Posts Tagged ‘Koldioxidskatt’

Now We Try It My Way

onsdag 14 augusti, 2013

I mitt förra inlägg om vindkraft passade jag på frågan om subventioner. Eller snarare, jag hänvisade till ett kommande inlägg. Och här kommer det!
Vindkraften gynnas ekonomiskt av systemet med elcertifikat. Elcertifikaten syftar till att öka produktionen av förnybar el. Och det kan ju låta bra, men jag menar att det är problematiskt.

Varför är det just förnybar el vi ska driva fram? Svaret torde ligga i frågan. Det är förnybarheten man är ute efter. Varmed avses, låter jag mig förstå, att det inte är en ändlig energikälla. Men är det verkligen en angelägen frågeställning?

Ta ett vindkraftverk. Man räknar allmänt med att ett sådant kan köras 20-30 år. Sedan är det dags att bygga nytt. Inget suspekt med det, men man ska inte inbilla sig, om någon nu gör det, att man skaffat sig evig tillgång till energi för att man byggt ett vindkraftverk. Nu låter det kanske fånigt att prata om evig tillgång, men det är ju å andra sidan precis det som är poängen med förnybar energi. Och det är uppenbarligen inte själva anläggningen som ska vara icke-ändlig, utan energikällan.

Därför ska vi fundera på icke förnybar energi. Hur icke förnybar är den? Åtminstone gas och kol finns det utvinningsbara tillgångar som med nuvarande förbrukning räcker i hundratals år. Visst är det bra med långsiktighet, men det kan gå till överdrift också. Är det verkligen ett brännande problem att kolet och gasen tar slut om ett par hundra år? Om ens då – det kommer alltid vara en fråga om vad som kan utvinnas till ett pris man är beredd att betala.
Uran till kärnkraft finns även det så att det räcker i hundratals år. Vågar man satsa på någon av nästa generations bränslecykler talar vi snarare tusentals år. Att oroa sig över slutet på detta är inte framsynt, det är fånigt. Inte minst som man räknar in torv bland de förnybara energikällorna.

Nej, om en energikälla är förnybar eller inte borde inte spela någon större roll. Om inte annat är det ett självreglerande system. Man kan fortsätta att elda kol tills det, inte tar slut, men blir så sällsynt att det är för dyrt att utvinna relativt andra energikällor. Så senast när de icke förnybara energikällorna spelat ut sin roll kommer det bara finnas förnybara energikällor kvar. Det skulle kunna ta tusentals år, men vad spelar det för roll?

Anledningen till att det här låter som en dålig plan är att exemplet kol inte är en bra energikälla. Men problemet är inte att den finns i ändliga mängder. Problemet är att den är dubbelt smutsig. Fossila utsläpp dräper tusentals människor, varje år, i Sverige. Och de släpper ut mängder med växthusgaser, vilket brukar pekas ut som vår tids största och mest akuta miljöproblem. Och för att förtydliga: problemet är inte för lite vindkraft, utan för mycket kolkraft.

Lösningen är i princip enkel, och samma lösning som jag trumpetat om i tidigare inlägg. Inför en skatt på utsläpp av växthusgaser, en så kallad koldioxidskatt. Låt den ersätta systemet med elcertifikat.
Det är inte bara jag som gillar koldioxidskatt. Mitt intryck är att den får fler och fler anhängare, och det av goda skäl.
Den är teknikneutral. Ett problem med elcertifikaten är att den explicit inte är teknikneutral, utan vissa utpekade energislag gynnas (torv!). Det blir sällan helt lyckat när man ska peka ut specifika tekniker som ska gynnas. Det är bättre att prissätta det man verkligen är ute efter, i detta fall utsläpp av växthusgaser. Det betyder att om någon kommer på något nytt sätt att generera energi utan att släppa ut växthusgaser kan det automatiskt dra nytta av koldioxidbeskattningen, utan att någon först behöver fatta ett segdraget politiskt beslut om att inkludera det nya. Det betyder också att aktiviteter som indirekt bidrar till utsläpp av växthusgaser – som till exempel att köpa morötter, vars framställning förmodligen involverat eldande av fossilbränsle – automatiskt kommer prissättas för att ta hänsyn till detta.
Koldioxidskatt anses på många håll vara det mest kostnadseffektiva sättet att få ned utsläppen av växthusgaser. I en värld med begränsade resurser är det viktigt.

I förra posten använde jag två mått för att bedöma en energikällas förtjänster: utsläpp av växthusgaser och antal dräpta människor per genererad energimängd. Koldioxidskatt tar hand om det första, men inte det andra – åtminstone inte i teorin. I praktiken samvarierar det dock ganska bra, åtminstone kvalitativt. Kol, som har den tveksamma äran att släppa ut mest koldioxid, är också den dödligaste energikällan. På så vis ordnar koldioxidskatten hjälpligt även det andra måttet. Och vi kan nog tills vidare arbeta under hypotesen att ingen kommer uppfinna ett nytt fossilt bränsle som ställer detta på huvudet.

