Posts Tagged ‘Förnybar energi’

Pandora’s Promise – om löften som inte riktigt höll. Och om pengar.

tisdag 26 november, 2013

Igår var jag och såg en visning av dokumentären ”Pandora’s Promise” som presenterats som en stark lans för kärnkraften i tider av växthuseffekt. Förresten, den intresserade kan se trailern här:

Den ska också släppas på iTunes om några veckor.
Filmvisningen följdes av en intervju med regissören Robert Stone, en före detta glödande kärnkraftmotståndare. Därefter vidtog paneldebatt med bland andra Mats Odell (kd) och Kent Persson (v). Bakom arrangemanget stod KTH Reaktorfysik, Analysgruppen (www.analys.se) och Sveriges Kärntekniska Sällskap (www.karnteknik.se).

Filmen
Jag hade anledning att tro att det skulle vara en vederhäftig film. Inte minst kritiken som filmen väckt gav anledning att tro det; bland den kritik jag läst fanns inget graverande.
Såvitt jag kunde bedöma var den också vederhäftig. Varken jag eller någon i efterföljande debatt kunde beslå den med något direkt fel. Däremot tycker jag inte den var så himla bra. Jag gillar när det är mycket hårda fakta i den sortens filmer. Pandora’s Promise hade förstås en del fakta, varav jag inte kände till samtliga i förväg, men mycket filmutrymme gick åt till svepande bilder och suggestiva frågor. Mycket ”what if”. Det hade inte gjort så mycket om man samtidigt hade klarat av alla de mest relevanta faktapunkterna, men jag tyckte att man gled förbi flera av de tveksamheter inför kärnkraften en intresserad men skeptisk målgrupp kan ha. Detta trots att svar inte saknas. I alla fall i Sverige är uranbrytningen en het potatis, men den berördes inte alls. Så hade det inte behövt vara; jag tyckte att jag i mitt nyligen skrivna inlägg om kärnkraftens teknik påvisade att det där inte behöver vara någon stor grej. Över lag, för att maxa ut egocentreringen, så tycker jag att är det bara fakta man är ute efter fanns det mer av den varan i mitt inlägg än i filmen. Däremot får filmen givetvis ojämförligt högre dramaturgiska poäng än mitt faktatröskande. Den lade också mycket större tonvikt vid Gen IV än vad jag gjorde.

Något som är svårare att lasta filmen för är att den var tydligt mer anpassad för världen i stort, där man eldar mycket kol, än just Sverige som huvudsakligen med vatten- och kärnkraft redan har en nästan fossiloberoende elproduktion.

Det sägs att filmen verkar mycket övertygande på folk som är slentriannegativa till kärnkraft. Den omvänder antagligen inte folk som gjort kärnkraftmotståndet till sitt livs centrala dogm, men slentriannegativism finns det gott om. Om det stämmer att den är en effektiv omvändare är det anledning både till hopp och djupa suckar. Hopp, för att det så klart är bra om människor kan ta till sig en mer rationell inställning i energifrågan när de exponeras för något som, för att bara nämna något, inte är lögner. Djupa suckar, för att större delen av faktamaterialet i filmen är tämligen basalt och lätt tillgängligt även filmen förutan. Om detta material räcker för att övertyga, om man inte kommit i kontakt med detta material tidigare, men ändå har en åsikt i energifrågan, vilken verklighet har man då levt i? Inte en faktamässigt speciellt välgrundad i alla fall, törs jag gissa.

Alltså, se gärna filmen. Den var inte dålig. Men jag hade hoppats på mer.

Debatten
Det här gick igen en del i debatten efter filmen. Greenpeace var givetvis på plats men gjorde en förvånansvärt slät figur. Min bild är att Greenpeace åtminstone brukar vara bra debattörer, men den här insatsen präglades mer av indignation och något semidesperat slagord än några substantiella invändningar.
Kent Persson, Vänsterpartiets energipolitiska talesperson, uppvisade också vad jag tyckte var ett par rätt basala missuppfattningar om kärnkraft (om kopplingen till kärnvapen och om avfallet). Djup suck igen. Om det är sådant Riksdagens toppar tror, vilka är då förutsättningarna för en rationell energipolitik? Obs att ”rationell energipolitik” inte behöver betyda att man bygger ett kärnkraftverk i varje kvarter. Men det vore bra om det underlag man fattade beslut på var besläktat med fakta.

