Jag hade egentligen tänkt skriva om den valrörelse som pågår. I stället skriver jag om den valrörelse som inte pågår. (Och det snabbt, för jag ska snart åka bort en vecka.)
Snabb rekapitulation: de senaste dagarna har vi alltså sett hur Putin i stort sett slutat låtsas och öppet invaderar Ukraina. Det är som alltid svårt att vara tvärsäker på alla fakta i sådana lägen, men av allt att döma handlar det om tresiffrigt antal stridsfordon/stridsvagnar, avancerat luftvärn och stora mängder ryska soldater. Som DN säger i dag åtföljs detta av uttalanden från Kreml som tydliggör att man ämnar krossa Ukraina. Omfattande humanitär ödeläggelse är förmodligen att vänta. Det här borde verkligen inte förvåna någon, men många verkar ha varit fast beslutna att i det längsta sjunga ”we shall overcome”.
Om vi anlägger ett rent egoistiskt perspektiv, vad betyder det för Sverige? Tja, omvärlden har hittills inte varit beredd eller förmögen att ge Ukraina det stöd som skulle behövas för att hejda Putins framfart. Vad är steget efter Ukraina?
(Det här blir väldigt komprimerat skrivet. Men då kanske ni orkar läsa det också.)
Det går förstås inte att veta med säkerhet. Men om Ryssland får för sig att testa vad artikel 5 egentligen är värd i Nato – och bara den mycket naive kan tro att man inte i dag, efter Natos uteblivna reaktion hittills, grunnar på detta i Kreml – så är Baltikum ett logiskt steg. Relativt svårförsvarat och exempelvis i Estland en stor rysk minoritet att ”försvara”. Man har redan testat gränserna en gång med ett cyberkrig 2007.
Bestämmer sig Ryssland för att militärt ge sig på Baltikum är det också logiskt att i ett tidigt skede ta och sedan långvarigt hålla Gotland. Om Ryssland kan gruppera sina vapensystem på Gotland blir det utomordentligt svårt för någon att komma till Baltikums undsättning.
Sverige har i dag ingen nämnvärd militär närvaro på Gotland och skulle knappast kunna bjuda något motstånd, ens på månaders sikt, med dagens förmåga. Det är allvarligt inte bara för Sverige. I officiell svensk säkerhetspolitik ingår som portalformulering att vi ska hjälpa våra grannar i händelse av angrepp. Det är inte uppenbart att vi tar den utfästelsen på något större allvar. Vilket givetvis får återverkningar – ingen kommer som det ser ut i dag hjälpa Sverige militärt i händelse av angrepp.
Är detta då bara feberfantasier hos några alltmer exalterade stridspittar? Nej, det kan man inte med någon intellektuell hederlighet hävda.
Vi vet att Ryssland nyligen övat flygbombning mot strategiska mål i Sverige.
Vi vet att Ryssland för bara någon månad sedan höll en stor luftlandsättningsövning vars enda realistiska motsvarigheter i verkligheten bedömdes vara Gotland eller Island.
Vi vet också att Säpo sagt att det pågår krigsförberedelser mot Sverige, bland annat med stora inköp av kartor. Vi har också sett kraftigt ökad underrättelseinhämtning riktad mot Sverige.
Slutligen vet vi att Putins administration flera gånger gått till hård verbal attack mot Sverige och gärna tycks peka ut Sverige som fiende.
Okej. ”Krigsförberedelser” betyder inte att den som vidtar dem avser anfalla i morgon. Man kan förbereda för många krig bara för utifallatt. Men uppenbarligen tycker den ryska ledningen att det är värt att lägga relativt omfattande resurser i form av personal, pengar, övningstid och underrättelsetjänst på denna planering, och allt detta kraftigt stegrat på senare tid. Den som bara viftar bort detta har jag ytterligt svårt att ta på något försvarspolitiskt allvar.
