Posts Tagged ‘Ryssland’

Krig och fred

måndag 14 april, 2014

Efter att ha haft vänligheten att hålla sig någorlunda stilla medan jag varit på semester har nu alltså Ryssland tagit ny fart mot Ukraina. Det verkar gå undan nu, och jag har inte kollat nyheterna på någon timme, så det jag skriver kanske redan är moot. Men av allt att döma orkestrerar Ryssland nu någon sorts halvinvasion/kupp i östra Ukraina, enligt ungefär samma modell som på Krim. Även denna gång har det kablats ut bilder som om de är äkta visar ryska specialförband som utför operationer i Ukraina.

Det är förutsättningarna just nu. Ukraina å sin sida tycks vara på gång att efter bästa förmåga sätta hårt mot hårt och sätta in sin egen militär. Är det klokt?
Ja, jag tror faktiskt det. Jag tror också att det från ett icke-ukrainskt, mer egoistiskt perspektiv är det minst dåliga av tillgängliga alternativ.
Jag kan inte garantera att jag vet hur Putin tänker, men det förefaller rimligt att han ser passivitet, eftergifter och kompromissvilja som uttryck för svaghet, och att svaghet är en inbjudan till att ta för sig ännu mer. Västs frånvaro av substantiellt svar vid invasionerna av Georgien och Krim ger honom dessutom rätt. Om han utan nämnvärt motstånd kan lägga under sig landområden han finner begärliga, varför avstå? Därför tror jag att det är viktigt att Ukraina nu bjuder allt motstånd man kan.

Det finns absolut ingen garanti för att ett sådant motstånd blir framgångsrikt. Det är mycket tveksamt om någon kommer lyfta ett militärt finger för att hjälpa Ukraina, och om Putin och Ryssland inte bara testar hur långt man kommer utan att börja skjuta utan även är beredda att ta godtyckliga delar av Ukraina medelst strid, ja då är det nog inte många som tror att Ukraina kommer kunna stå emot. Och även om Ryssland avstår från att skicka in mer vapenmakt – om den stora truppansamlingen vid gränsen bara har ett psykologiskt syfte – är risken stor att det inte blir någon oblodig affär när den ukrainska militären rycker fram. Efter vad jag läst saknar Ukraina egna specialförband, medan Ryssland har delar av Spetsnaz på plats i Ukraina. Det kommer knappast sluta väl i alla delar.

Men vad händer om Ukraina inte griper till våld? Då är risken mycket stor att vad som hände Krim händer hela östra Ukraina. Damned if you don’t, maybe damned if you do; det finns ingen garanti för att ukrainsk militär når framgång – det hänger på vad Ryssland bestämt sig för – men det kan närmast garanteras ett katastrofalt utfall om man inte sätter in sin militär. Förvisso finns det andra realistiska mål än full annektering som Ryssland kan ha med sitt agerande i östra Ukraina nu, men man kan nog rätt säkert säga att inget av de tänkbara målen är bra för Ukraina.

Det här har också bäring för andra länder än Ukraina. Som jag skrev nyligen i How Sweden learned to stop bombing and love worrying vore det korkat att inte räkna med att Ryssland efter Krim grunnar över vad man mer kan komma undan med. Uppenbarligen har man dragit slutsatsen att åtminstone östra Ukraina är billigt att ta. Men sedan då? Det har pratats om Moldavien har jag för mig, men även baltstaterna skulle kunna ligga löst till. De är visserligen med i Nato, vilket är en hög tröskel att kliva över. Men i norr har de Finland och i väster har de Sverige, varav ingen är med i Nato och Sverige har dessutom gjort sig känt för att inte ha ett välfungerande försvar. Och man har i närtid uppträtt aggressivt mot baltstaterna; minns cyberkriget mot Estland för några år sedan. Om det är någonstans Ryssland skulle få för sig att testa värdet av Natos artikel 5 torde någon eller flera av baltstaterna ligga nära till hands. Skulle man ta det steget får det på ett eller annat sätt allvarliga konsekvenser för Sverige.

