Stor i orden

Jag vet, jag sade för två inlägg sedan att jag skulle prata om hur vi ska ha ett militärt försvar. Det kommer. Men för att det ska bli mer meningsfullt börjar jag med att skriva om vår nuvarande säkerhetspolitiska inriktning.
…okej, jag skojade. Vi har ju ingen säkerhetspolitisk inriktning. Inte på riktigt. Men även den som seglat vilse har ju en position, så vi börjar med det.

Förvånansvärt ofta hör jag människor uttrycka sig som om Sverige var neutralt. Det var det länge sedan vi var. Neutraliteten avskaffades formellt tidigt 90-tal om jag minns rätt, och i och med EU-inträdet blev det än svårare att hävda neutralitet. Vidare, som alla känner till vid det här laget var den gamla neutralitetspolitiken (”alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig”) en chimär. Man lurade möjligen det svenska folket, men alla relevanta säkerhetspolitiska aktörer visste hur det låg till med den saken. Exempelvis betraktade Sovjet Sverige som en del av Nato.
Därmed inte sagt att det var enbart tomma ord. Sverige backade under kalla kriget upp sin formella alliansfrihet med ett förhållandevis starkt försvar, eftersom det är vad någon utan försvarsgarantier från andra måste ha om man vill ha någon trovärdighet när man hävdar sitt territorium. Ensam är inte stark, men ensam behöver vara stark. Under slutet av kalla kriget lade Sverige bortåt 3% av BNP på sitt försvar.

Hur man skaffar sig en liten förmögenhet
Efter kalla kriget rustade Sverige ned kraftigt, för att i försvarsbeslutet 2004 i princip avskaffa territorialförsvaret till förmån för ett insatsförsvar med fokus på internationella insatser. Redan då fanns röster som hävdade att det vore oklokt att så totalt bortprioritera försvaret av det egna territoriet, men det var som det var.
Under 2008 angrep Ryssland militärt Georgien. Det var inte den första fientliga handlingen från Ryssland mot något av sina grannländer, men det tjänade som en väckarklocka. Sverige tryckte i allt väsentligt på snooze.
Vad man faktiskt gjorde var att fatta ett försvarsbeslut 2009 om att Sverige skulle ha i alla fall någon förmåga att hävda eget territorium. Det är detta som är det bespottade enveckasförsvaret, som ÖB populariserade förra året. För att rekapitulera: enveckasförsvaret är att kunna försvara en (1) del av landet. Som Stockholm ELLER Gotland, inte båda. (Blekinge, Göteborg och Norrland kan ju… äsch, låt oss inte tänka på det.) Detta i upp till en vecka. Och det bygger på gynnsamma omständigheter, som att vi har lång förvarning och agerar på den; ingetdera är vidare troligt. Vidare är detta försvar ingenting vi har i dag, utan något vi hoppas ha om bortåt tio år, givet substantiell tillförsel av pengar.
Så hur är vår position? Vi lägger i dag 1,2% av BNP på försvaret, vad får vi för det, när man börjar räkna förband?
För några decennier sedan kunde vi på armésidan ställa upp tiotals brigader. I dag kämpar vi för att få en (1) fungerande brigad. Beståndsdelarna av den har heller inte övat ihop.
Det påstås ibland att vi har oproportionerligt mycket flyg. Det kan stämma om man jämför med de andra försvarsgrenarna, men inte om man jämför med ambitionen att kunna försvara landet. För att med någon uthållighet försvara territoriet räknar man allmänt med att det behövs åtminstone 100 Gripen. När moderniseringen av Gripen-beståndet är klart ska vi ha 70 plan – förvisso en ökning från de 60 som först var planerade. Det kan i och för sig spela mindre roll så länge vi inte har någon krigsbasförmåga; då är risken exceptionellt stor att flyget ändå slås ut mycket snabbt.
Marinen då? Den erbjuder ingen ljusning. Vid ubåtsoperationen i höstas såg vi en stor del av Sveriges totala sjöstridskrafter (som för övrigt inte har något vettigt luftvärn). För bara ett par år sedan talades det på allvar om att helt lägga ned marinen eftersom vi ändå hade kritiskt låg förmåga.
Det är vad vi får i dag. Antalet förband och fordon är inte ett entydigt mått på försvarsförmåga, men det säger i alla fall något. Och då har vi inte ens gått in på materielunderhållet, som i stycken kan få den svenska järnvägen att framstå som ett under av framsynthet.

