblem – sagt utan att vilja förringa alla som dör en för tidig död i andra sviter av fossileldning. Jag tycker därför att det är rimligt att vindkraften gynnas gentemot energikällor som släpper ut växthusgaser. Men jag tror inte att dagens system med elcertifikat är speciellt bra. Vi borde byta ut dem mot alexanderhugget koldioxidskatt.
Teknikneutralt och effektivt.

Etiketter: Elcertifikat, Förnybar energi, Koldioxidskatt, Vindkraft

This entry was posted on onsdag 14 augusti, 2013 at 19:40 and is filed under Energetiskt material. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. Both comments and pings are currently closed.