  • Om Ryssland verkligen skulle gå in militärt i tex Estland hänger Gotland löst, hörande till ett icke Natoland med svagt försvar och varande av stor militär betydelse i Östersjön. Även om det inte blir fråga om annektering utan att Ryssland bara ”lånar” ön ett tag har jag svårt att se det som ett speciellt attraktivt prospekt.
  • Sverige har i sin solidaritetsförklaring lovat att hjälpa baltstaterna om de utsätts för angrepp. Om vi ska hålla det kan Sverige alltså hamna i direkt konfrontation med Ryssland. Knappast ensamma; jag har svårt att se att Sverige skulle ställa upp för baltstaterna om inte Nato gör det. Ändå något att fundera över.
  • Om Sverige bryter mot sin egen solidaritetsförklaring för att slippa hamna i bråk med Ryssland, vad tror man då att den kommer vara värd om Sverige hamnar i knipa någon gång? Detta är förvisso av underordnad praktisk betydelse; jag vet inte hur många som verkligen tror på solidaritetsförklaringen. Inte lär det vara många. Men den är ändå officiell svensk säkerhetspolitik.

Jag tror och hoppas fortfarande att ett ryskt angrepp på Baltikum är ett långsökt scenario. Men det är inte tillnärmelsevis så långsökt som det var för tio år sedan, eller ens fem år sedan, eller för ett par månader sedan, eller faktiskt för två veckor sedan. Det är ett scenario man måste ta på allvar, även om det förefaller mer osannolikt än sannolikt. Som jag skrev i inlägget jag länkar till ovan, på samma sätt som jag har hemförsäkring trots att jag inte tror att lägenheten kommer brinna.
Och det är där det ukrainska motståndet kommer in för svenskt vidkommande – ja för allas vidkommande som lever i Rysslands skugga. Det är på kort sikt det enda sättet att göra det dyrt för Putin att fortsätta med angrepp på grannländer. Så länge det inte är dyrt har han inget incitament att sluta.
Givetvis blir det dyrt även på andra sidan, och i detta fall är det Ukraina som kommer betala och vi andra som tar en springnota – ej att förglömma Storbritannien och USA som (jämte Ryssland) garanterat Ukrainas integritet.
Ändå kan det i längden vara det minst dyra alternativet, både för oss och för Ukraina.

How Sweden learned to stop bombing and love worrying

tisdag 4 mars, 2014

När jag, som i förra inlägget, påtalar att jag tycker att Sverige borde stärka upp sitt försvar får jag ofta frågan vad det är för hot jag ser. Så jag tänkte att det var dags att exemplifiera. Jag påstår inte att jag säger något originellt eller nytt, eller att jag är någon särskild expert på området, det är mer ett svar på en återkommande fråga.
Och det finns självfallet flera möjliga hot, men jag väljer här ett hyggligt närliggande.

Men när jag sitter och snackar om hotet från öst, vad är det då vi hör? Jag jobbar sedan några år inom försvarsområdet. Är det bara det gamla vanliga med att en statlig byråkrati alltid vill svälla, alltid ha mer resurser? Nja, jag tycker förstås att argumenten står på egen hand. Jag personligen har dessutom även med dagens blygsamma försvarsanslag mer att göra på jobbet än jag riktigt hinner med, och det ska till extraordinära nedskärningar för att jag ska bli friställd. Mitt snäva egenintresse av ökade försvarsinslag törs jag påstå är ringa.