Så, alltså. Inget av det här med certifikat och skatter rör vindkraften som sådan, däremot dess ekonomiska förutsättningar. Utsläppen av växthusgaser är ett av våra största miljöproblem – sagt utan att vilja förringa alla som dör en för tidig död i andra sviter av fossileldning. Jag tycker därför att det är rimligt att vindkraften gynnas gentemot energikällor som släpper ut växthusgaser. Men jag tror inte att dagens system med elcertifikat är speciellt bra. Vi borde byta ut dem mot alexanderhugget koldioxidskatt.
Teknikneutralt och effektivt.

Annonser

Användning av döda dinosaurier (blandade sorter)

måndag 1 juli, 2013

Det här är inlägget där jag talar om för er vad ni ska tycka om skiffergas och fracking. Redan här kan jag säga att svaret är ”det beror på”, och att det är ungefär den brandtalstemperatur vi kan förvänta oss den här gången.

Jag kan inte hävda någon speciell expertis på området, men sedan när har det stoppat någon bloggare? Alltså: halvny metod att utvinna naturgas där så tidigare inte varit tekniskt eller ekonomiskt vettigt. Att det nu, på vissa håll i världen och inte minst i USA, är tekniskt och ekonomiskt vettigt är det knappast någon som bestrider. Knäckfrågan är: är det också miljömässigt vettigt?

Den frågan har minst två aspekter.
Den första är risken för omedelbara miljöeffekter i form av oönskade utsläpp och jordbävningar(!). Såvitt jag förstår verkar den senare farhågan långsökt om verksamheten sköts med någon form av eftertanke. Den förra farhågan är inte oplausibel, men å andra sidan har man hållit på med fracking ett tag nu och inget har hänt – eller nå, inget verkligt allvarligt. Visst finns kvarstående frågetecken, men om fracking var den sämsta miljöidén sedan blydrinken borde det ha visat sig vid det här laget. Man har ändå hållit på ett tag.
Mitt intryck är att industrin, väl medveten om konsekvenserna av ett miljöhaveri, gör sitt bästa för att utveckla en metodik med så få och små risker som möjligt. Inget, och jag menar inget, energislag är utan nackdelar och risker, så man kommer få nöja sig med en tillräckligt bra kompromiss. Här kan man, i princip, tänka sig ett fruktbart samarbete mellan en miljörörelse som kritisk riskanalytiker och en industri som, ja, industri. Alltså, inte så att det är miljörörelsens skyldighet att vara industrins riskanalytiker, men eftersom man ofta tar på sig den rollen vore det bra om man kunde göra det med skärpa och saklighet den här gången. Det kan vara att hoppas för mycket, men hoppas går.

Den andra aspekten är utsläpp av växthusgaser. Det går inte att komma ifrån att skiffergas, som annan naturgas, när den förbränns genererar en faslig massa fossil koldioxid, en vara vi inte har för lite av. Innebär det att den är alltigenom ond? Nej, bara med en ännu naivare ansats än jag hade tänkt mig. I praktiken ersätter skiffergas i dag i första hand fossilt kol, som är långt mer växthusgasintensivt än skiffergas – skillnaden är ungefär en faktor två, vilket på sätt och vis säger mer om kol än om skiffergas.
Därmed inte heller sagt att skiffergas är det högsta goda; man pumpar fortfarande ut fossil koldioxid. Det är givetvis inte den ideala lösningen, det är det ingen som påstår, men det är ju det här med att inte låta det bästa bli det godas fiende. Om man med skiffergas kan slå av på takten i utsläppen är det välkommet, och hör se’n.

Det finns dock två ”men”. Det första har att göra med total mängd växthusgaser. Om man först gör av med all skiffergas och sedan återgår till att elda upp allt kol har man visserligen köpt sig lite tid men i slutändan bara gjort situationen värre. Problematiken är inte ny. Redan skiffergas förutan är världens kända, utvinningsbara tillgångar av fossil energi så stora att utsläpp av tillhörande växthusgaser inte är förenliga med målet om högst två graders global uppvärmning. Ska detta mål hållas kan vi inte tillåta oss att elda upp ens det vi har i dag (åtminstone inte utan CCS-teknik eller motsvarande), än mindre sådant vi kan hitta i framtiden.

Det andra är att även om det är bra om skiffergas tränger undan kol, så är det mindre bra om den också tränger undan andra energislag som är ännu mindre miljöskadliga. Skiffergas är så pass billig, i alla fall i USA, att det verkar vara på gång att hända.

Lösningen på båda dessa aber torde vara samma som jag och många med mig predikar: en global skatt på växthusgaser. Med en sådan, på rätt nivå, skulle skiffergas fortfarande vara billigare än kol, men inte slå ut miljömässigt bättre alternativ. Den är teknikneutral och ändamålsenlig. Den vilar på en enkel princip, enklare än många av de styrmedel vi använder i dag, men borde ändå kunna få genomslag i snart sagt samtliga produktionskedjor. I samband med ett tidigare inlägg om växthusgasskatt (som jag gillar och alltjämt rekommenderar) oroade jag mig för att det skulle bli ett oändligt räknande på livscykelanalyser, men det var ett rent feltänk; om man beskattar själva bränslet (olja, kol, naturgas) blir effekten automatisk på övrig mänsklig verksamhet.
Det är bara den där lilla detaljen ”global” som det gäller att få till. Men hur svårt kan det vara egentligen? Jag börjar hålla andan nu.