Tänk på mig som liten är
Som nationallt försvar betraktat är detta i bästa fall löjeväckande, vilket även riksdagen insåg. Därur torde vi kunna spåra vår säkerhetspolitiska portalparagraf sedan 2009, solidaritetsförklaringen:
Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Vi ska därför förbereda oss för att efter egna nationella beslut kunna ge och ta emot stöd, som också kan vara militärt.
Denna försäkran tror jag har gått många människor förbi. Inte för att den varit på något sätt hemlig, men försvars- och säkerhetspolitik har inte debatterats seriöst i Sverige förrän alldeles nyligen. Nå, den försäkran kan man fundera på en stund.
Och när man gjort det, titta på mittersta meningen.
Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.
Jaså det gör vi.
Men vem, exakt vem, är det som ska hjälpa Sverige vid ett eventuellt angrepp? Och vet de om det?
Ingen, jag understryker ingen, har kunnat svara på det.
Anledningen är enkel.
Ingen kommer att hjälpa Sverige.
När frågan kommer upp tittar våra grannländer besvärat åt ett annat håll. Nato har artigt men tydligt upplyst om att man visserligen uppskattar Sverige som partner, men några försvarsgarantier utan medlemskap finns inte.
(Och även om kavalleriet skulle komma galopperande till undsättning med högsta fart så tar det åtminstone två-tre veckor. Ser någon glappet till enveckasförsvaret? Ska man ta emot hjälp ska inte allt vara förlorat redan när hjälpen kommer.)
Sverige har alltså, för att skyla över sitt urusla läge, lovat sig själv hjälp från ovan.

Som ofta påpekas är ett isolerat militärt angrepp mot Sverige osannolikt, om det inte görs som inledningen till en större konflikt, i vilket fall det är mindre osannolikt. Skulle ett militärt angrepp komma, ja då är det förmodligen i samband med en storkonflikt i närområdet. Tvärtemot vad man kan tro ökar inte det sannolikheten för att Sverige skulle få hjälp, utan minskar den. Alla tänkbara hjälpare kommer ha fullt upp med sitt. Var på prioritetslistan tror ni det kommer att avdela redan otillräckliga resurser till någon som vare sig är med i någon allians eller tagit sitt försvar på allvar?

Ja, Sverige är en nära partner till Nato. Men det finns ett land som var ännu närmare och ännu lojalare, utan att vara medlem.
Ukraina.
Ser ni någon hjälpa Ukraina försvara sig?
Nej, Sverige kan inte räkna med någon hjälp. Vi har kompisar, men skulle saker och ting gå överstyr kommer kompisarna råka åka in i en tunnel precis när vi ringer. Och varför inte? Varför ska man riskera sitt eget för att hjälpa någon som inte ens försökt skydda sig?

Sammanfattning
Vi har i dag en mycket låg försvarsförmåga.
Vad mer är, om vi ropar efter hjälp är det ingen som kommer.
Och även om någon, mot alla rimliga bedömningar, skulle komma så är allt redan över på sämsta sätt när de väl kommer.

Det här tycker en del är en rimlig risktagning.
Jag tycker det är åt helvete. Så här kan vi inte ha det.

Häng kvar.

———

Det här är del 3 i min nystartade serie om det militära försvaret.
Del ett är här och handlar om varför vi alls ska ha ett försvar.
Del två är här och handlar om när vi behöver ett försvar.
Utöver detta finns spridda inlägg i kategorin Ultima ratio regum.

Annonser

2 svar to “Stor i orden”

  1. Agera, agera och agera. | Förvånansvärt vettig Says:

    […] ska ha ett försvar. Del två är här och handlar om när vi behöver ett försvar. Del tre är här och handlar, på ett ungefär, om vår säkerhetspolitiska position. Del fyra är här och handlar […]

    Gilla

  2. the Says:

    the

    Stor i orden | Förvånansvärt vettig

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s