Nå. Utgående från vad vi sett de senaste dagarna. Det som inte torde undgått någon är att Ryssland åter brukat vapenmakt för att invadera ett grannland.
(Parentes: jag är inte i alla lägen emot att ett land går in i ett annat, speciellt inte om det kan motiveras med skydd av befolkningen. Men det är inte det som händer här. Längre diskussion om folkrättens för- och nackdelar får sparas till senare.)
Bland vad man kan tänka sig att någon missat:
* Ryssland har samtidigt hållit en stor militärövning i nordväst, med udden mer mot Polen et al. Meddelandet är tydligt: ”Vi har förmåga att uppträda kraftfullt på flera fronter samtidigt. Lägg er inte i.”
(Edit: och nu, bara minuter efter publicering, ryktas att Ryssland testskjutit interkontinental missil. Subtilitet är inte deras grej.)
* Sverige åtnjuter inte någon speciell fredad status. Sverige har av Ryssland pekats ut som en kraft bakom revolutionen i Kiev. Det genomförs en synligt upptrappad underrättelseinhämtning riktad mot Sverige. Ryssland har också flera gånger de senaste åren övat flyganfall mot Sverige. När andra länder gör sådana saker brukar det vara lätt att tolka budskapet; en demonstration av förmåga till våldsutövning. Det finns ingen anledning att tolka övningarna mot Sverige annorlunda.

Ukrainas säkerhetspolitik har vidare varit påtagligt likt Sveriges. Man har inte hållit uppe sin egna militära förmåga. Däremot har man samarbetat mycket med USA och Nato, i förhoppning om att intjänad goodwill ska fungera som en försäkring om det bränner till. Faktum är att man haft väsentligt större garantier än Sverige har; USA och Storbritannien lovade -94 att skynda till Ukrainas hjälp vid behov. Det har nu visat sig att när det verkligen gäller har man inte ett dugg att hämta. Antingen är man med i Nato eller också är man det inte. Ukraina och Sverige – inte.

Det verkar råda västlig enighet om att Rysslands anfall mot Ukraina inte kan motiveras rationellt sett till risk/kostnad/vinst. Vad det betyder är att sådana analyser för framtida scenarier inte är tillförlitliga.

För att ändå försöka gissa framåt så är Sverige knappast ett primärt mål för Putin. Däremot kan vi relativt lätt dras in i en kris. Den förevändning som Ryssland använt för att ge sig på Georgien och Ukraina skulle utan svårighet kunna användas mot baltstaterna också. Det vore inte första aggressionen i den riktningen; minns cyberkriget när det flyttades på en kommuniststaty.
Tröskeln för att anfalla någon eller flera av baltstaterna är betydligt högre än för Ukraina. De är med i Nato, och blir ett Nato-land anfallet har övriga medlemmar en skyldighet att hjälpa till. Sverige har för övrigt också lovat att hjälpa till ifall baltstaterna skulle bli anfallna, så om vi har någon som helst avsikt att stå vid vårt ord har vi redan där en väg in i krisen.
Men hur mycket är artikel 5 värd? Det har aldrig prövats ordentligt. Om Ryssland gick in i Estland, skulle USA verkligen gå i krig mot Ryssland då? Kommer man tycka att Estland är värt det? Och om USA inte kom till undsättning, skulle de europeiska länderna då våga göra det? Det skulle vara en ohygglig risk av Ryssland att ta. Men den som i dag, efter att Ukraina övergivits, inte tror att det är en kalkyl det grunnas på i Kreml vill jag kalla korkad.

Antag nu, för diskussionens skull, att Ryssland går in i en eller flera baltstater. Östersjön är redan i dag strategiskt viktig (och i Rysslands militära doktrin ingår, förutom att ”skydda” rysktalande utomlands, att skydda sina ekonomiska intressen, varibland kan räknas in gasledningen i Östersjön). I ett sådant scenario skulle betydelsen av Östersjön knappt kunna överskattas. Och genast vänds allas blickar mot Östersjöns naturliga hangarfartyg, Gotland.
Har man väl gått in i baltstaterna vore det väl en no-brainer att lägga beslag på Gotland också. Gotland, som hör till ett allianslöst och i stort sett försvarslöst land, medan Nato är upptaget med att oroa sig över de stater som faktiskt hör till Nato.