Samtidigt i Sverige pågår valrörelsen nästan som om inget av detta hänt. Förklaringen tror jag är ganska enkel. Båda blocken har varit med om att i stort sett avrusta Sverige. Den som säger att ”hörni, jag tror vi måste ta försvarspolitiken på allvar” säger också mitt i en valrörelse ”jo alltså, vi har nog gjort en rejäl blunder här med betydelse för Sveriges möjlighet att existera intakt… men glöm inte att rösta på oss”. Mitt hopp om att detta ska bli en stor valfråga är alltså begränsat.
Hur ska då en väljare resonera, som tar frågan på allvar men finner ringa gensvar i valrörelsen? Vem ska man rösta på? Min slutsats är väl given på förhand, men låt mig förklara hur jag kommer dit.
M och S intar liknande ståndpunkter i försvarsfrågan. De har varit de främsta arkitekterna bakom nedrustningen och är båda lika ointresserade av att lyfta frågan. Den stora skillnaden är vilket block de befinner sig i. S har att samarbeta med partier som alla helst vill avveckla försvaret helt. Och vem fan vill inte det, egentligen? Det vore ju fantastiskt, om inte annat rent fiskalt; plötsligt har man flera tiotals miljarder att lägga på annat. Så ja, det vore fantastiskt. Det vore också så otroligt ansvarslöst att jag saknar ord för det. Lyxfällan är liksom inte i närheten.
M å sin sida samarbetar med partier som på det stora hela någorlunda inser allvaret. Folkpartiet ska ha en eloge för att länge och även i motvind ha drivit frågan, och de kan nog tänkas plocka lite röster på det. Ska jag gnälla blir det på att de stilenligt går in för att politiskt detaljreglera vad Försvaret ska göra; jag tror att detaljerna i första hand bör lämnas till berörd myndighet.
Men jag tycker förstås att du ska rösta på C. Närmare bestämt på en C-kandidat som tar försvarsfrågan på allvar. Jag kan inte påstå att C har gjort speciellt mycket väsen av sig på området, men det finns en inte försumbar strömning i partiet som ser detta som något prioriterat. Min tanke är att det kan vara en röstningsmässigt effektiv åtgärd att stärka denna strömning.
Det är inte bara valrörelse utan även personvalrörelse, och jag framhåller förstås gärna mig själv i den här frågan. Jag har återkommande bloggat om den (i kategorin Ultima ratio regum), och det före Ukraina. Det är också en av tre frågor jag nämner som prioriterade. (Cue länkar både till bloggens kampanjnav och min sida på SVT:s valkompass, ifall någon till äventyrs undgått dessa.)
Okej, men jag kommer ju knappast komma in i Riksdagen det här valet. Är det inte då att kasta bort ett personkryss?
Jag tycker förstås inte det. Ett personkryss är alltid en signal. Dessutom kommer ett kryss på mig också att vara ett centerkryss, och den som först kommer komma in från Centerns stockholmslista är Johan Hedin. Vi ligger nära varandra politiskt och även han listar försvaret som en prioriterad fråga.
Om någon nu tycker att ett kryss på mig verkar vara en omväg och hellre kryssar Hedin direkt så har jag svårt att hävda att det vore direkt fel. Hedin är bra.
Det finns fler kandidater som är bra i denna aspekt, exempelvis Alfred Askeljung på plats 10 i Stockholm. Så det är inte bara jag och Johan Hedin.
Jag tycker förstås inte att man ska göra sitt val enbart baserat på försvarspolitik. Jag hade egentligen tänkt blogga om helt civila politiska frågor nu, betydligt närmare den valrörelse som bedrivs bortom dessa frågor. Men ibland kantrar omvärlden, och i stället fick jag skriva om den valrörelse som tyvärr inte bedrivs.
Nu åker jag som sagt bort ungefär en vecka, och kommer ha mycket begränsad tillgång till internet. Lite dålig tajming på det. När jag kommer tillbaka hoppas jag hinna skriva min egen guide till Centerns valmanifest. En sammanfattning i förväg är att jag blev glad när jag såg det, och att jag gärna drar en lans för det.