En handfull dagar per termin tjänstgör jag som nämndeman i tingsrätten. Hittills har en vanlig typ av mål varit någon form av narkotikabrott, där den åtalade blivit påkommen med innehav av en måttlig mängd narkotika, förmodligen avsedd för eget bruk. Det åker man dit för.
Jag är djupt skeptisk till det meningsfulla i att narkotikainnehav för eget bruk ska vara straffbart. I en första ordningens approximation skadar det ingen annan än brukaren själv, åtminstone inte mer än tillåten alkohol. I en stor andel av de fall som passerat mig har det förefallit uppenbart att den åtalade är fast i ett beroende hen både vill ur och skulle behöva hjälp för att komma ur. Det är att jämställa med en sjukdom som behöver vård, inte straff.
Någon skulle kunna hävda att det gäller all brottslighet. Jag och rättsväsendet håller inte helt med där. De straff som utmäts ska visserligen delvis syfta till att förhindra framtida brottslighet, men det är inbyggt att de också ska vara just straff. Jag grottar inte ned mig här i resonemang kring det, bara konstaterar att det är så.
Men jag är alltså djupt skeptisk till idén att straffa ett medicinskt beroende.
Självfallet dömer jag i min nämndemannagärning efter lagen. Jag hoppas ingen tror att jag sitter i rättssalen och bedriver politik. Men jag behöver inte, på ett privat plan, tycka att lagen har moraliskt rätt.
Anknyter man till bloggens föregående inlägg kan man också notera att mindre narkotikabrott tar upp stora resurser i rättsväsendet. De resurserna borde man kunna lägga på annat i stället. Som vård, i den mån vi har någon effektiv sådan. Eller att ta sig an brottslighet som förtjänar namnet.
Jag framför inte det som ett primärt argument för att sluta betrakta beroende som ett brott, men det skulle vara en positiv bieffekt.
Sålunda: jag tycker det är moraliskt tveksamt att straffa något som ofta i första hand är ett beroende, och jag är likaledes tveksam till att avskräckningseffekten skulle uppväga lidandet straffet vållar, plus att stigmat det medför kan avhålla människor från att söka hjälp.
På det här området bör vi allvarligt överväga att göra ett omtag i vårt rättssystem.
———
Inläggets titel ”Just Another Victim Of The Ambient Morality” är ett skeppsnamn från The State of the Art, en novell i science fiction-serien om The Culture som jag läser. Mer om den här:
En kulturgärning
Förvånansvärt vettig 