Det behöver inte vara fråga om en permanent annektering av Gotland. Men man måste fråga sig: är man okej med ett sådant scenario? Om man inte är det så bör man verka för att uppgradera Sveriges förmåga att hävda eget territorium. Att ensamma stå emot ett fullskaligt anfall från Ryssland är inte realistiskt, men man kan alltid försöka bygga en tröskel hög nog för att ett sådant företag ska vara kostsamt. Ryssland har av tradition varit berett att ta förluster, men det är inte samma sak som att man helt struntar i dem.
Det finns här (minst) två sätt att se på tröskelresonemanget. Det ena är det jag just beskrev. Det andra är att Ukraina inte hade någon tröskel, och att det hittills avstyrt blodbadet. Genom att man inte har något annat val än att lägga sig platt alltså. Tja, vi kan inte veta att Ryssland rullat in även om Ukraina haft en högre försvarsförmåga. Kanske hade de gjort det. Kanske hade det blivit blodigt (vilket det förstås fortfarande kan bli).
Men vad vi faktiskt vet är att Ryssland utnyttjade frånvaron av tröskel till att invadera. Det hjälpte de facto inte att se snäll ut.

Ja. Det är ett scenario jag kan se framför mig.
Men tror jag på det?
Nu när jag piskat upp invasionsbilder ett tag, tror jag att det är vad som väntar? Tror jag att Ryssland kommer chansa på att gå in i Natoländer och ta terräng runtom i Östersjön?
Nej, det tror jag inte.
Men att avfärda det som en möjlighet verkar inte speciellt intelligent.

Jag tror inte heller att huset vi bor i kommer brinna ned. Men vi har ändå brandvarnare och hemförsäkring.

Vår beredskap är högmod

lördag 1 mars, 2014

Om vi nu inte kan ha ett försvar, kan vi åtminstone ha lite försvarsdebatt?
För på dagen ett år sedan skrev jag Fänrik Snåls sägner, ett inlägg i vilket jag pläderade för att Sverige borde skaffa sig åtminstone någon förmåga att hävda eget territorium. Då liksom i senare diskussioner fick jag mothugg som gick ut på att Ryssland inte är något att oroa sig över, att de har låg kapacitet och ingen intention att ge sig på grannar.
I skrivande stund är det svårt att veta exakt vad som händer i Ukraina, men så mycket kan man säkert säga som att Ryssland med vapenmakt gått in i ett grannland. Igen. Jag är nu inte i alla lägen emot att ett land går in militärt i ett annat, men i just detta fall är det svårt att hitta några förmildrande omständigheter.
Och det illustrerar ytterligt väl varför Sverige bör ha förmåga till självförsvar.

Min poäng är inte att Sverige och Ukraina är i samma läge. Uppenbarligen är vi inte det. Skillnaderna är fler än likheterna, jag tänker inte ens börja räkna upp dem. Däremot kan vi se att Ryssland har kunnat agera obehindrat; Ukraina har inte kunnat hävda eget territorium. Och landet som för några år sedan inte verkade långt från Nato-medlemskap, vad får de för hjälp? Obama har hotat att skicka ett mejl utan ”kind regards” på slutet till Putin, typ.

Poängen med militär förmåga i eget territorium är inte nödvändigtvis att man ska vinna ett långt och fullskaligt krig mot Ryssland. Poängen är att det ska kosta att agera militärt mot en. Och helst ska det vara dyrt. Det kallas tröskeleffekt, och jag var inne på det i inlägget jag länkar till ovan. Om en anfallare kan räkna med väsentliga förluster tänker sig nog denne för innan något sätts igång. Om man däremot kan räkna med att göra lite som man vill utan att den andra parten kan bita ifrån – som Ukraina uppenbarligen, och som Sverige i dag – då blir tröskeln för att använda vapenmakt farligt mycket lägre. Och det behöver inte handla om fullskaliga invasioner med följande annektering, det kan vara mer begränsade kränkningar som man ändå helst skulle vara utan.

FOI släppte för bara några dagar sedan en studie om just tröskelförmåga. Jag har inte mer än öppnat den, men troligen finns där en hel del matnyttigt för den intresserade.
Och intresserade bör vi vara. Om och hur Sverige ska organisera sitt försvar bör inte vara en angelägenhet bara för militärer och försvarspolitiker. Det är också, inte helt olikt skolan, en långsiktig verksamhet. Det tar lång tid att bygga upp förmåga. Vi borde ha börjat prata ordentligt om det här för flera år sedan. Att vi nu är sena gör inte att vi lika gärna kan låta bli.