Den i grunden kärnkraftpositive Mats Odell (även han med bakgrund i motstånd mot kärnkraften) menade att kärnkraften behöver bli billigare och säkrare, vilket jag hade en fråga kring. Det är givetvis bra om den blir billigare och säkrare, men säkerhet är ofta kostnadsdrivande och den sista procenten säkerhet brukar vara mycket dyrare än den första procenten. Om vi nu dels tror på alla siffror som säger att kärnkraften ligger i den absoluta säkerhetstoppen bland energislag, och om vi ser ett trängande behov av att bygga ut fossilfri energiproduktion – är det då verkligen ännu högre säkerhet i kärnkraften som ska vara vår prioritering? Kan vi få högre säkerhet till ett pris vi kan betala är det förstås bra, men om vi låter oproportionerliga säkerhetskrav göra kärnkraften omöjlig har vi inte gjort oss själva en tjänst.
Det är dock möjligt att jag har fel i antagandet om den kostnadsdrivande säkerheten. Det kan vara så att vad som främst gör kärnkraft dyrt att bygga är att man sällan gjort det på ett standardiserat sätt, utan i varje bygge uppfinns ett antal hjul på nytt.

Pengar, pengar, pengar
Mycket av diskussionen cirklade kring kostnaden för att bygga kärnkraft. Att det kostar mycket pengar bestrider ingen, men är det dyrt eller inte? Och här blir debatten ofta riktigt konstig.
Väsentliga politiska grupperingar, både innanför och utanför riksdagen, både inom och utom Sverige, gör gällande att vi på ett eller annat sätt måste satsa jättemycket pengar på att möta klimatförändringarna. Förmodligen har man rätt i det, även om man kan diskutera satsningarnas art. Och det är här det blir konstigt. Samma grupper och människor som annars fnyser föraktfullt åt ekonomiska invändningar mot klimat- och miljöåtgärder blir plötsligt de mest hängivna bönräknare när kärnkraft förs på tal. Då är med ens decimalerna i ekonomikalkylen och marknadens lönsamhet högsta prioritering. Man får gärna subventionera andra koldioxidsnåla energislag med enorma summor, men just kärnkraften gör dessa ofta – men inte alltid – vänsterorienterade världsräddare till nyliberala förespråkare av nattväktarstaten.
Elaka tungor skulle möjligen säga att det säger mer om inställningen till egna favoritprojekt än kärleken till moder jord.

Så här va. Tittar man på världen i stort behövs mycket mer energi än vad vi framställer i dag. Det vore jättedåligt att ta den energin från fossila källor. Vad mig anbelangar är vatten, vind och sol och vad man nu kan komma på för säkra och växthusgassnåla energikällor mycket välkomna att bidra så mycket som möjligt, jag har tidigare sagt att jag egentligen inte vill ställa kärnkraft mot dessa. Samtidigt vet vi att det av rent tekniska skäl är mycket svårt eller omöjligt att låta dessa dra hela lasset. Vi vet också att det inte finns avgörande tekniska hinder för att kärnkraft i en eller annan form skulle kunna dra mycket stora delar av lasset. Politiska hinder? Ja. Ekonomiska hinder? Troligen inte, men det förutsätter att man drar några djupa andetag samt prissätter fossila energikällor med hänsyn till dess föroreningar. Tekniska hinder? Inget avgörande.

Det finns ingen garanti att världen klarar av att bygga ut ickefossil energi i den takt som skulle behövas. Däremot kan vi nog garantera att utan att ens försöka, och utan att låta kärnkraften vara en viktig del i ansträngningen, så har vi förlorat slaget mot växthuseffekten.
Att i det läget vilja satsa jättemycket pengar på allt, men vägra kärnkraft, framstår inte som alldeles genomtänkt.
Snarare är ord som ”århundradets felsatsning” påkallade.

Annonser

Now We Try It My Way

onsdag 14 augusti, 2013

I mitt förra inlägg om vindkraft passade jag på frågan om subventioner. Eller snarare, jag hänvisade till ett kommande inlägg. Och här kommer det!
Vindkraften gynnas ekonomiskt av systemet med elcertifikat. Elcertifikaten syftar till att öka produktionen av förnybar el. Och det kan ju låta bra, men jag menar att det är problematiskt.

Varför är det just förnybar el vi ska driva fram? Svaret torde ligga i frågan. Det är förnybarheten man är ute efter. Varmed avses, låter jag mig förstå, att det inte är en ändlig energikälla. Men är det verkligen en angelägen frågeställning?

Ta ett vindkraftverk. Man räknar allmänt med att ett sådant kan köras 20-30 år. Sedan är det dags att bygga nytt. Inget suspekt med det, men man ska inte inbilla sig, om någon nu gör det, att man skaffat sig evig tillgång till energi för att man byggt ett vindkraftverk. Nu låter det kanske fånigt att prata om evig tillgång, men det är ju å andra sidan precis det som är poängen med förnybar energi. Och det är uppenbarligen inte själva anläggningen som ska vara icke-ändlig, utan energikällan.

