I genren ”valrörelsens minst populistiska utspel” är det svårt att slå KD som tycks gjort till någon sorts profilfråga att flytta ansvaret för sjukvården från landstingen till staten. Jag tror dock att det här är ett hyggligt bidrag i samma genre: jag tänker försvara riskkapitalister i välfärden.
De har fått ta mycket debattstryk på sistone. Och varför ska vi tillåta dessa rovriddarkapitalister som slår klorna i en verksamhet, suger musten ur den och spottar ut resterna på skattebetalarnas skräphög? Argumentationen är inspirerad av Jonas Sjöstedt et al, men den har haft sådan framgång att även Folkpartiet och Moderaterna kunnat höras mumla otydligt om att riskkapitalister kanske inte är så bra.
De har fel allihop. Beskrivningen av riskkapitalistens obegränsade lusta till allmänfarlig ödeläggelse är i grunden fel.
Riskkapitalister kan förstås jobba på olika sätt, men ett standardförfarande är:
1: Gå in med pengar i en verksamhet.
2: Förbättra verksamheten så att den ger vinst.
3: Sälj verksamheten. Profit!
Notera särskilt första delen av punkt 3. Någon ska vilja köpa verksamheten. Mycket få är intresserade av att ge mycket pengar för en verksamhet som är fördärvad och körd i botten. Därför är punkt två viktig. I vulgärdebatten låter det ofta som om vanligt modus operandum är att sälja allt lösöre och göra backstugesittare av personalen, men vem ska köpa det företaget sedan? Det torde vara mycket sällan det är aktuellt att köpa ett företag, göra destruktiva och kortsiktiga supervinster ett par år och sedan slå igen butiken; om inte annat av anledningen att det sällan är möjligt. De möjligheterna till enorma vinstmarginaler brukar inte finnas. (Vinsterna i välfärdsbolag snittar i själva verket på enstaka procent.) Jag säger inte att det aldrig hänt, men i så fall är det sällsynta undantag.
Jag säger inte heller att personalen alltid blir supernöjd. Det lär vara vanligt att de nya ägarna vill införa förändringar i sättet verksamheten bedrivs på. Är det en någorlunda kompetent ägare kommer förändringarna oftare hjälpa än stjälpa verksamheten, men de flesta som jobbat i en organisation med något längre historia vet att den som avviker från de gamla invanda spåren sällan blir speciellt populär, åtminstone inte till en början. Jag tror att det är en del av förklaringen till riskkapitalistens dåliga rykte.
Men den bristande långsiktigheten då? Jag kan vara ute lite på hal is med den här siffran för jag plockar den ur minnet, men jag har för mig att det pratats om att riskkapitalister snittar på att vara inne i verksamheten i sju år, och att det skulle ses som för kort för att vara förenligt med god långsiktighet.
Det kanske det är. Men i så fall har vi betydligt större problem än så. När man upphandlar en tjänst i LOU får till exempel avtalstiden vanligen inte vara längre än fyra år (har jag för mig), låt vara med option på förlängning ytterligare några år. Vad mer är, landstings- och kommundriven sjukvård och omsorg beskrivs ofta som en otroligt ryckig verksamhet utan någon långsiktighet alls; så fort den politiska majoriteten byts ut läggs kursen om radikalt. Speciellt i jämförelse med områden där majoriteten ofta byts borde alltså den genomsnittlige riskkapitalisten ses som ett under av stabilitet och långsiktighet.
Jag vill nu inte med detta säga att riskkapitalister är bättre än andra sorters företagsägare; det har jag inte på fötterna för. Men att de skulle vara något i sig dåligt finns det inte heller fog för. Tal om att förbjuda dem är en del av samma vänsterpopulistiska trams som att överlag förbjuda vinster i välfärd. Det skrev jag för övrigt en del om för bara ett par inlägg sedan.
Det här är förresten en av anledningarna till att jag har valt Centerpartiet. När andra stod och mumlade räddhågset om riskkapitalister var C tydligt med att sådant var just trams. Valvinnare? Inte nödvändigtvis. Men nödvändigt.
På tal om det såg jag i morse att Stockholmscentern, vältajmat med tanke på Jonas Sjöstedts lätt apokalyptiska DN-debattare i dag om välfärdens socialisering, dragit igång en kampanj kallad ”Rör inte min vårdcentral!”. Foldern finns här (pdf).
Att jag delar det här är inte bara för att det är valkampanj. Som jag skrivit tidigare jobbar min fru i vården, för närvarande i riskkapitaldriven verksamhet, och det har därigenom blivit väldigt konkret vilken dårskap det skulle vara att bara på ren tjurskallighet stänga ned privata välfärdsföretag.
Så kanske tjatar jag om det.
Men det är viktigt.
Förvånansvärt vettig 
lördag 23 augusti, 2014 kl. 08:14
Lite smolk i glädjekalkylerna:
Tyvärr är det inte alltför ovanligt att steg 1) i förfarandet inte är korrelerat till det faktiska marknadsvärdet. Många kommuner är notoriskt dåliga på att bokföra goodwilltillgångar korrekt, och vi har sett ett antal exempel där väl fungerande verksamheter har sålts till priset av de till största delen avskrivna inventarierna.
Jag säger inte att så per automatik är fallet, men när den ursprungliga investeringen signifikant understiger verksamhetens värde, kan man uppnå fall när det som ger bäst ROI är att driva verksamheten i botten och plocka ut mellanskillnaden. Framförallt eftersom det kräver ganska liten insats i form av arbete och övriga investeringar från riskkapitalistens sida. Att tjäna 20MSEK över 3 år på en insats av 5MSEK är mycket bättre än att tjäna 100MSEK över 10 år på en insats av 10MSEK. Om man räknar som en riskkapitalist. Om initialinvesteringen motsvarar verksamhetens värde uppstår förstås sällan de här situationerna. En kommun borde alltså m.a.o aldrig sälja av verksamheter till ett pris som ligger i närheten av det kapitaliserade nuvärdet på överskottet som kan plockas ut genom att driva verksamheten i botten.
GillaGilla
lördag 23 augusti, 2014 kl. 14:24
Du har en poäng. Jag har dock inte mindre TVÅ motpoänger! 🙂
Ett:
Det stämmer att i de fall man kan köpa en verksamhet till alldeles för lågt pris funkar inte de här sunda mekanismerna. Man behöver iofs inte driva en verksamhet i botten för den skull, man kan också tänka sig att man så fort det bara går säljer den till marknadspris till någon annan. Men det är inte heller idealt.
Det har också, som du skriver, hänt att verksamheter sålts på tok för billigt. Jag tror dock att detta i stor utsträckning har varit ett inkörningsproblem. Nu finns det till och med en lagstiftning på området. Jag har inte koll på hur den ser ut, och jag säger inte att det är plättlätt att värdera en verksamhet, men jag tror att det funkar avsevärt bättre nu än det på vissa håll gjorde för några år sedan.
Två:
De problem som uppstår vid för lågt försäljningspris är inte knutna till just riskkapitalister. Även om det är personalen som redan jobbade på avdelningen som skramlat ihop till att köpa den och nu äger den kan även de få för sig att göra en snabb hacka om tillfället yppar sig.
Och det är, kanske snårigt skrivet, lite av inläggets poäng. Om man alls tycker att det är okej med privat ägande i välfärdsföretag så verkar det inte finnas goda skäl till att generellt utesluta just riskkapitalister.
GillaGilla