Så, till att börja med, skulle inte partierna kunna berätta om hur de ser på Sveriges försvar, ställt i relation till utvecklingen i närområden? Och i vilken utsträckning vi ska kunna försvara oss? Och hur? Och vad det får kosta?
Och om de inte berättar det oombett kanske vi kunde fråga dem?
För jag hoppas att vi vill veta.

…och jag som har ett i stort sett färdigt inlägg om arbetstidsförkortning, och ett halvfärdigt om ekonomisk tillväxt. Men alltid kommer något emellan. Är det inte förkylning så är det rysk invasion av grannland. Hej och hå.

Fänrik Snåls sägner

fredag 1 mars, 2013

eller
Ett försvar mot ryska ABBA

Försvarsdebatten har varit ovanligt ljudlig på sistone, i betydelsen att den alls hörs. Jag tar tillfället i akt att ge mig in i den. Som läsaren kanske vet jobbar jag i försvarsrelaterad verksamhet, så på så vis kan man hävda att jag är part i målet. Samtidigt gör det att jag, även om jag inte är någon expert – vilket jag verkligen inte är – kommer i kontakt med frågorna mer än jag annars skulle gjort.

Alldeles nyss har vi sett en nätturné med en rysk ABBA-video som driver både med det svenska försvaret och svensk ryssrädsla. Jag tyckte den var rätt rolig, men det betyder inte att dess satiriska poäng är korrekt. En sak har den i alla fall rätt i. Det är inte alltid det skrivs rakt ut, men när man oroar sig över Sveriges förmåga att hävda sitt territorium är det Ryssland man oroar sig över. Det är inte Norge, inte Finland, inte USA. Det är Ryssland.
Tanken att Ryssland ska invadera Sverige i absolut närtid kan tyckas absurd, av den enkla anledningen att den är det. Men det är en halmgubbe. Det är ingen (ingen vettig) som tror att det kommer hända. Men det är heller inte det frågan gäller.

Ryssland å sin sida. Av allt att döma är tiden förbi då Rysslands strävan var att accepteras av väst. Nu driver man en medvetet antivästlig agenda, stundom med inslag vars enda rimliga funktion är att frustrera väst. Det är möjligen mest av inrikespolitiska skäl, men vad spelar det för roll?
Demokratier tenderar att inte kriga mot varandra, men Ryssland uppfyller inte grundkraven för att vara en demokrati. Det är kanske mycket att kalla Ryssland diktatur, men det är inte så himla långt därifrån. Ryssland blygs inte heller för att bruka våld mot närliggande stater – och nu pratar jag inte historiskt, utan på senare år. Efter många års förfall satsar man också hårt på att bygga upp sin försvarsmakt igen.

Och så Sverige. Som blottlagts i senaste tidens debatt har Sverige i dag en mycket begränsad försvarsförmåga. Jag var tills relativt nyligen själv inte medveten om hur långt det gått. Som mest har jag för mig att Sverige kunnat skaka fram 39 brigader. När jag gjorde militärtjänsten låg det nog på tjugo-nånting.
I dag pratar Försvarsmakten (FM) drömmande om att inom sisådär fem år eller så, förutsatt att det skjuts till mer pengar, kunna återta förmågan till brigads strid. Alltså en brigad. För det har vi inte i dag.
Försvarsanslagen har i reala termer krympt kraftigt de senaste decennierna samtidigt som prioriteringen varit kostsamma internationella insatser. ”Kostsamma” är inte samma sak som ”felsatsade”, men det är val som har konsekvenser. Detsamma gäller det nyligen beslutade JAS Gripen-köpet. Från regeringshåll har det hävdats att det i stort sett inte ska påverka övrig försvarsverksamhet negativt, men det är inte så mycket att vilseleda som att blåljuga. Hyveln och yxan far nu fram över FM i det monetära vakuum som Gripen lämnar efter sig. Det betyder inte att det är fel att köpa Gripen, men det är fel att tro att det inte kostar att ha ett fungerande försvar. Mer flygplan utan mer resurser innebär att övrig förmåga går ned.

