Vård: ickedominerande detaljer av överordnad betydelse

Jag fick för ett tag sedan en allmänt ställd fråga om min vårdpolitik.
Min första reflex är att säga att jag inte tänker speciellt mycket om vården. Det är inte riktigt sant, men hade det varit sant hade det fått poäng från min fru Sofia som jobbar inom vården. Hon sade ungefär: ”Det är bra, tänk inte på vården! Så fort en politiker tänker på vården blir det omorganisation [och kaos].”

Nå, det är som sagt inte så att jag inte tänker alls på vården. Man ska dock ha i bakhuvudet att vården rent politiskt huvudsakligen är på landstingsnivå, och omsorgen – om man vill blanda in den också – är en kommunal fråga, och jag pratar här i första hand om rikspolitik. Å andra sidan kandiderar jag även till kommun och landsting (se kommentar till förrförra inlägget), så något ska jag väl säga. En del av det har dessutom statlig bäring. Och det råkar vara riktigt viktigt.

Det kan möjligen glädja många vårdanställda att jag inte har någon Grand Plan för att organisera om vården. Däremot har jag åsikter i två frågor det talas en del om.

Välfärdsvinster
Den första och överlägset mest högljudda frågan är den om vinster i välfärden. Jag har skrivit om detta flera gånger tidigare. I inlägget ”Vinstvarningar” tar jag mig an frågan ur ett principiellt perspektiv och finner att det inte finns någon hållbar anledning till varför det inte skulle vara tillåtet att göra vinst på att bedriva god vård.
Den som vill ha ett mer jordnära och konkret inlägg på temat rekommenderar jag ”Var finns vårdens olog-hai?” som ger tydliga exempel på varför det vore vansinne att förbjuda vinst i vården.

Jag skriver ”vansinne” för att detta är en viktig fråga. Den fanns inte med bland mina programpunkter jag drog häromveckan, men den är på sätt och vis viktigare än att få till en skattereform. Över lag är privat driven offentligfinansierad vård (och omsorg) vare sig sämre eller dyrare än den offentligt drivna. Brukarundersökningar och andra utvärderingar talar snarast för motsatsen, även om det inte är några gigantiska skillnader. Ska viss vård rensas ut ska det göras för att den är dålig, inte för att det finns en privat ägare.
Uppkomsten av alternativa arbetsgivare är också ett viktigt tillskott för de många vård- och omsorgsarbetare som hittills inte kunnat rösta med fötterna utan varit hänvisade till att jobba i det offentliga monopolet.
Vinstförbud i välfärden är populistiskt trams som skulle få allvarliga konsekvenser för just välfärden. Jag förväntar mig inte bättre av V och Fi (vilket inte gör det mer ursäktligt), men att S och Mp är inne och tassar på samma område är mycket, mycket oroande.

Landstingen
Den andra, betydligt mer tystlåtna frågan är om sjukvården borde förstatligas.
Det finns en del ganska bra argument för det. Sverige är ett litet land, behöver vi verkligen tre administrativa nivåer? Om man skulle starta från scratch, skulle man verkligen införa landsting mellan kommun och stat för att hantera sjukvård? Tveksamt. Det blir också lätt suboptimering när 21(?) landsting ska organisera vad som i vissa fall är extremt specialiserad verksamhet.
Å andra sidan ses redan landstingen som ohanterliga, opaka och oerhört oflexibla arbetsgivare. Troligen är detta en svår hämsko för den offentliga vårdens funktion. Att detta skulle bli bättre om staten tog över som ännu mer avlägsen arbetsgivare förefaller långsökt. Därför lutar jag åt att sjukvården inte bör förstatligas, åtminstone inte på det sättet.
Däremot finns andra saker man skulle kunna samordna. En del görs redan. Viss högspecialiserad vård är redan samordnad, och det är förstås bra. Gissningsvis skulle en del upphandlingar kunna centraliseras också. Jag har jobbat en hel del med upphandling av jämförelsevis enkla saker, och har på rak arm svårt att tro att 21 små myndigheter vars huvudsakliga kompetens inte är upphandlingar ska ha kapacitet att sköta denna verksamhet på ett optimalt sätt. På sådana områden skulle det kunna finnas vinster med en centralisering. Överlag bör man dock ta det lugnt med centralisering som universalbot för problem.

Och mer?
Det är klart jag skulle kunna skriva mer. Jag tenderar att tycka saker, och det saknas inte utmaningar att ta itu med inom vården. Man tycks till exempel lida av den administrationssjuka jag skrivit om, och tillgängligheten skulle vara värt ett kapitel i sig.
Men jag tror det där får räcka till att börja med, och den som tycker att jag missat något väsentligt får säga till!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s