En snabb blänkare.
Federley har på SvD brännpunkt en artikel som attackerar Ilmar Reepalu över dennes barocka inställning till antisemitiska yttringar (läs: våld mot judar, för att de är judar) i Malmö. Det är bra att det får någon uppmärksamhet, vilket börjat ske också på andra håll. Däremot är det sorgligt att det ska behöva bli en partipolitisk fråga. Jag menar, hur svårt ska det vara att känna igen öppet judehat egentligen?
Men det är inte högerns fel att det blir partistrid av det. Jag har skrivit om det förut: Det är påfallande stora delar av den svenska vänstern som, måhända i någon sorts missriktad solidaritetssträvan, vänder bort blicken från naket judehat. Jag vill verkligen inte att det här ska behöva vara en partifråga, men det bygger på att exempelvis S skärper sig. Som jag sagt förut: det räcker inte att man säger att man är antirasist. Man ska vara det också.
Uppdatering
Reepalu har nu en replik hos SvD:
”Det hela börjar likna en kampanj mot mig personligen”
Tja, det är nog en alldeles korrekt observation. Det är ju Reepalu personligen som, i sitt ämbete, upprepade gånger och under lång tid uppvisat en fascinerande oförmåga och/eller ovilja att se judehat. Då förefaller det rimligt att angripa honom personligen. Hans senaste inlägg förändrar ingenting. Att det sedan är en del av ett mönster där ledande vänsterföreträdare inte ser några problem med att frottera sig med judehatare är egentligen inte något som stärker hans aktier.
Charlotte Wiberg kommenterar samma ämne. Det är inte svårt att hålla med henne i kommentarerna. Will the real vänster please stand up?
Uppdatering 2:
Det är väl inte omöjligt att det som nu skrivs (DN, SvD är början till ett sådant uppvaknande. Man får i alla fall hoppas att det är det det är, och inte enbart en panikpudel för att få frågan ur världen. Jag kan tänka mig att ge dem benefit of doubt tills vidare.
Förvånansvärt vettig 