Jag skrev att ingen förväntar sig en rysk invasion i närtid, och så är det. Men där har vi tre nyckelord: Förväntar, invasion och närtid. Jag tar dem i omvänd ordning.
Närtid: Nä, det kommer inte luftlandsättas en division kosackdansande hunner i Kungsträdgården till Valborg. Men ingen vet vart Ryssland är på väg, förutom att det är åt fel håll. Att återuppbygga försvarsförmåga tar tid. Inte ens med kraftigt ökade resurser skulle det gå fort. Om man väntar tills man kan bekräfta ett omedelbart hot har man väntat för länge.
Invasion: Det behöver inte vara fullskalig invasion för att vara allvar. Det kan röra sig om mer begränsade territorialkränkningar. Sådana pågår lite varstans i världen utan att det blir fullt utvecklat krig. Tröskeln för att ta sig friheter med en annan stats territorium sjunker dramatiskt om man vet att det inte finns något att sätta emot en kränkning.
Förväntar: Det blir alltid en fråga om vad man bedömer är sannolikt och osannolikt. För femton år sedan var det rimligt att betrakta Ryssland som ute ur leken. I dag är det inte så. Men man kommer aldrig kunna vara helt säker på något, och var man vill lägga ribban för sin osäkerhet bestämmer budgeten. Fast i dag är det ju tvärtom: man bestämmer budgeten och avpassar hotbilden efter det.

Jag tycker att det är rimligt att Sverige skaffar sig en högre försvarsförmåga än i dag. Det betyder inte att vi ska gå tillbaka till ett värnpliktsbaserat invasionsförsvar à la 1993, men vi får i dag bokstavligt talat väldigt lite bang for the buck. Att lägga de pengar vi ändå lägger på försvaret och inte kunna stampa fram en endaste stridsduglig brigad, det kan inte vara en lyckad kompromiss. Likväl är det inte rimligt att betrakta önskan till åtminstone någon förmåga att hävda sitt territorium som överdrivet krigshetsande.
Vad ska man göra då? Det är lätt att sitta och skrika på pengar, men de pengar man lägger på FM kommer vara pengar man inte lägger på något annat. Det bör man inte vifta bort, men det är inte ett tillräckligt argument emot. Alla statliga verksamheter konkurrerar med varandra om pengar, och det är inte självklart att försvaret ska vara sist i kön. Visst finns det särintressen i försvarssvängen, men försvaret av Sverige är ett svenskt allmänintresse även om man förhoppningsvis aldrig behöver få användning för det – ungefär som en hemförsäkring.
Det ropas ibland på att Sverige ska gå med i NATO. Jag tror i och för sig att det vore en bra idé, men det är inte ett sätt att spara pengar om man har den minsta intention att följa NATO:s regler, som bland annat säger att man ska lägga väsentligt mer på försvaret än vad Sverige gör i dag. (Det är förvisso få NATO-länder som verkligen lever upp till den regeln.)
För vissa statliga satsningar kan man räkna med låga nettokostnader. Att avskaffa värnskatten till exempel skulle antagligen betala sig självt på lite sikt. Jobbskatteavdraget är förmodligen till väsentliga delar självfinansierande. Men jag har svårt att se att en satsning på försvaret skulle fungera så i någon större utsträckning.

Nu känns inlägget en smula spretigt, så jag sammanfattar för säkerhets skull.

  • Jag tycker att Sverige bör höja sin försvarsförmåga.
  • Att höja Sveriges försvarsförmåga kommer kosta pengar.
  • Jag har inget färdigt svar på varifrån de pengarna ska tas.

Det här är första blogginlägget på jättelänge. Så kan det gå. Det är ju det här med småbarn.