Därför ska vi fundera på icke förnybar energi. Hur icke förnybar är den? Åtminstone gas och kol finns det utvinningsbara tillgångar som med nuvarande förbrukning räcker i hundratals år. Visst är det bra med långsiktighet, men det kan gå till överdrift också. Är det verkligen ett brännande problem att kolet och gasen tar slut om ett par hundra år? Om ens då – det kommer alltid vara en fråga om vad som kan utvinnas till ett pris man är beredd att betala.
Uran till kärnkraft finns även det så att det räcker i hundratals år. Vågar man satsa på någon av nästa generations bränslecykler talar vi snarare tusentals år. Att oroa sig över slutet på detta är inte framsynt, det är fånigt. Inte minst som man räknar in torv bland de förnybara energikällorna.

Nej, om en energikälla är förnybar eller inte borde inte spela någon större roll. Om inte annat är det ett självreglerande system. Man kan fortsätta att elda kol tills det, inte tar slut, men blir så sällsynt att det är för dyrt att utvinna relativt andra energikällor. Så senast när de icke förnybara energikällorna spelat ut sin roll kommer det bara finnas förnybara energikällor kvar. Det skulle kunna ta tusentals år, men vad spelar det för roll?

Anledningen till att det här låter som en dålig plan är att exemplet kol inte är en bra energikälla. Men problemet är inte att den finns i ändliga mängder. Problemet är att den är dubbelt smutsig. Fossila utsläpp dräper tusentals människor, varje år, i Sverige. Och de släpper ut mängder med växthusgaser, vilket brukar pekas ut som vår tids största och mest akuta miljöproblem. Och för att förtydliga: problemet är inte för lite vindkraft, utan för mycket kolkraft.

Lösningen är i princip enkel, och samma lösning som jag trumpetat om i tidigare inlägg. Inför en skatt på utsläpp av växthusgaser, en så kallad koldioxidskatt. Låt den ersätta systemet med elcertifikat.
Det är inte bara jag som gillar koldioxidskatt. Mitt intryck är att den får fler och fler anhängare, och det av goda skäl.
Den är teknikneutral. Ett problem med elcertifikaten är att den explicit inte är teknikneutral, utan vissa utpekade energislag gynnas (torv!). Det blir sällan helt lyckat när man ska peka ut specifika tekniker som ska gynnas. Det är bättre att prissätta det man verkligen är ute efter, i detta fall utsläpp av växthusgaser. Det betyder att om någon kommer på något nytt sätt att generera energi utan att släppa ut växthusgaser kan det automatiskt dra nytta av koldioxidbeskattningen, utan att någon först behöver fatta ett segdraget politiskt beslut om att inkludera det nya. Det betyder också att aktiviteter som indirekt bidrar till utsläpp av växthusgaser – som till exempel att köpa morötter, vars framställning förmodligen involverat eldande av fossilbränsle – automatiskt kommer prissättas för att ta hänsyn till detta.
Koldioxidskatt anses på många håll vara det mest kostnadseffektiva sättet att få ned utsläppen av växthusgaser. I en värld med begränsade resurser är det viktigt.

I förra posten använde jag två mått för att bedöma en energikällas förtjänster: utsläpp av växthusgaser och antal dräpta människor per genererad energimängd. Koldioxidskatt tar hand om det första, men inte det andra – åtminstone inte i teorin. I praktiken samvarierar det dock ganska bra, åtminstone kvalitativt. Kol, som har den tveksamma äran att släppa ut mest koldioxid, är också den dödligaste energikällan. På så vis ordnar koldioxidskatten hjälpligt även det andra måttet. Och vi kan nog tills vidare arbeta under hypotesen att ingen kommer uppfinna ett nytt fossilt bränsle som ställer detta på huvudet.

Så, alltså. Inget av det här med certifikat och skatter rör vindkraften som sådan, däremot dess ekonomiska förutsättningar. Utsläppen av växthusgaser är ett av våra största miljöproblem – sagt utan att vilja förringa alla som dör en för tidig död i andra sviter av fossileldning. Jag tycker därför att det är rimligt att vindkraften gynnas gentemot energikällor som släpper ut växthusgaser. Men jag tror inte att dagens system med elcertifikat är speciellt bra. Vi borde byta ut dem mot alexanderhugget koldioxidskatt.
Teknikneutralt och effektivt.